Digerdöden – den medeltida pesten

Digerdödens härjningar i Europa är en ännu oöverträffad mänsklig och agrar katastrof. I Norden dog uppemot halva befolkningen under några decennier i mitten av 1300-talet. Hela byar ödelades och boskap lämnades att driva vind för våg. I pestens kölvatten väntade kristider med folkliga uppror och omstrukturering av samhället.

Tidigt var man på det klara med att digerdöden var en skiljelinje i mänsklighetens historia. Ofta användes den som utgångspunkt i dateringar: före eller efter pesten. Och otaliga är illustrationerna av hur döden kommer och rycker bort de levande. Här en fransk miniatyr från 1400-talet.

Den 29 oktober 1350 upprättade Peter Olofsson, kyrkoherde i Östervåla i norra Uppland, sitt testamente. Pesten hade härjat i trakten i månader. Hela familjer hade utplånats, överallt härskade döden. Olofsson räknade upp sina ägodelar och angav vem som skulle få vad: jord skulle gå till domkyrkan och till hans egen kyrka, den grå ridhästen till kyrkoherden Thomas i Tierp, ett täcke till Andreas Djäknes hustru, och så vidare. Hela Peter Olofssons värld av familjeband, kontaktnät och tillhörigheter träder fram.

Testamentet inleds med att han är frisk till kropp och själ. Men han kan ha känt på sig vad som skulle ske. Tre dagar efter undertecknandet var Peter nämligen död. På gravstenen i Uppsala domkyrka står att han avled 1 november 1350. Pestens förlopp var snabbt.

OFFER FÖR PESTEN. 1300-talets pestpandemi är den värsta katastrof som har drabbat Europa. Dödligheten var enorm: mellan en tredjedel och hälften av befolkningen dog. Bilden visar skelett på Helgeandsholmen i Stockholm. På platsen låg tidigare en sjukinrättning, sannolikt har många av de begravda avlidit i pestsmitta.

© Maria Vretemark/TT

Vilka plågor genomgick då Olof under dessa få dagar? Pesten är en sjukdom som förekommer i flera former. Böldpest är vanligast och innebär att smittan sprids till lymfkörtlarna och att bölder slår upp i armhålor eller i ljumskar. Dödligheten är hög. En ovanligare form är lungpest, där den sjuke hostar upp blod. Nästan alla som insjuknar avlider. Man brukar anta att båda formerna spreds under digerdöden.

Pesten spreds sjövägen

Ryktet om att farsoten var på väg hade gått i landet. I september 1349 sände kungen i Sverige och Norge, Magnus Eriksson, ut ett brev som handlade om den stora sjukdom som hade utplånat det mesta av folket i väster och nu härjade i Norge och Halland. Kungen befann sig själv i köpstaden Lödöse vid Göta älv, men hastade snabbt österut för att undgå smittan. Den var ett Guds straff, skrev han, och uppmanade sitt folk att be.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Pandemin hade börjat i Asien under 1330-talet. Till Europa kom den år 1347 över Svarta havet, varifrån den spreds sjövägen. Skeppen var den tidens snabbaste transportmedel. Där farsoten gick fram dog ofta hälften av befolkningen. År 1347 nådde pesten Medelhavets kuster, 1348 drabbade den Frankrike och England och 1349 fortsatte den att spridas genom norra Tyskland och över Nordsjön. Under hösten samma år härjade den runt Sveriges södra och västra gränser.

Den medeltida pesten spreds från svartråttor till människor via loppor. Sjukdomen uppträdde i två former: böldpest och lungpest. Denna bild, ur en schweizisk bibel från 1411, visar böldpestoffer.

Under lång tid var forskarna övertygade om att pesten orsakades av bakterien Yersinia pestis. Denna sprids bland gnagare, men kan överföras till människor av blodsugande loppor. När gnagarna har dött ut kastar sig lopporna över människor och för in bakterien i deras blod. Svartråttorna har alltid varit de viktigaste värddjuren, eftersom dessa lever närmare människorna än deras efterföljare, brunråttorna. Pesten kan dock spridas från alla smågnagare.

Slog hårt mot fattiga

Under de senaste åren har vissa historiker ifrågasatt den här bilden. Visserligen liknar de sjukdomsbeskrivningar som vi har tillgång till den böldpest som i början av 1900-talet ledde till stora epidemier i Kina och Indien.

Det finns dock vissa skillnader. Under medeltiden minskade dödligheten efterhand, vilket visar att en viss immunitet hade utvecklats. Detta överensstämmer inte med 1900-talets pestutbrott. Dessutom har farsoten i senare tider slagit mot både fattiga och rika, medan de medeltida källorna visar att välbeställda oftast klarade sig bättre. Ytterligare ett argument är att råttor inte nämns i äldre dokument.

En muterad sjukdom

De nya teorierna ledde till ett dödläge – bevarade skriftliga källor gav helt enkelt inte tillräcklig information. Gradvis har sedan naturvetenskaplig forskning tillfört ny kunskap. Genom att kombinera dna-undersökningar av skelett från digerdödens år med en rekonstruktion av genomet för Yersina pestis, har vetenskapen visat att den ursprungliga teorin trots allt var rätt.

Men när pesten kom till Europa i mitten av 1300-talet handlade det sannolikt om en för tiden ny, muterad, sjukdom. Detta är också en viktig förklaring till den extremt höga dödligheten. Man kan jämföra med de sjukdomar som spanjorerna tog med sig till Sydamerika på 1500-talet och som slog ut stora delar av den inhemska befolkningen.

Kartan visar i grova drag digerdödens framfart i Europa. Pilarna vid Skandinavien anger några av spridningsvägarna 1349 respektive 1350. Bilden av pesten som en rullande våg är inte helt korrekt utan är en förenkling. Det förekom »hoppande« spridning till hamnstäder, och ibland kunde pesten härja två år på samma plats.

© Lönegård & CO

Varför drabbades då de fattiga hårdast? Det kan förklaras med det enorma armod som rådde. Europa hade upplevt en lång period av befolkningsökning, och med den tidens teknik var det omöjligt att försörja alla. I början av 1300-talet kom också flera svåra missväxter. En stor del av befolkningen var helt enkelt mycket undernärd och dukade snabbt under för sjukdomen.

Luktade som åtel

Den ökande immuniteten kan ha handlat om att en viss motståndskraft hade utvecklats efter de första furiösa attackerna. Att råttorna inte nämns är kanske inte så konstigt – de dog i sina gångar och gömslen och det har varit lätt att förbise kopplingen till sjukdomen. För dåtidens människor var loppor och råttor en del av livet.

Ofta omtalas dock den dåliga lukten och en svensk läkare skrev faktiskt insiktsfullt under 1400-talet att pesten luktade som åtel, det vill säga det ruttnande kött som man lade ut när man jagade rovdjur. Det luktade död råtta av pest.

Panik och samhällsupplösning

Från de stora kulturländerna finns fantastiska berättande källor som beskriver sjukdomens förlopp och den undergångsstämning som rådde. En av de mest berömda skildringarna är inledningen till författaren Giovanni Boccaccios novellcykel Decamerone. Boccaccio berättar att »Guds straff« kom från Österlandet och ger detaljerade bilder av sjukdomsförloppet, med bölder och svartfläckade kroppar.

Så övergår han till att beskriva den panik och samhällsupplösning som följde i pestens spår. Först därefter kommer han till bokens huvudtema, de ungdomar som flyr från Florens till ett lantgods, där de berättade skämtsamma historier för varandra.

Det är meningen att vi ska skratta åt dessa berättelser, men i Boccaccios redogörelser för hur människor lurar och bedrar varandra finns kanske också en tanke om pesten som Guds straff för människors ondska.

Pieter Bruegels "Dödens triumf" speglar den sociala omvälvningen och terrorn som följde pesten och ödelade det medeltida Europa.

© Museo del Prado

Från länder som Frankrike och England finns skattelängder och räkenskaper bevarade, som gör det möjligt att följa pestens spridning och dödlighet ifrån by till by. Något sådant har vi inte från Norden. Förvisso finns sena folksägner som till exempel kan handla om hur bara två personer överlevde i en socken, en pojke och en flicka. Men dessa berättelser säger oss egentligen inget om vad som verkligen hände, bara att katastrofen levde kvar i folkminnet. För att få mer kunskap måste vi gå andra vägar.

Dödböcker och gravstenar

Först har vi de källor som direkt visar dödligheten – de så kallade dödböckerna är en sådan. Där antecknades vilka personer man skulle be för på deras dödsdag, och ofta får man också veta dödsåret. Dessa böcker finns från Visby, Lund, Ribe, Roskilde och Köpenhamn.

Också gravstenar anger dödsdatum. Dessa visar att pesten slog till 1350 med full kraft. Medan gravstenar och de flesta dödböcker redovisar folk som kunde betala – samhällets övre skikt – antecknade munkarna i Visby franciskanerkloster ett större utsnitt av samhällets befolkning. Dödligheten var där tjugo gånger större än normalt, vilket är samma nivå som anges i utförliga europeiska längder. Nedgången har varit på samma nivå som i övriga Europa, det vill säga upp emot hälften av befolkningen.

Tre stora pest-epidemier i Europa

Testamenten kan inte alltid knytas till dödlighet eftersom en testator ju kunde leva vidare, men om de inleds med information om att den som testamenterade var sjuk kan man vara säker på att de indikerar död. Precis som dödböckerna visar testamentena en ökning, inte bara digerdödens år 1350, utan också 1359–60 och 1368–69. På tjugo år svepte tre stora pest-epidemier fram över Europa.

Ur dödböckerna, testamentena och på gravstenarna kan vi utläsa att det var sensommaren och hösten som var pestens tid i Norden. Det var som om sjukdomen ansamlades under året och angrep rått-populationerna, för att sedan kasta sig över människorna när dessa återvände till höstens inomhussysslor från sommarens uteliv.

Gravhäll för två pestoffer Denna kalkstenshäll från Lärbro kyrka på Gotland är intressant. Den medeltida runinskriften längs med kanterna omtalar en Hägvard som dog i samband med »*digra daudan*«, digerdöden alltså. På 1600-talet återanvändes gravhällen och en ny text skrevs delvis över runorna och ringkorset. Även nu gällde det ett pestoffer – dottern till kyrkoherden i Lärbro, Margareta Povelsdotter, död 1620.

© Georg Gådefors/ATA

Den sorgliga katastrofen

Genom hela medeltiden var namnet på pesten »Den stora döden«. Svenskan har behållit begreppet, medan andra språk i Europa har övergivit det. »Den digra döden« är bara en omskrivning, där »diger« betyder tjock, stor. Beteckningen förekommer redan kort efter den första av 1300-talets epidemier, på en gotländsk gravhäll (bilden intill). En historiens ironi är att det nya namnet, svarta döden, först dök upp i svenskan. De båda prästmännen Peder Månsson och Hans Brask använder beteckningen på 1520-talet. Den spreds sedan till övriga Norden, och under 1700-talet hade den blivit allmänt förekommande i Europa. Latinets och andra språks ord för svart har en dubbel betydelse av sorglig och hemsk. Det är därför som svarta döden har haft en sådan genomslagskraft som beteckning för denna katastrof.

En källa som är unik för Norden är »Peterpenningen«, som i princip redovisar hela befolkningen. Detta var en pålaga till påven som alla hushåll skulle betala, och som redovisades för hela stift. Ett problem är att betalningen kunde vara eftersläpande, därför måste man ha långa serier av betalningar för att de ska vara användbara. Sådana har vi för Sverige för stora delar av 1300-talet. I Norge är längderna inte lika väl bevarade. Från Danmark finns nästan inget kvar, och inte heller från andra länder i Europa.

"Peterpenningen" sjönk med 40 procent

I Sverige sjönk betalningen med ungefär 40 procent i hela landet direkt efter digerdödens angrepp. Från två stift har vi uppgifter från en senare del av 1300-talet. I Linköping minskade summan av Peterspenningen med ytterligare 20 procent efter den andra stora pestomgången, medan Uppsala ärkestift inte fick någon nedgång i betalning. Efter det tredje stora utbrottet syns dock en sänkning med 20 procent även där. Dessa minskningar motsvarade troligen den krympande befolkningen, även om de allra fattigaste inte registrerades.

Island klarade sig

När det gäller berättande källor finns i Norden ett antal krönikor som anger att en allomfattande pest-epidemi hade drabbat landet. En berömd och ofta citerad isländsk krönika talar om ett skepp från England som kom till Bergen med smittan år 1349. Islänningarna hade alltid bäst kännedom om västra Norge. Det besmittade skeppet finns med i många europeiska skildringar, och speglar med säkerhet verkligheten. De isländska krönikorna berättar också att all sjöfart till ön upphörde det året, och att Island klarade sig.

Från Danmark har vi krönikeuppgifter om att pesten slog till redan 1349, och dödböckerna visar faktiskt en viss ökad dödlighet det året, även om farsoten slog till med full kraft först påföljande år. Kung Magnus brev, som nämndes inledningsvis, talar om att pesten härjade i Halland hösten 1349. Troligen slog den till tidigt utmed handelsvägarna vid Öresund.

Korstolarna i Lunds domkyrka är från åren efter digerdöden, och är ett slags sista uppflammande av aktivitet innan den stora luckan kommer – den tid då man inte hade råd att kosta på sina kyrkor.

I de svenska krönikorna finns en upplysning som också återfinns i ett antal europeiska källor. Den andra stora pest-epidemin, 1360, kallades »barnadöden« eftersom den särskilt drabbade barnen. Barn som föddes efter det första utbrottet hade ingen immunitet, och under 1360-talets början måste barnröster ha varit sällsynta i byarna.

Digerdöden kom först till Norge

De olika källorna kan sammanfogas till en bild av hur digerdöden svepte fram över Norden. Den kom först till västra Norge 1349, säkerligen så som krönikan berättar, över Nordsjön. I Norge medförde pesten en administrativ kollaps – efter juli 1349 ser vi ett dramatiskt fall i antalet skrivna dokument. Nästa år författades ett fåtal dokument på våren, på hösten försvann de nästan helt – då även i Jämtland, som tillhörde Norge. Pesten tycks ha härjat två år i Norge, med en tyngdpunkt i öster år 1350.

De rika kunde fly undan smittan

I Sverige och Danmark hade högadel och det högre prästerskapet klarat sig relativt bra, och samma mönster finns i andra delar av Europa. De rikaste har varit mer välfödda eller kunnat fly undan smittan. Detta kan vi se genom att följa enskilda personöden, något som bara låter sig göras när det gäller samhällets toppskikt. Personer som nämns i flera brev försvinner plötsligt ur materialet eller omnämns som döda.

I Norge utplånades dock stora delar av detta toppskikt – exempelvis dog nästan alla biskopar. Kan det bero på att den norska överheten var fattigare? Eller levde den närmare befolkningen? Det berodde i varje fall inte på att pesten slog hårdare i Norge. Uppgifter om Peterspenningen saknas i stort sett från 1330-talet och 1340-talet i landet, men om man jämför sänkningen mellan 1320-talet och 1350-talet i Norge och Sverige var den större i Sverige.

I Sverige och övriga Europa skylldes judarna för att ligga bakom digerdödens härjningar. Anklagelserna resulterade i pogromer. Denna tyska illustration visar hur judar bränns levande på bål.

© Nürnbergkrönikan 1493

Sensommaren 1350 drog pestvågen in från söder. I Hamburg härjade farsoten som mest i juni till augusti 1350, i Lübeck hade den sin höjdpunkt under juli och augusti. Samtidigt slog den till i Ribe i västra Danmark, och i Köpenhamn har vi fall under augusti. I Roskilde och i Lund tyder dödböckerna på att pesten nådde sin kulmen först i oktober.

Judar anklagades

När det gäller Sverige ska en utvikning göras som lägger mänsklig ondska till sjukdomens redan grymma härjningar. Här anklagades nämligen judarna för att sprida smittan.

I stora delar av Europa föregicks pesten av pogromer, och i Visby finner vi den nordligaste utposten för dessa. Visserligen fanns inga judar här, men man hittade andra grupper att kasta skulden på under förespegling att dessa agerade på uppdrag av judar. I brev till andra hansestäder förklarade borgarna i Visby att de i juli hade gripit några främlingar som, efter tortyr, hade erkänt och sedan blivit brända på bål. De skulle ha förgiftat brunnar. Tydligen hade enstaka dödsfall förekommit redan i maj på ön. Dessa övergrepp ger oss en aning om den upphetsade stämning som rådde.

Spridningen i Sverige

Alla visste att en fruktansvärd katastrof, ett Guds straff, närmade sig. Människor bad, gjorde botgöring, de offrade till kyrkan – och de sökte syndabockar. Men allt var förgäves. De många gravstenarna i Visby visar att epidemin fick fäste på allvar i juli, ökade i augusti och fortsatte till november.

På fastlandet i Sverige kan vi bara överblicka östra delen av landet, från Småland i söder till Uppland i norr. Testamentena blev fler i augusti och då ökade också antalet gravstenar i Uppsala. Sedan pågick epidemin genom september fram till oktober och november. Att den slog till så tidigt i östra Mellansverige tyder på att den hade kommit sjövägen.

En religiös väckelse uppstod som ett resultat av pesten, vilken av många betraktades som ett Guds straff. »Den sorte död«. Illustration av Peter N Arbo (1831–92).

© IBL Bildbyrå, kolorering: J Wiberg

Visby hade ju drabbats redan i juli, samtidigt med de nordtyska städerna. Men pesten måste också ha passerat inlandet eftersom vi har tidiga belägg från det inre av Småland. Jämtland drabbades tidigt under hösten, vilket visar att pesten också hade kommit norrifrån ned mot de centrala delarna av Sverige.

Ödegårdar ett stort problem

De fattigaste har vi väldigt få uppgifter om. Efter de tre epidemierna hade ödegårdar blivit ett stort problem, men egendomligt nog uppträder de inte genast efter digerdödens framfart. Istället dröjde det till efter den andra stora epidemin innan det blev vanligt med notiser om övergivna gårdar. Det kan ha varit så att det fanns tillräckligt med fattiga och jordlösa som ville ta över tomma gårdar direkt efter digerdöden. Först när pesten slog till gång efter gång uppstod luckorna.

Ett antal år senare finns en notis från Hälsingland om att fattigtiondet, den del av tiondeskatten som gick till de utblottade, drogs in med motiveringen att det inte fanns några fattiga längre. Dessa hade antingen dött eller, möjligen, lyckats avancera socialt. Man får tänka sig att de många tiggare och lantarbetare som fyllde vägar och byar före pestutbrottet dog i stort antal utan att registreras någonstans.

Stora döden satt djupt i folkminnet

Från året 1350 finns inte många uppgifter om vad folk tänkte. Bara i enstaka testamenten dyker det upp andra formuleringar än det vanliga lamenterandet över dödens oundviklighet. Här möter vi ord som »den mörka tidens onda väg«. Att skeendet satte sig djupt i folkminnet framgår av att digerdöden länge efteråt dyker upp som en datering. Gamla män hänvisade i rättstvister till att »så och så var det före Stora döden, det minns jag eller det har min far berättat«.

Heliga Birgitta sägs ha förutsett pestepidemin.

En religiös väckelse gick över landet. Det var denna stora rörelse som förde fram heliga Birgitta till kanonisation år 1391. Vadstena-diariet förklarar i början av 1400-talet att Birgitta hade förutsett pesten, och så kan man också tolka hennes ibland svavelosande uppenbarelser om ett snart väntande Guds straff. Själv hade hon hösten 1349 rest genom ett pestdrabbat Europa till Rom.

Heliga Birgitta varnade för "Guds straff"

Redan under hennes livstid påbörjades arbetet med klostret i Vadstena, men det var först när hon hade dött 1373 och hennes kvarlevor fördes hem till Sverige som den religiösa vågen började. Genom alla donationer vet vi att överklassen drogs med i kulten, liksom att breda folklager vallfärdade till Vadstena.

Någon direkt koppling till de tre stora pesterna anges inte, men helgonets krav på moralisk resning och den säkert spridda uppfattningen om att hon hade fått rätt när hon varnade för Guds straff, kan ha bidragit till denna väckelserörelse som är en av de största som någonsin har dragit över vårt land.

Konsekvenserna visade sig också på en rad andra områden i samhället. Priset på jord sjönk direkt och kraftigt. Även om många gårdar åter fick brukare, eller deras marker odlades av grannarna, så var det svårt att upprätthålla arrendeavgifterna.

Tid av stora samhälleliga motsättning

Hela samhället gick ned i skala när befolkningen hade halverats. Då ökade också motsättningarna mellan människor. Adeln, kungamakten och kyrkans höga prelater hotades av mindre inkomster. Det fanns färre som kunde betala, och arrendatorerna, landborna, var inte villiga att betala lika mycket som förut.

Ur krisen föddes krig, som så ofta i historien. Ett häftigt inbördeskrig pågick, med tyska adelsmän som ryckte in i landet för att kompensera sig för sina ekonomiska förluster hemma. Strejker och motstånd bland allmogen kom så småningom att övergå i större uppror. Hela Europa, och inte minst Sverige, gick in i en tid av stora samhälleliga motsättningar som ledde över i en ny och annorlunda tid.

Publicerad i Populär Historia 10/2021