Ett provisoriskt sjukhus i Kansas, USA, där drabbade av spanska sjukan vårdades under pandemin 1918. 

Smittorna som dödat miljoner

Spanska sjukan, pest och kolera – alla spred de skräck i samhället och skördade mängder av människoliv. Men ingen epidemisk katastrof kan mäta sig med den som drabbade Amerikas ursprungsbefolkning på 1500-talet när européerna anlände med smittkoppor och mässling.

28 januari 2006 av Dick Harrison

Ingen epidemisk katastrof har i storlek och historisk betydelse kunnat mäta sig med den som drabbade Amerika på 1500-talet. Väl att märka har denna epok i övrigt gått till historien som ett expansivt sekel, ett århundrade av folkökning och nyodling. Så var det både i Fjärran Östern och i Västeuropa. I Amerika blev det emellertid tvärtom, och det på grund av sjukdomar.

När de spanska conquistadorerna lade under sig aztekernas, inkafolkets och andra indianers territorier skedde det inte med väldiga arméer och exceptionell stridsteknik. I regel förlitade man sig på gamla beprövade medeltida vapen och jämförelsevis små truppstyrkor. På längre sikt skulle spanjorerna ha fått mycket svårt att kontrollera sina stora erövringar om de inte haft biologiska allierade i form av sjukdomar som var okända för indianbefolkningen.

Förödande smittor

Ingen indian hade haft smittkopporna eller mässlingen. Dessa och andra smittor, mot vilka många vuxna européer, asiater och afrikaner hade utvecklat immunitet, kastade sig över indianerna med förödande effekt. Exakt hur många som dog är okänt, bland annat eftersom vi inte känner till hur många som levde i Amerika före katastrofen.

Vissa regioner är dock lättare att analysera än andra. Hit hör Mexiko, som år 1519 torde ha haft en befolkning uppgående till mellan 25 och 26 miljoner människor. Redan 1523, efter den spanska erövringen av aztekimperiet, hade antalet sjunkit till 16,8 miljoner.

År 1548 återstod 6,3 miljoner, 1568 2,6 miljoner, 1605 en miljon. Så många människor kan inte en tidigmodern kolonialmakts krigare, plantageägare och gruventreprenörer med värsta vilja piska eller hugga ihjäl själva.

De allra flesta indianer dog eftersom de blev sjuka. I vissa områden försvann bokstavligt talat hela urbefolkningen; hit hörde Kuba, Hispaniola och flertalet övriga öar i Karibiska havet.

Epidemierna i Amerikas 1500- och 1600-tal ledde till att hela Nya världen drogs in i Gamla världens maktsfär. Västeuropéerna tog över indianernas land; språken, klädmodet, de politiska traditionerna trängde ut de inhemska föregångarnas. På listan över civilisationskatastrofer genom tiderna kommer dessa epidemier med god marginal högst, utan konkurrens från någon annan av oss känd olycka.

Pesten

Som god tvåa kommer pestpandemierna. Deras kapacitet att döda människor har lett till att ordet ”pest” inte sällan har kommit att syfta på stora epidemier i allmänhet, något som lätt förvirrar en läsare av historisk litteratur. I själva verket har vi inga belägg för att de verkligt gamla epidemier som brukar kallas ”pester” har något som helst med pestbakterien, Yersinia pestis, att göra.

Det är svårt att identifiera antika och medeltida epidemier. Trots forskaransträngningar svävar vi i okunnig­het om vilka sjukdomar som orsakade ”filistéernas pest” i Gamla testamentet, ”pesten i Aten” 430–427 f Kr och de stora romerska epidemierna åren 166–180 e Kr och 251–268 e Kr. 

En och annan hellenistisk vetenskapsman, däribland Rufus av Efesos, har visserligen skildrat sjukdomsförlopp som påminner om pest, men helt säkra är vi först i mitten av 500-talet, då en väldokumenterad böldpestepidemi spred sig från Egypten till Kon­stantinopel och i förlängningen till hela medelhavsområdet.

Historieskrivaren Prokopios har efterlämnat en kuslig ögonvittnes­skildring av eländet år 542. Eftersom Justinianus I var kejsare i romerska riket vid tiden för pestens ankomst har katastrofen gått till historien som den ”justinianska pesten”.

Under påföljande två sekler fortsatte pesten att periodvis drabba länder som Grekland, Egypten och Syrien, men de dåliga kommunikatio­nerna gjorde att långt ifrån alla epidemier spred sig till Västeuropa. 

Nordeuropa förefaller ha klarat sig helt undan pesten i denna fas av historien; däremot drabbades öar som Britannien och Irland bevisligen av andra förödande epidemier under samma epok.

Digerdödens tid

Av senare pestepidemier vet vi att dödligheten i sjukdomen kan vara extremt hög. Från diger­dödens tid i mitten av 1300-talet, då pesten återkom i sin andra pande­miska flodvåg, har vi trovärdiga uppgifter på att mellan sextio och sjuttio procent av invånarna i hårt drabbade byar och grevskap avled. Eftersom vissa regioner klarade sig bättre än andra brukar vi räkna med att mellan trettio och fyrtio procent av Europas samlade befolkning dog. Uppskattningar på trettio till fyrtio miljoner döda i hela världsdelen är inte ovanliga; vissa forskare har gissat på högre siffror.

När det gäller den justinianska pesten, som drabbade ett mindre utvecklat samhälle med lägre befolkning och färre handelsrutter, är dock forskarnas åsikter delade. 

Enligt vissa historiker var epidemin världsomfattande (åtminstone i Gamla världen), det vill säga en pandemi i ordets fulla bemärkelse. 

Enligt andra historiker var pesten geografiskt begränsad, framför allt till länderna från Syrien i öster till Syditalien i väster. Ibland slog den till även utanför detta område, men inte i så stor utsträckning att epidemierna fick några allvarliga konsekvenser på längre sikt. Befolkningens återväxt hämmades inte. 

Diskussionen lär fortgå, men de senare historikerna har haft vind i seglen. Justinianska böldpestens inverkan på samhällsutvecklingen anses numera överlag ha varit ringa, särskilt på våra breddgrader.

En civilisationskatastrof

Med digerdöden och de andra pestpandemier som svepte fram över Asien, Europa och Afrika från 1300-talet till 1700-talet förhåller det sig helt annorlunda. Här rörde det sig om en civili­sa­tionskatastrof som påverkade varje aspekt av livet. De ekonomiska systemen vändes upp och ned, jordegendomar förlorade sitt värde, löner sköt i höjden i takt med att hantverkarna dog. 

Lågadelsmän blev utfattiga när deras räntebetalande bönder försvann från scenen, varför de övergick till att bli korrupta ämbetsmän, rovriddare eller legoknektar för att kunna försörja sig. Hela bygder övergavs eftersom ingen orkade bruka markerna. Litteraturen och konsten utvecklade nya former. Tidigare okända helgonkulter uppstod.

Frenetiskt sökande efter syndabockar resulterade i masspsykotisk panik och pogromer. I stora delar av Västeuropa preventivbrändes de judiska stadsbefolkningarna eftersom man inbillade sig att det var judarna som spred pesten genom att hälla giftpulver i brunnarna. 

Myndigheterna besvarade det ständiga hotet från pest på 1400- och 1500-talen med att utveckla karantänsystem och lasarett.

Ingen immunitet

Till det verkligt kusliga i pestens historia hör att den inte gav immunitet. Våra förfäder kunde alltså inte bygga upp ett naturligt biologiskt försvar. Dödligheten förblev följaktligen mycket hög i alla de pestepidemier som följde på digerdöden.

Pesten upphörde av okänd an­ledning att drabba Europa på 1700-talet, men den återkom i en tredje pandemisk våg i slutet av 1800-talet. Pandemins ursprung har lokaliserats till Yunnan i söd­ra Kina; 1894 hade den nått till kuststäderna Hongkong och Kanton, varifrån den på kort tid spreds över hela jordklotet med hjälp av ångbåtar och järnvägar. 

År 1896 nådde pesten Bombay, 1897 Suez, 1898 Madagaskar, 1899 Alexandria, Japan, östafrikanska kusten och Portugal, 1900 Manila, Sydney, Glasgow och San Francisco. 1908 kom turen till Hawaii, 1911 till Java och 1914 till Ceylon.

Liksom tidigare drog sig pesten tillbaka blott för att återkomma något decennium senare med förnyad kraft. Efter att ha varit försvunnen från Indien sedan 1935 återkom den i nya vågor 1948–1949 och 1952; sammanlagt dog över 12,7 miljoner indier mellan 1890-talet och 1950-talet.

 Europa kom dock lindrigt undan den tredje pestpandemins attacker. I Paris avled under åren 1918–20 endast ett hundratal människor i pesten. Spanska sjukan, som slog till samtidigt, ledde till mycket högre dödlighet.

Anitibiotikans intåg

Att pesten under 1900-talets lopp har upphört att vara en global pandemisk fasa beror på utvecklandet av antibiotika. Om mediciner sätts in i tid är pesten inte längre ett dödligt hot. Än i våra dagar utbryter relativt ofta småskaliga pestepidemier både i Gamla och Nya världen, men de utvecklas aldrig till pandemier. Dödligheten är jämförelsevis låg.

Jämfört med indiankatastrofen på 1500-talet och våra egna gamla pestepidemier förbleknar de flesta andra pan­demier i omfattning och betydelse, undantaget spanska sjukan. Smittkoppor – 1700-talets mest fruktade epidemiska sjukdom – och kolera – 1800-talets stora farsot – har förvisso dödat många, men inte så många. 

Otaliga människor i Gamla världen smittades av syfilis efter det att Columbus folk fört med sig sjukdomen från första besöket på andra sidan Atlanten, men eftersom sjukdomsförloppet var så långsamt och utdraget uppkom aldrig samma masspsykos och panik som under digerdöden. 

Syfilis kunde införlivas med den tidigmoderna kulturen; hur potentiellt dödlig den än var lärde man sig att leva med den som en permanent företeelse snarare än som en epidemi.

Något som dock bör påpekas när det gäller dessa inte fullt lika massdräpande pandemier är den stimulerande effekt de kom att få på medicinvetenskapens utveckling. Sjukdomarna frambesvor en intensiv verksamhet hos dåtidens skickligaste läkare och vetenskapsmän. Man diskuterade i det oändliga huruvida de spreds genom osunda dunster (”miasma”) eller genom små smittämnen som förflyttades mellan kropparna vid beröring (”kontagion”).

Att våra myndigheter sedan sent 1700-tal har tagit initiativ till att låta vaccinera oss mot sjukdomar beror således på experiment utförda i kampen mot smittkoppor. Slumsaneringen och utvecklingen av goda vatten- och avloppssystem under 1800-talet var i många fall ett led i försöken att minska kolerans möjligheter att sprida sig.

Skräck och propaganda

Den sista stora pandemin som hittills har drabbat världen, aids, slukade miljoner människoliv på 1980- och 1990-talen, och den gör så fortfarande eftersom något effektivt och tillgängligt botemedel ännu inte har utvecklats. Aids är en levande påminnelse om att vi har långt kvar innan vi har segrat över mikroberna, om vi nu någonsin kommer att göra det.

Lika skrämmande är att samma psykologiska samhällsreflexer, inte minst jakten på syndabockar, som vi känner från historiska pandemier visade sig synnerligen livskraftiga när aidshysterin var som värst på 1980-talet.

Sovjetiska kommunister hävdade att aidsviruset hade framställts i ett amerikanskt laboratorium för att brukas som biologiskt vapen. Franska intellektuella konstaterade att den vulgära amerikanska masskulturen hade fått ännu ett uttryck. Många vita amerikaner skyllde på haitierna, och rasister var inte sena att beteckna aids som en sjukdom hos de svarta. 

Andra amerikaner skyllde på CIA, ytterligare andra på militärindustriella experiment under Vietnamkriget. Högervridna predikanter menade att aids var Guds straff för de homosexuellas gudlösa leverne. Det hände även att barn som fått HIV genom blodtransfusion drabbades av social utstötning på skolgårdarna; de betraktades som orena.

De där uppe skyllde på dem när nere, och de där nere skyllde på dem där uppe. Inre och yttre fiender skuldbelades. Religiösa och moraliska argument användes som stridsyxor. En 1300-talsmänniska skulle ha känt igen sig. 

Publicerad i Populär Historia 1/2006

Fakta: De värsta pandemierna

En pandemi är en infektionssjukdom som sprider sig över flera världsdelar. De värsta pandemierna som drabbat mänskligheten är:

• Digerdöden

Härjade på 1300-talet och tros ha krävt 30–40 miljoner liv i Europa, det vill säga 30–40 procent av befolkningen.

• Spanska sjukan

Enligt nya rön dog mellan 50 och 100 miljoner människor i spanskan 1918–20.

• Asiaten

Totalt fyra miljoner döda under 1950-talet.

• Ryska snuvan 

Härjade 1889–92. Omkring två procent av de drabbade dog, totalt cirka två miljoner människor.

• Hongkonginfluensan

En miljon döda 1968–69.

Kanske är du intresserad av...

Läs också