En i dag nöts vägen till Santiago de Compostela av pilgrimer. Överallt står prydliga små skyltar: ”Camino de Santiago”. Vägen är kantad av platser som ärvt helgonnamn – San Millán de la Cogolla, Santo Domingo de la Calzada, San Juan de Ortega, San Miguel de las Dueñas. En del fanns i verkligheten, en del gjorde det inte, men alla gjorde de mirakel.

Burgos är en nyckelort i Kastiliens och Spaniens historia. Nationalhjälten El Cid står staty nere vid floden. Han flyger fram med fladdrande kappa och höjt svärd över sin sockel som bär inskriften ”Av alla Guds mirakel ett av de märkligaste”. En av stadsportarna har en repa från hans svärd – den lär visa hur vid hans famn var. Och han ligger förstås begravd i den gotiska katedralen som är så sällsynt vacker, uppklamrad mot en bergvägg krönt av ett gammalt slott.

Frómista har ett lika märkligt tempel, men helt annorlunda: litet, kompakt, ljust och välkomnande. Den romanska San Martín-kyrkan byggdes på 1 000-talet av den duktiga Doña Mayor, som också byggde bron i Puente la Reina.

Sahagún är en annan obetydlig småstad med stora sevärdheter. Här begravdes ”Vägens” främste byggherre, Alfonso VI, han som också i förbifarten erövrade Toledo från morerna år 1085. I Sahagún vilade han en gång med fyra av sina fem fruar i var sina sarkofager med lejon på, i 1100-talskyrkan San Tirso. Men så sköljde den första vågen av antiklerikalism genom Spanien, året var 1835. I all hast togs skeletten ur sina fina fodral och fördes över vägen till ett litet nunnekloster, och här fick de sedan stanna. Så nu sover vägbyggaren i en grå låda vid vägens dikesren. De fyra fruarna har fått maka ihop sig i den andra.

Över dem vakar en av landets magnifika altartavlor, drypande av guld och alla Guds färger, gjord av bröderna Churriguera som så småningom fick ge namn åt den överdrivna spanska barocken, churriguerresco.

Léon var huvudstaden i kungariket med samma namn. Katedralen, 1 800 kvadratmeter stor, nämns jämsides med de i Reims och Amiens. Strax intill, i kyrkan San Isidro, finns de tidigare kastilianska kungarnas panteon: 11 kungar, 12 drottningar, 21 prinsar begravda här under knubbiga valv.

Astorga har ett sovande slott som Törnrosas, men detta var aldrig fyllt av liv. Ingen tog säte i tronsalen, ingen mässa sjöngs i kapellet och i det respektingivande kontoret beslöts aldrig ett enda dugg.

Det var Gaudí, arkitektgeniet från Katalonien, som hade kallats hit av en beundrande biskop som ville bo lika fint som bankirerna i Barcelona. Men biskopen dog och den nya biskopen förstod sig inte på Gaudí, som inte fick betalt och lämnade staden.

Villafranca del Bierzo hyser – halvt gömd bakom kullar med högt gräs – ännu en liten romansk kyrka. Men den här är annorlunda; den heter Santiago och man behöver bara gå in genom förlåtelsens port för att bli syndfri. En liten fuskhjälp för dem som vid det här laget hade börjat längta hem.

Härifrån klättrar vägen uppför blågröna berg, genom trånga pass, in bland moln som blöter ner bussen och förmörkar världen. In i Galicien, och in i en gudsförgäten håla som heter Piedrafita och verkar vara världens ände. Men har man tur här och någon ser en i dimman får man lift till nästa anhalt.

O’Cebreiro, 1 300 meter över havet, en handfull grå stenhus. Några få hushåll kring det härbärge som Alfonso VI år 1072 beordrade byggt till pilgrimernas tjänst. Kyrkan från 800-talet, nergrävd i marken för att stå stadigt i vinterns hemska snöstormar.

Härbärget var i bruk i 782 år, från 1072 till 1854. På 1960-talet öppnades det igen. Vagnar med stenhjul dras av byns kossor, och kvar från kelternas tid finns fyra runda pallozas, täckta med strå och med dörren som enda rökgång. I en kan pilgrimerna få gratis härbärge.

Santiago de Compostela. Galiciens huvudstad med drygt 100 000 invånare. Här finns ett berömt universitet och Unesco har satt de äldre delarna på sin världsarvslista. Santiago är en gyllenbrun stad med regnigt och svalt klimat, och under högaltaret i katedralen finns ett litet silverskrin: Sankt Jakobs kista. Vem sover där, i evig förundran över den ära som så oförklarligt vederfarits honom? Kanske en herde, som levde helt obemärkt. Kanske en kvinna, som stupade framför plogen. Eller en brottsling, eller en vanlig drummel.

I och runt katedralen är det alltid mycket liv och rörelse – nu som då. Här såldes bilder av helgon – de första turistkorten. Och vid kusten, några mil västerut, plockade man små räfflade snäckskal som bevis på att man varit här. Men efter 1120 var de en av kyrkan monopoliserad souvenir och kunde köpas på torget framför katedralen.

När den moriske härskaren Al-Mansur år 997 ödelade Santiago tog han med sig dess heliga kyrkklockor hem, för att låta hänga dem upp och ner som lampor i moskén i Córdoba. Men helgonets kvarlevor lämnade han orörda.Och därför kommer de ännu, pilgrimerna, till Santiago. Men det är ”Vägen” som är mödan värd.

Publicerad i Populär Historia 4/1999