C–vitaminer gav brittiskt sjöherravälde

Symtomen på skörbjugg kommer successivt och brukar börja med att hyn ändrar färg – man blir gulblek – och gommen sväller, så att tandköttet blir inflammerat och blöder vid minsta beröring och så småningom lossnar tänderna. Såren har svårt för att läka. Mentalt blir man trött och håglös. Man får lätt diarré, blir andfådd och får andningsproblem. Blödningar uppstår här och där. Så småningom når blödningarna de inre organen och det hela kan få ett snabbt slut.

”Skörbuk” sade man förr om symtomen på skörbjugg. Det var symtom som soldater och sjömän kände väl till och lärt sig frukta genom århundradena, när fälttågen eller seglatserna började dra ut i månader. Bristen på det livsviktiga C-vitaminet, askorbinsyra, hindrade skelett- och tandben och stödjande kroppsvävnader att nybildas. Askorbinsyran skyddade kroppen mot farliga kemiska reaktioner som kan tära på kroppen och på krafterna.

De flesta djur klarar att själva producera askorbinsyra, men bland annat marsvin, apor och människor kan inte det. Den ungefärliga tidpunkt när våra apliknande förfäder förlorade sin förmåga att producera askorbinsyra har angivits till för cirka 60 miljoner år sedan, det vill säga ungefär under dinosauriernas tid. Det var naturligtvis en stor defekt för mänskligheten att inte själv kunna bilda askorbinsyra.

Ett rekommenderat intag av askorbinsyra per dag är 30 milligram, vilket motsvarar den mängd som ett hekto potatis innehåller före kokning. Ibland anses det räcka med ett intag av 10 milligram per dag.

Teckningar på papyrusrulle

De första beläggen på skörbjugg återfinns på en cirka 3 400 år gammal egyptisk papyrusrulle. Här finns flera teckningar som skildrar sjukdomens symtom, till exempel en man som pekar ut sin ömma gom och sitt skadade tandkött. Många antika historieskrivare, bland andra Hippokrates och Plinius, beskriver sjukdomen.

I Norden omnämns sjukdomen i samband med resor tidigast i några sagor, bland annat i Thorsteins saga, i vilken händelser från slutet av 900-talet omtalas. Det berättas att Thorstein ”tekr skyrbjug i hafi” varefter han låg sjuk i Norge hela vintern och in på våren.

Ett annat fall gällde biskop Arne, som deltagit i kung Eirik Magnussons fälttåg till Danmark 1289. När han på väg hem till Tunsberg inte ville äta av den rövade maten, fick han nöja sig med det bröd och smör man hade medfört från Norge. Arne fick därefter problem i munnen och hade ”färre kindtänder när han kom hem än när han for iväg”. Den medföljande marinläkaren hade inte kunnat hjälpa biskopen.

I Erikskröniken (cirka 1330) berättas om svenska soldater i Ryssland som led av sjukdomen, och under en belägring av Stockholms slott i slutet av 1400-talet reducerades på grund av skörbjugg antalet mannar från 1 000 till 80.

Redan tidigt insåg man sambandet mellan sjukdomen och dieten. Vikingarna kände till exempel väl till hjortrons effekt mot skörbjugg. På 1200-talet föreslog Gilbertus Angelicus att folk som skulle ut och resa borde ta med sig citroner och inlagda grönsaker. I slutet av 1400-talet förlorade den brittiske amiralen Richard Hawkins 10 000 man som följd av skörbjuggens härjningar i flottan, trots att han som den förste i historien rekommenderade apelsiner och citroner som medel mot sjukdomen. Med Hawkins dog emellertid hans idéer om medel mot skörbjugg.

På 1500-talet kom den franske kommendörkaptenen Jacques Cartier i åtnjutande av en specialmedicin som han förärades av indianer i Quebec. Medicinen bestod av sav från en inhemsk gran, thuja occidentalis. En dekokt av granbarr var också känd som verkningsfull här i Sverige, och även i Ryssland.

År 1632 omtalas att citronsaft mot skörbjugg utdelades till besättningen på det holländska skeppet Zutphen. På svenska båtar föreskrevs 1780 att surkål skulle serveras och att citroner och ”gröna skörbjuggsörter” skulle uppköpas i sydliga hamnar.

Skotsk läkare började forska

Men skörbjuggen fortsatte att skörda offer. I mitten av 1700-talet gjorde till exempel amiral George Ansom en resa jorden runt med sex fartyg och 1 955 man. Av de sex fartygen återvände bara ett och över tusen man hade dött under resan – huvudsakligen av skörbjugg.

Denna händelse fick den skotske läkaren James Lind att intressera sig för sjukdomen. Han började studera olika fartygs rutter och vilken diet som hade förts ombord. Han fann då att besattningen på de fartyg som hade seglat söderut och kunnat komma över citrusfrukter hade klarat sig bäst.

När James Lind 1747 som marinläkare följde med fartyget Salisbury hände detsamma med besättningen som så många gånger förr: den insjuknade i skörbjugg. Detta gav Lind möjlighet att prova olika kurer mot sjukdomen och här skedde alltså historiens första kliniska prövning, vilket kom att medföra en vändpunkt i skörbjuggens historia. Bland annat fick en grupp äta två apelsiner och en citron per dag och dessa sjuka män var efter endast sex dagar så friska, att de till och med kunde börja arbeta. Skörbjugg var med andra ord en sjukdom som var mycket lätt att bota liksom att förebygga. Lind menade också att faktorer som kyla och fukt, fylleri, dålig luft, dålig hygien och trångboddhet ökade mottagligheten för sjukdomen. I dag menar man också att så kallade stressfaktorer påverkar kroppen så att den behöver mer askorbinsyra än i normala fall.

Lind publicerade sina rön och rekommendationer i en avhandling 1753 – Treatise of the scurvy. Studien är klassisk och blev ett avstamp för forskningen om vitaminer, även om det dröjde innan Linds resultat väckte allmän anklang.

Cook bunkrade frukt och grönt

Det fanns emellertid åtminstone en person som noga tog åt sig Linds rekommendationer, nämligen dåvarande löjtnanten James Cook. Han följde inte bara Linds råd med citroner utan bunkrade också upp med färska grönsaker och frukt så fort han hade möjlighet. Bland annat hade han ett jättestort lager med surkål med på resorna.

Till bilden av skörbjugg hör också hela tiden att folk hade – och har – förutfattade meningar om vad som är nyttigt och vad som går att äta. Därför ville Cook att hans officerare skulle följa hans rekommenderade diet noga och därigenom försöka få med resten av besättningen. Cook var också noga med besättningens hygien samt att man höll fartyget rent och snyggt.

Cook gjorde två resor på vardera tre år (1768–71 och 1772–75) och kunde framvisa ett för den tiden fullkomligt otroligt resultat: Inte en enda man hade varit sjuk i skörbjugg.

Detta förhållande var något som väckte stor beundran och resulterade i att han fick en hög utmärkelse. Det var det förhållandet – snarare än att han upptäckte Nya Zeeland och Australien – som motiverade att han blev medaljerad.

I stort måste man emellertid konstatera att Linds idéer och råd inte vann stort gehör vare sig hos kollegor eller andra i hans samtid. Detta är så mycket märkligare med tanke på de enorma konsekvenser sjukdomen ändå fick. Man har beräknat antalet insjuknade i skörbjugg i den brittiska flottan under de 42 åren från 1753 (då Linds avhandling kom) till 1795 till cirka 100 000 man. Detta sistnämnda år (året efter Linds död) började nämligen den brittiska marinen ta upp Linds rekommendationer. I den första eskadern som återkom efter att ha följt Linds råd med citronjuice hade endast en man utvecklat skörbjugg.

Fördubblad kapacitet

Linds resultat fick en större betydelse för flottan än alla tekniska uppfinningar, för genom att lära sig behärska skörbjuggen grundlade Storbritannien sin överlägsenhet till sjöss. Man har beräknat att flottans kapacitet fördubblades med dessa enkla medel. Fartygen behövde till exempel inte längre byta ut sina besättningar efter tio veckor till sjöss utan kunde – som i slaget mot Napoleon – ligga kvar med sina fartyg utanför den franska kusten. Även om amiral Nelson är känd för att ha besegrat Napoleon, så är det fråga om inte Lind ändå hade större betydelse för krigets utgång.

Hur segt det ändå var för Linds resultat att vinna gehör visar även det faktum att det dröjde 112 år efter Linds bok tills den brittiska handelsflottan införde bestämmelser om obligatorisk citronsaft för båtbesättningarna. I och för sig var de flesta färska frukter och grönsaker bra i förebyggande syfte, som till exempel potatis, lök, morötter, rovor, vitkål, persilja, sallad, krusbär, bönor, vinbär, rädisor och rödkål. Lind rekommenderade också senapsfrön och det kan nämnas, att sir Francis Chichester under sin ensamsegling jorden runt lyckades undvika skörbjugg genom att odla senap och krasse.

Som en röd tråd genom berättelserna om skörbjuggens härjningar går alltifrån medeltiden att mängder med folk omkommer i skörbjugg samtidigt som olika besättningar och expeditioner var och en gör sina experiment och iakttagelser utan att denna kunskap förs vidare. Varje ny generation tvingas att göra sina egna dystra erfarenheter, vilka gång efter gång måste återupptäckas. Skörbjuggen är alltså en sjukdom som blivit bestående på grund av brist på kommunikation.

Största faran i polarområdet

Skörbjuggen skördade i Arktis fler offer än alla andra faror tillsammans. Även här hade kunskapen svårt att nå fram. Andras erfarenheter ansågs inte lika värdefulla som de egna. Dessutom hade man också här förutfattade meningar om vad som var bra och lämplig kost. Matvanor har en tendens att vara konservativa.

Vändpunkten i inställningen till vad man borde äta – speciellt viktiga var skörbjuggsört, färskt kött samt blod – kom när vi fick upptäcktsresande och forskare som inte såg ned på inuiter (eskimåer) och annan lokalbefolkning. Knud Rasmussen, Vijalmur Stefansson och Roald Amundsen var sådana resenärer som insåg att eskimåerna hade en i många avseenden överlägsen kultur, varför de lade sig till med deras sätt att leva. De förstod nämligen att bakom eskimåernas levnadsvanor fanns en orsak. Hade till exempel eskimåerna lagat sin mat och kokat sitt kött i den omfattning som vi gör, då hade det inte funnits några eskimåer. Då hade nämligen askorbinsyran i köttet och blodet till stor del förstörts.

Även om de arktiska folken inte hade tillgång till några citrusfrukter och dylikt kunde de genom att äta maginnehållet i renar och ripor ändå tillgodogöra sig de av djuren smälta vegetabilierna, vilka utgjorde ett mycket viktigt inslag i dieten. Hjortron kände man också till.

Mycket betydelsefull var skörbjuggsörten, som tidigt kom att spela en viktig roll: vi vet till exempel att en expedition klarade en övervintring 1633 tack vare denna. Dess betydelse framgår även av att ortnamn, som anknyter till dess förekomst, fortfarande lever kvar på Svalbard.

Det var först under 1800-talet som man började få bukt med skörbjuggen och först under vårt århundrade blev sjukdomen ovanlig. Naturligtvis kan den vid olämplig diet fortfarande dyka upp. Själv har jag en kamrat som fick sjukdomen som ung, efter det att hans föräldrar åkt till landet och han själv fått ansvar för matlagningen, som den sommaren bestod mest av grillat kött och pommes frites.

I vår tid har askorbinsyran också fått nya hälsoroller att spela. Linus Pauling har som bekant missionerat om C-vitaminet som en förkylningshämmare – något som vetenskapen i stort långt ifrån anammat. I stället är det som medel mot skadliga oxidationer som nytt intresse knyts till askorbinsyra och selen, till exempel i kampen mot åderförkalkning.

Som vi har kunnat konstatera har viss kunskap om skörbjugg funnits ända sedan järnåldern utan att den och senare kunskap tagits till vara. Detta har fått enorma följder för sådana grupper som tvingats vara på resande fot under längre perioder. Det kan kanske vara svårt för oss moderna människor att inse att botandet av skörbjuggen till stor del varit ett kommunikationsproblem och att skörbjuggen i mångt och mycket varit en onödig sjukdom.

Publicerad i Populär Historia 2/1996