Pestens gåta löstes i Hongkong

Hongkong, sommaren 1894. Rykten går i staden. Har pesten som härjar i delar av Kina kommit hit? Myndigheterna säger nej, vägrar att erkänna vad som håller på att hända. De agerar därmed som så många andra i samma position gjort genom tiderna – de förnekar det som sker framför deras ögon.

»Nej, det är inte pesten«, säger de. »Nej, vi hotas inte av en fullständig katastrof.«

Hög feber först, sedan pestbölder

Men i Hongkong, precis som i alla pestdrabbade städer, blir verkligheten så småningom omöjlig att bortse ifrån. Allt fler människor rasar ihop, med de typiska symtomen, de som till en början liknar vilken annan sjukdom som helst – hög feber, intensiv huvudvärk, illamående. Smärta i kroppen; märkliga utslag och fläckar. Och sedan kommer de, bölderna, de som inte går att ta fel på. Ibland blir de sjuka galna av smärta och försöker ta livet av sig. I oerhörda mängder dör de, oftast inom tre dagar efter att symtomen första gången visat sig.

En skotsk läkare, James Lowson, chef över Hongkongs stora sjukhus, låter ankra ett fartyg en bit ut i hamnen, där de sjuka placeras i ett försök att hindra smittan från att sprida sig. Men det hjälper inte. I de smutsiga, trånga, överbefolkade kvarteren i staden ökar antalet insjuknade i rasande takt. I sin dagbok skriver Lawson: »Het sol. Fallen strömmar in. Utsikterna förfärliga.«

Han är lika frustrerad som alla läkare varit före honom inför pesten, den mest förödande sjukdom mänskligheten någonsin råkat ut för. Han har inga mediciner som fungerar. Och han vet inte vad som orsakar farsoten, och inte heller hur den sprids.

Kitasato anländer med stort följe

Då, en bit in i juni, anländer två forskare till Hongkong. Den ena heter Shibasaburo Kitasato (1853–1931), en 41-årig japansk kemist som studerat under den tyske pionjären Robert Koch och redan gjort stora egna genombrott. Bland annat har han som den allra första lyckats identifiera bakterien som orsakar stelkramp. Kitasato anländer med ett stort följe, flera assistenter och den bästa utrustning en laboratorieforskare kan tänka sig. Som inbjuden av myndigheterna får han en stor lokal till sitt förfogande, och så många patienter han önskar.

Yersin arbetar för Pasteurinstitutet

Den andre mannen gör en betydligt diskretare entré. Den 30-årige fransmannen Alexandre Yersin (1863–1943) är utbildad vid Pasteurinstitutet i Paris, men har sedan flera år lämnat institutet, driven av en längtan efter ett friare liv. Under flera år har han rest i vad vi i dag kallar Vietnam och undersökt tropiska sjukdomar. För att på plats studera pesten har han nu tillfälligt återinträtt i Pasteurinstitutets tjänst och rest till Hongkong. Han anländer utan assistenter och medför endast den enklaste utrustning. Efter mycket övertalning får han hyra en liten hydda i närheten av sjukhuset, där han inreder ett primitivt laboratorium.

Både Yersin och Kitasato är, var och en för sig, övertygade om att de ska lyckas lösa den uråldriga gåtan om vad som egentligen orsakar den dödliga pesten. En kapplöpning om att bli först med ett historiskt medicinskt genombrott har därmed inletts.

Pestens höga dödlighet

När pesten nådde Europa i mitten av 1300-talet, dödade den människor i en omfattning som trotsade alla jämförelser. Trettio, fyrtio eller i vissa områden till och med femtio procent av alla som då levde dog en fruktansvärd död. Senare i historien återkom farsoten gång på gång och lämnade vid varje tillfälle oräkneliga döda och plågade efter sig.

Redan under medeltiden försökte man finna förklaringar till det som skedde. Var det ett Guds straff, eller en djävulsk förbannelse som fick sjukdomen att bryta ut? Och hur spred den sig sedan, när den väl fanns bland människorna?

Trodde luften var besmittad

Rent konkret tänkte man sig att pesten orsakades av något slags gift som spreds i luften – en tanke som knöt an till den antika föreställningen om miasma, förorenad, besmittad luft som tänktes kunna orsaka alla möjliga sjukdomar.

Det fanns en utbredd övertygelse om att giftet kunde fastna vid olika fysiska föremål och i all slags smuts och orenlighet, och på så vis smitta människor. Därmed tänkte man sig också att giftet kunde spridas genom direktkontakt med de insjuknade. Att kontaktöverföring – vanligen kallad contagion – verkligen ägde rum var dock svårt att leda i bevis. Giftet gick ju inte att se med blotta ögat – kunde det då överhuvudtaget finnas?

Bakterier synliga på 1600-talet

Under 1600-talet började enstaka läkare använda enkla mikroskop, och kunde därmed iaktta häpnadsväckande små levande organismer vilka var osynliga utan optiska hjälpmedel. En av dessa läkare var Antonie van Leeuwenhoek i Nederländerna. År 1674 beskrev han det vi nu vet är bakterier – dock utan att riktigt förstå vad det var han såg.

Det var först under 1800-talet som läkarvetenskapen – tack vare pionjärer som Louis Pasteur och Joseph Lister – på allvar började komma bakterier och virus på spåren, och därmed insåg deras stora betydelse när det gäller spridning av infektioner och sjukdomar. Detta ledde i sin tur till en febril vetenskaplig aktivitet under århundradets andra hälft, då den ena efter den andra smittsamma sjukdomen kunde kartläggas. Spetälska, tuberkulos, rabies … Alla visade de sig vara orsakade av bakterier vilka forskare nu kunde beskriva. Därmed kunde man på allvar inleda jakten efter botemedel. Och nu var det alltså pestens tur.

Kitasato tror sig ha hittat bakterien

Åter till Hongkong och sommaren 1894. Inledningsvis går arbetet inte särskilt bra för Alexandre Yersin. Hur han än försöker tillåts han inte träffa några av de pestsmittade patienterna. Yersin släpps inte ens in till de döda för att undersöka deras kroppar.

Hans japanske kollega, Kitasato, är dock i full gång i en stor lagerlokal. Här ligger mängder med sjuka som han och hans assistenter undersöker. Det är ett intensivt arbete som dessutom visar sig vara fullständigt livsfarligt – två av medhjälparna smittas, och en av dem dör. Trots det arbetar Kitasato oförtrutet vidare, och snart har han lyckats isolera vad han tror är pestbakterien. En rapport författas och skickas till den brittiska medicintidskriften The Lancet. Snart ska det dock visa sig att proverna på något sätt har blivit kontaminerade, och beskrivningen av bakterien är på flera avgörande punkter bristfällig.

Yersin beskriver pestbakterien

Samtidigt som detta sker har Yersin bytt taktik. Han har lyckats muta några av de sjömän som transporterar pestdöda till bårhuset, och äntligen släpps han in till liken. Nu gör han snabba framsteg. Från flera av de dödas bölder tar han prover vilka han skyndsamt tar med till sitt enkla laboratorium för att undersöka.

I sitt mikroskop ser han en myllrande massa av identiska organismer – korta stavar, tjocka, med rundade ändar. Som första vetenskapsman i historien kan han exakt och utförligt beskriva bakterien som orsakar pest. Proverna skickas till Paris, och en artikel om bakterien publiceras i Pasteurinstitutets tidskrift Annales.

Trots att Kitasatos artikel publiceras några dagar före Yersins blir det fransmannen som får hela äran av upptäckten. Organismen kallas till att börja med för Pasteurella pestis, efter den store Louis Pasteur (som för övrigt var Yersins mentor). Senare döps den om till Yersinia pestis, vilket den kallas än i dag.

Jakten på smittspridningen

Pestgåtan var dock inte löst i och med detta. Frågan om hur sjukdomen sprids kvarstod. Både Kitasato och Yersin ger sig i kast även med detta problem. Bägge forskarna noterar att det finns stora mängder döda råttor i Hongkong denna sommar. Kitasato lägger dock inte någon större vikt vid denna iakttagelse. Istället spekulerar han kring att pesten borde kunna spridas på tre sätt – genom att bakterien kommer in via ett öppet sår, via andningen eller genom att man sväljer ett smittat ämne. Yersin tror inte på dessa alternativ – i alla fall inte som huvudsaklig smittväg.

Istället misstänker han att någon slags insekt spelar en roll i sammanhanget. Han har nämligen sett små märken i huden hos flera av de sjuka, vilka påminner om bett eller de spår som uppstår när ett smittoämne inympas i en människas hud.

Yersin tar fram vaccin istället

Yersin lyckas dock inte komma fram till vilket djur det kan röra sig om. Han släpper frågan och ägnar sig istället med gränslös energi – med arbete långt in på nätterna, knappt utan att äta – åt att försöka utveckla ett vaccin mot pesten. Han lyckas också få fram ett effektivt motmedel, dock bara med kortvarig verkan. Trots denna brist anses vaccinet ha hejdat ett nytt pestutbrott i Hongkong två år senare.

Fransk läkare hittar pestlopporna

Den som knäcker frågan om sjukdomsspridningen blir istället den franske läkaren Paul-Louis Simond, även han från Pasteurinstitutet. I samband med ett pestutbrott i Pakistan 1898 undersöker han noggrant de döda råttor som tycks dyka upp överallt där farsoten drar fram. Simond lägger märke till att gnagarna ofta är fulla med loppor, vilka i sin tur visar sig innehålla mängder av pestbakterier. Han lyckas också bevisa att lopporna gärna flyttar över till människor när råttan de sitter på dör.

Pestens spridning var därmed klarlagd. Den kan uttryckas som en »fyrkant« mellan bakterie, loppa, råtta och människa – ibland kallas sambandet för ménage à quatre. Alla fyra delar samverkar, kan Simond visa, för att sprida pesten vidare, med loppan som huvudaktör. Det stora mysteriet är löst – i stort sett i varje fall.

Senare har Simonds slutsatser ifrågasatts. På 1970-talet hävdade vissa historiker att den bakterie som Yersin (och Kitasato) upptäckte i Hongkong den där varma sommaren 1894 inte kunde vara densamma som orsakade de historiska pestepidemierna i Europa. Kanske berodde dessa epidemier istället på helt andra sjukdomar?

Flera olika »kandidater« lanserades, bland annat mjältbrand och ebola. Dessa teorier, som först fick stor spridning, har på senare år kunnat avfärdas i takt med att DNA-studier av fynd från pestgravar runt om i Europa har visat spår av just Yersinia pestis-bakterien.

Kan fler loppor sprida pest?

Mer levande är diskussionen kring hur pesten egentligen sprids. Särskilt kretsar debatten kring huruvida råttorna och deras loppor tvunget måste vara inblandade. En forskningsskola hävdar envist att människoloppan, Pulex irritans, kan fungera alldeles utmärkt som spridare av pesten, och att man därför inte måste ha med råttorna i ekvationen. En rimlig slutsats är nog att man måste räkna med ett stort antal smittvägar – framförallt innefattande loppor av olika slag, i huvudsak spridda av råttor. Men även smitta via direktkontakt mellan människor, särskilt när det gäller så kallad lungpest, måste beaktas.

Spridningsmönstret för pest fortsätter alltså att vara komplext, även när man betraktar det med moderna vetenskapliga ögon. I dag kan visserligen kraftfull antibiotika ta kål på den bakterie som Alexandre Yersin först av alla beskrev, men det betyder inte att pestens alla hemligheter är avslöjade.

Publicerad i Populär Historia 4/2016