Ibn Battutas rhila tar oss med medeltidens islam

I slutet på december 1355 meddelar den andalusiske poeten Ibn Juzayy sin uppdragsgivare, sultanen i Fez, att uppdraget är slutfört. Som skrivare hade Ibn Juzayy nedtecknat och redigerat Ibn Battutas reseberättelse, rhila. Boken fick titeln En gåva till dem som begrundar städernas härlighet och resandets tjusning, men få kallar den så utan säger kort och gott ”Ibn Battutas rhila”.

Medeltiden tycks ofta avlägsen och främmande, något som i synnerhet gäller vår kunskap om den muslimska världen. Det är ont om samtida berättelser därifrån och sällan möter vi människor direkt, utan får nöja oss med glimtvisa beskrivningar genom ombud.

Ibn Battutas rhila ett undantag

Men det finns några sällsynta undantag, varav Ibn Battutas reseskildring är ett. Boken ger en häpnadsväckande inblick i hur livet kunde te sig för mer än sexhundrafemtio år sedan, och det är ingen överdrift att räkna den till genrens verkliga klassiker.

Vid tiden för hans resor var den muslimska världen ett intrikat nätverk av sjöleder, karavanvägar och pilgrimshärbärgen. Från slutet av 900-talet kan man tala om en islamsk värld med gemensam arabiskspråkig religiös kultur och en delvis gemensam värdehorisont. I en mening var det lätt att resa.

Inom den väldiga muslimska världen, Dar al-islam, kunde Ibn Battuta med sitt arabiska språk och sin teologiskt finjusterade kompass alltid finna den rätta vägen. Men om världen där utanför brydde han sig föga, även om han flera gånger konfronterades med den.

Pilgrimsresa till Mecka

Navet i den islamska världen var, och är alltjämt, Mecka. Och då liksom nu är pilgrimsresan dit en av de viktigaste händelserna i en muslims liv. Att Ibn Battuta började sitt resande som en hajji, en pilgrim, är därför inte överraskande. Så här berättar han själv:

”Jag lämnade Tanger, min födelseort, 12 juni 1325, med syftet att göra en pilgrimsresa till det heliga huset (Mecka) och profetens grav (Medina) ... Jag gav mig iväg ensam utan vare sig någon reskamrat som jag skulle kunnat glädjas tillsammans med, eller med plats i någon karavan. Jag drevs av en stark inspiration och en länge närd längtan att få besöka dessa fantastiska heliga platser. Jag beslutade mig för att lämna mina kära, kvinnor och män, och jag förlät så mitt hem som fåglarna sina bon ... Jag var då 22 år gammal.”

Ibn Battuta skrev om människorna

Han tillhörde berberfolket och fick av allt att döma en god undervisning i islamsk skolastik. Men av reseskildringen att döma var han mer intresserad av människor än av idéer. Monument lockade honom föga och inga närgångna beskrivningar av moskéerna gör läsningen tröttsam. Men om de som var på väg in i moskéerna, de som köpslog på suqen, marknaden, och de som skvallrade i hammamen, badhusen – om dem kunde Ibn Battuta skriva mycket. Och han skrev om vad han såg och inte minst om vad han hörde; hans rhila är därför inte bara en geografisk reseskildring, utan även en unik ingång till mer svårtydda och i dag bortglömda landskap.

Med moderna termer kan man säga att Ibn Battuta uttryckte en urban identitet. Han hade stor förståelse för stadslivet, och fann sig väl tillrätta bland likasinnade stadsbor vare sig han fann dem i Mali, Jemen eller Kina.

När Ibn Battuta kommer till Alger har han insjuknat i feber. Värre är dock ensamheten: ”Jag blev så sorgsen över min ensamhet att jag inte förmådde hålla tillbaka mina tårar.” Så personlig är han inte ofta och det blir sällsyntare med åren.

Från Maghreb till Alexandria

I Tripoli förändras läget. Här gifter sig Ibn Battuta. Men det skulle bli många fruar, konkubiner och slavinnor under hans resa; den islamska synen på giftermål och manlig sexualitet som utvecklats för nomadlivet passade Ibn Battuta utmärkt.

I början av april 1326 kommer han med andra pilgrimer från Maghreb till Alexandria. Genast söker Ibn Battuta upp eremiter och heliga män, något han sedan gör under alla sina resor. Ingen plats är så avlägsen eller karg att han inte kan spåra upp en helig shaykh eller sufisk mystiker. Och om dem lyckas han alltid finna de mest fantastiska ting att förtälja.

Hos shaykh al Murshidí utanför Alexandria upplever han en märklig natt: ”Jag drömde att jag satt på en stor fågels vinge och att fågeln bar mig till Mecka, sedan till Jemen och efter det mot öster, för att därefter vika av mot söder, sedan mot öster på nytt för att slutligen landa i ett mörkt och grönt land där den lämnade mig.” På morgonen tyder shaykhen drömmen och kan berätta om vad som skall ske efter besöket i Mecka: ”Sedan skall du resa genom Jemen, Irak, turkarnas land och Indien. Du kommer att stanna en lång tid där.”

Beskriver Levantens städer

Levantens städer genomströvas. Kairo, Gaza, Betlehem, Jerusalem, Damaskus ... Och han tycker om det han ser. Gränsen mellan det byggda och odlade var otydlig; långsamt övergick bostadshusen i handelsträdgårdar och karavanserajer. När Ibn Battuta beskriver naturen är det inte med den granskande fältbiologens öga, utan med den svepande blicken från ett mafraj, ett finrum på översta våningen. Han sitter där med sina vänner och äter dadlar och fikon och berättar historier. Och han gläds över den natur han ser där uppifrån; välskötta mullbärsträd och aprikoser, granatäpplen och lime, rabatter med koriander, lök och mynta, fält med saffran.

Fascineras av kvinnornas parfymer

På hösten beger han sig mot Medina och Mecka. Besöket blir omtumlande, inte minst alla kvinnorna överraskar honom:

”De är så begivna på parfym att de kan avvara kvällsmaten för att köpa parfym för pengarna. De besöker moskén varje torsdagskväll i sina finaste kläder. Hela helgedomen fylls då av väldoften från deras parfymer. När en kvinna rest sig och gått hänger hennes parfym kvar i luften en stund kring det ställe där hon suttit eller stått.”

I karavan mot Bagdad

I mitten av november 1326 lämnar Ibn Battuta Mecka med en karavan mot Bagdad. Efter några veckor rider de in i träskmarkerna mellan Eufrat och Tigris. Ibn Battuta kan inte motstå frestelsen att besöka eremiter ute i träsket, och fortsätter sedan mot Isfahan, en stad som vid hans besök ligger i ruiner på grund av strider mellan shia- och sunnimuslimer.

Fruktodlingar finns emellertid att glädjas åt, och berättelser. Som den om shaykh Abdallah ibn Khafif som en gång hade klättrat upp för Adamstoppen på Sri Lanka tillsammans med ett trettiotal dervischer ... Hunger och desorientering drabbade dem, och dervischerna bad shaykhen om att få fälla en av de små elefanter som fanns i området för att inte svälta ihjäl, men shaykhen förbjöd dem att göra det. Hungern tog dock överhanden och dervischerna fällde ett djur som de genast åt upp. På natten samlades traktens elefanter. De smög sig fram och nosade på alla sovande, och de som luktade elefantkött trampades ihjäl. Men shaykhen, som inte ätit något, lyftes upp på en elefantrygg och bars till bebodda trakter.

Ibn Battuta åkte själv till Sri Lanka och klättrade upp för Adams topp, men om han såg några elefanter förtäljer inte rhilan.

Nervösa turkiska militärer

Från Bagdad följer Ibn Battuta Tigrisfloden till Jazírat ibn Omar som i dag heter Cizre och ligger i kurdiska delen av Turkiet. ”Invånarna har en rättrådig karaktär och är vänliga mot främlingar”, berättar Ibn Battuta. Men för en nutida resenär som en sen junikväll i Cizre står på bron över Tigris råder en annan stämning. En tryckande repressivitet känns i luften. Några nervösa turkiska militärer med skjutklara automatgevär hindrar bryskt vandringen över bron.

I anteckningsboken noterar jag att den nedgående solen liknar en stor persika. Berget Gudi Dagi ovanför Cizre modelleras för en stund om i mjuka pastellfärger. Så faller skymningen och muezzinernas klagan stiger mot himlen. Det känns som om de har all anledning att klaga här.

I början av 1331 kommer Ibn Battuta till Jemen. I Beit al-Fakih på den fuktheta Tihamaslätten finns heliga män och helgongravar och Ibn Battuta förspiller inte chansen. Han fortsätter sedan längs wadi Zabid upp mot Al Udayn och bergstaden Jibla: ”en liten vacker stad med palmer, fruktträd och bäckar”.

Ibn Battuta behärskade islamsk rätt

Genom att gästa medlemmar i städernas elit klarade Ibn Battuta ekonomin. Han berättade om sina färder, kom med bud och hälsningar och mottog gåvor och ibland arbete som qadi, domare, något som vittnar om vilka höga tankar man hade om honom. Ibn Battuta var inte blott en pilgrim, utan dessutom skolad i klassisk arabiska och islamsk rätt.

När han var i Jibla åhörde han en diskussion om viljans frihet. Bland jemenitiska lärde försvarades tanken på absolut personligt ansvar för de egna handlingarna. Tanken var, att exempelvis goda handlingar inte visade Guds vilja, utan människans förnuft. Vi skulle med andra ord inte vara beroende av Gud för vårt handlande. Det var en farlig tanke och Ibn Battuta förstod det. Något annat argument än ett försvar för dogmerna kunde han dock inte prestera.

Drygt ett år varade Ibn Battutas sydarabiska vistelse. Från Jibla och Taizz tog han sig till hamnstaden Aden och därifrån utforskade han båtledes de muslimska kolonierna längs Afrikas östkust. Efter några månader finner vi honom på nytt i Jemen, men snart är han i Oman varifrån resan fortsätter in i Persiska viken. Och därifrån är det inte långt till Mecka.

Till Konya, dervischernas centrum

Med nordgående karavaner beger han sig närmast mot Anatolien. Målet är staden Konya, dervischernas centrum och gravplatsen för grundaren Jalal al-Din al-Rumi.

Sufismen, som dervischerna var anhängare av, har ofta betraktats med misstänksamhet. Inte minst deras folkliga stöd har varit oroväckande även om andra argument förts fram. Framför allt påtalades sufiledarnas ställning; de dyrkades på ett sätt som kunde svära mot islams grundprinciper genom att komma farligt nära den verkliga dödssynden shirk, månggudadyrkan.

Sufiernas egenart är uppenbar, utan att för den skull vara teoretiskt originell. Mot den officiella kunskapen ställer sufierna insikten som medel till verklig vishet. För att uppnå denna insikt finns olika vägar, varav den transframkallande virveldansen är mest känd.

Pistagenötter och fruktträd

Så fortsätter färden in i östra Anatolien. Att exakt följa Ibn Battutas väg är ogörligt. Om han kom till byn Ispir vet ingen. Men det är en plats som jag tror att han skulle ha trivts på.

Ispir är en vacker liten oas nedanför de höga pontiska bergen. Pistagenötter och fruktträd odlas i en lund kringgärdad av bäckar med iskallt smältvatten. Det är en plats för oväntade och spännande möten. Här kan man tänka sig att den rastlöse Ibn Battuta slog sig ner för att samtala med en annan hajji, en skarpsinnig poet och tänkare: Omar Khayyam. Tanken är förstås omöjlig, Kayyam levde två hundra år före Ibn Battuta. Men ändå, bägge tyckte om omöjliga tankar.

I fantasin ser jag dem. Ibn Battuta ivrig och aningen irriterad över Omars vindrickande. Han berättar om resorna, om alla avlägsna platser. Och Omar nickar inkännande fast hans expeditioner främst fört honom ut i astronomin och filosofin. Och Ibn Battuta försöker begripa spekulationerna om människans bräcklighet och livets osäkerhet. Han chockeras över Omar Khayyams tvivel på försynen och det eviga livets säkerhet. Omar i sin tur häcklar Ibn Battutas trosvisshet och naiva tro på en given ordning. Men om kvinnorna skulle de samsynt tala länge och väl. Och Ibn Battuta skulle säkert uppskattat Khayyams Rubaiyat, hans fyrradingar:

Ack, stort oss syns blott det, vi än ej nått, men allt, vi hunnit, blir förkrympt och smått.

Som hägringar, som snö i ökensanden dess skimmer lyser och försvinner blott.

Som pjäser Han oss på sitt schackbord satt, vars jätterutor heta Dag och Natt.

Han leker med oss, slår och lägger ned oss i lådan, se’n Han bjudit schack och matt.

Färden går vidare genom platser nedtyngda av historia: Bursa, Pergamon, Nicaea, Sinope. Men Ibn Battuta är som vanligt främst lockad av heliga män. Eller för han oss bakom ljuset? I Nicaea köper han en grekisk slavinna som heter Margarita. Kanske var det ändå inte bara heliga män och lärda samtal som upptog tiden.

Konstantinopels klockringning

Så kommer han till Konstantinopel. En jättestad och kristen utpost. Klockklangen var öronbedövande berättar han, och låter oss förstå att muslimer avskyr klockklang. Visit avläggs hos kejsaren som ingående frågar ut honom om de kristna platser han besökt. Kejsaren blir nöjd med svaren och sörjer för att han behandlas väl under sitt besök i staden.

Inkognito kunde inte Ibn Battuta färdas. Ridande på en häst och iförd kejserlig dräkt samt med ledsagare som spelade trumma, flöjt och trumpet gjorde han sitt intåg bland stadens bazarer och kyrkor.

I sin rhila berättar han hur häpen han blev över alla kloster och kyrkor och all fromhet som fanns i staden; människorna han mötte knäböjde inför honom; saracén, muslimen som varit på de heliga platserna i Palestina. Men Sofiakyrkan gick han inte in i eftersom det krävdes av honom att han skulle göra korstecknet vid ingången.

Med kamelkaravan fortsätter Ibn Battuta mot Gyllene Horden vid Volga och sedan mot Astrakan och Amu Darjas stränder. En rik muslim i Khwarism (Uzbekistan) bjuder på stekt trana och granatäpplen på guldfat. Efter en hård och kall färd kommer han till slut fram till Samarkand – ”den mest perfekta staden med avseende på skönhet”.

På väg mot Delhi

Via Hindukush och Kabul når Ibn Battuta på hösten 1333 fram till ”Sinds flod”, alltså Indus. Målet är Delhi, Indiens huvudstad och säte för den beryktade sultanen Muhammad Ibn Tughluq.

Det återstår femtio dagars ritt till Delhi, men följet slår läger vid Indus i väntan på officiell inbjudan. Brev sänds iväg till huvudstaden och kommer tillbaka på en dryg vecka. Här rör det sig inte om en av Ibn Battutas fantastiska historier, utan ett lysande exempel på en postbefordring som ännu inte överträffats, i varje fall inte i Indien. Ett system med sprinterlöpare var utbyggt hela vägen till Delhi. Varje löpare sprang en halvmil i högsta hastighet. En bjällerförsedd käpp i ena handen gjorde att nästa löpare hörde vad som var på gång och kunde göra sig beredd.

Mötet med Indien var inte okomplicerat. Endast den ledande eliten och minoriteter ute på landsbygden var praktiserande muslimer, resten av befolkningen bestod av människor han hade ringa förståelse för – en hållning som förstärktes sedan han fått bevittna en hustrubränning.

Beskrev terrorn mot befolkningen

Sultanen, Muhammad Ibn Tughluq, drev en politik som gick ut på att genom frikostiga gåvor och förläningar till arabisktalande utlänningar stärka islams och sitt eget välde över den indiska subkontinenten. Ibn Battuta anställdes som domare, en tjänst han uppbar i sju år.

Beskrivningen av det muslimska hovlivet under Delhisultanatets tid och terrorn mot befolkningen är ett av de få bevarade vittnesbörden. Sin vana trogen fortsätter Ibn Battuta med intresset för mystiker och heliga män, något som på grund av misstänksamhet gör att han vid minst ett tillfälle faller i onåd hos sultanen. Efter att föremålet för Ibn Battutas sympati, en sufimystiker, blivit avrättad, återupprättas dock Ibn Battutas ställning.

Ja, Indien var redan på Ibn Battutas tid en myllrande mötesplats för olika kulturer, människor och religioner. Även om det sällan handlade om medvetna missförstånd, var försiktighet alltid en nödvändig dygd i kontakter med obekanta. Så är det än i dag.

Blir ambassadör i Kina

Det blir till slut för mycket för Ibn Battuta och i december 1341 ger han sig av mot Mecka. Men efter fyrtio dagar hinns han upp av ett följe utsänt av sultanen. Hästar, slavkvinnor och en stor summa pengar överlämnas som ”gåva”. Ibn Battuta har inget annat alternativ än att återvända till Delhi där sultanen meddelar: ”Jag har låtit hämta dig ... eftersom jag vet att du tycker om att resa och se dig omkring.” Och så blir Ibn Battuta utnämnd till ambassadör i Kina.

Påföljande sommar ger sig Ibn Battuta iväg mot Kina med hundratals slavar, danserskor och tyger för överlämnande till den kinesiske monarken. Följet övermannas dock av rövare och karavanen plundras. Ibn Battuta gömmer sig i ett senapsfält sedan han lyckats tala sig ur sin fångenskap. Och han kan fortsätta resan, berikad med nya fantastiska berättelser om yogier, människoätande tigrar och sluga kvinnor som dödar med blicken.

Lång omväg till Kina

Kinaresan är förföljd av otur. Fartygen som lastats med nya gåvor från Delhi går till botten under en monsunstorm. Seglingssäsongen med dess gynnsamma vindar är på upphällningen. Men istället för att bara sitta still ger sig Ibn Battuta ut på en flerårig seglats till Maldiverna och Sri Lanka. Inte minst på Maldiverna trivs han väl; han gifter sig på nytt och får barn. Men diplomattjänsten i Kina är inte slutförd, och snart är han på väg igen.

Givetvis far han inte kortaste vägen. Ibn Battuta hyllade principen att omvägar leder till målet. Första anhalten blir Bengalen och nuvarande Bangladesh och nästa Sumatra. Till slut når han Kina.

"Tuppar stora som strutsar"

Landet imponerar storligen på Ibn Battuta och han noterar hur alla kulturväxter verkar mångdubbelt större än vad han tidigare sett, att ”tupparna är stora som strutsar” och att silke är så billigt att de allra fattigaste har råd med det. Men Kina lyckas ändå inte trollbinda honom helt: ”Trots sin storhet verkade inte Kina tilldragande på mig. Det gjorde mig dyster att tänka på hur starkt hedendomens grepp är över landet.”

Här liksom på alla andra platser han färdats igenom noteras det mesta från vardagssysslor till rådande begravningsskick. Beskrivningarna är sakliga och fria från utmanande moralismer, men samtidigt finns inga ansatser till egentlig förståelse. Kulturrelativismen var honom främmande.

Hem via Aleppo och Mecka

Så vänder Ibn Battuta västerut, hemåt. Väl tillbaka i Sydindien överlägger han med sig själv om han bör fortsätta mot Delhi och sultanen, eller ta plats på ett av kryddskeppen. Han väljer det senare och når efter 28 dagar med förliga vindar Zafar i östra Jemen.

I maj 1347 fortsätter han genom Persiska viken, är nio månader senare i Bagdad, och väl där måste han se Aleppo. Pesten härjar nu svårt i Levantens städer, så Ibn Battuta bestämmer sig för att göra en sista pilgrimsresa. I mitten på november 1348 vandrar han iklädd sin vita ihram in i Mecka.

Efter en avstickare till Sardinien når han äntligen sitt Tanger. Men inte mycket står att läsa om hur han upplevde hemkomsten; borta är ungdomsårens känslobeskrivningar.

Men han slår sig inte till ro. Det finns ett osett område kvar och det är de västligaste provinserna. Först beger han sig al-Andalus, till Spanien. Ser Jabal Tariq – Gibraltar – och fortsätter sedan till Ronda och Granada, ”den främsta och skönaste staden i al-Andalus”.

I februari 1352 hakar han på en karavan mot Malisultanatet. Från handelsstationen Sijilmasa söder om Atlasbergen tar det tjugofem dagar till saltgruvorna i Taghaza mitt ute i Sahara. Då är man halvvägs.

Ibn Battuta finner Mali fattigt och han mottas inte heller med några särskilda ärebetygelser. Kanske skulle han ha sett annorlunda på saken om han börjat sin resa i Mali.

Börjar arbeta med rhilan

Efter två år är han tillbaka och arbetet med rhilan börjar omgående. Men sedan vet vi inte så mycket mer om honom än att han fram till sin död 1369 arbetade som qadi.

Ibn Battuta inte bara drömde, utan levde verkligen ett rikt och spännande liv. Av de sufiska mystikerna hade han lärt sig att livet framför allt är att resa. Eller som Omar Khayyam uttryckte saken:

Jag sände ut min själ på forskningsfärd att lösa gåtan om en annan värld.

Och så löd svaret, som den bragte åter: ”Jag själv är himmel liksom avgrundshärd.

Publicerad i Populär Historia 5/1998