En dödsdömd förs mot sin avrättning. Till vänster ses en påle med ett vagnshjul överst, där kroppsdelar efter en så kallad stegling kan anas. I bakgrunden skymtar Galgberget (Stigberget) på Södermalm i Stockholm. Illustration av Göte Göransson.
År 1577 hade Maria i Vadstena stulit sin sista morot. Stöld var ett mycket grovt brott. Det var inte heller första gången som Maria ställdes till svars för sina gärningar. Nu ansågs måttet vara rågat och domaren dömde henne till döden genom levande begravning.
Enligt Magnus Erikssons landslag från 1350, som ännu vid sekelskiftet 1600 var den gällande i riket, skulle stölddömda kvinnor avrättas på detta sätt, nämligen genom att sättas »kvick i jord«.
Män som dömdes för grov stöld skulle däremot hängas. Varför kvinnor inte hängdes artikuleras inte i lagtexten. Det kan dock konstateras att dödsdömda togs av daga på olika sätt beroende på om brottslingen var en kvinna eller en man, och vilket brott som hade begåtts.
De flesta som överhuvudtaget dömdes till döden var män. I regel hade de stulit. Och för stölddömda män väntade hängning. Sålunda var hängning den vanligaste avrättningsmetoden i Sverige från det senare 1500-talet och fram mot 1600-talets mitt. Därefter tycks halshuggningarna bli vanligare.
Magnus Erikssons landslag från 1350 var den gällande lagboken vid sekelskiftet 1600. År 1608 tillkom ett appendix som baserades på Gamla Testamentet.
Vilka andra avrättningsmetoder och strafformer fanns det att tillgå vid denna tid, när straffen hade sin rättsliga grund i tanken om vedergällning – och att kroppen och smärtan stod i fokus? Följ med på en allvarsam resa bland brott och straff i 1600-talets Sverige.
Faktum är att det allra vanligaste straffet vid 1600-talets inledning inte var dödsstraff, faktiskt inte ens kroppsstraff – det var böter.
MER OM SVERIGE FÖRR I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV
De allra flesta brott som begicks var ju inte mord, dråp, stöld, tidelag eller något annat av de grova brott som renderade dödsdomar. Rikets domstolar hade i regel att hantera konflikter mellan grannar eller enklare brott, samt förstås civila ärenden som inte alls hade med brottslighet att göra.
Lokalsamhällena i Sverige var små, där alla på ett eller annat sätt var involverade och beroende av varandra för försörjningens skull.
Rättskipningen hade genom århundraden därför kommit att bli konfliktlösande till sin karaktär. Det var praktiskt att mejsla fram en dom där den dömde bestraffades och den drabbade kompenserades och vardagen sedan kunde återgå i gängse banor.
I enlighet med detta anpassades böter i regel till den dömdes betalningsförmåga. Det var helt enkelt inte praktiskt att utfästa en bot som gjorde den dömde fullkomligt utblottad. Denne skulle då komma att belasta fattigvården eller i värsta fall begå nya brott för sin försörjnings skull.
Omkring sekelskiftet 1600 kom strafflagstiftningen att hårdna dramatiskt. Rättskipningen kom att tjäna den framväxande statsmaktens ambitioner att centralisera riket och disciplinera undersåtarna.
Denna gravyr av Jan Luyken visar hur en kvinna begravs levande i Flandern 1597. Bödeln står beredd att täcka hennes huvud med jord. Levande begravning utdömdes ytterst sällan i Sverige och omvandlades i regel till andra straff.
Religiösa strömningar gjorde sig nu även gällande i Europa. Den gamla bibliska principen om ett öga för ett öga, en tand för en tand hade under 1500-talet fått en renässans. År 1608 utkom en nytryckning av lagen och till denna lades ett appendix som innebar en dramatisk skärpning av strafflagen.
Särskilt det utomäktenskapliga umgänget kom att bestraffas hårt. Brott som tidigare hade renderat böter skulle nu bestraffas med döden. Domstolarna skulle vid sidan av lands- och stadslagen döma efter Guds lag som den var skriven i Gamla Testamentet.
Rent allmänt kom lagen 1608 att innebära en dramatisk ökning av antalet dödsdomar i Sverige. 1614 inrättades Svea hovrätt, bland annat i syfte att kontrollera de dödsdomar som utdömdes av underrätterna i riket. De allra flesta dödsdomar kom i denna instans att omvandlas till andra straff.
Låt oss se på dödsstraffen. Hängning förefaller fram till 1600-talets början vara den vanligaste dödsstraffsformen.
För att en stöld enligt landslagen skulle rendera dödsstraff måste det som hade stulits uppgå till ett visst värde. Det betyder att stöld inte automatiskt ledde till dödsstraff, endast grov sådan, eller att det var fråga om återfallsförbryelse, som i fallet med Maria i inledningen.
Att hängas var ett plågsamt sätt att avsluta sitt liv. Först några århundraden senare började man använda en teknik vid hängningar där repets knut placerades på ett sätt som fick nacken att brytas varpå döden kom direkt.
Den snabba döden berodde på att den dömde stod på en fallucka och att repets längd hade beräknats efter den dömdes vikt. När luckan öppnades bröt den dömde nacken. Det obehagliga i hängningen harmonierade med vad som ansågs vara ett avskyvärt brott.
En stöld var en feg handling som gick på tvärs mot alla former av ärlighet, tilltro och öppenhet mellan människor, de egenskaper som värderades allra högst i det muntliga samhälle där anseende och trovärdighet lade grunden för hur gemenskaper var ordnade.
Stora åskådarskaror bevittnade Georg Heinrich von Görtz avrättning på galg-backen utanför Skanstull i Stockholm, den 19 februari 1719. Tyske von Görtz hade varit Karl XII:s närmaste man, men föll i onåd efter kungens död.
Att stöld sågs med så oblida ögon hängde även samman med att människor rent allmänt var mycket sårbara för materiella förluster. Att bli bestulen på ett får, en kalv, kläder eller redskap kunde vara förödande.
Stöld var helt enkelt en alltigenom lumpen och usel handling. Detta framgick säkert, eftersom den som hängdes ofta fick dingla och kränga i dödskamp under flera minuters tid.
Hängning var ett manligt straff av det skälet att de flesta brottslingar som dömdes till döden var män och att dessa män hade stulit. Kvinnor i Norden som dömdes till döden för stöld hängdes dock inte. Enligt lagen skulle de sättas »kvick i jord«, det vill säga begravas levande eller stenas.
Stölddömda kvinnor i Sverige avdömdes dock inte så, utan genom halshuggning. För kvinnor var detta den helt igenom vanligaste strafformen, vare sig det rörde sig om stöld eller dråp. Halshuggning väntade även dråpdömda män.
Vid halshuggningar använde bödeln en handyxa. Den dömde fick då lägga sig ner på backen, på stupstocken. Detta var ett meterlångt träblock med en urgröpning för halsen.
En halshuggning kunde även genomföras med svärd. Detta var betraktat som ett mindre skymfligt sätt att avrättas på men var reserverat för högreståndspersoner. När bödeln svingade sitt svärd stod den dömde på knä.
Nu måste vi även ta oss en titt på de kvalificerade dödsstraffen. Vid särskilt grova brott, som exempelvis mord, incest, tidelag eller högförräderi, kunde brottslingen dömas till ett så kallat kvalificerat dödsstraff. Detta innebar att dödsstraffet genomfördes med ytterligare tillägg, antingen före eller efter att döden hade inträtt.
Tilläggen kunde påbjuda en mer utdragen och plågsam död, eller att kroppen skulle hanteras på ett vanvördigt sätt efter dödens inträde, allt för att inskärpa hur avskyvärd den handling var som den dömde hade begått.
I Sverige tycks det – till skillnad från i andra europeiska länder – ha varit vanligast med dessa tilläggsstraff efter dödens inträde. Exempelvis halshöggs tidelagsdömda män innan de brändes på bålet. Samma sak gällde för kvinnor som hade dömts skyldiga för barnamord eller för häxeri under de så kallade häxprocesserna. För dessa brott väntade halshuggning och först därefter bränning på bål.
Vid stegling sönderdelades den avrättades kropp och fästes på ett hjul som placerades på en påle. Etsning av nederländaren Claes Janszoon Visscher från 1623.
Ett annat tilläggsstraff kunde bestå i att en av den dömdes händer höggs av – den hand med vilken den dömde hade utfört sitt brott. Detta kunde ske före halshuggningen eller efter den. Stympningen var härvid symbolisk, och anknöt snarare till vedergällningstanken än att tillfoga smärta.
Det kan till exempel tänkas att den bestraffade svimmade av smärtan eller chocken när handen höggs av och därmed »undslapp« smärtan eller rädslan i samband med själva avrättningen.
Tanken att genom straffen förinta eller sönderdela den dömdes kropp syns även i det kvalificerade dödsstraffet stegling. Vid en stegling sönderdelades den döda kroppen och fästes på ett hjul på en påle.
Det påminner om quartering som det hette i medeltidens England, vilket innebar att den avrättade kroppen sönderdelades i fyra delar och att varje del sattes upp på pålar eller på stegelhjulet i olika väderstreck.
Avsikten var att sprida kroppsdelarna åt olika håll för att göra det omöjligt att återbörda kroppen till en enhet igen, som måste ligga i ett stycke inför den yttersta dagen.
Ytterligare en form av kvalificerat dödsstraff var rådbråkning. Detta var sannolikt den mest smärtfyllda av alla avrättningsmetoder och reserverades för de värsta brotten, exempelvis högförräderi.
Erik XIV:s gunstling Jöran Persson dömdes att avrättas på detta sätt. Även Gustav III:s baneman Johan Anckarström avrättades på ett motsvarande utdraget och smärtfyllt vis.
Ordet rådbråka kommer från tyskans rad (hjul), och bräken (bryta). Vid rådbråkning slog bödeln sönder den dömdes ben när denne ännu levde för att därefter trä in kroppen i ett stort hjul som därpå restes på en påle.
Återigen är det alltså fråga om att sönderdela den jordliga kroppen eller att helt och hållet förstöra och förinta den – antagligen med tanke på hur detta skulle omöjliggöra den slutliga återfödelsen.
Besökare kommer med mat och dryck till fastkedjade fångar. Målning av Cornelis de Wael (1592–1667).
Reformatörerna ansåg dock att det var själen som var det viktigaste för uppståndelsen, inte kroppen. Men även efter reformationen kunde sönderdelning av den avrättades kropp ingå som ett moment i straffet. Det var antagligen även fortsättningsvis en skrämmande tanke att kroppen inte skulle ligga i jorden i ett enda stycke när den yttersta dagen slutligen kom.
Nu är vi så framme vid skamstraffen. När ett grovt brott hade begåtts, men där det inte var aktuellt med dödsstraff, kunde något av följande kroppsstraff bli aktuella: ris- eller spöslitning på bara ryggen eller att bli satt ett dygn eller upp till en vecka i häktet på vatten och bröd.
Det senare var ytterst plågsamt, eftersom hungern tämligen omgående började riva och slita i den dömdes kropp. En månad på vatten och bröd var i praktiken att betrakta som ett dödsstraff, för så länge överlevde i regel ingen på en sådan kost.
Rättskipning och bestraffning skedde inom ramen för den världsliga rätten. Kyrkan kunde endast döma i ärenden som rörde den så kallade kyrkotukten, vilken huvudsakligen handlade om församlingsmedlemmarnas sedliga uppförande.
Om den världsliga rättens strafformer var inriktade mot den dömdes kropp, siktade kyrkan in sig på den dömdes samvete och känsla av skam. Detta var en tid när rykte och heder var av fundamental betydelse för den enskilde.
Att tillhöra gemenskapen i byn och församlingen var i förlängningen vad som uppbar individens möjligheter till försörjning, trygghet och överlevnad.
Kyrkan kunde utdöma skamstraff. Bland annat kunde församlings-medlemmar utestängas från gudstjänsterna. Målning av Emanuel de Witte, 1680.
Ett av kyrkans skamstraff var den så kallade »uppenbara kyrkoplikten«. Detta innebar att den dömde utestängdes ur kyrkan för en tid. När det sedan var dags för återinträde fick personen i fråga sitta på en pall längst fram i kyrkan inför hela församlingen, höra prästen tala om brottet som denne hade begått, sedan be hela församlingen om förlåtelse.
Ett annat straff bestod i att tvingas stå vid kyrkdörren vid gudstjänsterna under en månad, men utan att få gå in. Ett tredje straff var att sättas i stocken. Detta var en träanordning utanför kyrkan i vilken den dömde låstes fast med händer eller fötter till allmän nesa och skam.
Och kyrkan hade ännu fler medel att bestraffa gärningar vid sidan av de regelrätta skamstraffen. Ceremonierna vid dop, vigslar och kyrktagningar (se sidotext) var utformade så att de visade vem som var ärbar i lokalsamhället och vem som hade tagit avsteg från normerna.
Exempelvis fick den kvinna som var gravid när hon gifte sig inte bära brudkronan. Hon måste istället bära en krans på huvudet som tecken på skam. På motsvarande sätt pekades den ogifta modern ut vid hennes kyrktagning. Detta var en ceremoni där kvinnan återupptogs i kyrkan igen efter att som nyförlöst ha stått utanför några veckor.
Den ogifta modern måste genomgå en neslig ceremoni som straff för henne och till avskräckning för andra. Till saken hör att dessa ceremonier var obligatoriska. Mannens sexuella bakgrund visualiserades inte genom dessa ceremonier.
Kvinnornas däremot nagelfors och visualiserades tydligt för alla i lokalsamhället. Naturligtvis var det hotet om utanförskap som här låg i potten.
En kvinna risas vid kåken (skampålen).
Att risas på torget av bödeln var självklart en plågsam historia, men inte bara genom den fysiska smärtan. Det skedde inför alla och envar. Inbakat i straffet fanns därför även ett moment av skam. Det var en skymf att piskas av den föraktade bödeln, eller att bli eskorterad av honom ut ur staden efter en förvisningsdom.
Det var förstås även en skam att stå fängslad eller bunden vid kåken (skampålen) inför allas ögon, liksom det naturligtvis var en oerhörd skam för närstående att se en anhörigs kropp hänga livlös i galgen. Än värre var förstås stympningsstraffen.
En kvinna i Linköping dömdes exempelvis 1608 att »mista öron, näsa och lockar«. Hon skulle vara märkt för resten av livet. Just denna kvinna fick straffet omvandlat till böter och kyrkoplikt. Stympningar som denna var ytterst ovanliga (liksom dödsstraffen när allt kommer omkring) och skulle i stort sett upphöra under 1600-talet.
Den grundläggande principen för strafflagstiftningen i 1600-talets Sverige var alltså att hämnas det brott som hade begåtts. Vedergällningstanken var central och straffet var riktat mot den dömdes kropp.
Många av omvandlingsstraffen riktades dock även mot den dömdes heder och ära. Det gjorde nu uppenbarligen även många av kroppsstraffen.
I förlängningen verkar såväl kroppsstraffen som skamstraffen ha handlat om det – utanförskapet var något att grundligen bäva inför, kanske lika mycket som döden. Att få sin ära ifrågasatt kunde innebära katastrof.
Maria från Vadstena, som nämndes inledningsvis och som dömdes till levande begravning, undkom dödsdomen med livet i behåll. Hon skonades för »sina många små barns skull«, som det heter i protokollet. Här tycks pragmatiken ha fått styra rådsturättsledamöterna i Vadstena (som om hon hade avrättats skulle ha lämnat ett antal barn moderlösa, utan försörjning).
Men Maria undgick inte straff. Hennes dödsstraff omvandlades till förvisning från Vadstena. Och det var sannolikt nog så kännbart. För vart skulle hon nu ta vägen med sina små barn? Vi vet inte.
Annika Sandén är historiker och författare med svenskt 1600-tal som specialområde.
Publicerad i Populär Historia 11/2020
