Rinkar, Tegnar, Karlar, Svenner
Namnet Rinkeby associeras i dag med en invandrartät stockholmsförort – inte mäktiga gravhögar och rika fornfynd. Ändå kan man redan av utsmyckningen på Rinkebys tunnelbanestation ana att det är något särskilt med denna plats. På de ockraröda väggarna med sina rundade klippformationer finns mosaiker med runor och bilder av fåglar, yxbärare och hästar; alla med stildrag som visar att de har forntida förebilder. Och man behöver inte gå långt från stationen för att finna ett gravfält, beläget på en liten höjd strax intill skolgården.
Längst upp på krönet tronar några stora högar, gräsbevuxna och till synes orörda. Men i själva verket blev de alla utgrävda på 1960-talet i samband med att området skulle bebyggas, och tack vare detta kan vi ha fått ett mer påtagligt spår efter en grupp forntida kämpar som annars bara är kända till namnet
– rinkarna.
Det finns ett tjugotal orter i Norden med namnet Rinkaby eller Rinkeby, ibland utvecklat till Rickeby. Förutom ett par på danska Fyn ligger de alla i östra Sverige, varav drygt hälften i sydöstra Uppland. Och som en följd av att det gjorts särskilt många
arkeologiska utgrävningar just i detta område under de senaste decennierna så har slumpen givit oss ytterligare en undersökt rinkeby, närmare bestämt i Vallentuna.
Ordet rink har med hjälp av motsvarigheter i fornengelskan och fornisländskan kunnat tolkas som ”krigare”, och Rinkaby skulle alltså betyda ”krigarnas by” eller snarare ”krigarnas gård”.
Men vad dessa gårdar i praktiken haft för funktion har man inte kunnat bilda sig någon säker uppfattning om, och inte heller om hur gamla de är, mer än att de troligen har bildats redan före vikingatiden.
En tolkning som lagts fram av ortnamnsforskare är att det rört sig om något slag av kungliga garnisoner förlagda till betydelsefulla platser. Men det kan också tänkas att de varit gårdar som var anslagna till underhåll för en speciell grupp krigare, vilket kanske är troligare med tanke på de ganska löst organiserade kungadömen som kännetecknade det forntida Skandinavien.
Nu kan vi med hjälp av utgrävningarna i Stockholms norra förorter komma dessa krigare betydligt närmare inpå livet, i alla fall om vi vågar tro att det just är ett par av dem som ligger begravda i de två fyndrikaste högarna. Det ligger onekligen nära till hands att tänka sig att när någon av rinkarna dog i samband med sin vistelse på platsen så begravdes han också där under övliga former.
En sak som talar för att det verkligen kan ha varit så är att det rör sig om två så likartade stormannagravar på de båda platserna med samma namn. Bägge var stora högar i krönläge med minst tio meter vida och omkring en och en halv meter höga kärnrösen. Och i båda kom det tillsammans med benfragmenten från gravbålen fram likartade förbrända rester efter svunnen storhet: hästar, hundar och kreatur, rovfåglar för jakt, förgyllda och ädelstensinlagda beslag till betsel och svärdsskida, bägare av färgat glas, dekorerade sköldbeslag och – inte minst – hjälmar av samma typ som på det berömda båtgravfältet vid Valsgärde norr om Uppsala.
Därigenom kunde högarna dateras till 600-talet eller tidigt 700-tal, det vill säga den tidsperiod som brukar kallas vendeltid.
Utöver praktföremålen och färdkosten hade de döda dessutom fått med sig brädspel, och på en tärning i Vallentunagraven hade någon ristat in runor med det så kallade urnordiska alfabetet, det som var i bruk under seklerna före vikingatiden. Runföljden är svår att tolka i sin helhet, men en del av tecknen bildar ett ord: hAukR, ”hök”.
Kanske har den gravlagde mannen själv ristat in denna inskrift medan han var i sin krafts dagar, stolt över att kunna det alfabet som då ännu var känt bara av ett fåtal.
Och kanske är det faktiskt hans eget namn som står på tärningen, för ordet haukr är känt som personnamn från flera yngre runinskrifter.
Dessa bägge gravar låter oss ana att rinkarna varit vendeltida krigare av mycket hög rang. Spridningsbilden för de många byar som bär dessa krigares namn talar för att de ingått i någon form av övergripande organisation vars maktcentrum i första hand bör sökas i trakterna norr om Mälaren, svearnas kärnområde.
Det fanns också en rad andra forntida titlar med liknande innebörd som satt sina spår i ortnamnen. Det är de gamla tegnarna, karlarna och svennerna som ännu lever kvar i formen Tegneby, Karleby och Svenneby. Av dessa begrepp finns de två sistnämnda kvar i vår tid i större eller mindre utsträckning, om än med betydligt mindre statusfylld innebörd. Men tegn hade redan i runinskrifterna och de norsk-isländska skaldedikterna från 1000-talet förlorat mycket av sin äldre betydelse ”krigare i en konungs följe” och hade i stället börjat användas om fria män i allmänhet, dock kanske främst om odalägande bönder.
Att ordet redan då hade gamla anor i svenskan framgår av att det liksom Karl och Sven hunnit utvecklas till ett personnamn i runinskrifterna och att det blivit föremål för så kallad brytning, en språklig förändring under vendeltiden som i detta fall innebar att det äldre thægn utvecklats till thiagn. Och när ordet används som titel är det nästan enbart på särskilt ålderdomliga runstenar, bland annat ett par som avviker starkt från den annars kristna runstensseden genom att de har tydliga hedniska inslag.
Det finns alltså knappast någon anledning att räkna med att tegn-titeln kommit till Sverige först med den kristne danske kungens män vid slutet av forntiden, som vissa forskare hävdat under senare tid. Tegnebyarna är i stället på samma sätt som rinkebyarna ett typiskt svenskt fenomen, och i Danmark finns det överhuvudtaget inte någon ort med detta namn.
Tegnebyarna, karlebyarna och svennebyarna är liksom rinkebyarna spridda över stora delar av landet, men om man tittar närmare på hur de ligger så framträder vissa mönster. Karlebyarna, de enda som finns i någon nämnvärd utsträckning också i Danmark, är liksom rinkebyarna särskilt koncentrerade till trakten norr om Mälaren, medan tegnebyarna och svennebyarna är fler i Östergötland och på västkusten än i mälarområdet.
Men sedda i sin helhet förekommer de olika grupperna tillsammans och i samma trakter, så att tegnebyar ofta har tydliga samband dels med de troligen äldre rinkebyarna, dels med karlebyar och svennebyar. Ett liknande samband finns med de så kallade husabyarna, vilkas ursprung vi inte känner säkert men som under medeltiden ofta var förvaltningsgårdar tillhöriga sveakungen. Allt detta tyder på att orterna ingått i samma system fastän de kan ha tillkommit under olika tider.
Vad kan det då vara som legat bakom dessa gåtfulla ortnamn? En möjlighet är givetvis att de uppstått spontant i skilda bygder och hövdingadömen utan att det funnits något annat än ett rent språkligt och funktionellt samband mellan dem. Men det finns också en annan och mer spännande tolkning mot bakgrund av vad vi i övrigt vet om vad som hände längs kusterna och vattenvägarna under vendeltiden och vikingatiden.
”Det kom varjager från andra sidan havet och utkrävde skatt av tjuder och av slovenerna, av mererna och av vepserna samt av krivitjerna.” Så beskriver den ryska Nestorskrönikan hur en flotta med nordbor dök upp på landets flodvägar i mitten av 800-talet och krävde tribut av invånarna. Efter att inkräktarna till en början blivit fördrivna slutade det hela med att några av deras hövdingar kom att bilda en furstedynasti i Ryssland.
I samband med dessa händelser kom också ett stort antal nordbor att bosätta sig i trakterna söder om sjön Ladoga. Och av de arkeologiska vittnesbörden från dessa trakter kan man dra slutsatsen att det främst var från östra Mellansverige – alltså från svearnas område – som inkräktarna kommit.
En liknande bild ges i Rimberts Ansgarskrönika. Där sägs det att sveakungen Olof i Birka vid ungefär samma tid sände en flotta till Kurland i nuvarande Lettland för att driva in den skatt man tidigare brukat få från folket där, en uppgift som även här bekräftas av arkeologiska fynd från samma trakter.
Det hela rörde sig alltså om att med våld tvinga militärt svagare stammar att betala så kallad skatt utan att de fick någonting i gengäld, något som vi i dag skulle beteckna som gangstermetoder. Men på den tiden var det ett fullt hedervärt sätt att vinna ära och rikedom på, och av källorna att döma var svearna särskilt framstående i denna lukrativa verksamhet kring Östersjöns kuster.
Det är nog också på det sättet vi ska uppfatta det när mer fredliga sjöfarare vid slutet av 800-talet rapporterar att Blekinge, Möre (vid Kalmarsund), Öland och Gotland ”tillhörde” svearna. Det var säkert inte fråga om några erövrade områden i dagens mening, utan om en inmutning av olika kustbygder från vilka man regelbundet kunde kräva tribut i olika former och där man även bosatte sig i viss utsträckning. Mot bakgrund av dessa framstötar mot fjärran kuster på 800-talet vore det märkligt om inte en liknande tributindrivning skulle ha ägt rum redan tidigare i de trakter som ligger närmare Mälardalen. Och det är här de gamla krigarbyarna kommer in. För utanför Uppland ligger dessa i de allra flesta fall just i kust- och strandbygder eller intill större vattendrag som kan nås med mindre båtar.
Både vid vattenvägarna västerut genom Västmanland och Närke och söderut vid Sörmlandskusten och ända ned till det småländska Möre ligger det rinkebyar. Längre in från kusten finns samma ortnamn i bygden kring den sörmländska Kilaån, vid Mörrumsåns övre tillflöden och vid den skånska Helgeå.
I strandbygderna och vid vattendragen i de större slättlandskapen Öster- och Västergötland förekommer däremot bara de troligen yngre tegnebyarna, karlebyarna och svennebyarna, som märkligt nog har en stor ansamling också längs bohuskusten.
Det var knappast med stora vikingaskepp av traditionell typ som nordborna kunde tränga in i trakterna kring Ladoga, utan med sådana mindre båtar med något tiotal roddare vars rester hittats på gravfälten i Valsgärde och Vendel i Uppland. Det var lätta och smäckra farkoster med extremt tunna bordplankor, lämpade för att dra över land och till och med möjliga att bära kortare sträckor.
Samma sak gällde i minst lika hög grad de inre vattenvägarna genom de svenska landskapen; här var ledande och dragning av farkosterna genom forsar eller släpande över land en nödvändighet om man skulle kunna ta sig fram. Men för dem som lärt sig behärska tekniken kunde slitet på åarna ge gott utbyte i form av såväl dyrbarheter som slavar genom de förutsättningar det gav för överraskande attacker på främmande stammar.
Vi kan i dag aldrig uppnå den skicklighet i bygge och hantering av sådana småskepp som man hade under vendeltiden och vikingatiden i kraft av månghundraårig erfarenhet. Men vår kunskap har ändå ökat så sakteliga tack vare att det finns intresserade personer – såväl amatörer som forskare – som både byggt och prövat kopior av sådana båtar, för var gång allt trognare mot originalen. Fastän vi saknar exakt kunskap om hur man hanterade dessa skepp under forntiden har försöken visat att de är goda seglare på öppet hav samtidigt som de går relativt lätt att ta genom forsar och dra över land om bara underlaget är bra, som exempelvis gräs.
För en tid sedan lyckades en grupp entusiaster med en sådan båt ta sig ända från Mälaren till Vänern via vattenvägarna genom Närke. En vecka tog äventyret, vilket är betydligt kortare tid än det skulle ha tagit till Ladoga-området. Detta visar att inte heller Västergötland behöver ha varit så svårt att nå för svearna som man räknat med i tidigare forskning, då man förutsatte strapatsrika marscher genom den svårframkomliga Tiveden.
Kanske kan vi alltså se båtarna i de rika uppländska hövdingagravarna som symboler för det svenska rikets tillkomst, en process som troligen liksom i Ryssland haft sitt ursprung i våld och härjningar och som kan ha startat redan under vendeltiden. Och kanhända var det just de gamla rinkarna, tegnarna, karlarna och svennerna som då kom roende längs vattenvägarna för att med vapenmakt bita sig fast på lämpliga platser där de kunde tvinga ursprungsbefolkningen att stå för deras underhåll och dessutom ge tributer till deras ledare.
Detta är i alla fall en möjlig tolkning av de gåtfulla krigarbyarna, och den styrks även av flera andra spår från de kringliggande trakterna, såväl arkeologiska och språkliga som historiska. Bland annat är det ofta just i dessa delar av götalandskapen vi hittar storhögarna och även vissa andra ortnamn som är typiska för Mellansverige, såsom de speciella och svårtolkade tuna-namnen. Men spåren är svaga och tolkningsmöjligheterna många, så trots all forskning på området vilar dunklet fortfarande djupt över hur det gick till när Sverige en gång började växa ihop till ett större rike.
MATS G LARSSON är arkeolog och författare till en rad böcker om det forntida Sverige.
