Smittorna som dödat miljoner

Pesten

Som god tvåa kommer pestpandemierna. Deras kapacitet att döda människor har lett till att ordet ”pest” inte sällan har kommit att syfta på stora epidemier i allmänhet, något som lätt förvirrar en läsare av historisk litteratur. I själva verket har vi inga belägg för att de verkligt gamla epidemier som brukar kallas ”pester” har något som helst med pestbakterien, Yersinia pestis, att göra.

Det är svårt att identifiera antika och medeltida epidemier. Trots forskaransträngningar svävar vi i okunnighet om vilka sjukdomar som orsakade ”filistéernas pest” i Gamla testamentet, ”pesten i Aten” 430–427 f Kr och de stora romerska epidemierna åren 166–180 e Kr och 251–268 e Kr.

En och annan hellenistisk vetenskapsman, däribland Rufus av Efesos, har visserligen skildrat sjukdomsförlopp som påminner om pest, men helt säkra är vi först i mitten av 500-talet, då en väldokumenterad böldpestepidemi spred sig från Egypten till Konstantinopel och i förlängningen till hela medelhavsområdet.

Historieskrivaren Prokopios har efterlämnat en kuslig ögonvittnesskildring av eländet år 542. Eftersom Justinianus I var kejsare i romerska riket vid tiden för pestens ankomst har katastrofen gått till historien som den ”justinianska pesten”.

Under påföljande två sekler fortsatte pesten att periodvis drabba länder som Grekland, Egypten och Syrien, men de dåliga kommunikationerna gjorde att långt ifrån alla epidemier spred sig till Västeuropa.

Nordeuropa förefaller ha klarat sig helt undan pesten i denna fas av historien; däremot drabbades öar som Britannien och Irland bevisligen av andra förödande epidemier under samma epok.

Digerdödens tid

Av senare pestepidemier vet vi att dödligheten i sjukdomen kan vara extremt hög. Från diger­dödens tid i mitten av 1300-talet, då pesten återkom i sin andra pandemiska flodvåg, har vi trovärdiga uppgifter på att mellan sextio och sjuttio procent av invånarna i hårt drabbade byar och grevskap avled. Eftersom vissa regioner klarade sig bättre än andra brukar vi räkna med att mellan trettio och fyrtio procent av Europas samlade befolkning dog. Uppskattningar på trettio till fyrtio miljoner döda i hela världsdelen är inte ovanliga; vissa forskare har gissat på högre siffror.

En civilisationskatastrof

Med digerdöden och de andra pestpandemier som svepte fram över Asien, Europa och Afrika från 1300-talet till 1700-talet förhåller det sig helt annorlunda. Här rörde det sig om en civili­sa­tionskatastrof som påverkade varje aspekt av livet. De ekonomiska systemen vändes upp och ned, jordegendomar förlorade sitt värde, löner sköt i höjden i takt med att hantverkarna dog.

Lågadelsmän blev utfattiga när deras räntebetalande bönder försvann från scenen, varför de övergick till att bli korrupta ämbetsmän, rovriddare eller legoknektar för att kunna försörja sig. Hela bygder övergavs eftersom ingen orkade bruka markerna. Litteraturen och konsten utvecklade nya former. Tidigare okända helgonkulter uppstod.

Frenetiskt sökande efter syndabockar resulterade i masspsykotisk panik och pogromer. I stora delar av Västeuropa preventivbrändes de judiska stadsbefolkningarna eftersom man inbillade sig att det var judarna som spred pesten genom att hälla giftpulver i brunnarna.

Myndigheterna besvarade det ständiga hotet från pest på 1400- och 1500-talen med att utveckla karantänsystem och lasarett.

Ingen immunitet

Till det verkligt kusliga i pestens historia hör att den inte gav immunitet. Våra förfäder kunde alltså inte bygga upp ett naturligt biologiskt försvar. Dödligheten förblev följaktligen mycket hög i alla de pestepidemier som följde på digerdöden.

Pesten upphörde av okänd an­ledning att drabba Europa på 1700-talet, men den återkom i en tredje pandemisk våg i slutet av 1800-talet. Pandemins ursprung har lokaliserats till Yunnan i söd­ra Kina; 1894 hade den nått till kuststäderna Hongkong och Kanton, varifrån den på kort tid spreds över hela jordklotet med hjälp av ångbåtar och järnvägar.

År 1896 nådde pesten Bombay, 1897 Suez, 1898 Madagaskar, 1899 Alexandria, Japan, östafrikanska kusten och Portugal, 1900 Manila, Sydney, Glasgow och San Francisco. 1908 kom turen till Hawaii, 1911 till Java och 1914 till Ceylon.

Liksom tidigare drog sig pesten tillbaka blott för att återkomma något decennium senare med förnyad kraft. Efter att ha varit försvunnen från Indien sedan 1935 återkom den i nya vågor 1948–1949 och 1952; sammanlagt dog över 12,7 miljoner indier mellan 1890-talet och 1950-talet.

Europa kom dock lindrigt undan den tredje pestpandemins attacker. I Paris avled under åren 1918–20 endast ett hundratal människor i pesten. Spanska sjukan, som slog till samtidigt, ledde till mycket högre dödlighet.

Anitibiotikans intåg

Att pesten under 1900-talets lopp har upphört att vara en global pandemisk fasa beror på utvecklandet av antibiotika. Om mediciner sätts in i tid är pesten inte längre ett dödligt hot. Än i våra dagar utbryter relativt ofta småskaliga pestepidemier både i Gamla och Nya världen, men de utvecklas aldrig till pandemier. Dödligheten är jämförelsevis låg.

Jämfört med indiankatastrofen på 1500-talet och våra egna gamla pestepidemier förbleknar de flesta andra pan­demier i omfattning och betydelse, undantaget spanska sjukan. Smittkoppor – 1700-talets mest fruktade epidemiska sjukdom – och kolera – 1800-talets stora farsot – har förvisso dödat många, men inte så många.