Vendeltiden: Långsamt formades svearnas rike

Vikingatiden betraktas av många som den mest spännande perioden i vår forntid. Men egentligen påbörjades denna nordiska högkultur under ett tidigare skede – det vi kallar för vendeltid. Någon gång efter mitten av 500-talet ser vi början till denna epok som vid 700-talets slut övergår i vikingatiden.

Vendeltiden har vi lärt känna genom ett antal praktfulla fornfynd, som förekommer sporadiskt. Namnet Vendeltid är dock ett lokalt svenskt begrepp, uppkallat efter de rika fynden från Vendel i Uppland. Danskarna säger yngre germansk jernalder och norrmännen merovingertid beroende på olika forskningstraditioner och den uppfattning man har om vad som är väsentligt under perioden.

Själva begreppet vendeltid har också uppstått ganska sent, på 1920-talet. Dessförinnan ingick tidsavsnittet i vad som kallades folkvandringstid, 400–800 e Kr. Det var de rika vendelfynden och dess efterföljare med obrända båtgravar från folkvandringstidens andra hälft som ledde fram till namnskiftet.

Hjalmar Stolpe grävde ut Vendel

När de första fynden vid Vendels kyrka kom fram år 1881 kallades Hjalmar Stolpe, den arkeolog som under det föregående årtiondet hade grävt ut Birka, till platsen. Stolpe grävde följande sommar elva obrända båtgravar, och 1893 ytterligare tre. De var fulla av praktfulla vapen, ridutrustning, verktyg, glasbägare och kittlar samt stora mängder offrade djurkroppar.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Den höga kvaliteten på föremålen och det speciella gravskicket ledde till antagandet att man funnit gravplatsen för en kungasläkt. Denna familj kunde man följa genom många generationer från 600-talet in i vikingatidens slutskede.

När så liknande parallella gravserier påträffades 1895 vid Tuna i Alsike söder om Uppsala och 1926 vid Valsgärde strax norr om Gamla Uppsala, insåg många att denna teori inte kunde upprätthållas. Man började i stället tala om gravar för storbönder och mäktiga skeppshövdingar.

Rikedom från Bergslagen

Men man tänkte inte ofta på att dessa gravfält med obrända båtgravar stod ganska isolerade och, framför allt när det gäller Vendel, inte hade något större antal samtida gårdar i närheten där deras makt kunde göra sig gällande och där de kunde skapa en ekonomi, som gav sådana överskott att man kunde “förbruka” rikedomar av det slag som påträffades i dessa praktgravar.

Troligen är det andra resurser som varit väsentliga för denna ekonomiska framgång. Både Vendel och t ex Tuna i Badelunda vid Västerås, där man på 1950-talet fann en grupp obrända båtgravar, och där de döda var kvinnor i stället för män, ligger invid kända färdvägar in mot de stora malmrika skogsområdena i Bergslagen.

Detta områdes naturtillgångar blev under medeltiden en av de viktigaste ekonomiska faktorerna i Sverige. Arkeologin berättar emellertid att järnhanteringen här måste ha börjat redan under 600-talet, samtidigt med att de första båtgravarna anlades i Vendel.

Båtgravfälten avviker från det normala genom att gravarna både är obrända och mycket rika. Det vanliga var annars att den döde brändes på ett bål direkt på gravplatsen. Efter bränningen täcktes brandlagret av en stenpackning och en hög.

Vendeltidens gravskick

Under vendeltid innehåller kvinnogravarna i regel en pärluppsättning, enstaka bronssmycken och en kam, och mansgravarna i sin tur ett bryne, några spelbrickor av ben, en kam och en kniv.

Dessutom innehåller gravarna ofta en uppsättning djurben, dels husdjur som häst, ko, gris och får, dels, om det rör sig om en litet rikare grav, också jakthundar, jakthök eller -falk och ibland en uv eller uggla som kanske har använts som lockfågel under jakten.

Vendeltida gravar påträffar man främst invid bebyggelser med många gravar från yngre järnålder alltså 500–1100 e Kr. Gravfälten från denna tid är vad man skulle kunna kalla stereotypa, med ungefär lika stora högar och ett synnerligen ritualbundet gravskick. Detta tyder på att religion genom en fastlagd ritual hårt har styrt behandlingen av människan inför livet efter detta.

Gamla Uppsala bästa exemplet

Denna ritual har under kort tid införts i hela det östmellansvenska området. De stora gravhögarna i Gamla Uppsala är bland de äldsta exemplen. Det verkar som om hela övergången från det växlande gravskick som fanns tidigare har slutförts inom ett par generationer.

Därefter upprätthålls denna gravritual inom samtliga bebyggelseområden, utom just där de berömda båtgravfälten förekommer. Dessa rör sig under vendeltid knappast om mer än fem av totalt kanske ett 1000-tal gårdar.

De obrända båtgravarna innehåller dessutom enbart en begränsad del av befolkningen på den aktuella gården, troligen familjens huvudmän. Övriga har begravts enligt den inhemska ritualen med brandlager och hög.

Kan ha invandrat till Vendel

Att huvudmännen i detta fåtal släkter tillämpar en begravningsritual, som så skiljer sig från det normala i området, är anmärkningsvärt. Det går att tänka sig flera möjligheter: antingen har man konservativt hållit fast vid ett äldre gravskick eller också var familjen kanske själv från början främlingar i samhället, främlingar som trots den snabba assimilationsprocessen bibehållit ett utifrån medfört gravskick.

Det senare synes vara troligast och anledningen till att en sådan familj slog sig ned i Vendel kan vara, att man från denna punkt ytterst i bygden har kunnat exploatera resurserna i de stora skogsmarkerna; järn och pälsverk, efterfrågade varor på marknaden i det dåtida Europa.

I själva verket ligger Vendels kyrka bara någon mil från Österby, där t ex holländaren Louis de Geer slog sig ned på 1600-talet när han skulle förnya den svenska järnhanteringen med hjälp av de samtidigt invandrade vallonsmederna. Kanske var vendelfamiljen en liknande invandrad familj, som genom att utnyttja de lokala råvarorna kunde skapa den nödvändiga rikedomen.

Dessa entreprenörer kom till ett bondesamhälle, där bebyggelsen främst bestod av ensamgårdar, ett eller ett par långhus i en backe, med några få åkrar och en gravplats intill husen och stora skogs- och hagmarker runt om. Troligen levde man mest på kött, fisk och mjölkprodukter.

Båtar i Vendelgravarna

I de centrala delarna av Sverige fanns knappast några vägar annat än vattenlederna. På enstaka håll i götalandskapen fanns troligen de första ridstigarna, hålvägarna. Men i stort sett var det vattentransporterna som var väsentliga.

Många av brandgravarna innehåller järnnitar och spikar, som visar att en båt har fått följa med på den sista färden. Nitlängderna visar att det hela tiden har rört sig om ganska små grundgående fartyg, kanske som mest 10–12 meter. Båttypen var särskilt lämpad för användning på de långa älv- och sjölederna och i skärgårdarna. Den kunde också dras över land när man på detta sätt kunde vinna tid genom förkortad roddsträcka.

Det var vattenvägarna som höll samman det som vi idag kallar Sverige. Det har under senare år varit en omfattande diskussion om när ett svenskt rike började växa fram. I brist på skrivna källor har man velat sätta dess tillkomst till så sent som under 1000-talet, men man måste också ta hänsyn till att när de senare svenska områdena börjar omtalas i frankiska och anglosaxiska källor, i regel på 800-talet, talas det aldrig om något annat rike än svearnas.

Vulfstan berättade om svearnas rike

Köpmannen Vulfstan, vars berättelse om en färd från Hedeby till Truso i Ostpreussen återgavs vid kung Alfreds hov i England vid slutet av 800-talet, berättar att Blekinge, Möre, Öland och Gotland alla hörde till svearna, liksom att Langeland, Lolland, Falster och Skåne tillhörde Danmark. Bara Bornholm var fortfarande ett eget rike.

I levnadsbeskrivningen över Ansgar berättas också bara om svear och danskar, aldrig om några andra självständiga områden i Skandinavien. Man måste därför förutsätta att någon form av riksbildning redan hade skett. Jordanes berättelse om goternas ursprung, nedtecknad på 500-talet, talar däremot om ett stort antal självständiga folkslag på den skandinaviska halvön.

Det måste alltså ha hänt något under mellantiden. Det är möjligt att storhögarna vid Gamla Uppsala och på andra håll tillsammans med spridningen av det nya brandlagergravskicket över hela Östsverige är delar av denna process. Någon har med hjälp av en religion, avspeglad i en gravritual, skaffat sig makten över detta vidsträckta område.

Det finns ytterligare arkeologiska fakta, som stöder denna hypotes. I äldre medeltid tycks den lokala administrationen av bondesamhället vara uppbyggd på ett antal kungsgårdar, av vilka de flesta bär namnet Husby.

Långsam riksbildning

Många av storhögarna, viktiga runstenar, palats, borgar och tingsställen är knutna till dessa bebyggelser, som då ingår i vad som kallas Uppsala öd, egendom som kungen inte fick avhända kronan. Vid några sådana gårdar ligger också de första specialsamhällena, där man inte längre i första hand ägnade sig åt jordbruk utan åt hantverk och handel.

Det folkvandringstida och vendeltida Helgö i Ekerö är ett sådant exempel liksom det något yngre Birka. De flesta av dessa kungsgårdar har gravfynd daterade till 600- och 700-talen.

En riksbildning av detta slag har inte slutförts omedelbart. Det rör sig om en långvarig process med tillfälliga framgångar och bakslag. Först 1000 år senare kan man säga att stormaktstidens Sverige är en samlad, likartat administrerad stat.

Uppsala huvudort i Sveariket

Men processen börjar och får sin inriktning redan under vendeltiden. Och det samlande namnet är Uppsala, där det vid vikingatidens slut fanns ett berömt hednatempel och den största kända kronoägda byn i hela det medeltida Sverige.

Ett par av storhögarna vid Uppsala grävdes på 1800-talet. Fynden i dem är verkligen kungliga med hårt sönderbrända praktföremål av guld och elfenben från 500-talet. Detsamma gäller den på 1910-talet utgrävda Ottarshögen vid Husby i Vendel, bara tre kilometer från platsen för båtgravfältet i Vendel.

Det är i dessa kungshögar, i anslutning till gårdar som under medeltiden ännu tillhörde kronan, som man möter en kunglig samhällsnivå. Denna har säkerligen stått i kontakt med alla de andra germanska stamrikena i Nord- och Västeuropa.

Sköld i Sutton Hoo-graven

Troligen är det också en kontakt mellan kungarna i Uppsala och i East Anglia, som avspeglas i föremål som skölden i den berömda skeppsgraven vid Sutton Hoo norr om Ipswich i England. Båtgravfälten i Vendel och Valsgärde spelar å andra sidan i en annan division med förgylld brons, medan kungar använder rent guld.

Sutton Hoo-skölden skulle däremot kunna vara en statsgåva från Uppsalakungen med sina symboldjur, en örn och en drake, på var sin sida om sköldbucklan. Denna från sidan sedda örn finns i enklare material på sköldar från Vendel och Valsgärde, men framför allt i form av bronsspännen i kvinnogravar från vendeltidens första generation i det östsvenska området.

Bara få exemplar har förirrat sig utanför denna region, och det är möjligt att örnen i denna form då var ett symboldjur för Sveariket.

Mälardalen var vid denna tid ett viktigt, folkrikt område, där landhöjningen gav möjlighet till ökad avkastning från jordbruk och boskapsskötsel och därmed underlag för en ökad befolkning. Ingen annan sammanhängande bygd i det medeltida Sverige var lika stor, och de ekonomiska förutsättningarna var i regel sämre.

Kontinuerlig bebyggelse

Även om inte särskilt många vendeltida fynd har kommit fram annat än på Gotland kan man på fornlämningsbeståndet se att det måste ha funnits kontinuerlig bebyggelse över vendeltiden också i de flesta andra landskapen, men Mälarområdet är det enda, där möjligheterna till en riksbildning är tillräckliga. Här skapas också de första specialsamhällena som Helgö och Birka och det finns en rad gravfynd som visar på en framväxande klass av kungar och stormän. Sådana gravfynd finns också från en del av de andra landskapen men sällan i en sådan omfattning. Arkeologiskt och historiskt är därför Mälardalen ett spännande område för forskning kring den tidiga riksbildningen i Sverige.

Publicerad i Populär Historia 1/1992