Helig eld

Bazada, en iranier i 55-årsåldern, blickar ut över den vidsträckta öknen: sand så långt ögat når. Enstaka berg bryter monotonin. När han vänder sig o

11 juli 2002 av Sören Wibeck

Bazada, en iranier i 55-årsåldern, blickar ut över den vidsträckta öknen: sand så långt ögat når. Enstaka berg bryter monotonin. När han vänder sig om ser han snöklädda bergstoppar i fjärran. Vi är i Yazd, en av Irans äldsta städer, 67 mil söder om Teheran. Husen är byggda av halm och lera, gränderna är trånga. Människorna är antingen muslimer eller zoroastrier. Bazada är, liksom sina förfäder, zoroastrier. Hans profet heter Zarathustra.

– Vi har haft stort inflytande på andra religioner, på judendomen och kristendomen och islam. Vår profet var den förste som talade om djävulen. Man måste känna till historien, säger han, väl medveten om att han tillhör en närmast glömd religion.

Bazada är andfådd. På en brant, stenig stig har vi klättrat uppför ett berg till ”Tystnadens torn”. Utsikten är milsvid, bara vindens sus hörs. Tornet består av en rund platå omgiven av en hög stenmur.

Här hamnade förr alla zoroastrier, det var nämligen hit man förde de döda. På några timmar åts kroppen upp av gamar och efter ett par dagar lades det torra skelettet ner i en grop mitt på platån.

– Vi gjorde så tills för sextio år sedan. Nu finns det inga gamar längre, säger Bazada och pekar upp mot bergen.

Gamarna försvann när liken försvann. Myndigheterna förbjöd seden.

– För oss är detta det rätta sättet att hantera de döda, att lägga ut dem till fåglarna. Kroppen går in i kretsloppet och jorden förorenas inte.

Än i dag kan man hitta benbitar uppe vid de tre tornen. Men hur kommer man på en sådan idé, att lägga ut kropparna till gamarna?

– Det började när de muslimska araberna erövrade Persien på 600-talet, förklarar Bazada. Här i Yazd, zoroastriernas heliga stad, var motståndet mycket starkt, människor dog i massor. Liken fördärvade grundvattnet som låg ytligt och folk blev sjuka. Då började vi lägga ut de döda i bergen, till de vilda djuren.

Som så ofta har en praktisk åtgärd med tiden blivit en del av religionen och en helig sedvänja. I Indien, där zoroastrierna kallas för parsis (”persier”), praktiseras fortfarande seden att lägga ut de döda till gamarna. I Yazd begraver man numera i jorden.

Zoroastrismen var av allt att döma statsreligion i det persiska riket (549–331 f Kr). Efter Alexander den stores erövring 331 f Kr ökade konkurrensen från andra riktningar, men den överlevde. I dagens shiitiska Iran är religionen på sin höjd tolererad. Den är officiellt erkänd som minoritetsreligion tillsammans med judendom och kristendom. Men förtrycket och svårigheterna har gjort att de flesta zoroastrier utvandrat.

I Yazd finns ett antal anhängare kvar, kanske tio tusen. Ett antal lever dessutom i Teheran. De utvandrade finns framförallt i Indien, Australien, Kanada och USA. Ett fåtal bor i Sverige. Kanske finns det totalt 150 000 zoroastrier i världen.

Yazd är huvudorten, här ligger flera gamla eldstempel. Elden är central i kulten. Den brinner dygnet runt och ses som en uppenbarelseform av den högste guden, Ahura Mazda. En zoroastrisk präst är ansvarig för skötseln. Det knäpper svagt från eldkaret i huvudtemplet.

– Vi använder ved med lång brinntid, mandel- och aprikosträ, förklarar han. Elden får aldrig slockna. Den har nu brunnit i 1 524 år!

I 1 524 år? Jag ser tvivlande ut. Bazada säger:

– Vi tror att Gud själv har tänt den. Likt en olympisk eld har den förts från tempel till tempel genom historien. Elden är vår religions kärna.

I det sparsamt utsmyckade templet hänger en stor bild av zoroastrismens grundare, den jesuslike profeten Zarathustra. ”O, vilken välsignelse! En gudomlig hjälpare är oss född, Zarathustra”, förklarar texten, som är ett citat från födelseberättelsen. Träden, vattnen, ja hela skapelsen ska ha stämt upp i denna lovsång när profeten föddes. Är han porträttlik? Ingen vet. Det finns besvärliga problem om man vill studera hans liv.

Till att börja med är Zarathustra det forniranska namnet, Zoroaster det grekiska. Detaljerna om honom är få. Flera platser i Iran tar åt sig äran av att vara födelseplatsen. Mest trolig är Mazar-é Sharif i dagens Afghanistan.

– Ingen vet när profeten levde, säger Bazada. Enligt vår huvudtradition föddes han 628 f Kr och dog 551 f Kr. Detta är vad jag själv tror.

Andra förlägger Zarathustras liv till 1000-talet f Kr eller ännu tidigare, i förhistorisk tid. Ytterligare en tradition talar om flera profeter med samma namn, där religionsgrundaren är den siste i raden. En biografi över Zarathustra blir alltså med nödvändighet spekulativ. Det florerar legender kring hans födelse och verksamhet som påminner om berättelserna kring Jesus. Han sägs bland annat ha börjat undervisa vid fyllda 30 och utfört tecken och under.

Under antiken betraktades han som ett slags trollkarl förknippad med ockult kunskap och magiska konster. Som sådan var han känd i Europa ända fram till slutet av 1700-talet. I Mozarts opera Trollflöjten framträder han som trollkarlen Sarastro. Spår av detta finns också i Friedrich Nietzsches verk Also sprach Zarathustra (”Så talade Zarathustra”).

Men det var främst reformator och religionsgrundare Zarathustra var. Det är dock svårt att reda ut vad som är resultatet av hans eget religiösa geni och vad som är ett arv från den religion med vilken han växte upp.

– Han kom både med nytt och återupplivade gammal visdom, säger Bazada som själv undervisar i religionen.

Han är övertygad om att föreställningen om en personlig djävul har sina rötter i zoroastrismen. Här finns ursprunget till den onda makten.

Zarathustra lanserade en gestalt som liknar djävulen. Han övergav den gamla mesopotamiska föreställningen om en gud som är både ond och god och lärde istället att det finns två makter: en positiv och en negativ.

Han talade om gud som Ahura Mazda (Ahura = ”Gud”, Mazda = ”stor”), världens skapare och historiens herre som försöker bringa ordning i tillvaron.

Mot honom står Ahriman, den onde som har krigets och oordningens natur. Zarathustra var den förste kände dualisten, som trodde att världen kunde delas in i svart och vitt, ont och gott, där ingen allsmäktig kraft har den fullständiga kontrollen.

Efterföljande generationer tyckte förmodligen att denna syn var för kategorisk. De lät Ahura Mazda få kontroll över Ahriman. Så måste profeten ha menat, hävdade de: att det goda är herre över det onda.

Den heliga urkunden, Avesta, hjälper oss inte att reda ut begreppen. Den är inte intakt, tre fjärdedelar saknas. Den kompletta samlingen förstördes förmodligen redan när Alexander den store erövrade Persien år 331 f Kr.

Men om zoroastrismen påverkat judendomens djävulstro, hur gick detta till?

– Våra förfäder levde tillsammans för många tusen år sen. De levde i samma rike i flera hundra år, säger Bazada.

Det hela började med judarnas babyloniska fångenskap, som inleddes år 597 f Kr, då den första gruppen judar deporterades från Palestina av den babyloniske kungen Nebukadnessar. Ytterligare judar fördes bort i en andra våg 586 f Kr, då också Jerusalem och det magnifika Salomos tempel förstördes.

De bortförda fick det inte alltför dåligt. De levde inte i fångenskap utan mera i en form av exil med relativt stor frihet. Exilen avslutades 539–538 f Kr, då perserkungen Kyros II erövrade Babylonien. Han var av allt att döma zoroastrier och välvilligt inställd till judarna. Han gav dem rätten att återvända till Jerusalem för att bygga upp det raserade templet, ett skeende som bibelböckerna Esra och Nehemja berättar om. Många judar – men långt ifrån alla – återvände till Palestina, som för två århundraden förblev en del av det persiska riket.

Det är också under den här tiden, under och efter exilen, som judarna gör en religiös nyorientering. Det är nu flera av Gamla testamentets böcker skrivs, religionen utvecklas och man formulerar sin tro på en djävul. Tidigare var den onda makten otydlig. Också Jahve, judarnas gud, framställdes med två karaktärer: en god och en ond. Det är i Jobs bok som monismen, läran om Guds enhet, börjar krackelera. Djävulen, Satan, gör här sin entré som en personlig makt. Fortfarande är han under Guds kontroll, som en slags åklagare vid den himmelska tronen. Han får tillåtelse att göra djävulskap först efter en diskussion med Gud, som sätter gränserna för det onda. Det är inte känt när Jobs bok är skriven, men mycket talar för att den är författad efter exilen.

Zarathustra liknar den onde Ahriman vid en orm. Som bekant var det en orm som bedrog Eva. Ett av de äldsta kända exemplen på att ormen i paradiset (1 Mos 3) uppfattas som en självständig ond makt finns i den apokryfiska boken Salomos vishet, som kom till någon gång på 100-talet f Kr, alltså långt efter mötet med zoroastrismen.

Och hur är det med helvetet? Judarna talade om dödsriket, sheól, som en plats där alla, både onda och goda, hamnar efter jordelivet. Hos zoroastrierna fanns föreställningen att Ahriman bebodde ett helvetesliknande tomrum. Människan passerade vid döden över ”Räkenskapens bro”. Syndarna knuffades ner i tomrummet för evig bestraffning.

I judisk litteratur börjar man nu också tala om två olika avdelningar i dödsriket – paradiset och de ogudaktigas vistelseort – som skiljs åt av en vägg eller ett djup.

Kontakterna mellan perserna och judarna var intensiva. De bibliska böckerna Ester, Daniel och Tobit utspelar sig helt eller delvis i perserriket. De är skrivna senare, men de visar hur kulturerna möttes.

Ester var judinna och drottning till den persiske kungen Xerxes I (486–465 f Kr). Denne var förmodligen zoroastrier och tillbad den store guden, Ahura Mazda, från vilken han trodde sig ha fått riket. Esters fosterfar, Mordokaj, hörde till en släkt judar som blivit bortförda. Enligt Esters bok blev han efter diverse intriger och förvecklingar Xerxes I:s närmaste man.

Daniel tillhörde också de bortförda och fanns i den absoluta maktens centrum både i det babyloniska och det persiska riket. Boken är apokalyptisk och talar – förmodligen med inspiration från zoroastrismen – om ett nytt gudsrike som ska följa på de fyra världsrikena, det babyloniska, mediska, persiska och grekiska.

I den apokryfiska boken Tobit förekommer demonen Asmodaios, som med all säkerhet är lånad från den persiska mytologin. Här heter han Aesmo Daeva och är vredens demon.

Den judiska sekten esséerna, som levde vid Döda havet och som lämnade Dödahavsrullarna efter sig, anses ha varit starkt påverkade av zoroastrismen. Bland annat trodde de på ständig kosmisk kamp mellan goda och onda krafter.

Det finns också tydliga paralleller mellan zoroastrismen och kristendomen. Talet om gudsrike går igen, men också att en frälsare som ska komma för att frälsa världen. Båda varnar för att en stor världskris står för dörren och en domens dag.

Det är uppenbart att zoroastrismen har influerat judendom och kristendom och därmed också islam. I vilken utsträckning är omdiskuterat. Eftersom alla tre religionerna ser sig som uppenbarelsereligioner finns det en inbyggd svårighet, i varje fall för troende, att diskutera inflytande från andra religioner.

Men det har alltid skett en korsbefruktning av idéer mellan olika kulturer och folk, vilket de judiska profeterna var väl medvetna om. Det var detta de opponerade sig så starkt emot! De ville bevara den rena, ursprungliga tron.

Man kan hävda att djävulen inte har en födelseplats utan många. Hans släktträd tycks väl utvecklat. Så är förvisso fallet. Men studiet av zoroastrismen ger oss möjlighet att lära känna en av världens glömda religioner. En religion som en gång var inflytelserik och som redan för 2 500 år sedan sökte förklaringar på ondskans och lidandets eviga frågor.

– I dag är det inte de teologiska frågorna som upptar oss mest, säger Bazada. Det är överlevnadsfrågan.

Han är trebarnsfar och ser vad som händer med framförallt ungdomarna på grund av den diskriminering de utsätts för.

– De flesta ungdomar vill lämna landet. Forsätter det som nu är vi snart inte kvar i Yazd.

Då slocknar elden i de gamla eldstemplen.

Publicerad i Populär Historia 7/2001

Kanske är du intresserad av...

Läs också