Erik Hedström förs till polisstationen i Sala 1936. Hedström och hans kumpaner i Salaligan var då misstänkta för inblandning i fem mord.

© Sjöberg bild

Salaligans rättegång skakade Sverige

Åren 1930–36 härjade ett samvetslöst förbrytargäng i trakterna av västmanländska Sala. För att komma över pengar utförde ligan en rad uppmärksammade rånmord.

12 januari 2019 av Thorsten Sandberg

Egentligen myntades begreppet "Salaligan" först efter att ligamedlemmarna gripits efter ett rånmord utanför Sala på ett cyklande bankbud i juni 1936, då man kom över en avlöningskassa på 20 500 kronor. Detta var förbrytarligans femte och – skulle det visa sig – sista mord. 

De fyra första begicks 1930, 1933 (dubbelmord) och 1934, men eftersom det gick flera år mellan dem var det inte tydligt att det fanns ett samband. Detta samband blev tydligt först när mordet på cykelbudet klarades upp. 

Vittnet Vidlund avgörande

Sent på kvällen ett par dagar efter dådet knackade en man vid namn Åke Vidlund på dörren till polisstationen i Köping. Vidlund hade läst om mordet i tidningen och berättade nu om ett möte han haft några veckor tidigare med en bekant, Erik Hedström, och en annan man, Åke Lindberg. 

I polisrapporten som efter förhöret med Vidlund upprättades av den tjänstgörande landsfiskalen står följande att läsa:

”Hedström hade under samtal med Vidlund frågat denne, om han ville förtjäna pengar genom att deltaga i en ›kupp› och därvid yttrat: ›Det finns många chanser, ifall du inte är rädd för att knäppa någon, för att få pengar.› Hedlund kände till, hade han sagt, en person som varannan fredag, åkande velociped, hämtade penningar från en bank i Sala till en arbetsplats därstädes, och ifrågavarande person varje gång medförde 20–23 tusen kronor. Meningen vore att vid något tillfälle komma över dessa penningar. För detta ändamål skulle en automobil anskaffas. Vidlund hade uppfattat Hedströms förslag som ›rena fantasier› och icke närmare tänkt på saken, sedan han för sin del sagt ifrån, att han ej ville vara med om den ›kupp›, Hedström talat om.”

Åke Vidlunds vittnesmål blev slutet för Salaligan, och en efter en greps dess medlemmar: Erik Hedström, Roland Abrahamsson, Åke Lindberg, Herbert Jansson och Sigvard Thurneman, ligaledaren.

En folksamling försöker få en glimt av Salaligan när de transporteras iväg med bil från polishuset i Sala. 

© Sjöberg bild

Salaligans rättegång i Västerås

En omfattande polisutredning och många vittnesmål låg till grund för rättegången mot Salaligan som inleddes i mitten av juli 1936, knappt en månad efter det sista mordet. Myndigheterna befarade att oroligheter kunde bryta ut i Sala, ligamedlemmarnas hemstad, om förhandlingarna skulle hållas i Sala häradsrätt. Därför flyttades hela rannsakningen till en sal i straffängelset i Västerås. Rättens ordförande hämtades från Svea Hovrätt i Stockholm. 

Under förhandlingarna myllrade salen av åtalade, jurister, nämndemän och journalister. Tidningen Sala Allehanda rapporterade:

”Få om ens någon rättegång torde i Sverige motsetts med sådant intresse och sådan spänning som denna med dessa avskyvärda brott.”

Rättegången pågick under sommaren och hösten och väckte en enorm uppmärksamhet. Intresset från allmänheten var så stort att bara de som fått tag i en av fängelsedirektören särskilt utfärdad biljett släpptes in. 

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

En av dessa biljetter förvaras på Polismuseet i Stockholm, vars kriminalhistoriska samlingar innehåller en del andra föremål med koppling till Salaligans sista mord, bland annat flygarhuvorna som rånmördarna bar, samt en hemmagjord kastbomb – som dock inte kom till användning.

Cyklade med lönepengarna

Historien är denna. Varannan fredagsförmiddag hade chauffören Elon Pettersson till uppgift att transportera avlöningspengar från Sparbanken i Sala ut till arbetarna på Strå kalkbruk utanför staden. För att väcka så lite uppmärksamhet som möjligt hade bankdirektören bestämt att Pettersson skulle cykla med pengarna, inte köra bil. 

Dagen före rånmordet stal Thurneman och hans kompanjoner en Chevrolet i centrala Stockholm – den ”automobil” Åke Vidlund nämnde i sitt vittnesmål. Bilen falskskyltades och man styrde mot Sala. Beväpnade och iklädda overaller och flygarhuvor rekognoscerade ligamedlemmarna längs Petterssons färdväg.

Ett vittne till rånet, som begicks den 19 juni 1936, berättade senare att han sett en bil stanna intill den cyklande Pettersson. Ur bilen hade en person rusat ut och gett sig på bankbudet, som tillsammans med cykeln föll ned i diket.

Gärningsmannen själv, Sigvard Thurneman, uppgav i förhör att han efter att ha hoppat ut ur bilen hade tagit fram en pistol laddad med åtta patroner och avlossat ett skott mot Elon Pettersson när denne låg i diket med cykel och portfölj.

Sigvard Thurneman (i ljus hatt) vallas på en av brottsplatserna i samband med rättegången 1936. Ligaledaren flankeras av överkonstaplarna Stenå och Åström, som ledde förhören med honom.

© Sven Norling / Sala kommun

I förhörsprotokollet står att läsa:

”Pettersson hade rätt hastigt tagit sig upp ur diket och därtill släpat cykeln, på vars styrstång han haft en mindre resväska, i vilken Thurneman förmodat, att de av Pettersson transporterade pengarna funnos, med sig upp på kanten av gärdet, som är beläget intill landsvägen på platsen. Efter första skottet hade Thurneman gjort sig ett litet uppehåll samt sedan skjutit ett flertal skott i följd mot Pettersson, som släppt cykeln och vacklat ett stycke ut på gärdet och där fallit omkull.”

Första mordet på en taxichaufför

Detta var alltså Salaligans sista mord. Det första hade utförts den 14 november 1930, samma dag som gärningsmannen, Sigvard Thurneman, fyllde 22 år. Offret var taxichauffören Sven Eriksson från Västerås. Han sköts bakifrån med två skott genom förarsätet under en körning från Västerås till Enköping. Kroppen dumpades i en å i närheten av Sala. Motivet var dock en gåta. Erikssons plånbok med 250 kronor var orörd, vilket förbryllade polisen.

Tidningen Sala Allehanda, som skrev om händelsen, avförde både rånteorin och hypotesen att mordet skulle ha varit en hämnd av något slag – ingen kunde ju rimligen i förväg ha känt till att det var just Sven Eriksson som skulle få beställningen på taxikörningen. Kanske skedde mordet i all hast under ett bråk i taxin om ersättningen?, resonerade man. Det märkliga var hur som helst att passageraren var pistolbeväpnad.

Förklädda till poliser

Tre år senare slog ligan till igen. Den 6 september 1933 berättade Sala Allehanda om en våldsam brand som ägt rum natten mot den 5 september i en fastighet i anslutning till ett vägarbete i Kölfors, ”varvid schaktmästaren 47-årige Axel Kjellberg från Småland, och hans 20-åriga hushållerska Karin Holmberg från Avesta omkommo i lågorna”.

I efterhand framkom det att Salaligan känt till att Kjellberg hade besökt Uplandsbanken i Sala och hämtat ut en större summa pengar för utbetalning till vägarbetarna. Förklädda till poliser hade Sigvard Thurneman och kompanjonen Roland Abrahamsson knackat på dörren, gjort honnör och bett Kjellberg om att få låna telefonen. Herbert Jansson väntade utanför.

Resterna av hsuet där schaktmästaren Axel Kjellberg och hushållerskan Karin Holmberg sköts i september 1933. I prickig slipover syns ligamedlemmen Herbert Jansson som var med när brottet begicks.

© DN/TT bild

Sköt schaktmästaren i ryggen

Plötsligt hade Thurneman tagit fram ett gevär försett med en hemgjord ljuddämpare och skjutit Kjellberg i ryggen. Därefter hade Abrahamsson dragit fram en pistol och avlossat ett par skott mot den svårt skadade schaktmästaren. Sedan hade kumpanerna rusat in i Karin Holmbergs rum och skjutit även henne – utan pardon. Sedan hade de länsat kassaskåpet, rivit ner gardiner och rafsat ihop dessa och papper i en hög på golvet och tänt på, och lämnat platsen.

Sedan dådet blivit känt anslöt kriminalutredare från Stockholm för att bistå den lokala polisen. Den eldhärjade brottsplatsen liksom offren undersöktes systematiskt och ett sår i Kjellbergs rygg pekade mot att någon form av vapen hade använts. Under obduktionen av kropparna kunde rättsläkaren konstatera att båda offren skjutits. Rånbytet blev omkring 20 000 kronor.

Försökte gasa ihjäl pensionär

Betydligt blygsammare utdelning skulle nästa rånmord ge. Dådet utfördes i Sigvard Thurnemans regi den 12 november 1934. Offer denna gång var pensionären Mathilda Blomqvist, som bodde i en ensligt belägen stuga i Hällby utanför Västerfärnebo, ett par mil väster om Sala. Planen var att gasa ihjäl henne medan hon sov och sedan stjäla hennes pengar – man trodde sig veta att Mathilda Blomqvist förvarade stora summor i hemmet. 

Gärningsmännen körde med en stulen bil till stugan och stannade nära en yttervägg. Man lät bilen gå på tomgång och med en gummislang fäst i avgasröret leddes dödlig koloxid in i sovrummet via ett uppborrat hål i väggen. I Polismuseets magasin förvaras både den kraftiga timmerborren och slangen.

Bytet blev sju kronor

Det visade sig dock att Mathilda Blomqvist inte dog av gasen, kanske fanns det för mycket springor i stugan så att gaskoncentrationen inte blev tillräckligt hög. Istället satte man eld på huset. Ytterligare en missräkning var att offret kort före dådet varit på banken och satt in sina pengar. Bytet blev bara sju kronor.

Helt klart var penninghungern en stark drivkraft för Salaligan. Medlemmarna ville leva ett flott liv, liksom de gangsterkungar i Chicago som man läst om. Men det fanns också en annan, mer ideologiskt förankrad, bevekelsegrund.

Salaligans fem medlemmar sitter uppradade längst bak mot väggen under rättegången i Västerås straffängelse. Foto från den 17 juli 1936.

© Karl Sandels samling/IBL

Den magiska cirkeln

Redan i övre tonåren hade Sigvard Thurneman – eller Sigvard Nilsson som han hette innan han bytte namn – fascinerats av ockultism, hypnos, teosofi och österländsk religion. Tillsammans med några jämnåriga anordnade han nattliga seanser där man samlades runt en stor ihålig glaskula i vilken de brände rökelse, bolmört och andra preparat för att uppnå alternativa mentala tillstånd. Glaskulan, med en diameter av närmare en halv meter, finns även den på Polismuseet.

Thurneman skapade genom dessa sammankomster en egen värld, fri från insyn, som han själv formade och som andra skulle bejaka. Den hemliga verksamheten kallades "Den magiska cirkeln", och man lät tillverka stämpel, medlemskort och medlemsnålar försedda med initialerna "DMC". 

I vaga ordalag beskrev Thurneman sammanslutningen som en del av något större där han själv fungerade som kontaktperson med någon sorts ledningscentral i Stockholm som lämnade instruktioner om brott som skulle begås.

Sigvard Thurneman försvarade brotten

Som ligaledare hade han en nästan hypnotisk inverkan på de övriga medlemmarna, och övertygade dem om att risken att åka fast var obefintlig. Invändningar om att det var fel att stjäla bemötte han med argument som gick ut på att människan liksom andra djur hade rätt att ta det hon behövde. Till och med att ta livet av en människa kunde han rättfärdiga med denna logik. Att döda var dessutom bara ett sätt att förändra en varelses fysiska tillstånd, menade han.

Efter gripandet genomgick Thurneman en lång rad undersökningar under ledning av professor Olof Kinberg, pionjär inom svensk rättspsykiatri. Kinberg stämplade Thurneman som abnorm och radade upp ett antal andra karakteristika om honom, bland annat att han var moraliskt känslokall, destruktiv, oberäknelig och verklighetsfientlig. 

Kinberg pekade också på ligaledarens stora övertalningsförmåga, skicklighet i att upptäcka andras svagheter och övertygelse om att han var en övermänniska. ”En sällsynt farlig människa”, sammanfattade professorn.

Livstids straffarbete

Domarna mot Salaligans medlemmar avkunnades av Sala Häradsrätt den 22 februari 1937. Erik Hedström, Herbert Jansson, Roland Abrahamsson och Åke Lindberg dömdes till livstids straffarbete. Samtliga fick dock sina påföljder kortade.

Ligaledaren Sigvard Thurneman blev straffriförklarad som psykiskt sjuk. I ett särskilt tillägg till domen slog häradsrätten fast att det ”med hänsyn till samhällets säkerhet redan nu definitivt kan fastslås att Thurneman aldrig bör återfå frihetens bruk”. Trots detta frigavs han 1969, efter mer än tre decennier bakom rättspsykiatrins murar. 

Publicerad i Populär Historia 4/2015

Kanske är du intresserad av...

Läs också