När Lort-Sverige började bada

En berättelse om badrummets historia blir lätt en spegling av Sveriges väg från ”smutsigt” till ”rent” via civilisering och olika välfärdssatsningar.

Och visst skulle en nutida svensk förfäras av hygiennivån i bondesamhället. Man tvättade sig inte särskilt ofta med våra ögon sett – alltför omfattande badande betraktades som fåfängt eller till och med skadligt då smuts ansågs utgöra ett visst skydd mot sjukdomar.

Julbadet, där alla i hushållet badade i turordning i samma vatten, hade egentligen mer rituell än hygienisk betydelse. Naturbehov uträttades avsides, ofta fanns ett utedass vid gödselstacken, eller så gick man ut i skog och mark. Löv, gräs eller andra naturmaterial fick utgöra toalettpapper.

Men vägen till dagens badrum har inte varit given och utvecklingen inte gått spikrakt från smutsigt till rent – i bondesamhället varierade hygienen över tid beroende på skiftande inställningar till kropp, hälsa, sjukdom och nakenhet.

Medeltiden var exempelvis en renligare period än senare århundraden. Badrummet i dess moderna form är en sentida skapelse och kom till Sverige på 1860-talet.

Koleraepidemi

I slutet av 1850-talet hade Stockholm som första stad i landet – men en av de sista huvudstäderna i Europa – börjat bygga vattenledningar i större skala. Tidigare samma årtionde hade Sverige drabbats av ytterligare en koleraepidemi.

Förorenat vatten uppmärksammades allt mer som en smittohärd, vilket drev på behovet av nya lösningar för hushållens vattenförsörjning. År 1861 stod det första vattenverket färdigt.

I början drogs ledningarna inte in i husen, utan man fick hämta vatten från kranar på gårdarna. Så småningom installerades även servicerör (servisledningar) av bly direkt in i husen.

Eget rum för hygien

För första gången avskärmade nu i vissa bostäder ett särskilt rum med hygienisk funktion. Det handlade främst om installation av tvättställ, eller lavoarer som de kallades, och möjligen badkar. Tidigare hade hygien kunnat skötas i vilket rum som helst i hemmet.

Ett problem var dock att det saknades möjligheter till direkt varmvatten. Det fick tillföras på annat sätt, främst genom uppvärmning på spisen.

Under slutet av 1800-talet skedde en del värme- och vattentekniska framsteg som ytterligare underlättade hygienmöjligheterna. Varmvattenberedare – de första värmdes med gas – var ett betydelsefullt sådant exempel.

Vattendrag eller badstuga

Badrummets genombrott i Sverige förefaller ha gått långsamt. För de flesta stadsbor skedde kroppstvättning vid sjöar eller vattendrag.

Hade man råd kunde man gå till särskilda badstugor, som sannolikt bestod av några badkar och en vedeldad bastu. I Stockholm fanns en känd sådan vid Rosenbad, vilket återspeglas i namnet. Rykten att badstugorna spred sjukdomar drev troligen ytterligare på utvecklingen av badrum i bostaden.

Det gick under slutet av 1800-talet även att beställa ”hembad” via företag som levererade träkar och varmvatten. Dessa kunde placeras var som helst i hemmet och kan inte sägas ha varit en del av de tidiga badrummen – även om de onekligen var ett uttryck för samhällets mer medvetna syn på renlighet.

Smutsen blev livsfarlig

Det var de välbärgade i de större städerna som initialt anammade tanken om ett särskilt rum i bostaden för hygienändamål. Renlighet och smuts blev en tydlig barriär mellan rika och fattiga. (Renlighet har för övrigt alltid varit ett sätt att visa civilisering, det är bara definitionen av det som varierat.)

Det speciella med utvecklingen i mitten av 1800-talet var att smuts inte längre bara var något som väckte anstöt hos samhällets ”finare” medborgare, utan nu också betraktades som livsfarligt. Bristande hygien var något som kopplades till sjukdom och död, framförallt genom kolerans härjningar. Dödsängelns anförvanter var smuts, fattigdom och dåliga bostäder.

Genom kampanjer och vetenskapliga argument försökte borgerligheten överföra sina hygieniska ideal till andra grupper. En professur i allmän hälsovårdslära inrättades exempelvis vid Karolinska institutet 1876, vilket var två år efter att den första hälsovårdsstadgan färdigställts.

Introduktionen av badrummet var också ett svar på urbaniseringen som fick människor att bo tätare inpå varandra än i bondesamhället. Risken för sjukdomsspridning ökade därmed. Utvecklingen påskyndades också av att industrialiseringen möjliggjorde masstillverkning av den teknik som krävdes – en särskild VVS-industri uppstod exempelvis under slutet av 1800-talet.

Ökad blygsel

När så särskilda rum för kroppstvagning började inrättas ledde det till två motstridiga konsekvenser. Å ena sidan kunde inte bristande renlighet längre ses som en privatsak då det betraktades som samhällsfarligt – å andra sidan blev hygien något som sköttes i ensamhet bakom en stängd dörr.

Dittills hade ofta badande och uträttande av naturbehov varit en kollektiv aktivitet. Men i slutet av 1800-talet började badrummen få låsbara dörrar; den blygsel som borgerligheten utvecklade kring kroppen krävde detta.

Överhetens oerhörda känslighet för smuts och stank vid denna tid delades dock inte av de lägre klasserna. Att vattentvätta händer och ansikte inför söndagens kyrkobesök var sannolikt den vanligaste renlighetsåtgärden för flertalet.

Att tvaga hela kroppen var något man möjligen gjorde några gånger om året. Det finns otaliga historier om människor som satte ett värde i att i vuxen ålder aldrig ha rengjort hela kroppen.

Avloppsledningar

Det sena 1800-talets badrum var dock i vår mening ännu inte kompletta: de saknade wc. Omkring 1870 började Stockholms stad (strax efter Göteborg) att installera avloppsledningar, men Sverige hamnade ändå på efterkälken vad gäller vattenklosetter.

Avloppsledningarna syftade till att bli kvitt illaluktande och potentiellt farligt spillvatten som samlades på gårdarna, inte till att ansluta toaletter – vilket inte heller var tillåtet.

Rikare lägenheter i städerna utrustades från 1860-talet med torrdass inomhus. Kärlen tömdes eller byttes under nätterna. Återigen var fruktan för koleran en starkt pådrivande faktor. För fattigare var det vanligen utedass i längor på gårdarna som gällde, vilka också tömdes.

Innehållet skickades vidare på vagn, järnväg eller pråmar för att användas som gödsel i jordbruket. Alternativt grävdes det ner direkt i en latringrop. Dessa minskade dock i antal efter att kärlbytessystemet införts, i huvudstaden ska de ha varit helt borta vid 1880-talet.

I slutet av 1800-talet fanns det också ett fåtal wc-anläggningar kopplade till septitankar. År 1895 ska 39 fastigheter i Stockholm ha varit utrustade med sådana, men det var en dyr och utrymmeskrävande lösning.

Vattenklosetten

Under slutet av 1800-talet skedde en intensiv teknisk utveckling kring vattenklosetten, som ursprungligen hade tagits fram redan under 1500-talet.

Den som särskilt kommit att bli ihågkommen för detta var en engelsk rörmokare med det anmärkningsvärda namnet Thomas Crapper. (Det är förövrigt omdiskuterat om det engelska slangordet för toalett – crapper – härstammar från honom eller om det kommer från besläktade ord i holländskan eller tyskan.)

Vattenklosettens bredare genomslag var framförallt resultatet av en process där praktiker som Crapper (han tog nio patent, varav tre för wc) tillsammans med mer teoretiskt skolade läkare och ingenjörer utvecklade tekniken.

Avgörande var att se klosetten som en del av ett större system för kvittblivning av latrinen, något som betraktades som mycket angeläget.

Till en början sågs vattenklosetten som en märklig nymodighet. August Strindberg har i ett brev skildrat sitt första möte med en sådan, vilket skedde i Hamburg år 1883.

Han berättar att han stött på den mest glänsande uppfinning där man ”träckade” i en soppskål. Skålen, menade Strindberg, var så fin att man efter uträttat ärende kunde ha ätit äkta sköldpaddssoppa ur den. För honom var uppfinningen sammantaget ett ”fullständigt trolleri”.

Avslag för wc

Mot sekelskiftet ville allt fler svenskar ha vattenklosetter anslutna till avloppssystemet. I Göteborg avslogs detta med motiveringen att metoden att byta latrinkärl fungerade bra. Det fanns också en oro att stadens ekonomi skulle skadas om man inte längre kunde sälja latrinen till lantbruket. Först 1906 började vattenklosetter kopplas till avloppssystemet.

I Stockholm fick man vänta till 1909. Pådrivande var diskussioner om att detta vore lämpligt som nästa steg i städernas hygieniska utveckling. Dessutom hade många svårt att förstå varför detta skulle vara förbjudet i svenska städer när det prisades i Europa.

Under det nya seklets första årtionden var badrum fortfarande främst en angelägenhet för välbärgade svenskar i städerna. Mindre välbeställda fortsatte, till den upplysta medelklassens förtret, att tveka inför den nya tidens hygienism.

Obligatoriska skolbad

En studie som Statistiska centralbyrån genomförde i mitten av 1930-talet avslöjade att fortfarande hade bara en av fem bostäder i Sverige tillgång till vatten och avlopp. Av torpen och villorna hade bara en procent toalett inomhus och två procent bad eller dusch.

För majoriteten gällde ännu att hämta vatten ur brunn, värma vid spisen och tvätta sig i tvättfat av emalj. Bad var fortfarande sällsynta.

Ett sätt för borgerligheten att överföra hygienismens lov var att uppfostra de fattigare gruppernas barn. En bit in på 1900-talet blev obligatoriska skolbad allt vanligare runt om i Sverige.

Att lyfta renligheten i hemmen blev under mellankrigstidens andra hälft en viktig beståndsdel i skapandet av det moderna Sverige. Det var en fortsättning på det hygieniska projekt som påbörjats under 1800-talet, men drevs nu av andra personer med delvis nya motiv.

Lubbe Nordström

Den nya tidsandan fångades och påskyndades av författaren Ludvig ”Lubbe” Nordström, vars reportageserie om ”Lort-Sverige” för radio 1938 har blivit en klassiker. I ett typiskt citat fångar han vad han menade med titeln:

”Jag såg människor sammanbo med djuren. Jag såg människor bo i sammanrasade hus. Jag såg människor bo i vad man närmast måste karaktärisera som hålor eller grottor (…) Jag såg brunnar där man både diskade och hämtade diskvatten, och där kreatursspillningen låg på brunnskanterna. Jag såg rum där ormar och råttor kröp in genom spismuren…”

Sverige som föregångsland med sitt folkhemsbygge står i centrum för Nordströms betraktelser. Det nya samhället hade ännu inte nått ut till stora delar av Sverige – där härskade fortfarande smuts och förnedring. Reportageresan var en lång plädering för sanitära och bostadshygieniska förbättringar.

Motstånd mot badrum

Den organisation som sannolikt kom att betyda mest för badrummets folkliga genomslag var HSB, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening. Det var Sven Wallander, HSB:s förste chef efter bildandet 1924, som verkade för att badrum skulle bli en del av bostädernas standardutrustning. Men ambitionen mötte intressant nog motstånd.

Under 1920-talet, då HSB mest byggde i Stockholm, ville organisationen bland annat inrätta tvättutrymmen i Röda bergen. Staden vägrade dock att bevilja lån till detta då det ansågs som onödig lyx.

Det fanns en relativt spridd syn att arbetare inte badade och att de därför inte skulle använda ett badrum för hygienändamål. Istället befarade man att rummen skulle utnyttjas som förvarings- eller sovutrymmen.

Sådana tankar fördes bland annat fram i skriften Praktiska och hygieniska bostäder som utkom 1921 – en föregångare till de statliga byggnormerna.

Duschrum installerades

Motståndet gjorde att HSB istället utrustade bostäderna med särskilda duschrum. I slutet av 1920-talet hade dessa vuxit så att man även fick plats med ett sittbadkar, men sådana fick de boende själva införskaffa.

Under 1930-talet verkar badrum ha blivit standard vid HSB-byggen. Hjälp hade säkert organisationen av att alla uppvisade lägenheter vid den omtalade Stockholmsutställningen 1930 hade haft bad och dusch.

Stockholmsutställningen, Lubbe Nordströms reportage och HSB:s ambitioner är alla tecken på att badrum ansågs viktiga för att öka befolkningens hygieniska standard.

I ett större perspektiv var detta en del av landets modernisering – det som var smutsigt och ovärdigt skulle byggas bort till förmån för det rena. Ökad renlighet sågs som tecken på samhälleligt framåtskridande.

Från 1940-talet blev moderna badrum med toalett, tvättställ och badkar med rinnande vatten allt vanligare i svenska hem. Utvecklingen påskyndades av statliga byggnormer där badrum var standard. Samtidigt revs många gamla hus där sådana faciliteter hade saknats.

Tog lång tid

Men fortfarande så sent som i mitten av 1960-talet saknade en tredjedel av alla bostäder i Sverige badrum, framförallt på landsbygden. Det skulle dröja fram till 1970-talet innan de sista stadsdelarna i Sverige blev anslutna till avloppsnätet.

Vid 1980 års folk- och bostadsräkning hade 96 procent av bostäderna i tätort bad- och duschrum, på landsbygden 78 procent. Sedan dess har siffrorna ökat ytterligare.

Samtidigt har skillnaderna i synen på renlighet mellan olika befolkningsskikt successivt minskat. Möjligheterna för inte bara rika att sköta sin kroppshygien har stadigt ökat sedan mellankrigstiden.

Det finns ändå anledning att påminna om länder i vår närhet som inte haft samma utveckling. I till exempel Baltikum och Portugal fanns i början av 2000-talet badrum enbart i 60 procent av bostäderna.

Den tydligaste utvecklingstrenden för svenska badrum under senare årtionden är att de blivit större. De har också flyttat in i hjärtat av bostäderna, från att tidigare ha legat i anslutning till tamburen.

Avkoppling och umgänge

Badrummen har också delvis förändrat sin funktion. Detta märks genom fler tekniska installationer av exempelvis jacuzzi eller badkar med inbyggd belysning eller till och med bildskärm och ljudsystem.

Det är inte längre ett rum enbart för hygieniska behov utan en plats där man kan koppla av, och även umgås. Återigen har hygien blivit en syssla som – till viss del – kan skötas kollektivt.

Under badrummets dryga hundraåriga historia i Sverige har dess funktion sammanfattningsvis gått från att motverka sjukdomsspridning, till att bidra till att lösa samhällets sociala problem, till ett rum för välbefinnande.

Även vattenklosetterna har förändrats; där har miljöhänsyn varit den drivande faktorn. Sedan 1980-talet finns wc-modeller där man kan påverka hur mycket vatten som ska användas vid spolningen och de senaste åren har urinsorterande toaletter sett en ökande marknad, särskilt i fritidshus. Tidigare ”spolade” tankar på att återföra latrinen till jordbruket förs nu också oftare på tal.

Publicerad i Populär Historia 12/2009