Brottsplats: krogen
I december disputerade Maria Kaspersson vid Stockholms universitet med en avhandling om dödligt våld under 1500-, 1700- och 1900- talen. Syftet var bland annat att analysera våldets utseende och dess förändringar under århundradena.
Slutsatserna blev att det dödliga våldet i Sverige har minskat dramatiskt sedan 1500-talet och att alkoholens roll vid brotten inte alltid har varit så stor. Det senare går emot tidigare uppfattningar.
Maria Kaspersson är kriminolog och det tror hon har påverkat studien på flera sätt.
– Om jag hade varit historiker hade jag nog tittat mer på detaljer och inte så mycket på statistik och gjort tabeller. Jag hade nog valt ut en period i stället för tre, säger hon.
Att se på ett stort material har både fördelar och nackdelar, menar hon.
– Jag har fått en övergripande bild och har kunnat urskilja mönster och olika grupperingar. Men jag har inte kommit så nära människorna.
I juli 1599 ställdes Simon Jacobsson inför rätta för att ha mördat sin stallbroder Mårten Bengtsson. Inför rätten erkände han att han under ett bråk, på en båt, hade stuckit en yxa i offrets hals. Efter hugget hade offret omedelbart fallit död ner. Simon Jacobsson sade att mordet skett i ”dryckesmål” och att bråket hade börjat med att de inte kom överens om de skulle dricka upp vinet de hade kvar eller inte. Grälet hade urartat i slagsmål och yxhugget hade utdelats i vredesmod. Efteråt hade Simon Jacobsson bundit en sten runt offrets hals och kastat honom i sjön. Därefter hade han huggit hål i båten så att det skulle se ut som om den hade gått på grund och sjunkit. Simon Jacobsson dömdes till döden.
De flesta morden på 1500-talet verkar ha varit just sådana här impulshandlingar, de överlagda morden var ytterst få. Soldater var ofta inblandade i bråken, men vanligtvis inte med varandra utan med utomstående personer. Enligt Maria Kaspersson kan soldaternas överrepresentation förklaras med att de var unga män, vana vid våld och att de bar vapen.
Som grund för avhandlingen ligger Stockholms tänkeböcker under åren 1576–1698, domar i Stockholms tre kämnärsrätter 1720–1765 och domar i Stockholms rådhusrätt 1920–1939.
Under 1700-talet började Sverige utvecklas från ett stånds- till ett klassamhälle. Inflyttningen till Stockholm var stor. År 1760 bodde cirka 70 000 personer i huvudstaden och jämfört med tvåhundra år tidigare hade våldet med dödlig utgång minskat till en tjugofemtdel, sett till befolkningens storlek. Fortfarande hade det dödliga våldet samma karaktär, även om nya brott hade dykt upp, såsom barnamord och suicidalmord. De flesta brotten skedde på offentlig plats, mordvapnen var i stort de samma som på 1500-talet och männen var i majoritet bland förövarna, även om kvinnorna nu oftare var inblandade. Det gällde inte minst barnamorden.
Den dramatiska minskningen av dråp har Kaspersson inte hittat någon fullständig förklaring till. En orsak kan vara de förbättrade medicinska kunskaperna. Bättre vård ledde till fler överlevande. Obduktionsmetoderna hade också ändrats. Allt oftare obducerade man invärtes och detta kan ha fått till följd att dödsfall som tidigare kanske betecknats som dråp eller mord nu klassades som orsakade av sjukdom.
Från 1700-talet och framåt fortsatte minskningen av det dödliga våldet. Under mellankrigstiden bodde över en halv miljon människor i Stockholm. Arbetslösheten hade blivit relativt hög.
Fortfarande stod männen för en stor del av brottsligheten och utgjorde hälften av offren. Det mesta våldet med dödlig utgång skedde på offentlig plats. Ofta dog offren under misshandel. Den största ökningen, i relation till andra dödsdåd, var de i hemmen.
– De brotten verkar vara svårast att påverka, vilket kanske inte är så konstigt. Det är bevärligare för samhället att kontrollera beteendet i hemmen än i det offentliga livet, menar Maria Kaspersson.
Familjevåldet ser ut att vara vad kriminologerna kallar ”en rest”. Det betyder att det finns våld som inga samhällsförändringar, ändrade beteendemönster eller förbättrade medicinska kunskaper rår på. Ett våld som samhället helt enkel inte kan bli av med. Forskarna menar att det skulle krävas en mycket hårdare kontroll av medborgarna för att få allt dödligt våld att försvinna och en sådan intensiv kontroll är förmodligen inte önskvärd.
Maria Kaspersson har speciellt granskat alkoholens betydelse för brotten med dödligt utgång. Under mellankrigstiden på 1900-talet fanns alkohol med i bilden i hälften av alla mord- och dråpfall. Det har varit allmänt känt att alkoholen spelar en stor roll vid våldsbrott. Därför blev hon överraskad av att inslagen av alkohol var fler på 1500-talet än under 1700-talet. På 1500-talet nämndes alkohol i tankeböckerna som ett inslag i 34 procent av fallen och under 1700-talet nämns de i 17 procent av fallen. På 1500-talet dracks främst öl (ungefär lika stark som dagens mellanöl). Visserligen var mängderna betydande, cirka 40 gånger större än i dag, men på 1700-talet dominerade brännvinet vilket anses ha gjort människorna mer aggressiva. Brännvinet var en viktig fråga i samhällsdebatten och ansågs vara ett stort socialt problem.
– Det är förbryllande att alkoholen nämns så sällan om den fanns med i brottsbilden. Kanske var inte alkoholen så utbredd som vi har trott, eller så var den på 1700-talet så accepterad att den inte alltid nämns som en förklaring säger Maria Kaspersson, som efterlyser mer forskning i ämnet.
I sitt avhandlingsarbete har hon också studerat de bakomliggande orsakerna till det dödliga våldet. I undantagsfall frågar inte rätten varför den anklagade har dräpt, det gäller till exempel barnamordsfallen. Men i de flesta fall har förklaringarna skrivits ner. Under 1500- och 1700-talen dominerar kränkt heder som anledning till varför någon dödar. Ofta är det inga stora händelser som utlöser vreden. Det räcker med att någon inte vill skåla på krogen, eller att någon kallar en annan för tjuv. Under 1900-talet är orsakerna till nästan hälften av våldsbrotten bråk inom familjen, om exempelvis pengar och hushållsskötsel. Passionsdramer slutar också i flera fall med att någon dödas. Utökade självmord, exempelvis en mor med sitt barn, utmärker sig också i statistiken.
Petra Martinson
är frilansjournalist i Malmö
Att mörda för att få dö i frid
Några få former av dödligt våld är tidsbundna. Barnamord är ett exempel, så kallade suicidalmord ett annat. Detta fenomen förekom på 1500-talet och nådde sin kulmen på 1700-talet.
Suicidalmord begicks av personer som ville begå självmord men inte förmådde att göra det. Att ta sitt liv ansågs vara att sätta sig upp mot gud.
Självmordsförsök bestraffades hårt, exempelvis med spöstraff och de som tagit sitt liv fick inte begravas på kyrkogården. I folk- tron skulle den som begick själv- mord för evigt förbli en osalig ande som gick igen. Så det fanns de som mördade för att få bli avrättade. I avrättningsceremonin fick den skyldige syndernas förlåtelse av en präst.
Maria Kaspersson visar i sin doktorsavhandling att det främst var barn som mördades i detta syfte. Att mörda ett barn ansågs så grovt att man visste att straffet skulle bli avrättning. De var också relativt lätta att döda. Och dessutom var den rådande religiösa uppfattningen att barnen ännu inte hade hunnit synda och därför garanterat skulle välkomnas i himlen.
Suicidalmorden avtog i slutet av 1700-talet i takt med att synen på självmord förändrades. På 1800-talet hade självmordsförsök avkriminaliserats. Med tiden ifrågasattes också dödsstraff för dem som begått suicidalmord, och allt färre avrättades.
– Dödligt våld i vår tid, som inte funnits tidigare, är mord i samband med andra brott. Exempelvis vid beställningsmord med torpeder eller i uppgörelser mellan kriminella, säger Maria Kaspersson.
Vilka nya former av dödligt våld som kommer att dyka upp i framtiden vågar hon inte spekulera i.
Våldet har blivit en privatsak
På 1500-talet var nio av tio dräpare och offer män. De flesta var borgare, bönder, tjänare eller krigsfolk. Det vanligaste mordvapnet var kniv, därefter kom svärd eller värja. Hushållsredskap som eldgaffel, ölkrus, tallrikar, yxor och ved- trän var också relativt vanliga. Mordvapnen tyder på att de flesta gärningarna var impulshandlingar. Dråp på offentlig plats var vanligast, inom hemmen ovanligast. Återfallsförbrytarna var mycket få. Hälften av gärningsmännen dömdes till döden. Dödsstraffet var huvudsakligen avrättning med svärd. Frekvensen dödligt våld, antalet fall i relation till befolkningen, var årligen mellan 65 och 80 per hundratusen invånare.
I jämförelse med 1500-talet var fler kvinnor inblandade i våld med dödlig utgång på 1700-talet, vilket främst förklaras av suicidalmorden och barnamorden. Många kvinnor som födde barn utanför äktenskapet, vilket fördömdes av samhället, såg ingen annan utväg än att dräpa sina barn. Antalet återfallsförbrytare var något fler än på 1500-talet. Den dramatiska minskningen av antalet dråp kan till viss del förklaras av läkarkonstens utveckling och obduktioner som bättre kunde fastställa dödsorsaken. Dödsstraffet dominerade bland de fällande domarna.
Avrättningsmetoden var oftast hals- huggning med svärd och kvinnorna som dömdes för barnamord straffades även efter döden med att brännas på bål. Frekvensen dråp per år och per hundratusen invånare låg på cirka tre.
Under 1900-talet var männen fortfarande i majoritet bland gärningsmännen och utgjorde hälften av offren. Män mördade oftast andra män i samma ålder. Kvinnorna dödade andra män eller pojkar, offren var ofta deras egna barn som dog i ”utökade självmord”. 40 procent hade tidigare begått brott. Förövarna kom främst från arbetarklassen.
De inblandade kände varandra i 84 procent av fallen och i drygt hälften av dem kom offer och gärningsman från samma familj. Döden inträffade oftast under ett slagsmål. Som mordvapen användes också gasspisar och knivar.
Återfallsförbrytarna var i majoritet. I knappt hälften av fallen dömdes förövarna till straffarbete men många dömdes även till psykiatrisk vård. Frekvensen dråp per hundratusen invånare var 0,03– 0,04. Efter andra världskriget ökade antalet fall av dödligt våld något. I slutet av 1900-talet var 71 procent återfallsförbrytare och straffet blev fängelse eller psykiatrisk vård. Skjutvapen som mordvapen börjar i större utsträckning användas. I dag inträffar över 70 procent av det dödliga våldet i hemmen.
