Ryssligan mördade bolsjeviker i Sverige

Under våren och sommaren 1919 genomfördes en serie brutala mord i Bollstanäs norr om Stockholm. Dåden utfördes av den tsarvänliga Ryssligan, ledd av en gåtfull kosacköverste. Offren var påstådda bolsjevikagenter.

8 februari 2020 av Sara Griberg

Den 18 juli 1919 kom en exilryss vid namn Grigorij Alexandrov in på polishuset i Stockholm för att anmäla att en vän till honom var försvunnen. Den saknade hette Nikolaj Ardasjev och hade före revolutionen varit redaktör för en tidskrift i Sankt Petersburg.

I december 1918 kom han till Stockholm för att på uppdrag av den ryska bolsjevikregimen köpa upp tidningspapper, en vara som det rådde stor brist på i Ryssland.

Alexandrov berättade att han inte lyckats få kontakt med sin vän på tre veckor och att han misstänkte att ett brott hade begåtts.

"Ryssvillan" i Bollstanäs var brottsplats

Olika vittnesuppgifter ledde polisen till en villa med strandtomt i Bollstanäs, i Upplands Väsby norr om Stockholm, där man den 27 juli anhöll en rysk flykting vid namn Mohammed Beck Hadjetlaché. Han visade sig vara ledare för en krets på sammanlagt sexton tsartrogna patrioter.

Ryssligan, som gruppen kom att kallas, hade inte bara kidnappat och mördat Ardasjev utan dessutom ytterligare två ryska medborgare. Gemensamt för offren var att ligan betraktade dem som bolsjevikanhängare. Alla tre hade mördats i »Ryssvillan« – som bostaden kom att kallas – varpå kropparna hade sänkts i Norrviken, där de hittades vid polisens draggningar.

Ryska inbördeskriget i Sverige

Utredningen och påföljande rättegångar avslöjade en rad spektakulära detaljer som bidrog till att fallet fick stor uppmärksamhet i pressen. Det var som om det pågående ryska inbördeskriget mellan de röda bolsjevikerna och de vita rojalisterna hade flyttat över på svensk mark.

Polisen söker efter kroppar i Norrviken, augusti 1919.

Före den ryska revolutionen 1917 var Stockholm ett centrum för politiska flyktingar som var motståndare till det ryska enväldet. Efter den så kallade februarirevolutionen i mars 1917, där tsaren avsattes, återvände många av dem till Ryssland för att delta i skapandet av en ny regim. 

Efter att Lenin och hans bolsjeviker tagit makten i november 1917 sökte sig en ny ström av ryska flyktingar till Sverige. Nu tillhörde majoriteten i stället de vita som fruktade för sina liv och egendomar under det terrorvälde som följde på bolsjevikernas maktövertagande.

Exilryssar på Grand Hotel 

Grand Hotel i Stockholm blev en samlingsplats för många av dem och en del stockholmare beklagade sig över att hotellet helt tagits över av ryska aristokrater som höll hov i den anrika vinterträdgården.

Till Stockholm kom även ryssar ur lägre samhällsklasser och med olika politiska tillhörigheter. Bolsjevikerna betraktade inte bara den ryska aristokratin som sina fiender, även liberaler och socialister ur rivaliserande fraktioner drabbades av deras terror. Dessutom skickade bolsjevikerna agenter till Sverige för att sköta den nya regimens affärer och konsulära ärenden, för att spionera på politiska fiender och bedriva propaganda.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Det var inte alltid lätt att avgöra vilken sida alla dessa ryssar tillhörde, särskilt inte eftersom många av dem – av rädsla eller beräkning – uppträdde under falsk identitet.

»De vältra sig om varandra i Stockholm, spioner och kontraspioner, allt i en enda röra. Ryskt, ryskt alltsammans«, skrev den svenske sjöministern Palmstierna i sin dagbok vid den här tiden. Han gav därmed uttryck för den ryssfobi som länge varit utbredd i Sverige, där det ofta var själva »ryskheten« snarare än individens politiska syften som gav upphov till oro och misstänksamhet.

Hadjetlaché politisk flykting

Mohammed Beck Hadjetlaché kom till Sverige i oktober 1918, tillsammans med sin sekreterare Michail Ettinger. Hadjetlaché sade sig ha varit överste i ett kosackregemente och påstod att han drabbats hårt av den röda terrorn efter revolutionen.

Några av Ryssligans medlemmar. Översta raden: Georges de Gysser, Mohammed Beck Hadjetlaché och Michail Ettinger. Nedre raden: Marie Putulov, Sigrid Ronkonen och Dagmar de Gysser.

Två svenskor i Ryssligan

De båda männen fick status som politiska flyktingar och Hadjetlachés patriotiska glöd väckte uppskattning i såväl exilryska som svenska högerkretsar. Hadjetlaché grundade tidningen Eko från Ryssland där han publicerade antikommunistiska propagandatexter. Tidningen gavs bara ut i några enstaka nummer men genom publikationen knöt Hadjetlaché kontakt med andra exilryssar som ville verka för tsarväldets återupprättande.

Bland dessa fanns även två svenskfödda kvinnor, Marie Putulov och Sigrid Ronkonen, som varit gifta med varsin ryss. Putulovs make hade begått självmord när han hotades med avrättning av bolsjevikerna. Ronkonens man hade rest till Archangelsk för att ansluta sig till vitgardisterna i inbördeskriget, och frun tycktes inte räkna med att han skulle komma tillbaka.

Till gruppen slöt sig också flera tsarryska officerare och deras fruar. Högst i rang var en före detta general vid namn Georges de Gysser, vars tre tonåriga barn också ingick i kretsen.

Skulle återta stulna förmögenheter

Hadjetlachés plan var att gruppen, som han kallade »Militära organisationen för det ryska rikets återupprättande«, skulle lägga beslag på de förmögenheter som han hävdade att bolsjevikerna hade stulit från deras rättmätiga ägare i Ryssland och sedan smugglat med sig till Sverige. Från början var avsikten att göra ett tillslag på bolsjevikernas legation i Stockholm där han hävdade att stora summor – och eventuellt även de ryska kronjuvelerna – fanns undangömda.

När detta av olika skäl inte gick att genomföra satsade han i stället på att kidnappa och mörda enskilda personer som han betraktade som kommunistagenter, och tillskansa sig deras tillgångar.

Målet med det hela – åtminstone enligt vad han fick sina medbrottslingar att tro – var att det byte man kom över skulle vidarebefordras till de kämpande vita arméerna i Ryssland.

Första offret dubbelagent

Det första offret var en ryss vid namn Karl Calvé som hade arbetat med handelsfrågor vid den bolsjevikiska legationen i Stockholm. I själva verket var Calvé en dubbelagent som spionerat på de kommunistiska diplomaterna för svenska Polisbyråns (föregångare till Säpo) räkning.

En insvept kropp efter ett av mordoffren, just bärgad av polisen ur Norrviken nära villan. 

Han lurades till Bollstanäs för att diskutera en affärsuppgörelse och delta i en middag, där han fick löfte om att några trevliga damer skulle närvara. Calvé tycks ha varit inställd på en glad kväll och tog med sig sin balalajka.

Vid ankomsten till villan spärrades han in en tortyrkammare som Hadjetlaché i förväg låtit inreda, bland annat med ett kraftigt hundhalsband som fästs med en kedja i en krok i väggen. Enligt vittnesmål från andra i gruppen ska Hadjetlaché ha hoppat upp och ner och utstött vällustiga tjut när han torterade Calvé för att tvinga ur honom information om undangömda kommunistpengar.

Till sist ströp Hadjetlaché Calvé med en snara och avslutade avrättningen med ett pistolskott i huvudet. Därefter lindades kroppen in i juteväv, surrades med kedjor och dumpades i en isvak i Norrviken. Efter mordet åkte en av gruppens medlemmar till Calvés hyresrum där han lade beslag på en del smycken och kontanter.

Lockades med en fest

Offer nummer två var en rysk-judisk man vid namn Jurij Levitskij. Han levde sedan några månader på stor fot på Grand Hotel och ansågs skylta med en stor förmögenhet. I maj 1919 fick den 16-åriga generalsdottern Dagmar de Gysser i uppdrag att locka med sig offret till Bollstanäs under förevändning att han skulle få delta i en fest.

I villan bands Levitskij fast vid en stol i tortyrrummet där han tvingades skriva ut checkar på sina banktillgodohavanden. Medan Hadjetlaché åkte in till Stockholm för att lösa in pengarna gjorde Levitskij ett rymningsförsök. Han stoppades av bland andra Sigrid Ronkonen som slog honom med en spiskrok och sövde honom med kloroform. Några andra ligamedlemmar avslutade mordet genom att stampa på en eldgaffel som de lagt över hans strupe.

Nikolaj Ardasjev, vars försvinnande ledde till att mordhärvan nystades upp, blev gruppens tredje offer. Även han hade utsatts för sadistisk tortyr innan han ströps till döds av Hadjetlaché och dumpades i Norrviken.

Medieintresset var stort och åhörarna många under rättegången.

© DN/TT nyhetsbyrån

Dödslista med fler offer

I utredningen framkom att Hadjetlaché hade upprättat en dödslista med namn på ytterligare fyra tilltänkta offer, men inga fler kroppar hittades och polisen kom fram till att ligan troligen bara hunnit med att utföra tre mord innan den avslöjades.

Rättegången mot Mohammed Beck Hadjetlaché och hans medbrottslingar inleddes i augusti 1919 och stod under massiv pressbevakning. Reportrarna skrädde inte orden i sina beskrivningar av de inblandade. Stockholms Dagblad skrev exempelvis att det bland åhörarna fanns ett stort inslag av »ryska och semitiska fysionomier« medan Nya Dagligt Allehanda använde sig av målande termer som »bovfysionomi« och »svarta banditansikten« för att beskriva utseendet hos Hadjetlaché och hans manliga kumpaner.

Tidningsläsarna fick även veta att Sigrid Ronkonen framstod som »vulgär och pipig« medan Dagmar de Gysser ömsom skildrades som en »fräck och grym slyna«, ömsom som en tonårig »femme fatale«.

Mycket möda lades i rätten ned på att utröna om Hadjetlaché var den han utgav sig för att vara och ifall hans smått fantastiska levnadsbeskrivning verkligen stämde med verkligheten. Enligt egen uppgift var han född 1868 i Konstantinopel men härstammade från en kaukasisk jordägarsläkt.

Han påstod sig bland annat ha varit överste i två olika kosackregementen, deltagit i en rysk expeditionskår i Peking i samband med boxarupproret år 1900 och på ryskt uppdrag ha bedrivit propaganda bland muslimer i Indien och Främre Orienten. Ingenting av detta gick emellertid att bevisa.

Pengarna gick till frun i Paris

Det stod snart klart att Mohammed Beck Hadjetlaché inte alls hade skickat de pengar man stulit från mordoffren till de stridande vita förbanden i Ryssland, utan till sin hustru som levde i Paris med parets fem barn. Det sammanlagda värdet på bytet uppgick till omkring 75 000 kronor, motsvarande drygt 1,3 miljoner i dagens penningvärde.

När hans medbrottslingar, som hade betraktat sin medverkan i brotten som en patriotisk gärning, tvingades inse att deras ledare lurat dem vände sig de flesta emot honom. De ansåg sig vara förda bakom ljuset och vittnade om att deras ledare haft ett nästan hypnotiskt inflytande över dem.

Mohammed Beck Hadjetlaché under rättegången, där det framkom att han inte skickat de stulna pengarna till vita förband i Ryssland, utan till sin fru i Paris.

© DN/TT nyhetsbyrån

Hävdade att morden var krigshandlingar

Trots att det blev uppenbart att Hadjetlaché agerat för egen vinning hävdade han envist att morden var att betrakta som krigshandlingar som bara utförts »femtio mil för långt västerut«. Mycket av hans försvar gick ut på att i detalj beskriva den kommunistiska terrorn i Ryssland, som om bolsjevikernas grymheter skulle utgöra en förmildrande omständighet för hans egna gärningar.

Bland den svenska borgerligheten, där många hade betraktat Hadjetlaché som en man med höga ideal, kom avslöjandet av de brutala morden som en chock. Rykten florerade om att det i själva verket var kommunister som iscensatt brotten för att misskreditera de vita.

När detta resonemang inte höll övergick ledarskribenter och debattörer alltmer till att skylla det barbariska dådet på det faktum att förövarna var utlänningar. Många av skribenterna såg morden som en förevändning för att stänga gränserna för ryska flyktingar och helst utvisa dem som redan befann sig i landet.

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning skrev att »orientaliska fasoner passa icke i stycke med våra västerländska värderingar«, medan Västgötabladet befarade att Sveriges fängelser skulle bli överfulla av ryska brottslingar. »Ut fortast möjligt med patrasket, antingen de sedan är bolsjeviker eller reaktionärer. De smäller lika högt. För oss är de råa barbarer.«

Den siste som dömdes till döden

I rättegången, som avslutades i maj 1920, dömdes Hadjetlaché till döden genom giljotinering. Han blev därmed den sista person som fick en dödsdom i Sverige, innan dödsstraffet avskaffades 1921. Domen omvandlades dock till livstids straffarbete. Övriga ligamedlemmar dömdes till varierande fängelsestraff från 6 månader upp till 8 år.

När domen fallit internerades Hadjetlaché på Långholmen där han kom att tillbringa mycket av sin tid på fängelsets avdelning för mentalsjuka. Han talade inte med sina medfångar och ägnade sig mest åt att skriva vad fångvaktarna kallade »förvirrade religiösa utredningar«, samt åt att läsa böcker på ryska och persiska som beställdes åt honom från Uppsala universitetsbibliotek.

År 1929 fick han avslag på en nådeansökan och den 4 november samma år dog han av ett slaganfall. Dagen efter hans död skrev Nya Dagligt Allehanda: »Vem Hadjetlaché en gång varit vet ännu ingen i denna dag, och inte ens hans medbrottslingar visste något om hans förflutna.«

Publicerad i Populär Historia 8/2019

Kanske är du intresserad av...

Läs också