Sankt Valentin-massakern

Torsdagen den 14 februari 1929 stod ett gäng poliser runt en svårt skadad man i ett garage i Chicago och frågade gång på gång vad som hade hänt. Gangstern Frank Gusenberg hade träffats av ett stort antal maskingevärskulor (uppgifterna varierar från sju till tjugofem) och var döende, men vägrade svara på polisernas frågor. ”Jag säger ingenting”, stönade han. Någon timme senare lämnade den 36-årige Gusenberg jordelivet utan att ha avslöjat vem som hade skjutit honom.

Sedan alkoholförbudet infördes i USA i januari 1920 dominerades Chicago av olika gangsterligor som ägnade sig åt försäljning av alkohol. Inkomsterna från sprithandeln, samt från hasard och prostitution, uppgick vid mitten av 1920-talet till minst 100 miljoner dollar om året. En vanlig månadslön var på drygt 100 dollar och en T-ford kostade mindre än 400 dollar. Till en början hade ligorna en fungerande territoriefördelning, men i november 1924 mördades Northside-gangstern Dion O’Banion i sin blomsteraffär. Det var början till ett långt krig mellan hans anhängare och Al Capones liga där hundratals yrkesbrottslingar sköts ihjäl i strider på stadens gator.

Den kalla förmiddagen i februari 1929 – Valentindagen – skulle George ”Bugs” Moran möta delar av sin liga i garaget på North Clark Street i Chicago. Men när Moran och hans två livvakter närmade sig såg de flera polisbilar utanför lokalen. De beslöt att avvakta ett tag och gick därifrån.

Moran var sedan två år tillbaka ledare för Northsides gangsters – den liga som härskade över området norr om centrala Chicago (the Loop), och mellan Michigansjön och Chicagofloden. Hans huvudmotståndare var Al Capone, vars i huvudsak italienska liga dominerade södra och västra Chicago.

Ett försök med ett fredsavtal mellan de bägge ligorna hade inte fallit väl ut. Redan efter ett par månader återupptog Moran kriget mot ”Odjuret”, som han kallade Capone, och dussintals av dennes män mördades. Vintern 1929 sköts ett par av Capones närmaste vänner och allierade till döds. Nu hade sex av höjdarna i ”Bugs” Morans liga, samt en optiker som brukade hänga kring dem, fallit offer för ett våldsdåd som slutgiltigt skulle ge Chicago världsberömmelse som mordens huvudstad.

Genom vittnesmål kunde polisen snabbt rekonstruera händelsen, som till en början kallades The North Clark Street Massacre. Ett par män utklädda till poliser hade gått in i lokalen och avväpnat de sju männen som väntade på sin chef. (Ett litet polistillslag var ett rutinärende för gangstrar. De kunde betala borgen och bli fria samma dag, och sedan genom mutor och hot se till att eventuella åtal lades ner.) När de sju radats upp mot väggen släpptes två män som väntat utanför in. De öppnade eld med maskingevär och hagelgevär; vittnen hade hört ett utdraget smatter följt av två dova dunsar. Sedan gick de långsamt ut från garaget – nu med händerna över huvudet och de utklädda poliserna bakom dem med vapnen i händerna. Sedan åkte den falska polisbilen iväg och försvann i trafikvimlet. Kvar på garagegolvet låg optikern Reinhard Schwimmer, kassaskåpssprängaren och mekanikern John May, Mornas bokförare Adam Heyer, revolvermannen James Clark, fackföreningsgangstern Albert Weinshank, tågrånarna och revolvermännen Peter och Frank Gusenberg. Alla döda, utom Frank Gusenberg, döende. John Mays hund Highball låg fastbunden och ylade när poliserna kom.

”Sju män har skjutits ihjäl som hundar, men hunden överlevde”, sa en detektiv till journalisterna som flockades.

Under ett par veckor hade två personer spanat mot huset där männen möttes; ett av Moranligans högkvarter. När ligans toppar samlades på förmiddagen den 14 feb­-

ruari tog spanarna genast kontakt med sina uppdragsgivare. En falsk polisbil, som väntat vid ett kafé några kvarter bort, fick körorder och mördarna gick till ak­tion enligt planen. Men spanarna hade begått ett misstag. Förmodligen förväxlade de Al-bert Weinshank med Moran, eftersom de två liknade varandra, och ringde in mördarna så fort Weinshank anlänt.

Ingen har någonsin dömts för de sju morden, även om det var, och är, en allmän uppfattning att det var Capones liga som låg bakom. Själv satt Al Capone i ett möte med en åklagare i Miami när massakern skedde. Ett lysande alibi.

”Machine gun” Jack McGurn, en av Caponeligans centrala figurer, var den förste att arresteras för dådet. År 1929 var han 27 år gammal, dollarmiljonär, nattklubbsprofil, golfare, playboy – och notorisk yrkesmördare. Han hade beskjutits flera gånger, värst var när han 1928 nästan klipptes i två delar av en maskingevärssalva i foajén till ett lyxhotell i centrala Chicago.

McGurns 22-åriga flickvän Louise Rolfe intygade dock att hon och Jack hade en romantisk heldag i sängen för att fira alla hjärtans dag när massakern skedde. Tidningarna gav henne snabbt namnet ”The blonde alibi”.

Även Caponegangstern John Scalise greps, men betalade omedelbart 50 000 dollar i borgen och släpptes. Snart hittades han ihjälskjuten tillsammans med två andra män i ett dike utanför sta­den. Och någon rättegång emot McGurn kom aldrig till stånd.

Med hjälp av ballistiska undersökningar kunde polisen visa att mördarna använt två maskingevär modell Thompson, och två hagelgevär. Sjuttio skott hade avlossats med maskingevären, två med hagelbössorna. Eftersom mördarna hade sett ut som poliser och det förekom spekulationer om att det var verkliga poliser som utfört dådet, prövades Chicagopolisens alla maskingevär, dock utan resultat.

I december 1929 uppstod en öppning i undersökningen. I samband med en trafikförseelse i Michigan greps en Fred ”Killer” Burke, känd bankrånare och mördare. I hans hem hittades förutom 300 000 dollar en mindre vapenarsenal, bland annat två maskingevär. De provsköts och visade sig matcha de kulor som hittats i Reinhart Schwimmers och James Clarks kroppar. Burke förhördes utan resultat och dömdes till livstid för tidigare mord. Han dog i fängelse 1940 utan att yppa ett ord om massakern.

På kort sikt var händelsen en framgång för Al Capone, eftersom hans huvudfiendes ledningsgrupp eliminerades. På lång sikt handlade det emellertid om en pyrrhusseger. Slakten på North Clark Street blev en vändpunkt för allmänheten, som länge tolererat – ja, nästan gillat – stadens gangstrar, som försåg dem med öl och sprit. Massakern visade på kärnan i deras verksamhet – att en oskyldig optiker mejades ner tydliggjorde poängen. De federala myndigheterna insåg även

de att situationen i Chicago hade spårat ur och att den lokala polisen tappat kontrollen. Order utgick från president Herbert Hoover att ta Capone – till vilket pris som helst. Till slut dömdes Capone, hösten 1931, för det federala brottet skattesmitning.

Tidningarna rapporterade detaljerat om dådet och till och med svenska medier skrev helsidor om anarkin i Chicago. Den mediala och polisiära stormen mot gangsterväldet väckte inte bara ramaskri hos allmänheten utan också hos allt fler yrkeskriminella. De menade att Capone och den urartade situationen i Chicago gav branschen dåligt rykte. I maj 1929 sammankallades den undre världens toppar till en nationell konferens i Atlantic City. Omedelbart efter konferensen arresterades Capone i Philadelphia för olaga vapeninnehav och dömdes till ett års fängelse. Sannolikt var gripande riggat av Capone själv, som dömts till att ta ”time-out” av sina kolleger i den undre världen.

Förutom de ballistiska undersökningarna och en mängd mer eller mindre vaga vittnesmål finns bara spekulationer och teorier om vad som egentligen hände den 14 februari 1929. Så sent som 2004 kom boken The St Valentine’s day massacre, där författarna går igenom olika bekännelser och hypoteser och mer eller mindre friar Capone från anklagelserna. I stället skulle en liga från St Louis ha genomfört dådet. Men många av dem som kan ha vetat något eller som utpekats som tänkbara gärningsmän dog åren efter massakern.

Att Jack McGurn var arkitekten bakom dådet verkar sannolikt, särskilt som han på Valentindagen 1936 mejades ner i en bowlinghall i Chicago. Många kopplade hans död till massakern sju år tidigare, men troligen mördades den då utblottade McGurn av resterna av Capones gäng.

McGurns flickvän Louise Rolfe dog i Kalifornien 1995 – och vidhöll hela livet sitt vittnesmål om vad McGurn gjorde den där torsdagsförmiddagen för åttio år sedan.

Samhällets fiende nr 1

l Al »Scarface» Capone (1899–1947) blev den mest kända av Chicagos gangsterkungar och beordrade förmodligen massakern på North Clark Street. Åren kring 1930 var han en internationell kändis som det gjordes filmer och skrevs böcker om (han erbjöds två miljoner dollar för sina memoarer).

Capone övertog sin mentor Johnny Torrios liga i början av 1925, när denne skottskadades vid ett mordförsök. Capone utsattes själv för flera mordförsök åren 1925–27, då hans bilar och hotell besköts. Man försökte även förgifta hans mat. En generell belöning på 50 000 dollar till den som mördade Capone utfästes 1927 av hans fiender.

Omkring 20 000 lönnkrogar beräknas ha funnits i Chicago vid mitten av 1920-talet. Capone och hans gelikar blev kändisar som strödde pengar omkring sig, anordnade fester där gästerna duschade varandra med champagne, körde dyra bilar – och höll spektakulära begravningar över stupade kolleger. Tidningarna skrev spaltkilometrar om stadens mest kända gangsterkungar, deras bröllop, begravningar, fester och våldsdåd.

Al Capone var född i Brooklyn i New York av italienska invandrare och flyttade till Chicago med fru och en son kring 1920. År 1931 dömdes han till elva års fängelse för skattebrott, enligt en lag från 1927 som sade att även inkomster från kriminell verksamhet måste beskattas. Han släpptes från Alcatraz 1939 då han var svårt märkt av följderna av den syfilis han ådragit sig på 1920-talet.

En brotssbelastad stad

l Redan vid sekelskiftet 1900 räknades Chicago som världens mest brottsbelastade stad. Det första moderna politiska terrordådet i USA skedde här (the Haymarket bomb år 1886). Strax efteråt byggdes världens första skyskrapa i staden, där även jazzen föddes. Chicago växte snabbt och tiofaldigade sin befolkning från 300 000 till tre miljoner invånare under åren 1870–1930.

Mordsiffrorna sköt i höjden under 1920-talet, då omkring 300–500 personer om året mördades i staden, vilken präg-lades av rasupplopp, tidningskrig, taxikrig, politiska krig – och gangsterkrig. Hösten 1925 användes för första gången mas-kingevär i dessa sammanstötningar och i efterhand skulle The Thompson submachine gun – även kallad The Chicago typewriter – komma att symbolisera staden och dess vilda gangsterkrig.

Vill du ha mer läsning om Sveriges spännande historia direkt hem i brevlådan?

Varje nytt nummer av Populär Historia är fyllt med intressanta, roliga och fördjupande artiklar om livet i Sverige – från vikingatiden till folkhemmet.

Använd ditt specialerbjudande nu!

[](https://popularhistoria.se/tidningen/popular-historia-2-2009/)**Publicerad i Populär Historia 2/2009