Kvinnan bakom helgonbilden – Heliga Birgitta
Heliga Birgitta blev känd för sina besynnerliga uppenbarelser och som kristen profet i 1300-talets Europa. Hennes bevarade skrifter har bidragit till att hålla liv i berömmelsen in i våra dagar. Men vem var egentligen skyddshelgonet Birgitta Birgersdotter?
Heliga Birgitta avbildad på ett altarskåp från sent 1400-tal i Salems kyrka Södermanland.
Ingen annan svensk kvinna har blivit lika ryktbar i dåtid och eftervärld som Birgitta Birgersdotter. Ingen svensk person över huvud taget har satt lika kraftfullt kulturellt, religiöst och politiskt avtryck i historien. Det senaste internationella erkännandet kom så sent som 1999, när påven Johannes Paulus II utnämnde henne till europeiskt skyddshelgon. Och inte nog med det – för den som önskar lära känna Birgitta är det faktiskt oerhört lätt, eftersom hon efterlämnade mängder av texter. I vår historia är hon unik.
Men heliga Birgitta är också kontroversiell. Just genom att det är så enkelt att komma henne nära, har hon alltid haft lika många entusiastiska anhängare som bittra vedersakare. Den enes helgon har varit den andres satkärring – på 1300-talet liksom i nutiden. Källmaterialet är så stort och mångbottnat att det är lika lätt att slå ett slag för Birgitta som feministisk föregångare, som att anklaga henne för att hetsa till folkmord.
Så vem var hon? Hur gestaltade sig hennes liv, om vi försöker fånga det inom ramen för denna artikel?
Finsta gård har angetts som Birgittas födelseplats, men det är osannolikt. Här är gården avbildad 1708. Framför gården ses ett klippblock med den så kallade bönegrottan, där hon påstås ha fått sina första uppenbarelser.
En barndom bland högfrälset
Birgitta Birgersdotter föddes under ett av 1300-talets första år, som medlem av det svenska högfrälset. Fadern Birger Petersson var lagman i Uppland. Modern Ingeborg Bengtsdotter härstammade i rakt nedstigande led från Magnus Minnesköld av Bjälbo, Birger jarls far, och var alltså närbesläktad med kungahuset. I kraft av sin härstamning var Birgitta förutbestämd att giftas bort med en högättad person och leva i den svenska politikens nav. Våra kunskaper om Birgittas första tid är bristfälliga. Födelseåret är okänt, och att vi brukar ange 1303 beror bara på att dottern Katarina en gång uppgav att modern vid sin död var "sjuttio år eller däromkring".
Vi vet inte heller var Birgitta föddes. Att Finsta ofta nämns beror på att gårdsägaren lanserade en Birgittatradition på 1400-talet. Faktum är att Birger Petersson inte ens ägde Finsta vid tiden för dotterns födelse – han köpte gården 1283, bytte bort den 1296 och återköpte den inte förrän 1317.
Kronor och korsfäste i tidiga visioner
Däremot är vi välunderrättade om de minnesbilder som Birgitta hade av barndomen. Redan då tycks hon ha fått visioner. I sexårsåldern ska hon ha vaknat mitt i natten och sett ett altare på andra sidan sängen. På altaret satt det en kvinna i skinande kläder med en krona i handen som sade: "Birgitta, kom!" varpå flickan lydde. Kvinnan frågade om hon ville ha kronan. Birgitta nickade till svar, varefter kvinnan placerade kronan på hennes huvud.
I september 1314 avled modern Ingeborg. Detta fick till följd att Birgitta måste lämna föräldrahemmet och uppfostras hos mostern Katarina på Aspanäs i Ydre. Även här inträffade det händelser som sedermera skulle tillmätas stor andlig betydelse. En natt smög Katarina in i det rum där gårdens flickor sov. Hon fann Birgitta liggande naken på knä framför sängen, gråtande och bedjande. När mostern frågade vad hon höll på med blev svaret att hon hade stigit upp för att "prisa honom som alltid brukar hjälpa mig" närmare bestämt "den korsfäste, som jag har sett".
Ruinerna efter Alvastra cistercienskloster. Birgitta och hennes man Ulf Gudmarsson boatte sig intill klostret efter hemkomsten från en pilgrimsfärd till Santiago de Compostela 1342.
Vid ett annat tillfälle, när hon lekte med kamraterna på Aspanäs, visade sig en djävul för henne. Han hade hundra händer och fötter och en oformlig kropp, och Birgitta blev skräckslagen. Hon rusade in till sovrummet, där djävulen åter uppenbarade sig. Men det var en resignerad demon som visste sin plats. "Jag kan inte göra någonting utan den korsfästes medgivande" medgav han suckande till Birgitta.
Dessa händelser var allvarliga. Flickor som ser demoner mitt på ljusa dagen och mottar visioner måste tas på allvar. För vanligt folk var det omöjligt att avgöra varifrån synerna kom, om de var gudasända eller om de stammade från helvetet. Moster Katarina uppmanade därför Birgitta att tiga. Det skulle inte vara till gagn för någon om det kom till gemene mans kännedom att hon kanske var besatt.
Giftermål med Ulf Gudmarsson
När Birgitta var i trettonårsåldern, i september 1316, giftes hon bort med den några år äldre Ulf Gudmarsson, son till den västgötske lagmannen Gudmar Magnusson. Äktenskapet var en typisk släktallians, och det åtföljdes av trolovning mellan Ulfs bror Magnus och Birgittas syster Katarina.
Ulf gjorde därefter en för epoken sedvanlig karriär, blev lagman i Närke omkring 1330 och senare riksråd. Vid okänt tillfälle bosatte sig paret på östgötska Ulvåsa vid Boren, som blev navet i Birgittas liv under påföljande decennier.
Allt ger vid handen att Ulf var en god och tämligen ordinär storman för sin tid, men eftersom han också var en av de personer som uppenbarade sig postumt för Birgitta – enligt vad hon själv gjorde gällande – vet vi ovanligt mycket om vad hustrun ansåg om honom. I uppenbarelsen berättar Ulf om bekymren i livet efter detta. Han hade hamnat i skärselden, där han led till följd av de synder han hade begått i sin livstid.
En av dessa dumheter var Ulfs tendens att skratta åt en narr på Ulvåsa – "den där tokige pojken, du vet". Dessutom hade han glömt att betala en skuld till en änka. Han hade varit lättsinnig nog att lova bistånd till en man, som därför hade blivit övermodig och rest sig mot kungen. Ulf hade också i alltför stor utsträckning ägnat sig åt fåfängliga ting, såsom torneringar, för att glänsa inför den beundrande omgivningen. Slutligen hade han agerat alltför hårt och skoningslöst när han dömde en man till landsflykt.
För vanligt folk var det omöjligt att avgöra varifrån synerna kom, om de var gudasända eller om de stammade från helvetet.
Livet i Ulvåsa med åtta barn och kyskhetslängtan
Hur gestaltade sig livet på lagmansgården? Av Birgittas skrifter framkommer en stark längtan efter kyskhet, eller åtminstone efter ett äktenskap i vilket relationen mellan man och kvinna saknar varje spår av sexuell lust. Så må ha varit fallet, men likväl satte hon åtta barn till världen.
Vissa av dem behagade henne – framförallt den fromma dottern Katarina – medan andra, i synnerhet den världsligt lagde sonen Karl, vållade henne sorger. Förutom att fostra en familj och leva högfrälseliv genomförde Ulf och Birgitta ett par längre pilgrimsresor – en till Sankt Olavs grav i Nidaros (dagens Trondheim), och en ända till aposteln Jakobs grav i Santiago de Compostela i nordvästspanska Galicien.
Allt tyder på att de personlighetsdrag som Birgitta ådagalade senare i livet utvecklades redan på Ulvåsa. Hon fullgjorde sina plikter mot man och barn, och månade också om sina andliga intressen och visade omsorg om bygdens fattiga. Hon utnyttjade sin ställning som husfru till att idka storskalig välgörenhet.
Bland annat ingrep hon för att rädda prostituerade och styra in dem på den smala vägen. Dottern Katarina har själv berättat att modern "hämtade ut många skökor från bordellerna och undervisade dem personligen om hur de skulle göra bot och leva kyskt och fromt".
Birgitta blev en välkänd profil i samhället
Under tiden som lagmanshustru blev Birgitta dessutom en välkänd profil i samhället, en kvinna som alla inom högfrälset kände till, och som långt ifrån alla uppskattade. I takt med att självförtroendet växte och hennes andliga visioner blev kända, fick hon flera fiender. På denna punkt är texterna i de kanonisationsakter som skrevs efter hennes död mycket upplysande.
En av de personer som verkligen ogillade Birgitta var ädlingen Knut Folkesson. När hon vid ett tillfälle promenerade i en gränd i Stockholm hällde han en spann slaskvatten på henne från ett fönster i husets övervåning. Birgitta ska ha bitit ihop och vandrat vidare med en bön om att Gud ej måtte straffa illgärningsmannen för hans usla tilltag. Senare samma dag uppenbarade sig Jesus för Birgitta och drog själv upp det inträffade. Han hade tagit illa vid sig och påpekade att Knut nu måste akta sig "så att han inte dör i sitt eget blod".
Birgittas bror Israel förmedlade det förtäckta hotet till Knut, som inte brydde sig om det. Men en kort tid senare dog han – i ett näsblodsanfall.
I Revelaciones celestes ("Himmelska uppenbarelser") sammanställdes drygt 600 av Birgittas visioner. Illustration ur en tysk utgåva från 1502.
Birgittas stora gärning inleddes efter det att maken Ulf hade avlidit i mitten av 1340-talet. På dödsbädden gav maken Birgitta en ring, trädde den på hennes finger och förmanade henne att be för hans själ. Efter begravningen i Alvastra drog dock änkan av sig ringen, något som fick folk att reagera.
Birgitta förklarade handlingen med att hon nu hade lämnat den kroppsliga kärleken bakom sig. När hon betraktade ringen kunde hon inte låta bli att erinra sig de ljuva stunder som tiden med Ulf hade berett henne. Utan ring skulle hennes själ fullständigt överlåtas till Gud.
Kallelsevisionen och Guds brud
En tid senare fick Birgitta den "kallelsevision" i vilken Gud utsåg henne till att vara "min brud och min kanal". Detta var kulmen på en svit av visioner som inledningsvis fyllde Birgitta med fruktan. Rädslan var naturlig. Medeltidsmänniskorna betraktade mirakler som verkliga fenomen, men de erkände sin okunskap om källan. Hur kunde Birgitta veta vem som uppenbarade sig och talade till henne? Var det Gud, den gode anden, eller Djävulen, den onde anden?
I kallelsevisionen fick Birgitta veta hur hon skulle komma till insikt. Guds instruktioner var tydliga: "Hör vad jag säger och gå till din biktfar magister Mathias, som är förfaren i att skilja de två andarna."
Magister Mathias Övidsson, det medeltida Sveriges främste teolog, blev en livsavgörande samtalspartner. Under hans vägledning mognade Birgitta som profet. Magistern gav henne en teologisk modell till hjälp i förståelsen av uppenbarelserna, vilka därmed fick mening och betydelse. På samma sätt som Mathias Övidsson medverkade till att skapa struktur i hennes andliga visioner, satte samtalen också en stark prägel på Birgittas syn på omvärlden. Drömmen om ett eget kloster i Vadstena tog nu form – ett projekt som kom att inrama resten av Birgittas liv.
Denna kalkmålning från Tensta kyrka i Uppland visar hur djävulen försöker ge Birgitta falska visioner. En ängel ingriper dock och slår Satan med en klubba. Målningarna i kyrkan utfördes år 1437 av Johannes Rosenrod.
I en uppenbarelse mottog hon dessutom en utförlig klosterregel, Regula Sancti Salvatoris ("Frälsarens regel"), som var avsedd att vara gällande norm för den stiftelse hon hoppades kunna övertyga omvärlden om att stödja.
Vid denna tid bodde Birgitta inte längre på Ulvåsa. Efter återkomsten från Santiago de Compostela 1342 hade hon och Ulf bosatt sig invid Alvastra cistercienskloster. Men hon var inte främmande för längre resor, och under andra hälften av decenniet vistades hon ofta i kungaparets närhet.
Hovet och himmelska krafter
Kung Magnus och drottning Blanka hade varit hennes bekanta sedan länge – den svenska aristokratin var liten, och alla kände alla – men nu fick Birgitta en allt starkare ställning vid hovet. Det förefaller som om hon tidvis, åtminstone under år 1346, åtföljde det kungliga hushållet på dess resor i Sverige, detta samtidigt som en andlig kommission under ärkebiskop Hemming Nilsson granskade hennes uppenbarelser för att utröna om hon var att betrakta som en sann profet. Resultatet var positivt – Birgitta var, menade kommissionen, verkligen inspirerad av himmelska krafter. Hennes budskap måste tas på allvar.
Ju säkrare Birgitta blev på att de himmelska makterna talade till henne, desto mer menade hon sig vara förpliktigad att inskrida med instruktioner till kungaparet.
Vi har utförliga sådana råd om riksstyrelsen i behåll, vilka Birgitta skrev ned och överlämnade till Magnus Eriksson. Inledningsvis hade hon framgång. Det mest kända resultatet är den stora donation som kung Magnus utfärdade den 1 maj 1346. Många gods i Östergötland och Västergötland skänktes till det blivande klostret, däribland Vadstena gård. I kungens norska testamente från 1347 tillerkänns klosterstiftelsen ytterligare penninggåvor.
Heliga Birgitta besöker påven Urban V tillsammans med sina barn Katarina, Birger och Karl. Väggmålning från Tensta kyrka.
Fallerade krigsprojekt och korståg
Andra initiativ föll inte lika väl ut, som när en svensk delegation år 1348, på Birgittas uttryckliga order, färdades till kontinenten för att medla i hundraårskriget mellan England och Frankrike och förmå påven Clemens VI att lämna Avignon – där påvehovet residerade sedan några decennier – och återvända till Rom. Båda projekten fallerade.
Ett annat initiativ, som det är lätt att kritisera Birgitta för i efterhand, är hennes energiska uppmaning till kung Magnus att leda ett korståg mot ryssarna och tvångskristna eller döda fienderna. Korståget genomfördes under åren kring 1350, i enlighet med Birgittas instruktioner, till en början framgångsrikt.
Därefter gick ryssarna till motoffensiv och återtog allt förlorat land. Digerdödens härjningar gjorde det sedan omöjligt för Sverige att fortsätta kriget.
I detta skede tog Birgittas liv ännu en vändning. Eftersom hon, trots kungens och drottningens stöd, endast med svårighet kunde driva igenom sina klosterplaner från svensk mark, beslöt hon sig för att lämna landet och färdas till påven.
Jubelårets resa till påven i Rom
Någon gång i slutet av 1348 eller i början av 1349 fick hon en uppenbarelse med instruktioner att bege sig till Rom för att där invänta påvens efterlängtade återkomst från Avignon. Att Birgitta, överdrivet optimistiskt, trodde att påven skulle fara till Rom berodde på att 1350 var ett jubelår, och mängder av pilgrimer var att vänta i staden vid Tibern. Under jubelåret skulle alla som uppsökte apostlarnas kyrkor i Rom erhålla syndernas förlåtelse. Där skulle Birgitta konfrontera påven och övertala honom att stadfästa ordensregeln. Alltså bröt hon upp från Sverige på hösten 1349 och for till Italien.
Birgitta var inte ensam under tiden i frivillig exil. Prior Peter och magister Peter från Alvastra respektive Skänninge for också till Italien – magistern åtföljde henne, priorn mötte upp senare. Dottern Katarina anslöt 1350. Under de första åren levde Birgitta i ett palats som tillhörde kardinalkollegiet, beläget vid kyrkan San Lorenzo in Damaso, och som uppläts för hennes personliga bruk. Omkring 1354 blev hon ombedd att lämna palatset, troligen eftersom påvens folk hade tröttnat på den frispråkiga gästen. Birgitta fick en månad på sig att hitta en ny bostad, vilket visade sig vara svårt.
Slutligen flyttade hon till ett hus ett kvarter bort, vid nuvarande Piazza Farnese, som ställdes till hennes förfogande av den förmögna och fromma Francisca Papazuri. Med avbrott för pilgrimsfärder var detta Birgittas hem under resten av livet.
Huset står fortfarande kvar, i ombyggt skick. Det kallas Casa di Santa Brigida och hyser Roms Birgittakyrka.
Vid Piazza Farnese i Rom ligger Casa di Santa Brigida (Birgittahuset) där hon bodde från 1354 fram till sin död 1373. Huset hyser Roms Birgittakyrka.
Respekterad vägledare för adelsmän och hantverkare
Tack vare vittnen från kanonisationsprocessen vet vi att en hel del av Birgittas dagtid i Rom gick åt till att vandra runt mellan kyrkor. Spanjoren Alfonso Pecha de Vadaterra, som tidigare hade varit biskop av Jaén i Andalusien men lämnat sin biskopsstol för att leva eremitliv i Italien, berättade att han ofta åtföljde henne på vandringarna under åren kring 1370. Han medförde då lite socker, som han erbjöd henne när hon blev trött, "ty även om fru Birgitta hade en stark och from ande, var hennes kroppskrafter nedsatta till följd av ålder, fastor och andra mödor".
Om herremän och prelater hade skäl att frukta Birgitta, eftersom hon aldrig drog sig för att gissla dem med ord, blev hon desto populärare bland vanliga romare. Således uppsökte hon sjukhus för att vårda fattiga och sjuka, och rengjorde till exempel sår.
Ju längre Birgitta levde i Rom, desto mer respekterad och beundrad blev hon. Många, allt ifrån präster och adelsmän till köpmän och hantverkare, vände sig till henne för att få råd i både andliga spörsmål och vardagliga angelägenheter.
Att vistelsen i Rom blev så utdragen berodde på att påven inte alls reste dit 1350. Birgitta gav inte upp, utan vädjade enträget till honom att efterkomma hennes begäran, och slutligen gick hennes önskan i uppfyllelse.
Detta relikskrin i Vadstena klosterkyrka hyste ursprungligen tre kranier som sades komma från heliga Birgitta, dottern Katarina samt det äldre helgonet Ingrid av Skänninge. Ett av kranierna stals på 1600-talet och finns idag i Nederländerna. Undersökningar av de kvarvarande skallarna har visat att de inte kan tillhöra mor och dotter.
Uppenbarelsen om påvens död
Den 21 oktober 1368 möttes påven Urban V och kejsar Karl IV i Rom – en händelse som Birgitta hade profeterat om redan i Sverige. Mötet var en av Birgittas stora triumfer, och hon dröjde inte med att söka upp påven och presentera sina ditresta söner för honom.
Nästa framgång följde i augusti 1370, när påven godkände hennes klosterregel. Men det fanns smolk i glädjebägaren – påven gjorde stora ändringar i regeln, vilket gjorde Birgitta djupt besviken. Lika illa var att påven beslöt sig för att vända Rom ryggen och flytta tillbaka till Avignon.
Birgitta mottog en uppenbarelse, i vilken jungfru Maria avslöjade att påven, om han fullföljde planerna, inom kort skulle "få ett slag eller en örfil som får hans tänder att lossna eller gnissla, hans syn att fördunklas och förmörkas och alla lemmar i hans kropp att skälva".
Påven ignorerade varningen, återvände till Avignon och avled ett par månader senare. Eftersom Birgittas vision hade blivit allmänt känd stärktes hennes anseende betydligt när nyheten om påvens frånfälle nådde Rom – i synnerhet mot bakgrund av att Urbans avresa hade varit impopulär i stadsbefolkningens led.
Först hade Birgittas profetia om mötet mellan påven och kejsaren slagit in, mot alla odds. Sedan dog påven en kort tid efter att han hade vägrat att hörsamma hennes gudomliga budskap. Tydligare bevis än så för att Birgitta agerade å Kristi vägnar kunde folket knappast få.
Birgittas kvarlevor förs i procession från Rom till Vadstena. Målning i Tensta kyrka.
Pilgrimsfärder och resan till Heliga landet
Under åren i Italien genomförde Birgitta ett flertal pilgrimsfärder, men ingen av dem kunde mäta sig med hennes sista stora resa åren 1371–72, som gjordes till Heliga landet. Färden gick via Neapel, där hon sammanträffade med drottning Johanna, som var en av Birgittas stora beundrare. Detta trots att svenskan inte drog sig för att kritisera drottningens osedliga levnad å det grövsta (hon kallade henne bland annat "aphona" och "slinka").
Birgittas son Karl, som åtföljde modern på resan, avled i Neapel, och hans död vållade henne stor sorg, inte minst eftersom hon våndades över var hans syndiga själ hade hamnat. Både under dit- och tillbakaresan besökte hon också Cypern, där hon lämnade utförliga anvisningar om hur de tvistande medlemmarna av öns kungahus skulle bete sig.
Vid återkomsten till Rom var Birgitta omkring sjuttio år gammal och hennes hälsa hade allvarligt försämrats av strapatserna. Det måste ha stått klart för alla, även för henne själv, att dagarna var räknade. Likväl fortsatte hon envetet, ännu under högsommaren 1373, sin kamp för att få påven att komma tillbaka till Rom.
Birgittas död och helgonstatus
Birgitta avled den 23 juli 1373. Sonen Birger och dottern Katarina var närvarande vid dödsbädden, och de tog ansvar för att transportera hem moderns skeletterade kvarlevor – detta på ett vis som tydligt signalerade att hon med stor sannolikhet skulle räknas som helgon.
Långsamt, närmast i procession, färdades sällskapet genom Europa till Vadstena, som nåddes den 4 juli 1374. Relikerna placerades i ett provisoriskt träkapell. År 1381 flyttades benen över från transportkistan till ett relikskrin, vilket sattes på klosterkyrkans färdigställda högaltare år 1393.
Vid det laget hade Birgitta redan varit helgon i två år. Den 7 oktober 1391 förrättade påven Bonifatius IX hennes kanonisering.
Dick Harrison är professor i historia vid Lunds universitet och författare.
Publicerad i Populär Historia 1/2022
