Bristande avfallshantering i Europas medeltida städer bidrog till att sprida sjukdomar.

© Patrick Nicolle/Bridgeman/IBL

Sophantering genom tiderna

Så länge människor har levt många tillsammans har de genererat stora mängder avfall. Hur man valt att ta hand om restprodukterna har varierat stort i tid och rum – från antikens Rom till dagens Stockholm.

20 oktober 2018 av Katarina Harrison Lindbergh

När arkeologin formades till en vetenskap under 1800-talet och det tidiga 1900-talet häpnade arkeologerna över stenåldersfynd med avfall. Sophögarna kom att gå under namnet kökkenmöddingar, ett danskt lånord sammansatt av køkken (kök) och mødding (avskrädeshög). I kökkenmöddingarna fann man framförallt hushållsavfall som visar vad människorna åt.

Nordeuropeiska stenåldersbosättningar var små. Att ta hand om avfall och rester var enkelt. Det blev annorlunda när städer växte fram och hundratals, eller tusentals, människor skulle samsas om utrymmet. Alla invånare ville bli av med soporna eftersom de luktade illa och tog plats.

Cloaca Maxima i Rom

På vissa håll kan vi komma sophanteringen nära. I staden Rom fanns ett omfattande kloaksystem, vars huvuddel kallades Cloaca Maxima, »den största kloaken«. Via rännstenar utmed gatorna fördes regnvatten, lort och annat avfall ned i kloaksystemet och ut i Tibern. Cloaca Maxima fanns redan på 500-talet f Kr och kom med tiden att få anslutningar av fler system.

Trots detta var Rom ingen ren stad. Pottinnehåll, skräp och matavfall kastades ut på gatorna och trampades ned av förbipasserande. Romarna tvingades traska runt i en luktande sörja. Rejäla regnväder hjälpte till att skölja bort smutsen, liksom spillvatten från fontäner och brunnar, men skrymmande avfall blev liggande. 

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Djur, och till och med människor, som dog riskerade att bli kvar på gatorna. Personer som saknade ekonomiska medel eller släktingar som tog hand om dem blev efter döden uppätna av djur, eller möjligtvis bortforslade och dumpade i en öppen grop.

Skärvberget Monte Testaccio

Allt romerskt avfall hamnade inte på gatorna eller i kloakerna. I det antika Rom användes stora mängder olivolja. Produkten fördes till staden i amforor, lerkärl med två hänklar att bära i. Dessa återanvändes inte när de hade tömts, utan hamnade på tippen. Eftersom lerkärl inte bryts ned blev högen med kärl allt större. Till slut hade det bildats ett berg av gamla olivoljekärl, vilket ännu i dag är drygt fyrtiofem meter högt och omkring en och en halv kilometer i omkrets. Kullen kallas Monte Testaccio, skärvberget.

Offentliga toaletter

Rom var en storstad med människor som blev kiss- och bajsnödiga varje dag. För deras behov fanns offentliga toaletter. Inrättningarna var gemensamma, utan möjlighet till avskildhet. De var platser där folk kunde mötas och samtala. Man torkade sig med en svamp anbringad på en pinne. Utanför affärer och andra inrättningar ställdes dessutom krukor som förbipasserande kunde kissa i.

Många uträttade emellertid sina behov på undanskymda ställen i gränder eller bakom statyer. Det som var löst sögs upp av marken och det som var hårdare blev kvar tills det bröts ned eller åts upp av djur.

De romare som klarade av sina behov hemma använde ofta pottor, som tömdes i särskilda kärl, på dynghögar eller direkt i rännstenen. Det var ett stort problem att många rätt och slätt kastade ut pottinnehållet från fönstret utan att kontrollera att ingen råkade befinna sig nedanför. Detta avfall transporterades med jämna mellanrum bort med vagn och såldes till bönder som använde det som gödsel. Lukten av exkrementer bör ha legat tung över staden.

Det kan tyckas märkligt att flertalet hus i Rom inte hade avlopp anslutna till kloaksystemet. Skälen var flera. Det var dyrt och komplicerat att göra anslutningarna. De flesta husägare drog sig för en så stor investering, trots att de därmed skulle bli av med allt avfall bara genom att släppa ned det i avloppet. 

Ett ännu större skäl att låta bli var översvämningsrisken. Tibern svämmade över årligen och det fanns inget som hindrade lortvattnet från att tränga rakt upp genom avloppet.

Ediler ansvarade för renhållningen

Det var trist att tvingas vada genom det på gatorna, men än tristare att få det på golvet inomhus. I stället anslöts toaletter, om de ens fanns, till tankar som krävde manuell tömning för att toaletten skulle fortsätta att fungera.

Ytterst vilade ansvaret för renhållningen på ämbetsmän. Länge var det edilerna (höga ämbetsmän med förvaltningsansvar) som skulle se till att staden såg prydlig ut, men hur arbetet delegerades är oklart. Kanske var de personer som körde latrinvagnarna också ålagda att se till att avfall som låg på gatorna hamnade på vagnarna.

Dessa avfallsexperter kan mycket väl ha avlönats för att också ta hand om privat toalettömning. Det bör ha varit fastighetsägarens ansvar att få bort skräp som låg på gatorna framför privata fastigheter. Plinius den yngre (omkring 100 e Kr) gör gällande att dömda brottslingar tvingades rensa avloppsledningarna, som annars sattes igen av all bråte som hamnade i dem.

London fick romerskt avfallssystem

I takt med att det romerska imperiet bredde ut sig grävdes och anlades kloaksystem i allt fler städer. Till exempel fick London avloppssystem enligt romersk standard. Efter Romarrikets fall föll dock systemet i glömska. Ingen rensade rören eller lagade sådant som gick sönder. Man började hantera avfallet på ett annat sätt än tidigare.

Precis som i det antika Rom hade det medeltida London offentliga toaletter. Den största nyheten var att i London ville människor utföra sina behov i avskildhet. Det var vanligt med väggar mellan toaletterna. Från 1500-talets Stockholm finns även belägg för att det fanns kvinno- respektive manssida på de offentliga avträdena. 

Inrättningarna placerades vanligtvis på broar, som London Bridge, eller vid murar som vette mot vallgravar. Skälet var att exkrementerna skulle falla ned i vattnet och helst föras bort av strömmen.

Eftersom London var en storstad fungerade systemet inte särskilt bra. Vattendragen blev förorenade. Det luktade illa och ohyra frodades. Floden Fleet blev så förorenad av avfall från privata toaletter att den till slut såg ut att bestå av en gröt. Stanken var förfärlig.

Digerdöden gav nya regleringar

Efter digerdöden, då myndigheterna gissade att smutsen bidrog till att göra människor sjuka, infördes regleringar som skulle hålla vattnet renare. År 1357 infördes sanktioner mot folk som slängde avfall i Themsen och andra vattendrag.

Problemet för Londonborna var att det inte fanns några bra alternativ. Visserligen anlades latrinbrunnar och gropar av fastighetsägare, men det var otillräckligt. Många kastade bara ut avfallet genom fönstret, en handling som naturligtvis inte var tillåten. Redan i slutet av 1200-talet bötfälldes personer som åkte fast för tilltaget. Vid 1300-talets slut uppgick böterna till två shilling.

Stopp för avträden över vattendrag

De flesta kastade sitt avfall vid Tower Hill, inte långt från Towern. De som hade olyckan att bo i närheten led svårt av stanken, och nya restriktioner infördes som skulle hindra folk från att kasta avfall just där. Återigen började man använda Themsen. Resultatet var att sjöfarten blev lidande, eftersom floden grundade upp så att fartygen hade svårt att ta sig fram.

År 1477 fattades beslut om att toaletter inte längre skulle få byggas över vattendrag. Befintliga toaletter skulle tas bort. Tidigare hade ägarna till sådana inrättningar varit förbjudna att kasta hushållsavfall och annat svårsmält i toaletterna och tvingats betala en avgift för vattendragens renhållande. Åtgärderna hade inte varit tillräckliga, och inte heller regleringen från 1477 var effektiv.

Myndigheterna sökte få folk att föra avfallet till dyngbåtar, som fraktade bort det utanför staden. En annan möjlighet var att placera det utanför dörren i väntan på att renhållningsarbetare kom förbi med vagnar.

Liksom i Rom såldes avfallet som växtnäring, och det som inte gick att sälja dumpades vid Themsen. Att systemet fungerade dåligt berodde på att man var tvungen att behålla avfallet tills hämtningen gjordes. Lukten gjorde det frestande att göra sig av med det var som helst, en bit bort från den egna bostaden.

År 1466 fick renhållningsarbetaren John Lovegold ett tioårigt monopol på toalett- och tanktömning i London, med motiveringen att arbetet fram till dess hade skötts så illa, och till överpris, att någon måste rensa upp inom branschen.

Bråk om latrinbrunnar

Latrinbrunnarna var en källa till missnöje. Det fanns regler för hur stora de fick vara och hur nära tomtgränsen de fick placeras. Reglerna varierade beroende på om de var skodda med sten invändigt eller inte. Oavsett konstruktion läckte de, och grannarna hade för vana att klaga.

I domstolsprotokoll från London rörande allmän ordning förekommer flera fall där folk ondgjort sig över att deras grannars avfall har förstört källarmurar och börjat läcka in. Den 10 februari år 1301 kom William de Béthune inför rätten med sin klagan.

Enligt de Béthune hade grannen William de Gartones toalettavfall förts till en avfallstank så nära fastighetsgränsen att innehållet läckt in i hans egen källare. William de Gartone försvarade sin tank med att den hade legat på samma plats länge, långt innan regleringarna infördes, men det argumentet vägde lätt.

Den 3 mars samma år ålades han att inom 40 dagar flytta avfallstanken så att den hamnade två och en halv fot från grannens källarvägg. William de Béthune klagade även på en annan grannes latrinbrunn, och fick rätt.

Återvinning och lumpsamlare

På den vägen fortsatte det. Ju större städerna blev, desto svårare var det att hålla dem rena. I mindre byar och på enskilda gårdar var renhållningen enklare. Svinen bökade i hushållsavfallet. Gödsel hamnade på åkrarna.

Allt som kunde återvinnas, som metall och kläder, togs tillvara. Kläder som var så utslitna att de inte längre kunde sys om eller brukas till något annat i hemmet togs om hand av lumpsamlare, som levererade dem vidare till pappersbruk. Lump var en bristvara till långt in på 1800-talet, då bruken övergick till att använda trä i pappersmassan.

Skitbärarkärringar i Stockholm

Stockholm hade länge problem liknande dem i London. Sophämtning och renhållning var ytterst stadsledningens ansvar. Fastighetsägarna ansträngde sig föga för att hålla rent. Det praktiska arbetet överläts därför till entreprenörer enligt kontrakt som löpte på tio år. De ansvariga hämtade soporna med vagnar som försetts med ringklocka, så att folk visste när de var i faggorna. Slutligen skulle avfallet tas bort från staden med pråm.

I 1700-talets Stockholm sköttes det grövsta arbetet ofta av kvinnor, ”skitbärarkärringar”. Det var inget eftersträvansvärt arbete. Kvinnorna – ofta fattiga, alkoholiserade och kriminellt belastade – rekryterades från stadens spinnhus. Deras uppgift var att hämta latrintunnor och ta dem till platser avsedda för dumpning. Hämtningarna skulle ske nattetid för att ordningen skulle störas så litet som möjligt.

Avfall dumpades i Träsket

Mycket dumpades i en sjö kallad Träsket – förr belägen mellan Odengatan och Eriksbergsplan – som var förbunden med Nybroviken via en bäck. Området blev en stinkande, osund plats som slutligen grävdes igen. Att slänga avfall i de mer centrala vattendragen var förbjudet. Enligt bestämmelserna skulle rännstenar spolas dagligen och grisar hållas borta från gatorna.

Grisar på Lövsta renhållningsverk

Under 1800-talet moderniserades renhållningen. Det behövdes. Enligt ögonvittnen fick man vada i lort under vårens töväder. I Stockholm byggdes ett kommunalt renhållningsverk vid Lövsta i slutet av 1800-talet. Orsaken till initiativet var en ökande medvetenhet om renlighetens betydelse för hälsan. Framförallt kom flera utbrott av kolera att påskynda processen. 

Men mycket gammalt levde kvar. Vid Danvikens hospital fanns ännu vid 1900-talets början ett avträde placerat över en bäck, för att vattnet skulle föra bort exkrementerna, alldeles som i det medeltida London.

Sophanteringen på Lövsta förändrades över tid. Under en period vid sekelskiftet 1900 fick grisar böka i avfallet, men experimentet slog inte väl ut. Djuren dog. 

Under 1900-talet ersattes successivt föreställningen att saker skulle återanvändas med uppfattningen att de skulle tillintetgöras. Det nya synsättet påverkades av att mängden avfall ökade drastiskt när samhället moderniserades. 

På Lövsta hade sopor bränts sedan 1900-talets början, men först efter en sortering i brännbart och återvinningsbart. En ny förbränningsanläggning byggdes 1938 som tog allt avfall, utan sortering. På 1980-talet förändrades inställningen igen: Sopor skulle tas om hand på ett miljövänligare sätt.

Återvinning i den rika världen

I dag sorteras och återvinns avfall mer än förr. Glas, papper, metall och plast är lätt att återvinna. Komposterbart material hanteras för sig och sådant som betraktas som brännbart för sig. Miljöfarligt avfall skall lämnas in för hantering. 

Utvecklingen har framförallt skett efter millennieskiftet i den rika delen av världen. I utvecklingsländer ser sophanteringen ut som den gjorde i Sverige i äldre tid. Allt som kan återvinnas tas om hand, medan osorterat avfall hamnar utmed vägar eller på enorma soptippar. Getter, kor och höns betar och sprätter i avfallet.

Människor lever i skuggan av tipparna och får sin försörjning från det som har kastats. Det som är oanvändbart bränns på bakgårdar och i vägkanter. Det som är avfallshistoria på en plats är nutid på en annan.

Publicerad i Populär Historia 6/2016

Kanske är du intresserad av...

Läs också