Provisoriska sjuksalar uppfördes på många håll i Sverige när spanska sjukan grasserade. Foto från gamla läroverkets gymnastiksal i Östersund hösten 1918.

© TT

Spanska sjukan slog hårdast mot unga

Det började med vanlig hosta och feber. Men för tio­tusentals svenskar slutade det med döden. Samtidigt som första världskriget gick mot sitt slut bröt den ännu dödligare spanska sjukan ut.

18 januari 2020 av Magnus Västerbro

Den verkade inte så märkvärdig först. En influensa, som vilken som helst. I början av juli 1918 kallades doktor Henrik Berg i Stockholm till en patient, den rike vetenskapsmannen och affärsmannen Per Håkansson – som en gång i tiden skapade desinfektionsmedlet Salubrin under sin fåfänga jakt på ett botemedel mot tuberkulos. 

Nu var Håkansson snart 75 år gammal, och sedan tidigare plågad av ett smärre hjärtfel. Han hade precis anlänt till Stockholm från sin hemstad Eslöv i Skåne, där han hade dragit på sig smittan och nu bidrog han till att sprida den i huvudstaden.

Berg undersökte patienten, och noterade de klassiska symptomen: hög feber, huvud- och muskelvärk, kraftiga svettningar. Och, framförallt, en stor trötthet. »Jag är så matt«, sa Per Håkansson, gång på gång, då doktorn undersökte honom. Till sist var patienten så svag att han bara kunde viska. Ingen medicin läkaren hade att föreskriva hjälpte. Efter en kort dödskamp avled Håkansson.

Fler än 50 miljoner döda

I efterhand skulle doktor Henrik Berg säga sig vara säker på att Per Håkansson var den förste svensk som dog i influensaepidemin som gått till historien som spanska sjukan – 1900-talets värsta farsot, ansvarig för fler än femtio miljoner dödsoffer världen över. 

Långt fler dog alltså av denna epidemi än i hela första världskrigets alla strider tillsammans. Och den drabbade människor över hela jorden, värst i relativt isolerade områden, som hos inuitbefolkningen i Alaska eller på Söderhavsöar, där befolkningen helt saknade immunitet, och där på sina håll nästan hälften av alla människor dog.

En frivillig från Röda korset ser till en smittad patient.

© Röda korsets arkiv/TT

Influensa rapporterades i Spanien

Men allt detta blev tydligt först i efterhand. Till att börja med var Håkanssons död inte direkt märkvärdig. Visst var det ovanligt med ett utbrott av influensa mitt i sommaren, juli är inte direkt den vanliga säsongen för influensa. Och visst kunde man i tidningarna läsa om att en farlig sjukdom spreds på andra håll i världen. 

Särskilt tycktes den härja i Spanien. Landet var inte inblandat i världskriget som ännu pågick och tidningarna var därför inte censurerade, vilket gjorde att oroande nyheter spreds fritt. Det var därför som sjukdomen kom att förknippas med och döpas efter just Spanien.

I Västerås bodde den högt ansedda fru Ingeborg af Billbergh, som regelbundet skrev brev till sina utflyttade döttrar. Hennes brev ger en levande bild av livet i Sverige denna sommar 1918, världskrigets sista år, då politiska oroligheter rådde sedan länge och matbristen ända sedan föregående år varit påtaglig i stora delar av landet.

I Ingeborgs brev nämns »spanskan« för första gången i slutet av juli, men då i ganska obekymrad ton: »Den är så lindrig att man ej behöver oroas om man får den.«

Spanskan började milt

Visserligen rapporterades att fler än 10 000 svenskar hade insjuknat bara under denna första månad, men endast några tiotal avled, och då i allmänhet sådana som redan var mycket svaga eller gamla. Enstaka dramatiska händelser uppmärksammades i och för sig. Ett exempel var den unge norske poeten Einar Solstad som hastigt dött i influensan – vilket i sin tur fick hans hustru att i förtvivlan begå självmord, »över hans dödsläger«, som det hette i en tidningsartikel.

Men det var enstaka händelser. Ännu i slutet av juli kunde den svenska Medicinalstyrelsen, myndigheten som var ansvarig för landets sjukvård, rapportera att influensan visserligen var mycket utbredd, »men i det stora hela av mild natur«.

Redan i augusti började dock dystrare nyheter att sippra fram. En ny våg av samma influensa började sprida sig. Det var som om den ursprungliga sjukdomen hade förändrats och börjat gå till våldsammare angrepp. De som redan drabbats av den lindrigare versionen var immuna, men andra kunde drabbas desto hårdare.

Sjukvårdare i Stockholm förbereder för den stora anstormning av människor som drabbats av spanska sjukan.

© TT

Rallare dog i sin barack

Den nya, aggressiva varianten uppmärksammades även i Ingeborg af Billberghs brev. Den 11 augusti skrev hon om att spanska sjukan »ju mest angriper ungdom«. Och i tidningarna nämndes allt fler dramatiska dödsfall, särskilt bland järnvägsarbetarna i Norrland.

Mest uppmärksamhet fick »en hemsk tilldragelse«, som ägt rum utanför Östersund. Där pågick bygget av inlandsbanan för fullt, och i en barack bodde fem järnvägsarbetare, som alla insjuknade. I en tidningsnotis berättades om att de inte hade kunnat få tag i mat, för överallt i bygden »härjade epidemin och de friska voro rädda för smittan«. Efter en tid dog en av arbetarna, »och en annan sprang i feberyrsel ut, men hittade tillbaka till baracken och dog på golvet«.

De tre andra överlevde, men var för svaga för att kunna ta hand om de döda. Liken blev därför liggande i baracken, tills hjälp slutligen anlände.

Få åtgärder för att minska spridningen

I början av hösten 1918 spred sig influensan med häpnadsväckande hastighet, i allt vidare cirklar ut över Sverige. De ansvariga myndigheterna, med Medicinalstyrelsen i spetsen, valde dock att ligga lågt. Vissa högljudda röster krävde storskaliga åtgärder, som att alla skolor, restauranger och biografer skulle stängas. Men de ansvariga tyckte att det var överdrivet. Istället överlät man åt varje enskild kommun att fatta beslut i sådana frågor – och så skedde bara sporadiskt. I Västerås stängdes till exempel biograferna under någon vecka, men öppnades snart igen, efter att biografägarna hade protesterat.

Att överhuvudtaget försöka minska spridningen av influensan var ändå i det närmaste lönlöst, enligt den allmänna åsikten. Detta skulle senare motsägas av erfarenheter från USA. Om man vidtog långtgående åtgärder för att minska smittspridningen kunde antalet drabbade begränsas kraftigt innan epidemin dragit förbi. Men det visste man inte då.

Jättelik repövning fick förödande följder

Inte heller rikets högsta ledning prioriterade att försöka begränsa smittspridningen. Det stod klart när hela 117.000 värnpliktiga skulle kallas in för en omfattande repövning. Första världskriget rasade som sagt ännu, och att Tyskland inom bara några månader skulle kapitulera var inte lätt att veta. Samtidigt var det uppenbart att trängseln i kasernerna var som gjord för en explosiv spridning av influensan. Frågan skickades därför vidare till regeringen – som gav klartecken till att genomföra övningarna.

Många chockades av att prins Erik (lilla bilden), en person med tillgång
till avancerad sjukvård, kunde dö i spanska sjukan. Ovan Gustaf V och
drottning Victoria vid sonens begravning i Riddarholmskyrkan 1918.

© Sjöberg bild

Det var ett beslut som fick förödande följder. Militärsjukhus runt om i landet blev snabbt överfulla och logement fick göras om till sjukläger. Sammanlagt skulle ungefär en tredjedel av alla inkallade till sist bli sjuka.

I Västerås noterade Ingeborg af Billbergh i mitten av september att fler än tusen man låg nedbäddade på regementet. Överstinnan och andra officersfruar hade fått rycka in som sjukvårdspersonal. I ett brev beskrev af Billbergh den dystra stämning som rådde: »Här fortfarande förstämning i stan, 46 döda af våra beväringsgossar, landets blomma går ju åt.« 

Snart fick hon dessutom höra att en präst vid namn Joel Åkesson som hjälpt till att vårda de sjuka också drabbats – och avlidit. »Åkessons död ohygglig. Fru och sköterska lär ligga; man hör bara klockorna ringa«, skrev Ingeborg af Billbergh.

Prins Eriks död chockade Sverige

Det var under denna dystra tid, den 20 september 1918 närmare bestämt, som ett av de mest uppmärksammade dödsfallen ägde rum. Kung Gustaf V:s yngste son, prins Erik, hertig av Västmanland, avled i spanska sjukan i sin våning på Drottningholms slott, bara 29 år gammal. 

Prinsens dödsfall var en chock och en ögonöppnare för många. Om till och med en av rikets allra högst uppsatta kunde dö, med tillgång till all möjlig medicinsk omvårdnad, då kunde förstås vem som helst drabbas. Det började bli alltmer uppenbart att just den här influensan verkligen var något exceptionellt, en hemsökelse som påminde om historiens mest ökända farsoter.

Virus ännu oupptäckta

Särskilt skrämmande var att man inte visste riktigt hur influensan spreds och vad som orsakade den. Under 1800-talet hade läkarvetenskapen gjort stora framsteg på många områden. Man hade bland annat kunnat visa att sjukdomar som pest, spetälska och tuberkulos spreds av mikroorganismer som kallades bakterier. Men influensa orsakades uppenbarligen av något annat, fast det var ännu oklart vad. 

Först åtskilliga år senare skulle läkare få tillgång till tillräckligt starka mikroskop för att kunna bevisa att det finns ytterligare en slags minimala mikroorganismer, många gånger mindre än bakterier – virus.

Amerikanska soldater gurglar saltvatten i hopp om att på så vis förhindra smitta. Foto från 1918.

© Everett/All over press

Huskurer med konjak

Och mot virus finns inga botemedel, ens i dag. Istället får man nöja sig med att försöka lindra symptomen. Råden för en influensadrabbad är därför på många sätt samma i vår tid som de var den förfärliga hösten och vintern 1918. Patienten ska vila, dricka mycket vätska och ta medicin för att få ner febern. 

Under spanska sjukans tid provades också en stor mängd improviserade huskurer – särskilt alkohol ansågs vara till hjälp. Ofta föreskrevs konjak till alla drabbade, även för sådana som i normala fall aldrig drack en droppe sprit.

Faktum är att denna mest grundläggande omvårdnad också tycks ha gett viss effekt. De personer som tidigt ordinerades vila och togs om hand ordentligt hade större chans att överleva än de som försökte visa sig starka och arbeta på. 

Lunginflammation vanlig följdsjukdom

Särskilt gällde det för de patienter som drabbades av lunginflammation till följd av influensan, vilket var en vanlig sidoeffekt.

Lunginflammation i sin tur orsakas av bakterier, och är därmed en följdsjukdom som i dag kan behandlas, men som det 1918 helt saknades medicin mot. I de mest akuta fallen fanns det dessutom ännu mindre som läkarna kunde göra – i vissa fall angrep viruset som orsakade spanska sjukan med stor hastighet lungorna, som fylldes med vätska så att patienten drabbades av så kallat lungödem.

Av syrebrist mörknade den drabbades hud varpå döden ofta kom fort – efter bara några dagar. När en sådan patient obducerades kunde lungorna vara helt upplösta, vilket inledningsvis fick vissa läkare att tro att spanska sjukan i själva verket var en slags lungpest.

Spanskan drabbade unga vuxna

Särskilt utmärkande, och skräckinjagande, var det faktum att influensan så ofta drabbade unga vuxna. I normala fall är det framförallt äldre, eller personer som av andra skäl har nedsatt motståndskraft, som löper störst risk att dö av en influensa. Men spanska sjukan dödade oftare i övrigt friska människor i åldrarna mellan 20 och 40, vilket länge förbryllade forskarna.

I dag har man insett att det berodde på att viruset provocerade fram en kraftig överreaktion hos de sjukas eget immunsystem, vilket är starkast just hos unga vuxna. Detta ledde i sin tur till att den sjukes lungor blev påverkade, vilket kunde leda antingen till hastig lungkollaps eller i varje fall till lunginflammation. Kroppens eget försvar kom alltså att skada den sjuke, istället för att hjälpa.

Bild från ett provisoriskt sjukhus i Stockholm som upprättades för att möta den stora anstormningen av smittade. November 1918.

© Bonnierarkivet/TT

Vården klarade inte alla sjuka

Under hösten och vintern 1918 anmälde sig hundratusentals människor sjuka, men det verkliga antalet smittade var mycket större. Samhällets resursbrist blev snabbt uppenbar. Det fanns visserligen en beredskap för att hantera epidemier, med särskilt utsedda epidemilasarett, men de var tänkta för utbrott av sjukdomar i mindre skala, som kolera eller spetälska.

Bristen på läkare och sjuksköterskor blev också akut. Läkarstudenter fick därför dispens för att börja arbeta på riktigt, och alla tillgängliga sköterskor kallades in. Bland dessa kan nämnas de så kallade hjälpsystrarna, utbildade av Röda korset för att hjälpa till i händelse av krig.

Men att rycka in som läkare eller sjuksköterska var ett farligt uppdrag. Många av de extrainkallade var dessutom unga, precis i den åldersgrupp som var som mest utsatt. Trots att dessa grupper hade tillgång till bra sjukvård skedde därför många dödsfall även bland vårdpersonalen.

Sjuksköterskor dog i Jämtland

Från Jämtland berättas till exempel om fyra unga sköterskor som dog på kort tid, två på Östersunds lasarett och två i det lilla samhället Åsarna. I en kommentar från sjuksköterskornas fackorgan hyllades de döda på ett sätt som visade vilken slags offervillighet man förväntade sig av sjuksystrarna: »På ett hedersamt sätt ha de slutat sina liv – mitt i arbetet utan tanke på egen risk. En bättre död finns ej«.

Ett liknande öde drabbade 22-åriga Stina Serafia Pettersson i Kalmar. Hon höll på att utbilda sig till sjuksköterska, men var hemma på lov då en man i bygden blev sjuk. Hans familj bad henne att vårda honom, vilket hon inte tyckte sig kunna säga nej till. Men hon insjuknade själv och dog.

Hennes syster Jane, som överlevde, talade hela livet om Stina, om hennes många talanger och om hennes sorgliga öde. Senare kom barnbarn i släkten att ärva Stinas namn, för att på så sätt att vårda hennes minne. I detta avseende är Stina Pettersson och hennes historia typisk – många av dem som gick bort i spanska sjukan kom att få framträdande platser i familjeberättelser och släktkrönikor.

Sjuksköteskestudenten Stina Serafia Pettersson var en av många som dog efter att ha vårdat sjuka. Till höger Piteå-Tidningens råd till smittade.

Fler dog i norr än i söder

Redan vid nyår 1918 hade sjukdomen kulminerat. Enligt den officiella statistiken hade inte färre än 27. 379 svenskar dött i influensa. Under 1919 skulle sedan nya utbrott äga rum, och i vissa fall – särskilt i avlägsna delar av Norrland – slog sjukdomen till på allvar så sent som 1920. Först därefter var angreppet äntligen över. Officiellt hade då 516.000 svenskar insjuknat – cirka nio procent av befolkningen – men i själva verket hade antagligen så många som en tredjedel av alla svenskar drabbats i någon fas.

I vissa städer, framförallt i södra Sverige, där många insjuknade i den första lindrigare versionen av influensan, dog relativt få människor. På andra håll, som i Östersund och ännu längre norrut, där det bodde många inflyttade unga arbetare och där immuniteten mot liknande influensor var låg, blev antalet dödsfall stort.

Värsta epidemin sedan pesten

Sammanlagt krävde farsoten närmare 40.000 svenskars liv, vilket gör spanska sjukan till det värsta enskilda sjukdomsutbrottet i landet sedan pestens år i början av 1700-talet. Trots det stora antalet insjuknade och döda har spanska sjukan haft en undanskymd ställning i historieskrivningen, och snarare behandlats som en fotnot än som ett betydande ämne i sig. Så var det för övrigt även i viss mån redan medan epidemin härjade.

I offentlig debatt och i nyhetsflödet spelade influensaepidemin en förvånansvärt underordnad roll, har historikern Margareta Åman visat. Det fanns så mycket annat att diskutera – första världskrigets slut, hotet om en socialistisk revolution och kraven på ny konstitution med rösträtt för alla, bland mycket annat. Influensan drabbade visserligen många, men sågs i första hand som en olycklig följd av kriget, och något man därför inte kunde göra något åt mer än att uthärda.

I efterhand var det däremot nästan tvärtom, visar Åman. Av levnadsberättelser från dessa dramatiska år framgår att för många var det inte världskriget och dess slut som man mindes bäst, utan spanska sjukan och dess härjningar. Så skräckinjagande var farsoten för dem som mötte den på nära håll.

Publicerad i Populär Historia 6/2018

Kanske är du intresserad av...

Läs också