Jubileum med förhinder
I år marknadsför sig Kalmar som ”Nordens huvudstad”. Den stolta benämningen har tillkommit med anledning av att det 1997 är 600 år sedan de tre nordiska rikena förenades i en politisk union i Kalmar. Intresset för jubileet är stort i staden och det anordnas ett betydande antal utställningar, mässor och seminarier med anknytning till Kalmarunionen. Firandet beräknas omsätta mellan 40 och 50 miljoner kronor. I förhandsrapporteringen talas det om att Kalmar kommer att göra ”en jätteaffär” på 600-årsfirandet.
Men i jämförelse med ett jubileum som gick av stapeln för nästan exakt 100 år sedan framstår 1997 års kalmarevenemang som blygsamt. I juni 1897 firades runt om i det brittiska imperiet drottning Victorias 60 år som regent till en sammanlagd kostnad av runt 50 miljoner pund, vilket motsvarade en utgift på 60 öre för varje då levande man, kvinna och barn i hela världen.
Även om hyllningen av Victoria var sällsynt storslagen, var påkostade minnesfester återkommande inslag kring sekelskiftet 1900. Det tydliggjordes även i Sverige: 1897 högtidlighölls Oscar II:s 25 år på den svenska tronen.
Vid ungefär samma tidpunkt som Victoria och Oscar hyllades fanns det förutsättningar för ännu ett storslaget jubileum – 500-årsminnet av Kalmarunionen. I Danmark fanns ansatser till ett rejält firande, men det stannade vid en hyllningsskrift till Margaretas ära och ett antal jubileumstal och minnesfester. Till skillnad mot 1997 års stora uppmärksamhet var det svenska och norska engagemanget obetydligt.
I Sverige var intresset för skandinaviska eller nordiska manifestationer osedvanligt svalt just detta år. Inte nog med att sverigebilden var central i samband med firandet av Oscar II. Gemensamma skandinaviska yttringar och intressen fick mestadels stå tillbaka för ett betonande av den svenska nationen och dess framsteg vid sommarens världsutställning i Stockholm.
Det stora ointresset för ett kalmarjubileum 1897 väckte frågan om de skandinaviska grannfolken hade någon betydande samhörighetskänsla. I en artikel om de danska reaktionerna på Stockholmsutställningen i Sydsvenska Dagbladet Snällposten var svaret nekande: ”Det finns hos vårt slägtled ej ett frö till skandinavism, eljest skulle detta nog spirat fram vid Kalmarunionens minnesfest.”
Skandinavismens uppgång och fall
Femtio år tidigare fanns det emellertid gott om skandinavistiska frön. Visserligen anordnades inget påkostat firande av Kalmarunionens 450-årsjubileum, men unionen och drottning Margareta beundrades icke desto mindre av 1840- och 1850-talens skandinavistiska aktivister, som planerade en ny dynastisk union mellan Danmark och Sverige-Norge.
Inspiration kunde hämtas från 1397 års unionsbrev, vari det bland annat stod: ”alla tre kungariken skall vara och förbli i endräkt och kärlek, så att det ena icke med någon tvedräkt eller söndring skall draga sig från det andra, utan vad som träffar det ena vare sig i fråga om krig eller i fråga om angrepp av andra utländska män, det skall träffa dem alla tre, och vart och ett av dem skall med trohet och all makt vara det andra behjälpligt”.
Den skandinavistiskt inspirerade svenske kungen Karl XV sympatiserade med budskapets anda och utlovade svensk militär hjälp i händelse av att Danmark angreps. Men när så Preussen och Österrike gjorde det 1864 infriades inte den svenske kungens löfte. Den svenska regeringen ställde sig inte bakom Karl XV:s utfästelser, främst beroende på den svenska krigsmaktens dåliga tillstånd.
Det danska nederlaget i kriget innebar inte bara att den politiska skandinavismen dog ut. Danmark förlorade med Slesvig-Holstein sin tysktalande befolkning, varefter Danmark i likhet med Sverige framstod som ett etniskt homogent land. Trots ett fortsatt skandinavistiskt utbyte på ekonomiska och kulturella områden var det alltmer den egna nationen som ställdes i fokus i respektive land. Det gällde i det sena 1800-talet att mobilisera medborgarna inom riket genom en ”sund” och enande nationalism. Denna målsättning uppnåddes främst genom att kontrastera det egna landets medborgare mot ett annat lands. I det sena 1800-talet blev det allt vanligare att norrmän ställdes mot danskar, danskar mot svenskar och svenskar mot norrmän.
Lundahistoriker i spetsen
Vi skall dock inte överbetona vare sig samhörighetskänslorna under skandinavismen eller strävandena efter att finna nationella skillnader kring sekelskiftet 1900. I det sistnämnda fallet fokuserades intresset visserligen på nationen, men det fanns fortfarande förespråkare för skandinavistiska manifestationer.
Framförallt väckte planerna på att resa ett monument över drottning Margareta stor uppmärksamhet. Från början var initiativet enbart danskt, men projektet fick snart svenska tillskyndare med skandinavisten och lundahistorikern Martin Weibull i spetsen. Han var redan känd som en ivrig monumentförespråkare, eftersom han varit den drivande kraften i förverkligandet av äreminnen över slaget vid Lund (invigt 1883), Karl X Gustav (uppfört i Malmö 1896) och Karl XI (rest i Karlskrona 1897).
År 1899 ökade sympatierna för skandinavismen ”när i våra gränsland dödsklockorna begynte ringa för vårt språk och vår odling”, med Weibulls dramatiska formulering. Med den avsåg han den tilltagande tyskifieringen i Slesvig och russifieringen i Finland, vilka väckte allt ljudligare protester i de skandinaviska länderna.
Förespråkarna för margaretastatyn tog tillfället i akt. De betonade att monumentet och den historia som det representerade kunde fylla en viktig funktion i samtiden. Margareta kunde än en gång bidra till ett politiskt agerande, som borde resultera i nordisk enighet. Det var långtifrån alla som stödde en sådan tanke, vilket Martin Weibull snart fick erfara. På uppdrag av den danska margaretakommittén skulle han finna stöd för projektet i Norge och bland nationellt sinnade kretsar i Stockholm och Uppsala och andra delar av Sverige, där unionsmotståndaren Engelbrekt var den store hjälten.
Spänt mellan Norge och Sverige
Skandinavismens nedgång var inte enbart förbunden med Danmarks nederlag 1864. Av stor betydelse var också det alltmer spända läget mellan Norge och unionsdominanten Sverige. I enlighet med den populära växtmetaforiken blev skandinavismen ”efter 1860-talet en plantering af rotlösa blommor”, för att tala med författarinnan, pedagogen och kvinnosaksideologen Ellen Key.
Föga förvånande var det få norrmän som i den aktuella situationen kände sig manade att stödja monumentidén. Det fanns dock undantag. Författaren Bjørnstjerne Bjørnson och den förre stortingspresidenten och venstremannen Viggo Ullman var ivriga tillskyndare, men deras medverkan var kontroversiell eftersom de var kända som unionsmotståndare och Rysslandsvänner i svenska nationella kretsar.
Då det gällde att lansera ”Margareta-saken” i Sverige tonade Weibull ned själva unionen och betonade i stället Margaretas insatser för att återupprätta lag och ordning i Sverige. Många inflytelserika svenskar lät sig ändå inte övertygas.
Historikern och samhällsdebattören Harald Hjärne var en av dem. Han hävdade att han alltid varit en vän av skandinavismen, men tillade att denna idé numera var nattstånden. Rörelsens banérförare hade varit dumdristigt ointresserade av realpolitik och alltför förtjusta i fagra ord. Hjärne skulle gärna välkomna en ny skandinavism, men då skulle den baseras på en oomstridd svensk ledarroll i Norden.
Att Hjärnes uppfattning var inflytelserik tydliggjordes av ett flertal inlägg i dagspressen, vari det hette att det var fel att stödja en staty över Margareta så länge som det inte hade rests någon över Sten Sture den äldre. I likhet med Engelbrekt var Sten Sture under 1800-talet och det tidiga 1900-talet en symbol för den svenska nationen och motståndet gentemot Kalmarunionen. Initiativ till ett sturemonument hade tagits redan 1871, men arbetet gick trögt trots att Harald Hjärne med flera engagerade sig för det.
Inte heller margaretastatyn gjorde någon succé. Weibull försökte än en gång övertyga tvivlarna genom ett cirkulär år 1900. I det gjorde han ytterligare en historisk bakgrundsteckning och strävade framförallt efter att klara upp tidigare missförstånd. För att understryka betydelsen av att margaretastatyn förverkligades, meddelade han att fyra miljoner ”stamförvandter” i USA också hade inbjudits till uppropet. Ändock gav de teckningslistor som distribuerades i maj månad år 1900 liten utdelning.
I Söndags-Nisse sammanfattades misslyckandet i teckningen ”När Margaretamonumentet skall resas i Öresund”. Monumentets danska och svenska förespråkare kämpar i skämttidningens version med att flytta margaretastatyn från en ranglig eka till en ostadig flotte. Arbetet är slitsamt och utgången oviss, varför de arbetande utbrister i kör: ”Vi borde tagit Lithander med för att hjälpa oss.” Nämnde Pehr Lithander ses tryggt stå på den skånska landbacken strax nedanför Kärnan i Helsingborg.
Söndags-Nisses träffsäkra kommentar påvisade att margaretakommittén skulle ha behövt stöd från Lithander eller någon med liknande politiska preferenser, det vill säga en försvarsvän, protektionist och nationalist.
Att det var nationella budskap som vann mest gehör kring sekelskiftet framgår också av att sturemonumentet trots allt förverkligades. År 1901 utlystes en tävling som avgjordes året därpå. Carl Milles bidrag ”Granit” segrade.
Den anonymt tecknade Sten Sture, iförd rustning och omgiven av trogna bondesoldater, väckte blandade känslor. Vissa ansåg att det var ett storslaget nationalmonument, medan andra fann det lättare att tygla sin entusiasm. I det sistnämnda lägret återfanns Milles kollega John Börjeson som tyckte att äreminnet bestod av ”för mycket sten och för lite Sture”.
Fortsatta diskussioner kring både monumentets slutgiltiga utseende och dess placering bidrog till att det invigdes först 1925 på Kronåsen i Uppsalas utkanter. Sekelskiftets entusiasm inför monumentet hade då mattats betydligt hos såväl konstnär som uppsalabor.
Brahe i stället för Margareta
Men vad hände då med margaretastatyn? Planerna på en sådan skrinlades slutligen 1901, men indirekt beredde det väg för ett annat äreminne. När det väl stod klart för Martin Weibull att det inte skulle bli något monument över Margareta stödde han helhjärtat idén på ett över Tycho Brahe på Ven. I likhet med unionsdrottningen var Brahe en kraftfull symbol för ”de skandinaviska minnenas gemensamhet”.
Förslaget hade kommit från danskt håll redan under skandinavismens glansdagar i mitten av 1800-talet, men det skulle dröja hundra år innan svenskarna gjorde slag i saken. 1946 invigdes Ivar Johnssons staty över Brahe vid resterna av Uraniborg. På märkliga vägar fick således de idéer som tog form inför ett 500-årsjubileum av en union sin fortsättning i ett 400-årsminne av en astronoms födelse.
Ulf Zander är doktorand i historia vid Lunds universitet.
