Politiska mord får sällan avsedd effekt

Hur skiljer sig politiska mord från terrordåd? En definition är nödvändig. ”Politiska mord” brukar användas som beteckning när offren intagit en poli

21 oktober 2003 av Göran Rystad

Hur skiljer sig politiska mord från terrordåd? En definition är nödvändig. ”Politiska mord” brukar användas som beteckning när offren intagit en politiskt bemärkt ställning och där man alltså har anledning att räkna med politiska motiv för dådet. Beteckningen används också i andra fall där mordet är relaterat till politik eller det politiska systemet i vid mening. Det är alltså fråga om ett avsiktligt dödande av en speciell individ eller grupp av individer, verkställt på grund av vederbörandes offentliga betydelse och utfört i någon mening av politiska skäl.

Definierat på detta sätt skiljer sig politiska mord från terrorhandlingar med slumpvis valda offer. Terroristernas attacker riktar sig inte nödvändigtvis mot en bestämd person, vare sig som enskild politisk aktör eller som maktsymbol, utan kan som offer ha helt ovidkommande personer. Som typexempel på de båda kategorierna har vi mordet på ärkehertigen Frans Ferdinand den 28 juni 1914, respektive attacken mot World Trade Center den 11 september 2001 med dess tusentals för gärningsmännen okända offer.

Politiska mord har förekommit i alla tider och i alla samhällen, men frekvensen uppvisar stora variationer. Antalet ökade kraftigt under 1900-talet. Medan de var förhållandevis få under de stora krigen, blev de betydligt fler efter att krigen upphört. Detta hänger samman med de instabila förhållandena och inre konflikterna i många länder. Historien lär oss också att politiska mord ofta förekommer i samband med de inledande faserna av ”nationsbyggande”, till exempel under tillkomsten av nya stater i samband med kolonialimperiernas sönderfall och avveckling.

Antalet mord på statschefer, premiärministrar och motsvarande har enligt en beräkning uppgått till åtminstone femtio under det senaste halvseklet. Med ryktbarhet och makt följer utsatthet, och säkerheten – det vill säga åtgärder av olika slag som kan hindra attentatsmannen att nå sitt mål – har ofta varit bristfällig. Det finns en oundviklig konflikt mellan nödvändigheten att vidta säkerhetsåtgärder och ambitionen hos politiker i demokratiska länder att röra sig fritt, framstå som öppna, lättillgängliga, att komma i närkontakt med allmänheten.

Många underkastar sig också högst motvilligt de krav säkerhetsmännen ställer och försöker på olika sätt minska synligheten hos dem och hålla deras antal på ett absolut minimum. Abraham Lincoln tyckte inte om den lilla militära avdelning som skulle skydda honom och försökte till och med smita undan från den. Sedan han fallit offer för John Wilkes Booth inrättades US Secret Service, vars uppgift är att svara för presidentens säkerhet.

Att det finns livvakter innebär emellertid inga garantier. En säkerhetsvakt från Secret Service räddade av allt att döma livet på president Gerald Ford 1975, då Lynette Alice ”Squeaky” Fromme försökte skjuta honom. Men trots ett uppbåd av säkerhetsmän undgick inte John F Kennedy och många andra mördarens kulor. Och vid mordet på Indira Gandhi i oktober 1984 kom skotten från två av hennes egna säkerhetsvakter.

Paul Elliot, som skrivit en bok med undertiteln The Bloody History of Political Murder, har ett par råd att ge de potentiella offren för politiskt mord. Ett gäller den farliga förutsägbarheten, det vill säga insikten om den sårbarhet som följer av att en möjlig mördare på förhand vet var offret kommer att befinna sig vid en given tidpunkt. Lee Harvey Oswald kunde i tidningarna studera tidsschema och exakt färdväg för Kennedys besök i Dallas. Den spanske premiärministern Luis Carrero Blanco besökte varje morgon vid exakt samma tid en kyrka i Madrid och färdades alltid samma väg. De baskiska ETA-terroristerna kunde ta sig all den tid de behövde. I december 1973 – för jämnt trettio år sedan – hyrde de en källarlokal längs färdvägen, grävde en tunnel under den gata där Blanco skulle färdas, förde dit sprängmedel och detonerade sedan bomben när Blancos bil passerade. Exakt samma tillvägagångssätt användes för övrigt av männen från Narodnja Volja, ”Folkviljan”, vid attentatet mot Alexander II i mars 1881. I motsats till Blanco undkom tsaren genom att man i sista minuten ändrade färdvägen. Bomben detonerades aldrig, men respiten för Alexander blev ändå kort, några timmar senare dödades han av en bombkastare.

En utgångspunkt om man vill försöka förstå de problem som hänger samman med politiska mord är att se närmare på gärningsmännen och deras motiv. Det som förenar dem är gärningen, men de är i övrigt ofta mycket olika och deras motiv skiljer sig också på många sätt.

En kategori utgörs av de klart mentalsjuka, individer lidande av vanföreställningar och psykiska rubbningar som gjort dem otillräkneliga. De bedöms ofta att inte vara legalt ansvariga för sina handlingar. Liknande beteende kan ha en bakgrund i drogmissbruk. Vi kan ta ett par exempel från de många attentat som riktats mot amerikanska presidenter genom åren. Den förste president som utsattes för ett mordförsök var Andrew Jackson. När han den 30 januari 1835 lämnade Capitol Hill i Washington överfölls han av den trettiotvåårige Richard Lawrence, som på nära håll avfyrade två pistoler. Lawrence led av tvångsföreställningar. Bland annat trodde han tidvis att han var kung Rikard III, och att han hade legitima pekuniära krav på den brittiska kronan. Vid rättegången fann juryn Lawrence icke skyldig på grund av sinnessjukdom. Han sattes på mentalsjukhus, där han var kvar till sin död tjugosex år senare.

Under valkampanjen 1912 avlossade John N Schrank, en trettiosexårig bartender, ett pistolskott mot Theodore Roosevelt, som träffades i bröstet. Schrank förklarade att president McKinley (som mördats 1901) uppenbarat sig för honom i en dröm och beordrat honom att mörda efterträdaren. Schrank bedömdes vara sinnessjuk och placerades på ett mentalsjukhus till sin död.

Den 31 mars 1981 sårades Ronald Reagan allvarligt av ett skott avlossat av den tjugofemårige John Hinckley. Dennes motiv var att imponera på skådespelerskan Jodie Foster, som han var våldsamt förälskad i efter att ett otal gånger ha sett filmen Taxi Driver. Hinckley kallade sitt mordförsök för ”den största kärleksgåvan i världshistorien”. Han sitter fortfarande på mentalsjukhus.

En annan grupp förövare av politiska mord utgöres av udda individer, neurotiker med aggressiva och paranoida drag, misslyckade och mentalt störda, men med någon relation till en politisk verklighet och en uppfattning om ett ”rationellt” mål för aktionen. Till denna grupp kan Lee Harvey Oswald föras, sannolikt också Sirhan Sirhan, Robert F Kennedys mördare. Likaså Samuel Byck, som 1974 planerade att döda Richard Nixon genom att kapa ett passagerarplan och tvinga piloten att krascha på Vita huset – 11 september-scenariet ett kvarts sekel tidigare. När detta skrivs tyder mycket på att utrikesminister Anna Lindhs mördare närmast hör hemma i denna grupp.

Bland gärningsmännen finner vi också inte så få politiskt medvetna, ”idealister”, övertygade om det rätta och berättigade i sin aktion och beredda att betala priset. Till denna grupp hör inte minst de klassiska tyrannmorden, tyrannicidierna. Där har vi mordet på Julius Caesar, vid sidan om mordet på John F Kennedy den mest kända och omskrivna av alla assassinationer. Många politiska mördare har sett sig som Brutus, beredda att offra sitt liv för friheten. John Wilkes Booth, som mördade Lincoln, och italienaren Orsini, som misslyckades att döda Napoleon III men vars bomb kostade åtta människor livet och sårade över hundra, tillhör de många som direkt åberopat Brutus exempel för att förklara sina dåd.

Det finns en gärningsman – en kvinna – som är lätt att placera in här i denna ganska grova sortering av mördare och deras motiv, nämligen Charlotte Corday, ”hämndens ängel”, den franske revolutionären Marats öde. Motivet för mordet var politiskt, men det fanns ingen förhoppning för den som utförde det att nå något för egen del eller att uppnå något konkret, närliggande mål. Marat symboliserade blodtörst, förtryck, förföljelse, brutalitet. Charlotte Cordays syfte var att sätta stopp för hans verksamhet och kanske därigenom rädda människoliv. Hon var samtidigt medveten om att det skulle kosta henne själv livet.

I den amerikanska räckan av attentatsmän finner vi bland andra puertoricanerna GriselioTorresola och Oscar Collazo. I oktober 1950 utsattes president Truman för en attack som kostade en säkerhetsvakt livet och sårade två andra. Av de två förövarna dödades den ene och sårades den andre. Attentatsmännen var puertoricaner, bosatta i USA men med nära anknytning till Puerto Ricos nationalistparti. Attacken var inte riktad mot Harry Truman personligen utan mot presidenten som symbol för USA, och avsikten var att man genom att skjuta Truman ville demonstrera allvaret i det puertoricanska motståndet mot USA:s dominans över landet. Det var en politiskt motiverad handling, där de båda aktörerna var beredda att offra sina liv för ”saken”. Collazo, som överlevde attacken, dömdes till döden men benådades till livstids fängelse av Truman. Han frigavs 1979.

Det finns också politiskt motiverade gärningsmän, som använder mord som ett rationellt medel för att uppnå ett politiskt mål. De skiljer sig från föregående grupp genom att den ”idealistiska” faktorn saknas och mordet är använt som ett rent maktinstrument. Vi kan också här notera en särskild variant, med gamla anor och vanlig i diktaturer, det ”judiciella mordet”, makthavandes användande – eller rättare missbruk – av rättssystemet för att eliminera motståndare.

Det finns också hitmen, det vill säga lejda mördare, kontraktsmördare. Dit hör med ganska stor sannolikhet James Earl Ray som 1968 sköt Martin Luther King.

Det kan också ha sitt intresse att se på olika typer av motiv som förekommer. Liksom när det gäller försöken att typologisera förövarna är gränserna mellan de olika motivgrupperna otydlig och de flyter många gånger samman. Mål och motiv kan vara uppenbart vanvettiga (besatthet, vanföreställningar), sociologiska (knutna till ras, religion, etnicitet) eller renodlat politiska (syftande till förändring av den politiska regimen, eller som hämnd och protest).

Nationalistiska, etniska och religiösa/religionspolitiska motiv är mycket vanliga, och de kombineras också ofta med ”rent politiska” motiv. Under religionsstriderna på 1500-talet spelade de en framträdande roll, och bland de många offren finner vi till exempel amiral Coligny, Henrik av Navarra och Vilhelm den tyste. Främst religiösa och religionspolitiska motsättningar låg bakom mordet på den indiska premiärministern Indira Gandhi den 31 oktober 1984. Förövarna var två sikher. Några månader tidigare hade Indira Gandhi beordrat indiska armén att storma Gyllne templet i Amritsar, sikhernas heligaste plats. Omkring 450 sikher dödades vid stormningen och mordet på premiärministern var en hämnd.

Indira Gandhi efterträddes av sin son Rajiv, som i sin tur under valkampanjen 1991 föll offer för en tamilsk sammansvärjning. En stor del av de politiska mord som begås i Mellanöstern, Afrika, Indien, Indonesien och intill nyligen Balkan har etniska och religiösa/religionspolitiska motiv. Nationalistiska förtecken hade ett av de mest berömda och det till sina konsekvenser ödesdigraste av alla politiska mord, det på ärkehertig Frans Ferdinand den 28 juni 1914.

Ett klassiskt exempel på ett rent ”politiskt” mord är mordet på Gustav III 1792. Där fanns det typiska elementet av tyrranicidium, även om ”tyrannen” Gustav III historiskt sett hade blygsamma dimensioner. Samtidigt fanns en kombination av idealistiska, politiska och personliga skäl, men sammantaget hör ändå mordet hemma i den ”renodlat politiska” kategorin. Dit hör också den större grupp av politiska mord som förövades av anarkister och revolutionärer, till exempel morden på Alexander II 1881, franske presidenten Sadi Carnot 1894, spanske premiärministern Canovas del Castillo 1897, Italiens kung Umberto I 1900, USA:s president William McKinley 1901 och kung Carlos av Portugal 1908. Till samma kategori hör också morden på den tyske utrikesministern Rathenau 1922 och den österrikiske kanslern Engelbert Dolfuss 1934.

I samband med mordet på Olof Palme – och givetvis Kennedymordet – har det ofta talats om ett socialpsykologiskt fenomen, ”behovet att tro” på en konspiration. Fenomenet är ingalunda nytt. Motståndet mot att acceptera en trivial förklaring till en dramatisk och traumatisk händelse är inte svårt att förstå och förekommer ofta. Det har i allra högsta grad varit påtagligt under de senaste decennierna i USA, inte minst sedan landet inom några få år skakades av tre tragedier, morden på John F Kennedy, Martin Luther King och Robert F Kennedy.

Det finns ett starkt behov att finna en balans mellan offret och gärningsmannen och gärningen. Kulor från ett billigt gevär, köpt på postorder och i händerna på en frustrerad, misslyckad figur, gjorde slut på Kennedy-eran och ändrade USA:s historia. Detta är den officiella förklaringen. Men för många är detta fortfarande en oacceptabel verklighet, och konspirationsteorierna har ännu ett starkt grepp om många amerikaner.

Det ligger i sakens natur att ”icke-existensen” av en konspiration i sig är svår att slutgiltigt bevisa, men ännu svårare är att övertyga den för vilken tron på en konspiration fyller ett psykologiskt behov. Ju betydelsefullare offret är, desto mer obenägen har man varit att acceptera triviala förklaringar. I det övervägande antalet fall är det emellertid fråga om en ensam gärningsman. Framför allt har de politiska mord som ”lyckats” vanligen varit enmansföretag eller genomförda av en mycket liten grupp. Omfattande konspirationer är ovanliga, och det är framför allt mycket ovanligt att konspirationer avslöjas i efterhand. Har en konspiration inte upptäckts i nära anslutning till dådet, har med stor sannolikhet ingen förekommit – även om det naturligtvis inte är helt uteslutet. Till detta kommer att teorier som räknar med konspirationer med många inblandade har låg sannolikhet. Ju fler inblandade desto mindre är möjligheten att konspirationen förblivit okänd. Redan Machiavelli, analytikern av våldsutövning i statsnyttans tjänst, var skeptisk till konspirationer. Sådana lyckas sällan, skriver han, och pekar på den svaghet som finns hos större konspirationer på grund av svårigheten att hålla planerna hemliga, genomföra dem överraskande och med bibehållen sammanhållning inom gruppen av konspiratörer.

Ovan använde jag uttrycket attentat ”som lyckats” och avsåg med detta sådana där gärningsmännen nått sitt mål att döda det utsedda offret. Men om vi istället ser till det syfte som mordet i förlängningen var avsett att tjäna, kan vi konstatera att de flesta politiska mord har visat sig vara antingen kontraproduktiva (det vill säga fått följder motsatta de förväntade och eftersträvade), eller fått obetydliga eller obefintliga effekter. Att många politiska mord får små konsekvenser sammanhänger bland annat med att mördaren ofta felbedömer situationen och överskattar offrets betydelse.

”Assassination has never changed the history of the world”, sade den brittiske premiärministern Disraeli i ett tal i underhuset ett par veckor efter mordet på Lincoln. För att motbevisa denna tes finns det säkert de som vill peka på mordet på ärkehertig Frans Ferdinand den 28 juni 1914. Det utlöste en händelsekedja som ledde till första världskrigets utbrott. Men mordet var inte i någon rimlig mening orsak till kriget, och ingen kan säkert säga att utvecklingen skulle tagit en annan väg om Gavrilo Princips skott missat.

Göran Rystad är professor emeritus i historia vid Lunds universitet. Han gjorde en utredning om de politiska mordens historia för Palmekommissionen 1996 och arbetar för närvarande med en bok i ämnet.

Publicerad i Populär Historia 7/2003

Kanske är du intresserad av...

Läs också