Renhållning på liv och död

Hur man hanterade hushållsavfall och latrin ansågs fram till 1800-talet mest vara en fråga om estetik. Tänk tanken att som borgmästaren i Göteborg, Andreas Spalding, år 1697 vandra genom staden. På flera ställen fann han ”i stor myckenhet allehanda skarn, orenlighet och gödsel utkastad och ihopsamlad”.

De förordningar som fanns för renhållningen efterlevdes inte särskilt väl. Borgmästarens lösning var drastisk. De som påträffades med att ”kasta orenlighet på gatorna i stället för att samla den i portarna eller därifrån själva bortköra den” skulle sättas i halsjärn.

I Stockholm hotades vid samma tid den som kastade orenlighet framför sin grannes hus av åtta dagar i fängelse på vatten och bröd. Bestämmelserna fick inte den önskade effekten. I en historik över Stockholms renhållningsverk finns det uppgifter om att en utländsk diplomat på promenad ska ha svimmat av stanken som slog emot honom. Det är typiskt för synen på avfall i Sverige före 1800-talet att det var just stanken som irriterade mest.

Gatan var en soptipp

Det fanns egentligen ingen ordnad renhållning. Gatan var för de flesta stadsinvånarna den naturliga avstjälpningsplatsen och ingen skillnad gjordes på latrin eller hushållsavfall. Genom regnet hamnade det mesta i vattendragen. Ibland tömdes avfallet direkt i vattnet.

Ett annat vanligt sätt att bli kvitt avfallet var att gräva en grop på gården och i vissa städer ställdes ett flyttbart avträde ovanför gropen. När den var full täcktes den över och avträdet flyttades. Ofta spreds sedan innehållet i groparna med regnvattnet och bildade pölar. Städerna kunde till följd av detta omfattande gödslande vara platser för en rik och varierad flora.

I vissa städer tömdes avfallsgropen. Bönder tingades att samla upp innehållet i groparna tillsammans med avfall från gatorna. Det var ett sätt för myndigheterna att komma till rätta med de estetiska problem som avfallet gav upphov till. Framförallt skedde sådan renhållning i samband med festligheter. Det hopsamlade fördes ut till åkrarna för användning som gödsel. Bondens syn på avfallet var pragmatisk: ”Dynga är bondens rikedom”, löd ett talesätt.

Renhållningens organisering

Kolerans ankomst till Sverige 1834 förändrade dramatiskt synen på avfall och latrin. Från Göteborg, dit smittan kommit med handelsfartyg, spreds den ut över landet. I Sverige drabbades mer än 25 000 människor. Ungefär hälften av dessa dog.

Först misstänktes att det var avskrädeshögarnas dålig lukt som spred ”dödsängeln”. Så småningom riktades misstankarna mot latrinen. Renhållningen var därmed inte längre enbart en estetisk fråga – det handlade om liv eller död.

Med tanke på den ringa uppmärksamhet som man tidigare ägnat renhållningen, ansåg många att de svenska städerna stod inför en sanitär katastrof. Avfall, i synnerhet latrin, kom att förknippas med sjukdomar. Hygien var inte längre en privatsak. En person som slarvade med hygienen var en potentiell bärare av dödsängeln.

Koleran skapade således under 1800-talet argument för sanitära reformer. År 1868 utfärdades en ordningsstadga för rikets städer. Bland annat fick svinmat, döda djur och sopor inte längre kastas i vattendrag eller på gator och torg. Ännu viktigare var att Stockholm startade kommunal renhållning 1859. I Göteborg startade renhållningsstyrelsen sin verksamhet 1885. I Malmö skedde detta 1898, fem år efter Lund, och i Linköping 1909. I de flesta av Sveriges städer organiserades renhållningen i slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet. Symptomatiskt är att den sista koleraepidemin i Sverige inträffade 1873.

Att det trots allt dröjde så pass länge från dess att landet drabbades av den första koleraepidemin tills situationen förbättrades kan förklaras av de livliga diskussionerna om finansieringen av renhållningen. Skattehöjningar var lika omdebatterade då som i dag.

Det ökade hygieniska medvetandet tog sig även andra uttryck: rent dricksvatten blev exempelvis viktigt. Men hygien kom att omfatta även sådant som hur ofta man tvättade och bytte kläder. Renhållning var bara en del av ett batteri av åtgärder för att skydda städerna mot koleran.

Farsoten fick också en social aspekt. Det var bland de fattiga stadsinvånarna som koleran härjade som värst. Anledningen ansågs vara fattigdomen, smutsen och de dåliga bostäderna. De var mordängelns viktigaste bundsförvanter. Att kämpa mot koleran och andra sjukdomar och lösa det så kallade ”sociala problemet” blev under slutet av 1800-talet samma sak.

Den tyske läkaren Robert Koch hade 1883 lyckats isolera kolerabakterien. Forskning tydde på att farsoten spreds när utsöndringar från sjuka kom i kontakt med dricksvatten och de tidigare misstankarna om latrinens betydelse för kolerans spridning bekräftades därmed. När vi i Sverige fick en ordnad renhållning började man därför skilja mellan latrin och hushållsavfall. Främst satte man in åtgärder för att ta hand om den hälsofarliga latrinen.

I Stockholm ersattes det åldriga bruket med gropar med en enhetlig typ av latrinkärl på avträdena. Kärlen hämtades, transporterades bort och rengjordes. Det var verksamheter som inte tålde att ses i dagsljus utan var hänvisade till nattens mörker. Bönder köpte sedan latrinen för att använda den som gödsel.

Göteborgarna byggde för latrinhanteringen upp ett märkligt system. Under gårdarnas avträden lade man räls och på rälsen gick kistor. Varje dag drogs kistorna ut och man blandade i kalk – en desinficerande åtgärd. Smittorisken försvann eller minskade. Sedan såldes latrinen vidare som gödsel under namnet ”pudrett” till bönder i Götaälvdalen.

Trätunnor för hushållsavfall

Det var inte bara latrinhanteringen som ordnades. Hanteringen av hushållsavfallet organiserades också, trots att sopor från hushållet inte ansågs vara lika hälsofarligt som latrinen. Trätunnor ställdes ut på gårdarna. Avfallet samlades upp och såldes även detta vidare till lantbruket. Hushållsavfallet vid slutet av 1800-talet bestod mestadels av organiska rester. Så dant som papper, glas, metaller och liknande hamnade sällan i tunnan utan såldes nästan alltid direkt vidare till lumpsamlare. De svenska städerna var vid slutet av 1800-talet fortfarande del av ett i huvudsak slutet kretslopp.

Även det som sopades upp på gatorna såldes vidare som gödningsämne. Det är lätt att förstå då en stor del av avfallet vid tiden bestod av hästgödsel.

Det fanns flera skäl till att det ansågs vara viktigt att latrin och avfall fördes tillbaka till lantbruket. Ett var ekonomiskt; försäljningen var ett sätt att hålla nere skattekostnaderna för renhållningen. Men det fanns också en föreställning om att det var principiellt viktigt att den svenska modernäringen – lantbruket – fick tillbaka vad som rätteligen tillhörde det. Kretsloppets grund var i slutet av 1800-talet både ekonomisk och moralisk.

Franska kloaker och svenska grisar

I andra länder var synen på avfallet annorlunda. Den franske författaren Victor Hugo kritiserade på 1800-talet det franska sättet att genom kloaker göra sig av med latrinen. Han beskrev innehållet i Paris kloaker som ”smutsguld”. Det var helt enkelt den bästa gödseln som oanvänd fördes rakt ut i havet. Avfall och latrin var vid tiden både ett hot och något som kunde användas för samhällets nytta. Denna dubbla syn på både det fasta avfallet och latrinen gjorde det svårt att bygga upp en ordnad renhållning.

Den svenska ivern att återvinna tog sig även andra uttryck. I Stockholm lät man från 1895 grisar äta av hushållsavfallet på Lövsta renhållningsstation. Meningen var att grisarna skulle säljas som fläsk tillbaka till staden. Det som inte blev uppätet skulle avyttras som gödningsämnen. På kort tid dog dock de flesta av svinen. De stackars djuren led tydligen brist på allt utom föda. Redan 1899 upphörde också verksamheten med grisarna i Stockholm.

I andra svenska städer gick man grundligare till väga än i huvudstaden. Det byggdes ett flertal kommunala grisgårdar runt om i Sverige åren kring sekelskiftet till första världskriget. På dessa platser fick invånarna skilja köksavfallet från övriga hushållssopor. Det avskilda användes att föda upp grisarna. Även här var meningen att grisarna skulle användas som fläskproducenter till stadsinvånarna. Men i slutet av 1920-talet lades många av grisgårdarna ner. Ett avgörande problem var svårigheten att få tillräckligt rena beståndsdelar. På många orter klagade renhållningsdirektörerna över bristande förståelse från allmänheten för sorteringen av avfallet. Dessutom var priset på fläsk så lågt att verksamheten inte lönade sig.

Sopnedkastet kom på 1920-talet

Slutet av 1920-talet innebar ett brott i synen på hur man skulle sköta renhållningen och avfallshanteringen i Sverige. Nedläggningen av de kommunala grisgårdarna visar att verksamheter som inte var tillräckligt ekonomiskt och hanteringsmässigt rationella lades ner.

Liknande exempel kan hämtas från andra delar av renhållningen. År 1929 stod 461 lägenheter klara i HSB:s regi på Kungsholmen i Stockholm. Bland de moderniteter som där visades upp fanns sopnedkastet, eller som det kallades i pressen, ”en mystisk glugg i väggen med lock på”. Man skrev att ”besökare prisade mycket detta arrengemang såsom synnerligen hygieniskt, praktiskt, och det framhölls att det kommer att väcka glädje hos alla husmödrar”.

I Göteborg fanns en lokal variant av sopnedkast, av göteborgsk humor döpta till störttrummor. Den enda skillnaden mot den stockholmska varianten var att soporna kastades i ett rör utanpå huset. Dessa störttrummor hade av hälsoskäl förbjudits 1926. Beslutet fick omprövas då i stort sett samma uppfinning under annat namn införts i Stockholm!

Sopnedkastet kan symbolisera den rationella renhållningen från 1920-talet och framåt. Allt avfall skulle snabbt och enkelt transporteras bort. Att man i Sverige från 1929 började använda specialbyggda lastbilar för att frakta bort avfallet blev naturligt i denna utveckling. Även i gaturenhållningen började specialbyggda fordon användas.

Levnadsnivå mätt i avfall

Samtidigt som renhållningen byggdes ut accelererade den svenska industrialiseringen. Nya varor som efter användande gav en helt ny sammansättning på avfallet producerades i fabrikerna. Avfallet var inte längre lika användbart som gödsel. Även volymen steg i takt med det ökande välståndet. Mängden producerat avfall blev ett mått på den levnadsnivå som uppnåtts. Exempelvis producerade år 1930 invånarna i Göteborg 550 liter avfall per person och år. I Stockholm var siffran 600 liter. Detta kan jämföras med till exempel Köln som kom upp till 400 liter och Haag som nådde 700 liter.

Förbränning eller deponering uppfattades som ett smidigt sätt att slutgiltigt bli kvitt avfallet. Tankarna på återvinning till lantbruket var nu helt borta. Dels var det inte lönsamt, dels gjorde avfallets nya sammansättning återvinningen svår att genomföra.

Från och med 1920-talet minskade också den traditionella latrinhanteringen successivt för renhållningsverken. Alternativet blev istället vattenklosetter. Även Sverige förlorade därmed sitt ”smutsguld” rakt ut i vattendragen.

Efterkrigstidens renhållning

Det var i denna rationella anda som renhållningen fortsatte att växa i Sverige. Andra världskriget utgör dock ett tillfälligt undantag. Krigets knapphet medförde att hushållsavfall åter började samlas in. Även de hygieniska aspekterna fick stå tillbaka. Man drog ner på gaturenhållningen och tillfälliga avfallsupplag anordnades i städerna. Kriget medförde vidare att renhållningsverkens arbetare fick andra uppgifter än de traditionella. På vissa platser fick de ansvaret för att sanera efter ett eventuellt gasanfall.

Efter krigsslutet återgick dock renhållningen till de system som hade börjat byggas upp under 1920-talet. Andra världskriget blev bara en parentes i renhållningens historia. Kriget hittade dock vägen till svensk renhållning på ett annat, och kanske mer sympatiskt sätt – en stridsvagn använd av de allierade i slaget vid El Alamein utnyttjades som så kallad planeringsmaskin vid Linköpings soptipp!

Från 1945 fram till 1980-talet skedde inga dramatiska förändringar av renhållningen i Sverige. Mindre orter som inte haft råd att bygga upp en organiserad avfallshantering kunde dock på 1950-talet följa efter de större städerna tack vare en ny svensk uppfinning. Läkaren Bengt Lambert presenterade 1954 en papperssäck som alternativ till soptunnan. Tömning, transport och ”kvittblivning” kunde skötas utan att någon behövde komma i kontakt med det ohygieniska innehållet. Det behövdes inte heller någon specialbyggd sopbil för transporten av avfallet. En vanlig lastbil eller traktor med släp gick lika bra att använda för att föra bort säckarna.

Sedan några år tillbaka har renhållningen kompletterats med miljöhänsyn som den kanske viktigaste målsättningen. Man kan konstatera att lösningarna från slutet av 1920-talet har blivit dagens problem. Sopnedkasten svetsas igen, hushållsavfallet källsorteras. Nya typer av klosetter diskuteras för att återskapa det brutna kretsloppet. I dag återvinns 1800-talets tankar om återvinning – men det är framförallt miljöhänsynen som styr.

**Publicerad i Populär Historia 3/1998