Soldater förde spanska sjukan till Europa

Vintern 1918 dånade Stockholms kyrkklockor dygnet runt när offren begravdes. Anhöriga till de sjuka vädjade om att det skulle upphöra. De ville inte ha den ständiga påminnelsen om dödens närhet ringande i öronen.

Farsoten präglade livet. Biografer och teatrar hölls stängda, befolkningen uppmanades att undvika folksamlingar. Passagerarantalet på spårvagnarna begränsades och rengöringen med karbolsprit mellan turerna var minutiös. Skolstarten uppsköts flera månader i väntan på att epidemin skulle bedarra. Skolorna tjänstgjorde istället som provisoriska epidemisjukhus.

Spanska sjukan är en av de influensaepidemier som då och då hemsöker världen. Det ohyggliga med just spanskan var att dess influensavirus slog följe med en aggressiv bakterie. Virus öppnade dörren för streptokocken och följden blev en ofta dödlig lunginflammation.

När offren obducerades fann man de typiska stora varansamlingarna i brösthålan, i öronen och i bihålorna.

Hade epidemin kommit bara drygt ett decennium senare, då sulfapreparaten fanns, eller efter andra världskriget då penicillinet fanns, skulle dödstalen varit en bråkdel så stora.

En världsomspännande influensaepidemi uppstår när ett nytt virus har utvecklats genom naturliga mutationer i virus arvsmassa. Det nya smittämnet sprider sig snabbt och människan står mer eller mindre skyddslös mot den nya smittan.

Ändrar karaktär

Som få andra sjukdomsframkallare ändrar influensavirus ständigt karaktär och vi kan aldrig riktigt skydda oss mot nya angrepp, som vissa år blir särskilt aggressiva. Så var det med asiaten 1957, då en tredjedel av mänskligheten insjuknade på ett halvt år men dödsoffren var ändå jämförelsevis få. Så var det också med hongkonginfluensan 1968 och med ryska snuvan 1890.

Ryska snuvan är förklaringen till att spanska sjukans offer framför allt var unga och medelålders. De äldre, som hade varit med om ryska snuvan, hade ett visst skydd mot spanskan. Ett skydd de unga saknade.

Spanskan ställde allt på ända. Behovet av sjukvård var enormt men det var brist både på lokaler och utbildad vårdpersonal.

Hjälparbetare drabbades

Många av hjälparbetarna smittades själva och skräcken att drabbas gjorde att det på vissa ställen var svårt att rekrytera folk till vården. ”På ett hedersamt sätt ha de slutat sina lif – midt i arbete utan tanke på egen risk. En bättre död finns ej”, hedrade Svensk Sjukskötersketidning högtravande sina döda kolleger.

Självklart tänkte vårdarbetarna på den risk de löpte men möjligheterna att skydda sig var små och blev man sjuk var det bara att hoppas att det egna försvaret skulle orka stå emot angreppet.

Vården inriktade sig på att söka mildra komplikationerna, främst lunginflammationen. Vattenkurer användes mycket både i hemmen och på lasaretten för att dämpa febern. Det fanns febernedsättande medel, till exempel fenacetin och vanlig acetylsalicylsyra. Men många läkare föredrog ändå vattenkurer i olika varianter, våta inpackningar, kalla avrivningar och olika typer av omslag.

I pressen avlöste de fantasifulla mirakelkurerna varandra – till exempel gurgling med tjärvatten eller insmörjning av näsborrarna med kvicksilversalva. Som vanligt i kristider trodde många att just de hade svar på frågorna. Så här löd en annons i DN:

”Journalist som är i tillfälle att skriva en bok om spanska sjukan, ett sätt att bota den och hur man skall skydda sig däremot, önskar låna en skrivmaskin i 14 dagar eller 3 veckor. Svar emotses tacksamt till ”Arc vivendi”, Dagens Nyheters huvudkontor.”

På lasaretten gavs ofta heroin mot hostan. Även konjak ansågs ha en allmänt stärkande effekt och länder med spritrestriktioner införde lättnader under epidemin. Men ingenting kunde stoppa spanska sjukan.

Blev känd i Spanien

Namnet spanska sjukan kommer av att Spanien som var neutralt under första världskriget inte hade krigscensur och intresse av att dölja farsotens skadeverkningar. De krigförande länderna drabbades minst lika hårt men hemlighöll effekterna.

I Spanien blev epidemin känd och ryktet spreds över världen. Spanska sjukans verkliga ursprung var troligen USA och de amerikanska soldater som kom med smittan till Europa och kriget.

Epidemin härjade godtyckligt orättvist. I Indien dog över tolv miljoner, i Europa drabbades Italien värst med nästan 400 000 döda.

Vissa befolkningar som tidigare levt isolerat drabbades med förödande kraft av influensan. Ett lastfartyg från Auckland på Nya Zeeland avseglade under epidemins värsta fas till Söderhavet. Under resan utbröt influensan ombord och spreds sedan från alla hamnar fartyget angjorde. På Västra Samoa dog under två månader 7 500 av öns 38 000 invånare.

Vintermarknaden i Arjeplog

Ett liknande scenario utspelade sig i Arjeplog i Sverige. Den relativa isoleringen som först var ett skydd vändes till utsatthet när farsoten väl fått fäste.

Sjukdomen spreds från den traditionella vintermarknaden i februari 1920 där varje familj fanns representerad. Besökarna blev effektiva smittbärare ut i det glesbefolkade området. Många insjuknade direkt på marknaden, andra hann ta sig hem bara för att smitta resten av familjen och folket på gården.

Så här berättar diakonen Arvid Svanberg i Arjeplogs församlingsblad:

”Jag tar min väska och knogar fram till gården och in. Jag stannar som förstenad vid dörren. Elva personer ligga därinne i sängar och på golvet. En orerar i vildaste yrsel, en annan håller på att förblöda av näsblod, en tredje kräkes – smuts, stank och oreda omgiver dem alla. Hustrun i gården, även hon sjuk, skulle gå upp och hjälpa mig, men svimmade och föll på golvet. Efter flera timmars hårt arbete kan jag lämna dem för att fortast möjligt få dit någon stadigvarande hjälp. Två unga män i denna familj dogo.”

Ingen vård i glesbygd

Så mycket hjälp fanns inte att få för de sjuka i glesbygden. Snöoväder och dåliga vägar gjorde att gårdarna låg isolerade. Närmaste läkare, sjukstuga och apotek fanns i Arvidsjaur, på minst nio mils avstånd. Arjeplog hade en sjuksköterska och en diakon. Svårigheterna var ofta oöverstigliga, vårdbehovet enormt och hjälplösheten stor.

År 1918 kände man till bakterier och i början av epidemin antog man att spanska sjukan var en bakteriesjukdom. När man inte kunde hitta några bakterier i prover från de smittade satte forskningen fart och snart pekade allt på att smittämnet var något mycket mindre än bakterier.

Virus var ännu osedda men insikten om att de fanns hade sedan den holländske botanisten Martinus Beijerincks första experiment med sjuka virussmittade tobaksplantor 1895 vuxit sig allt starkare bland forskarna. Men något skydd eller bot mot virusinfektioner hade man inte.

Myndigheterna tog, som så ofta i kris- och epidemitider, på sig en dubbel roll: att samtidigt varna och lugna allmänheten. Många läkare såg som sin främsta uppgift att bekämpa panik. ”Alltså, mina herrar, skriv gärna, men i fackpressen, tala gärna, men i våra läkarföreningar”, löd en läkares uppmaning till kollegerna i Lunds läkaresällskap.

Hjälparbetet haltade betänkligt och myndigheterna kritiserades hårt för senfärdighet och handlingsförlamning. I pressen rasade debatten och kritiken.

Varför just spanska sjukans virus var så aggressivt vet vi inte. Men forskningen har inte släppt ämnet. År 1951 begav sig den i USA bosatte svenske patologen Johan Hultin tillsammans med ett forskarlag till Alaska för att ur den bottenfrusna jorden gräva upp djupfrysta kroppar av eskimåer som dött i spanska sjukan 33 år tidigare.

Packade i kolsyreis transporterades prover från kropparna tillbaka till USA för undersökning. Men försöket misslyckades, forskarna hittade inget influensavirus. Spanskans särdrag förblev gåtfulla.

Isolera döda virus

Så läste den åldrade Johan Hultin i fjol en artikel i tidskriften Science där mikrobiologen Jeffrey Taubenberger beskrev hur man kunde isolera även döda virus.

Hultin tog kontakt och en tid senare var han tillbaka i Alaska i samma ärende som för drygt fyra decennier sedan. Och den här gången lyckades det, välbevarade influensavirus fördes till USA där de nu förvaras i ett frysrum i Washington.

Forskarna är förtegna om vad analyserna hittills visat men har antytt att det rör sig om en enda liten mutation i virus arvsmassa, en enda liten förändring som gjorde spanska sjukan till en av de värsta epidemier mänskligheten känner.

I dag finns det hyggligt fungerande vaccinationer mot influensa, men den som redan smittats kan inte botas från själva infektionen. Inför den vanligaste följdkomplikationen, bakterieangreppet, kan vi däremot känna oss relativt trygga.

Spanska sjukan har kallats ”den sista stora pesten”. Uttrycket står lika mycket för en from förhoppning som för fakta. Även om det nya fyndet från Alaska kanske gör det möjligt att tillverka ett vaccin just mot spanska sjukans virus kan ingen förutse andra nya mutationer hos influensavirus.

Publicerad i Populär Historia 3/1998