Digerdöden slog ut halva Europa
En tatarisk belägring på Krim avslutades med att man lobbade pestsmittade lik in i staden. Det blev början på en tio år lång, fasansfull period när digerdöden härjade Europa.
Två offer för böldpesten under digerdöden.
Innan tatarerna bröt sin långa belägring slungade de med sina kastmaskiner in smittade lik över stadsmuren. Lättnaden över att angriparna plötsligt och oväntat drog sig undan förbyttes på några få dagar till fasa bland invånarna i den genuesiska staden Kaffa på Krim. Det var början på digerdödens spridning över Europa dödens år 1347.
En våldsam epidemi blossade upp i Kaffa. Människor i tusental insjuknade och dog en kvalfull död. Paniken spred sig och de som ännu inte drabbats stormade skeppen som legat instängda i stadens hamn. En armada med döden ombord lämnade Krim med destination Europa. Många fartyg förliste men några nådde hamn.
Spred pesten till Messina
Ett av dem anlöpte Messina på Sicilien i oktober 1347 och digerdöden, den stora pesten, hade nått Europa. Prologen till en av de största katastroferna i mänsklighetens historia var skriven.
Runt fartyget stod en vidrig stank och när hamnfogdens folk gick ombord möttes de av en ohygglig syn. Överallt uppsvällda döda kroppar, täckta av svarta fläckar eller bölder. Ur de öppna munnarna trängde likens groteska blåsvarta tungor fram. Däcket var täckt av spyor, avföring, urin och koagulerat blod.
I detta inferno fanns några överlevande som hjälptes iland, men inom något dygn var de alla döda. Sedan insjuknade deras familjer, deras grannar och tjänstefolk som hade vårdat dem. Likt en löpeld spred sig farsoten över Sicilien och några veckor senare hade en halv miljon människor dött. Då hade redan pesten än en gång korsat vattnet och nått hamnstäderna på det italienska fastlandet.
FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!
”Ve oss, ve oss! Sorg överallt, överallt fasa! Husen står tomma, städerna öde, åkrarna oskötta, vägarna täckta med lik. Överallt en fasansfull ödslighet. Skulle du tro detta, du som lever långt senare? Vi själva, som ser allt detta, tror ju det knappast. Och ändock övertygar oss de hopade liken och de svåra förlusterna om att det inte är någon dröm. O, du lyckliga eftervärld, du som inte hör denna jämmer! Hur skall kommande släkten kunna tro att det en gång funnits en tid när nästan hela jorden var utan invånare?” frågar 1348 den italienske författaren Francesco Petrarca framtiden.
Döden drog fram över hela Europa
Från Italien fortsatte farsoten västerut till Spanien, österut mot tysk-romerska riket och norrut mot Frankrike. I januari 1348 fick epidemin fäste i påvestaden Avignon. Kyrkogårdarna fylldes på några dagar och man tvingades kasta liken i floden Rhône. På distans välsignade påven Clemens VI floden som begravningsplats. Själv stängde han in sig i sitt residens. Ingen, utom hans tolv läkare, fick komma honom nära och påven undgick att smittas trots att fem av hans läkare dog i pesten. Med sommaren nådde epidemin Paris och i augusti tog den språnget över Engelska kanalen. Norden hade ännu ett års frist.
Trots farsotens snabbhet föregicks den av berättelserna om dess fasor. Människorna väntade och när de första offren insjuknade på en ort flydde folk i panik och spred smittan vidare. Få stannade och hjälpte de sjuka, få tog hand om de döda. Byar och städer avfolkades helt på några dagar. Kvar lämnades liken där de fallit, och husdjuren.
Digerdöden tog 25 miljoner liv i Europa
Pesten stannade mellan ett halvt och drygt ett år på varje plats. Dödstalen från de få bevarade ögonvittnesskildringarna är ofta överdrivna, men nutida uppskattningar säger att mellan en tredjedel och hälften av alla dog på de platser som drabbades. I Europa skördade epidemin ungefär 25 miljoner offer.
Namnet digerdöden kommer av fornsvenskans ”digher” för stor, mäktig och myntades först på 1500-talet. På 1300-talet sa man stora pesten, svarta döden eller stora döden. Det var inte första gången Europa, Västasien och norra Afrika drabbades av pest, men för Europas del var det 600 år sedan sist och människorna hade glömt den gamla farsotens fasor liksom kunskapen att det var råttorna som förde smittan vidare. Det var heller inte sista gången pesten svepte över kontinenten, men aldrig hade den slagit så hårt som denna gång. Anledningarna är flera. Dels grasserade alla tre pestformerna samtidigt.
Böldpest, blodpest och lungpest
Böldpest, med smärtsamma varfyllda svullnader stora som knytnävar i armhålor, ljumskar och på halsen. Ungefär varannan smittad dog. Blodpesten fick blodet att tjockna och blodkärlen under huden att spricka så att den uppsvällda kroppen täcktes av stora blåsvarta fläckar. Blodpesten hade en nästan hundraprocentig dödlighet. Det hade också lungpesten som karaktäriserades av andnöd, hög feber, frossa och blodig hosta. Lungpesten spreds i luften från människa till människa via de sjukas hosta. Smittspridaren av böld- och blodpest, den egentliga härden, är råttans loppor som överger sitt naturliga värddjur när det dör av pest. Lopporna söker upp nya värdar, djur eller människor, och infekterar på så sätt nya offer.
Digerdödens snabba spridning i Europa berodde på de livligare kommunikationerna, smittovägarna följde de stora handelsstråken. Samtidigt var medeltidens växande, trånga och smutsiga städer en utmärkt grogrund för loppor, råttor och pestbakterien Yersinia pestis, som inte upptäcktes förrän 1894 av japanen Kitasato och fransmannen Yersin.
Gisslartåg spred pesten
Samtidens förklaringar till digerdödens våldsamma framfart var många och fantasifulla. Guds straff var den vanligaste och gisslartågen fick ett uppsving. Flagellanterna skulle minna om Jesus lidande, halvnakna och klädda i trasor piskade de sig själva eller varandra för att söka blidka den vrede guden. Gisslartågen blev ett av pestens många spridningssätt.
Ett annat sätt att förklara hemsökelsen var att hitta syndabockar och som så många gånger förr blev det judarna, kristendomens fiender, som pekades ut. Över hela den europeiska kontinenten greps, torterades och dödades tusentals judar. Inte ens när påven påpekade att också judar drabbades av pest mildrades förföljelserna.
En annan vanlig förklaring till pestutbrottet var planeternas ogynnsamma konstellation vilken åstadkom att en giftig pestånga bildades och spreds över hela jorden. Ett av de viktigaste sätten att skydda sig mot smittan blev därför att undvika den ”förpestade” luften. Olika typer av pestmasker utvecklades och eldar, som ansågs rena luften, brann i många hus dygnet runt.
Spreds i Norden från Bergen
I augusti 1349 nådde smittan Norden. Då drev ett av Hansans handelsfartyg i land strax utanför Bergen i Norge. När ortsbefolkningen äntrade skeppet mötte de samma fasansfulla syn som hamnfogdens män i Messina hade gjort två år tidigare. Alla ombord var döda. Trots detta bärgades lasten av värdefulla tyger och med det var katastrofen ett faktum. Det kommande halvåret dukade en tredjedel av Norges befolkning under.
I februari 1350 nådde smittan det egentliga Sverige. Resultatet blev detsamma som på andra platser. Ungefär 200 000 av de 600 000 invånarna i Sverige dog inom loppet av ett år. Hårdast drabbades Uppland och Västergötland. Bland dödsoffren i Stockholm var kung Magnus Erikssons halvbröder Håkan och Knut. Det finns inga samtida vittnesbörd om digerdödens härjningar i Sverige. De första skriftliga nedteckningarna gjordes inte förrän på 1500-talet.
Digerdödens vandring österut fortsatte till Finland och 1356 hade den fullbordat sitt varv och åter nått Krimhalvön.
Pesten skulle komma tillbaka många gånger. Inte förrän under första hälften av 1800-talet försvann farsoten från Europa, men ingen epidemi var så våldsam och förödande som digerdöden.
Tomma gårdar för de överlevande
Konsekvenserna för de överlevande var dock i många fall positiva. Gårdar stod tomma och väntade på nya ägare. Bristen på arbetskraft drev upp lönerna och från mitten av 1400-talet ökade snabbt den europeiska befolkningen i antal igen.
I dag är pesten ovanlig även i fattiga länder men enstaka mindre utbrott sker så gott som årligen, framför allt där ett stort antal människor lever tätt tillsammans under dåliga hygieniska förhållanden, till exempel i krigszoner och flyktingläger. Om behandling med antibiotika sätts in i tid är sjukdomen inte längre livshotande.
Helt kommer pesten aldrig att kunna utrotas eftersom det skulle kräva att lopporna, som är pestbakteriens naturliga värddjur, och i sin tur deras värdar, råttor och andra gnagare, försvann. Än i dag är sjukdomen vanlig bland till exempel jordekorrar i västra USA.
Men en ny världsomfattande ”digher död” orsakad av Yersinia pestis är inte trolig, inte ens om någon likt tatarkhanen Janiteg nyttjar bakterien som biologiskt vapen.
