Sista avrättningen i Sverige

På trettondagsafton den 5 januari 1910 rånmördades den unga kassörskan Victoria Hellsten på Gersells växlingskontor i Stockholm. Polisen kunde konstatera att mördaren handlat snabbt. Direkt efter att fröken Hellsten öppnat kontoret klev han in och när kassörskan vände sig om krossade han hennes huvudskål med ett tungt och spetsigt före­mål.

Polisen kunde konstatera att mördaren kommit över ett byte på omkring sextusen kronor i form av obligationer och värdepapper samt svensk och utländsk valuta.

Nyheten om mordet spred sig snabbt i huvudstaden. Ganska snart fick polisen ett tips från portier Richard Larsson på hotell Temperance som hade sett en av gästerna – J A Andersson – lämna hotellet vid 08.30 på morgonen och komma tillbaka vid 11.30.

Andersson hade uppträtt misstänkt mot en städerska på hotellet och hastigt försökt dölja något som liknade sedlar. När han lämnade hotellet strax före klockan 15 hade han bett att få lämna kvar en väska tills dagen därpå.

Sedlar nedsölade med blod

Ett par detektiver sändes till hotell Temperance, där de öppnade den efterlämnade väskan. Här fanns det mesta av vad som stulits på växelkontoret – bland annat sedlar nedsölade med blod.

I väskan hittades också ett fotografi samt prästbetyg för den välkände förbrytaren, före detta tapetseraren och kyparen Johan Alfred Andersson Ander, född 1873 i Ljusterö församling.

Ander, flera gånger straffad för stöld och misshandel, hade uppgett för hotellpersonalen att han tänkte fara till Vaxholm över natten. En halvtimme före midnatt anlände ett tiotal poliser i en inhyrd bogserbåt till Karlsudd i närheten av Vaxholm, där de grep Ander sovande i sin säng i sin fars stuga.

Mordvapnet hittades en tid efter anhållandet. Det var en besmanvåg, en handvåg med hävstång som var vanlig vid denna tid.

När Ander två dagar efter mordet konfronterades med liket av den mördade Victoria Hellsten föreföll han helt oberörd. Han nekade och vägrade in det sista, trots övertygande bevisning, att erkänna brottet.

Dömdes till döden

Johan Alfred Andersson Ander dömdes den 14 maj 1910 till döden av Stockholms rådhusrätt, och Svea hovrätt fastställde domen den 1 juli samma år.

Mördaren mottog domen lugnt och skötte sig oklanderligt i den cell på Långholmen i Stockholm där han inväntade sitt straff.

Men efter Svea hovrätts utslag skickade Ander en besvärsskrivelse till kungen, där han förklarade sig oskyldig till rånmordet och begärde att domen mot honom skulle upphävas.

Gustaf V avslog hans anhållan. Straffet skulle verkställas den 23 november 1910 klockan 8.00 på Långholmens fängelsegård.

Använde giljotin

Vid denna den sista avrättningen i Sverige skulle en fallbila för första och sista gången användas. En giljotin inköptes från Frankrike; tullkrångel gjorde dock att man tvingades deklarera den som ”jordbruksredskap” innan den kunde föras in i landet.

På avrättningsdagen stod giljotinen färdigmonterad på fängelsegården. Förutom chefen för fängelset, major Wollin, närvarade elva handplockade personer som representerade präster­skapet, juridiken och läkarkåren.

Skarprättare var Albert Gustaf Dalman som bistods av tre söner, den yngste bara 17 år gammal. Det skulle bli Dalmans sjätte och sista avrättning sedan debuten den 7 augusti 1890, då Yngsjömörderskan Anna Månsdotter avrättades i Kristianstad.

Dalman blev utsedd till skarprättare för huvudstaden 1885 och 1901 utnämndes han till riksskarprättare med hela Sverige som arbetsfält. Han var en plikttrogen statstjänsteman som var stolt över sitt yrke.

A G Dalman och hans söner väntade vid giljotinen när Ander prick klockan åtta trädde ut på fängelsegården. Efter att notarie Anton Boalt läst upp domen bad Ander att få säga några ord, men nekades. Han placerade sig därefter utan motstånd på avrättningsbrädan. I samma ögonblick drog Dalman i ett snöre och fallbilan skilde Alfred Anders huvud från kroppen.

Dödsstraff vanligast

Ända sedan Karl IX år 1608 ålade svenska domstolar att döma efter mosaisk lag hade döden varit det vanligaste straffet för grova brott. I 1734 års lagstiftning fanns hela 68 brott som kunde bestraffas med denna påföljd.

Först på 1840-talet, när riksdagen beslutade om inrättande av cellfängelser, fick myndigheterna en ökad tilltro till inlåsning som straff. Med 1864 års strafflag ersattes dödsstraffet för många brott med livstids fängelse och 1877 beslutades att alla offentliga avrättningar skulle upphöra.

Den misslyckade avrättningen av Konrad Tector 1876, där skarprättaren Petter Steineck träffade snett och fick hugga tre gånger innan huvudet skildes från kroppen, bidrog till att de offentliga avrättningarna avskaffades året därpå.

Under perioden 1800–65 avrättades drygt 600 personer i Sverige, men mellan 1865 och 1910 sjönk siffran till femton avrättade.

Avskaffades i fredstid 1921

Alfred Ander blev den sista personen som avrättades i Sverige, men inte den siste som dömdes till döden. ”Änglamakerskan” Hilda Nilsson dömdes i juni månad 1917 till döden av Helsingborgs rådhusrätt för åtta barnmord, men tog livet av sig i sin cell på Lands­krona Citadell innan domen verkställts.

Den sista dödsdomen i Sverige utdelades av Stockholms rådhusrätt den 28 maj 1920 när ledaren för den så kallade ryssligan, Mohammed Beck Hadjetlaché Skaguatje, dömdes till döden för kidnappning och mord på tre ryska medborgare.

Det straffet omvandlades vid nyåret 1920–21 av Svea hovrätt till livstids straffarbete och Hadjetlaché avled istället på Långholmen 1929.

Den 3 juni 1921 avskaffades dödsstraffet i fredstid i Sverige och 1973 även i krigstid.

Publicerad i Populär Historia 11/2010