”Om du stackars lilla varelse, du tungt prövade dotter, som plågas av många och svåra kroppsliga kval, genom dig strömmar Guds djupa mysterium. Skriv ned allt detta, som du ser i din själ med dina inre ögon och hör med inre öron. Skriv ned det i skrift som består och blir till nytta för människorna, så att människorna genom denna skrift lär känna sin Skapare, och inte tvekar att vörda honom med tillbörlig ära.”

Det är en sextiofemårig kvinna som hör den himmelska rösten. Hon har hört den många gånger förr under sitt liv och hon kommer att höra den igen. Den fyller henne varje gång med bävan, och en medtagenhet som är så stor att hon måste lägga sig kroppsligen sjuk: Guds befallningar tål ingen motsägelse. Inte förrän hon verkligen skrivit ned vad hon sett och hört i sina syner kan hon befria sig från sina kval och igen verka normalt, ty hon har då sett till att lyda Guds bud.

Guds plan för människan

Året för denna vision där hon tycker sig skåda Guds hela plan för människosläktet är 1163 och den legendariske Fredrik Barbarossa är tysk-romersk kejsare. Kvinnan är den på sin tid mångomtalade tyska abbedissan Hildegard av Bingen, författare, mystiker och visionär, som efter en törnrosasömn på åttahundra år av dagens feministiskt inriktade forskning väckts till nytt liv. I dag har en hel liten industri vuxit upp kring denna märkliga gestalt och man kan köpa hennes fromma kompositioner i varje välsorterad musikaffär.

Hildegard är ungefär jämnårig med en annan av medeltidens kända litterära kvinnor, parisiskan Héloïse, men bortsett från att de båda fått sin första skolbildning i klosterskola och att bägge faktiskt slutade som abbedissor är det inte mycket som förenar dem. Héloïse var den av de två som ägde den mest omfattande och djupgående bildningen, hon var mer världsligt lagd och hennes karriär hade från början varit helt borgerligt inriktad, tänkt att krönas med ett lämpligt giftermål.

I jämförelse med Héloïse var Hildegard en osofistikerad bondflicka, visserligen född av adliga föräldrar men dock. Hon kom från en lantlig miljö i provinsen Rheinhessen där pappan Hildebert hade egendomar, och hennes familj förefaller till skillnad från Heloïses inte ha haft några större intellektuella intressen, i varje fall slösades inte särskilt många sådana ambitioner på dess flickor.

Sattes i kloster som åttaåring

Möjligen på grund av familjens övertalighet – hon var nummer tio i den stora barnaskaran – sändes hon redan som åttaåring i väg till kloster, en vanlig förvaringsplats för oförsörjda adelsdamer vid denna tid; men möjligen var det så att hennes familj på ett tidigt stadium hade tyckt sig ana hennes psykiska särart. I sin Vita (självbiografi, nedtecknad av två munkar i hennes närhet) säger hon att hon redan från sitt tredje levnadsår varit med om extraordinära andliga upplevelser, även om hon då ännu inte förmådde meddela dem till omvärlden.

Hon sändes inte ut vind för våg. Benediktinerklostret Disibodenberg låg inte alltför långt borta från hennes hem och det var en familjebekant, Jutta von Spanheim, som hade grundat den nunnekommunitet där hon nu hamnade. Här togs också andra unga adelsflickor om hand, och Hildegard själv hade sannolikt en rätt privilegierad ställning; hon delade både rum och tjänstefolk med föreståndarinnan Jutta och stod sålunda under hennes särskilda beskydd.

Med hennes undervisning var det lite si och så. Hon har själv i efterhand beskrivit Jutta som en olärd kvinna och sina egna läsefrukter som torftiga: latin föreföll hon mest ha snappat upp genom mässor och liturgiska sånger, och hon klagar mycket riktigt över sin osäkerhet visavi detta lärda språk när hon försöker använda det för att pränta ned sina syner.

I övrigt vet vi inte så mycket om hennes barndom och ungdom utom att hon var femton år när hon definitivt avlade sina klosterlöften och trettioåtta när hon valdes till Juttas efterträdare som abbedissa. Det är med Juttas död hon träder ut ur denna modergestalts skugga och blir en mer offentlig person.

Jutta hade varit hennes biktmor och förtrogna; utan hennes stöd kände Hildegard det nödvändigt att mer officiellt komma underfund med sina visioners karaktär. Sånär som för Jutta hade hon inte berättat om dem för någon eftersom hon – precis som vår heliga Birgitta ett par århundraden senare – i hemlighet våndades över deras ursprung. Det kunde ju hända att de alls inte var sända av Gud som hon själv ville tro, utan av djävulen. Hon vände sig till en munk som också var hennes lärare, han blev entusiastisk, och tillsammans började de nu skriva ned vad hon erfarit:

”I dessa visioner”, skriver Hildegard, ”förstod jag utan någon mänsklig skolning profeternas skrifter, evangeliernas och vissa andra heliga lärda mäns skrifter... Men jag dikterade också lovsånger till Guds och de heligas ära och sjöng melodin utan att ha undervisats av någon människa.”

Det gällde också att sanktioneras från högre håll. Väl vetande vad som kunde hända om man fick kyrkans toppfigurer emot sig skrev Hildegard (1146) för säkerhets skull ett brev till den inflytelserike Bernhard av Clairvaux, tidens mäktigaste kyrkopolitiker, som något år härförinnan hade låtit kyrkans bannstråle drabba filosofen Abélards skrifter. I sitt brev är hon klok nog att närma sig honom i en mycket ödmjuk ton, och hon förstår också medvetet eller omedvetet att vädja till hans fåfänga: ”För två år sedan såg jag dig i en vision. Jag såg dig som en människa, som ser rakt in i solen utan rädsla och med stort mod.”

Klartecken från påven

Resultatet blev gott. Bernhards svar blir välvilligt. På ett kyrkomöte i Trier ett par år senare, där Bernhards lärjunge Eugenius III presiderar som påve, kommer så klarsignalen. Hildegard får rätt att i ”Guds och S:t Petri namn offentliggöra allt hon fått veta av Den helige ande”.

Och det är just vad hon hädanefter gör. Hon skriver febrilt ned allt vad hon i fortsättningen får veta, om Guds plan med skapelsen, om människans roll, om läkande krafter hos växter, om djur och ädelstenar och metaller, om människotyper och sjukdomar. Hon åstadkommer hymner, lovsånger till den milda modern Maria, ofta av stor sinnlig och poetisk skönhet, och hon bombarderar oförskräckt tidens stora med sina ingivelser. Henrik den II av England mottar brev av hennes hand, liksom hans hustru Eleonora av Aquitanien, självaste kejsar Barbarossa hotas med Guds straffdom om han inte slutar obstruera mot påven. I sextioårsåldern reser denna skåderska runt i det tyska riket och predikar, uppenbarligen beundrad vida omkring. Hon är faktiskt ganska kaxig och hon förefaller helt orädd: Gud är på hennes sida.

Det var det hon visste när hon redan kort tid efter kyrkomötet i Trier mot sina klosterbröders vilja bestämde sig för att flytta bort från Disibodenberg för att tillsammans med tjugo utvalda nunnor grunda ett eget kloster i Bingen (väster om Frankfurt am Main); Gud står bakom henne och han har ingenting emot att hon övertar kontrollen över nunnornas finanser från det gamla dubbelklostrets bröder.

Däremot gillar han inte att Hildegards älsklingsadept, den unga nunnan Richardis von Stade, kort efter flyttningen till Bingen överger henne för en egen abbedissekarriär. I stället tror sig Hildegard här ana att det är djävulen (”ormen”) som förlett Richardis att på detta sätt svika sin välgörare, och hon drar sig inte för att till och med vädja till påven om hjälp att få sin favorit tillbaka. När Richardis plötsligt dör ser hon därför detta som Guds ingripande; Richardis har fått sig en välbehövlig knäpp på näsan!

Själv fortsätter Hildegard att leva, och dör först trettio år senare, åttioett år gammal, efter ett aktivt liv i sitt kalls tjänst. Trots trassel kring den kanoniseringsprocess som omedelbart efter hennes död sattes i gång har hon i dag status av helgon.

Författarådran glimmar till

Hildegard var högt begåvad men hennes personliga värld var händelsefattig och hennes beläsenhet begränsad. Det är därför ingen djup originalitet man kan hitta i hennes vetenskapliga och teologiska skrifter, snarare då variationer över hennes egen tids intellektuella allmängods. Hon är heller inte alltid så rolig att läsa; för en modern sekulariserad människa förefaller hennes fromma utgjutelser ofta både tröttande och enahanda.

Det är på det fria författandets område hon kommer bäst till sin rätt. Hennes erotiska beskrivningar till exempel är halsbrytande djärva i sin konkreta sinnlighet, hennes lovsånger till Maria poetiskt åskådliga. Det är i dem hennes författarådra verkligen glimmar till.

Birgitta Kurtén Lindberg är författare och kulturjournalist, aktuell med boken Bakom monumenten.

**Publicerad i Populär Historia 2/1997