Dödsstraff – med rätt att döda

Efter attentatet mot Frankrikes kung Ludvig XV, ett klumpigt försök att attackera kungen med en slö kniv, dömdes Richard-Francois Damiens den 2 mars 1757 till döden.

Men att mista livet var i sig inte tillräckligt straff. Sedan han torterats med glödande kniptänger, kokande olja, brinnande tjära och smält bly skulle hans kropp slitas i stycken av fyra hästar.

Dessa var emellertid inte vana att dra; trots att bödlarna piskade dem hårt och ytterligare två hästar användes lyckades de inte slita sönder Damiens kropp. Detta fick, anmärkte upplysningsfilosofen Voltaire som var närvarande vid avrättningen, flera hovdamer att brista i gråt ”av medlidande med hästarna”.

Till sist blev bödlarna tvungna att skära av senorna och hacka sönder lederna för att hästarna skulle orka dra loss armar och ben från kroppen. Efter en fyra timmar lång avrättningsceremoni var Damiens slutligen död.

Ovanstående scen ter sig för en nutida läsare nästan outhärdligt brutal. Men dödsstraffet har, i mer eller mindre plågsamma former, följt människan genom en stor del av historien.

Eftersom dessa fejder kunde äventyra samhällenas hela existens fanns alltid ett starkt tryck för att hålla fred. Med tiden utvecklades en försoningsrätt. I folkförsamlingen, som vanligen bestod av alla vapenföra män, kunde fred slutas mellan stridande parter genom erläggande av en bot till den som kränkts.

När mer organiserade samhällen hade bildats blev dödsstraffet ett medel att upprätthålla lydnad och ordning. Härskaren blev den som – med oinskränkt makt och påstådd gudomlig rätt – ersatte det gamla vedergällningssystemet med sin rätt att utkräva bestraffning. Dödsstraff kunde därmed beordras i det organiserade samhällets namn.

I Aten och Rom lades grunden till många av de filosofiska, politiska och rättsliga principerna i det västerländska samhället. Ändå saknades ofta respekt för enskilda människors liv – slavar och förrädare mot staten avrättades utan betänkligheter.

I det sönderfallande romarriket på väg mot sin undergång utnyttjades dödsstraffet flitigt. En hel romersk legion på 4 000 man halshöggs till exempel som straff för att ha begått övergrepp i krig.

Teokratisk vedergällningslära

Inom judendomen och den framväxande kristendomen rättfärdigades dödsstraffet genom en teokratisk vedergällningslära. I det förbund som enligt Gamla testamentet hade upprättats mellan Gud och folket åtog sig folket att följa de regler som givits av Gud. På så sätt skapades ett samband mellan religionen och rättsskipningen.

I Första Moseboken behandlas dödsstraffet: ”Den som utgjuter människoblod, hans blod skall utgjutas av människor, ty Gud gjorde människan till sin avbild.” Och i Andra Moseboken uttrycks grundregeln för den mosaiska rätten, den så kallade talionsprincipen: ”Sker skada, skall du ge liv för liv, öga för öga, tand för tand…”

Dödsstraffet var inte endast reserverat för mord eller dråp; det föreskrevs även för gärningar som människorov och förbannelser uttalade över föräldrar.

Vedergällningsläran stöddes av den katolska kyrkan under medeltiden och även i de protestantiska länderna efter reformationen, av teologer som Thomas av Aquino, Luther och Calvin. Med religionen som grund utdömde den världsliga makten dödsstraff. När vittnen saknades, vilket inte sällan var fallet, användes tortyr för att tvinga fram ett erkännande.

Vedergällning och avskräckning

Brutaliteten i den medeltida och senmedeltida straffrätten hade sin grund i kombinationen av två principer. För det första måste straffet vedergälla brottet. För det andra måste straffet avskräcka medborgarna från att begå liknande brott.

Det senare uppnåddes dels genom att straffet utfördes offentligt, ”androm till varnagel”, dels genom att det gjordes utdraget och plågsamt för den dömde.

Särskilt hårt straffades majestätsförbrytelser och högförräderi. En tanke var att straffet skulle ha en tydlig symbolisk relation till brottet. Falskmynteri sågs som ett svårt brott och ett vanligt straff var att den dömde kokades levande i en gryta, som en spegling av metoden att smälta metall vid myntframställning.

Ibland kunde brottets återgivande i avrättningen ta sig rent teatrala former, där brottsredskapet användes som rekvisita. I Sverige straffades ledaren för ”Morgonstjärneupproret” på drottning Kristinas tid genom att en glödande krona av järn pressades på huvudet; därefter krossades den dömdes armar, ben och ryggrad med den spikklubba (”morgonstjärna”) han hade använt som spira.

Religionen genomsyrade

Religionen genomsyrade medeltidsmänniskans värld på ett sätt vars innebörder och konsekvenser i dag är svåra att förstå. Att bli berövad livet betraktades enligt medeltidens kristna åskådning inte i sig som ett så hårt straff. Livet var endast en kort tid, fylld av prövningar och lidande, före den eviga saligheten hos Gud.

Den offentliga avrättningsplatsen utgjorde skärningspunkten mellan Guds och människans värld. Det var scenen där härskaren inför folket demonstrerade sin makt och där människornas dom sammanföll med Guds dom.

Vid avrättningen spelade prästen en betydelsefull roll; ceremonin hade såväl en religiös som en rättslig innebörd. Det kvalfulla straffet var ett steg på vägen mot Guds förlåtelse.

Därför ses ofta på medeltida avbildningar av avrättningar ett gudfruktigt och botfärdigt ansiktsuttryck hos den dömde; det var så kyrkan ville att reaktionen inför straffet skulle betraktas. I vilken utsträckning detta hade förankring i verkligheten är oklart.

Den franske idéhistorikern och filosofen Michel Foucault citerar revolutionären Jean-Paul Marat, som 1780 skriver: ”… ingen skyldig som är fastbunden vid hjulet dör […] utan att förebrå domarna deras barbari, förbanna prästen som åtföljer dem och bespotta den Gud vars språkrör han är.”

Upplysningen ifrågasatte straffet

Under 1700-talets upplysningsrörelse började dödsstraffet alltmer att ifrågasättas. Den franske filosofen Jean-Jacques Rousseau menade att samhället byggde på samhällsfördraget: ett hypotetiskt avtal mellan medborgarna och staten. Enligt Rousseau vore det orimligt att tänka sig att medborgarna i ett sådant avtal skulle gett staten rätt att ta deras liv.

Inom upplysningsfilosofin, med dess humanistiska värderingar och optimism, framfördes uppfattningen att alla förbrytare kunde och borde förbättras. En sådan syn på straffrätten gick inte att förena med dödsstraffet, som ju omöjliggör förbättring.

Även Voltaire engagerade sig i frågan och påpekade att den som avrättats på felaktiga grunder inte kan få upprättelse.

I skriften Dei delitti e delle pene (”Om brott och straff”), utgiven anonymt 1764, kritiserade den italienske straffrättsteoretikern och nationalekonomen Cesare Beccaria dödsstraffet.

Han menade att livstids fängelse har en större avskräckande verkan än dödsstraff, och framhöll det absurda i att staten arrangerar offentliga mord för att avhålla medborgarna från att själva begå mord.

Beccarias tankar vann stort inflytande bland filosofer och statsmän. År 1767 gav till exempel Katarina II av Ryssland en kommission uppdraget att utarbeta en ny strafflag, där dödsstraffet skulle uteslutas.

Gustav III tog intryck

I Sverige tog Gustav III intryck av upplysningsfilosofin. Han föreskrev 1777 att ingen dödsdom fick verkställas utan hans personliga godkännande och föreslog samma år inför riksdagen väsentliga begränsningar av dödsstraffet. Alla reformförslag blev inte genomförda, men Gustav III utnyttjade i stället sin makt att bevilja nåd vid dödsstraff.

Mot slutet av 1700-talet inleddes ännu en förändring i människors förhållningssätt till dödsstraffet. Denna förändring, som skedde gradvis under några tiotal år, hade två dimensioner. Dels övergavs de offentliga avrättningarna, dels övergick de dömande myndigheterna i allt högre grad till att i stället för dödsstraff utdöma fängelsestraff.

”Straffet upphörde undan för undan att vara ett skådespel [...] som om straffceremonins funktioner inte längre kunde förstås”, skriver Foucault i Övervakning och straff.

Avrättningen skulle inte längre vara en ceremoni där straffet rent fysiskt inpräntades på kroppen. Livet skulle skiljas från kroppen på ett rationellt och effektivt sätt.

Giljotinen blev det konkreta uttrycket för dessa nya principer. Detta mekaniska avrättningsredskap togs i bruk i mars 1792 på den franske läkaren Joseph Guillotins rekommendationer. Med giljotinen förvandlades bödeln till maskinskötare.

Den fallande bilan berövade brottslingen livet på ett ögonblick. I förhållande till tidigare avrättningsmetoder var giljotineringen odramatisk, rentav diskret.

Flyttades innanför murarna

En bit in på 1800-talet flyttade avrättningarna inom fängelsemurarna. Det tidigare offentliga skådespelet blev nu straffsystemets mest undangömda hemlighet, en angelägenhet för bara några få.

I dag har avrättningsmetoderna ”förfinats” ytterligare, men nutidens dödliga injektioner är bara ett moderniserat uttryck för giljotinens princip: det kliniska och effektiva skiljandet av livet från kroppen.

Fängelsestraff hade funnits även under medeltiden, men dess roll i straffsystemet var begränsad i förhållande till kroppsstraffen. I 1800-talets Europa ökade fängelsernas antal drastiskt och fängelsestraff utdömdes för ett växande antal brott.

Detta hade samband med den av upplysningsfilosoferna framförda tanken att brottslingar kunde förbättras, men också med den mer grundläggande omvandlingen av samhället från bonde- till industrisamhälle.

Den industriella revolutionen skapade en ny sorts människa; den känslosamma medeltidsmänniskan började ersättas av den disciplinerade, kontrollerade, borgerliga människan.

Straffet hade tidigare ingått i en kollektiv ritual av hämnd, botgöring och förlåtelse. Nu blev det avskilt och individualiserat. Straffet var inte längre något som angick alla medborgare; det var den dömdes ensak. I fängelsecellen skulle brottslingen rannsaka sig själv och på så sätt återfinna den rätta vägen.

Kant försvarade dödsstraffet

Men det kom också nya läror som försvarade dödsstraffet. Enligt den tyske filosofen Immanuel Kant måste den som mördat själv dö för att balansen i världsordningen skulle upprätthållas. Det var en lära om vedergällning, men den tog inte sin utgångspunkt i religionen.

Kant menade att människorna var bundna vid den gällande rättsordningen och dödsstraffet var nödvändigt för att återställa balansen om rätten blev kränkt. Dessa rättsfilosofiska tankar fick stort inflytande, även i Sverige, under 1800-talet.

Den italienske läkaren och antropologen Cesare Lombroso, ibland kallad ”kriminologins fader”, förde fram idén att vissa människor av genetiska orsaker var förutbestämda till kriminalitet.

Han menade också att denna primitiva människotyp delade vissa kroppsliga särdrag: en apliknande fysionomi med utskjutande käkar och sluttande panna. Lombrosos lära ifrågasattes redan av hans samtid men fick ändå stor betydelse inom kriminologin.

I stort kom dock kriminalpolitiken i Europa under senare hälften av 1800-talet att inriktas mot gradvisa inskränkningar av dödsstraffet. I England, där döden tidigare varit det lagstadgade straffet för över tvåhundra olika brott, utdömdes dödsstraffet efter 1863 i praktiken endast för mord.

Genom antagandet av en ny strafflag 1889 avskaffade Italien dödsstraffet helt, även om det sedan återinfördes temporärt under Mussolinis regering.

Sista avrättningen i Sverige

I Sverige verkställdes det sista dödsstraffet den 23 november 1910, när Johan Alfred Andersson Ander avrättades på Långholmen med giljotin. Det var den första och enda gången som giljotinen användes i Sverige.

Skarprättaren, Anders Gustav Dalman, var densamme som den 7 augusti 1890 inledde sin bödelskarriär med att halshugga den sist avrättade kvinnan i Sverige, Anna Månsdotter. Formellt avskaffades dödsstraffet i Sverige 1921, för brott begångna i krigstid 1973.

Dödsstraffet har genom historien ofta utnyttjats som ett sätt att bokstavligen och handgripligen tysta avvikare och avskräcka andra från att kritisera dem som har makten. Att två av nytänkandets portalgestalter i Västerlandet – Sokrates och Jesus – avrättades är ingen slump.

Under första hälften av 1900-talet upplevde dödsstraffet i Europa en renässans i de auktoritära nazistiska och fascistiska regimerna, där det utnyttjades som politiskt terrorinstrument i statens tjänst.

"Inneboende rätt till livet"

Efter andra världskrigets slut har FN spelat en viktig roll i kampen mot dödsstraffet, bland annat genom den internationella konventionen för medborgerliga och politiska rättigheter från 1966. I artikel 6 stadgas att ”varje människa har en inneboende rätt till livet” och sammantaget uttrycker artikeln ambitionen att begränsa dödsstraffets användning.

År 1997 antogs en FN-resolution om moratorium: de medlemsstater som har kvar dödsstraffet uppmanas att inte verkställa avrättningar. Målsättningen är att på sikt helt avskaffa dödsstraffet.

Många av de argument som anfördes redan på 1700-talet mot dödsstraffet används än i dag i debatten. Argumenten för dödsstraff är, som vi sett, av ännu äldre ursprung.

Tankarna om vedergällning och avskräckning återkommer, ibland modifierade och moderniserade, men fortfarande lätt igenkännliga. Och fortfarande lika tvivelaktiga. Som Gandhi sa: ”Om alla tog öga för öga skulle hela världen vara blind.”

Publicerad i Populär Historia 2/2001

Fakta: Avrättningsmetoder

Avrättningen förutsätts ha sin grund i någon form av rättsförfarande. Den är, helt enkelt, ett legalt sätt att ta livet av någon. På detta område har människan visat prov på stor uppfinningsrikedom.

Olika varianter av hängning är den metod som varit vanligast genom historien. Hängningar finns dokumenterade ända tillbaka till teutonerna, romarna, kelterna och slaverna. En annan metod som använts över hela världen är olika former av halshuggning, med svärd eller yxa (bila), senare också med giljotin. I den germanska lagstiftningen ansågs halshuggning, i motsats till hängning, vara ett icke vanärande straff och dessutom särskilt avsett för män.

Andra exempel på avrättningsmetoder som varit mer eller mindre vanliga är korsfästning, stening och dränkning. Bålbränning var ett straff som oftast drabbade kvinnor dömda för häxeri, och arkebusering har för det mesta använts i militära sammanhang. Det har funnits ett antal makabra sätt att avrätta människor, till exempel levande begravning, att kokas levande, spetsning på påle, rådbråkning (krossande av benen i skelettet), garrottering (strypning).

Den elektroniska stolen har en udda bakgrund. I slutet av 1800-talet var elektriciteten en nymodighet. I USA använde Edison Company likström medan konkurrenten Westinghouse Company använde växelström. För att visa allmänheten hur farlig växelströmmen kunde vara började Edison Company hålla offentliga förevisningar där djur dödades av växelströmmen.

Snart föddes tanken att växelströmmen kunde användas för att avrätta människor. År 1888 byggde New York USA:s första elektriska stol. Den invigdes den 6 augusti 1890 med en plågsam och klumpig avrättning, vilket inte hindrade andra delstater från att snart följa New Yorks exempel.

Gaskammaren användes första gången 1924 i Nevada. Delstaten ville avrätta den dömde genom att i smyg pumpa in vätecyanid i cellen medan han sov. Planen gick emellertid inte att genomföra på grund av tekniska svårigheter och en särskild gaskammare byggdes för ändamålet.

Oklahoma blev först med att använda dödlig injektion som avrättningsmetod. Anledningen var dock mer ekonomisk än humanitär. Delstatens gamla elektriska stol var i behov av omfattande renovering och att bygga en gaskammare ansågs för dyrt. Med en kostnad på endast 10–15 dollar per avrättning var dödlig injektion det billigaste alternativet. I dag är injektion den vanligaste avrättningsmetoden i USA.

Publicerad i Populär Historia 2/2001

Fakta: Dödsstraff i världen

År 1863 blev Venezuela först i världen med att avskaffa dödsstraffet. Flera andra latinamerikanska länder var också tidigt ute. Länder som Argentina, Brasilien, Mexiko och Peru har dock kvar dödsstraffet för brott i krigstid. I den karibiska övärlden har många länder kvar dödsstraffet – i Kuba antogs 1999 en lagstiftning som belägger fler brott med dödsstraff.

I USA har 38 delstater, och även USA federalt, dödsstraff. Efter ett tioårigt moratorium, då landets högsta domstol hade förklarat att dödsstraffet stred mot den amerikanska konstitutionen, återupptogs avrättningarna 1977. Trenden är att antalet verkställanden av dödsstraff i USA ökar. Dödsstraffet har dessutom blivit ett redskap i politiska kampanjer; politiker som är för ett avskaffande anklagas för att ha en ”blödig inställning till brott”.

Såväl Australien som Nya Zeeland har avskaffat dödsstraffet. I Asien har tre länder helt avskaffat det: Kambodja, Nepal och Turkmenistan. I Kina dokumenterade Amnesty International 1 077 avrättningar under 1999. Kina är därmed det land i världen som avrättar flest medborgare. Även Japan har dödsstraff och avrättade sex män under 1998.

De flesta europeiska länder har avskaffat dödsstraffet. I Västeuropa avskaffade Belgien 1996 som sista land dödsstraffet i sin strafflag, och sedan Storbritannien 1998 även tog bort dödsstraffet ur sin militära lagstiftning har alla stater inom EU helt avskaffat det. I Ryssland har landets konstitutionsdomstol beslutat om ett moratorium, och i juni 1999 omvandlade president Boris Jeltsin alla dödsdomar till fängelsestraff. Turkiet har kvar dödsstraffet i sin lagstiftning; den senaste avrättningen ägde rum 1984.

I Mellanöstern och Nordafrika har Israel som enda land avskaffat dödsstraffet, även om man fortfarande har kvar det för vissa brott i krigstid. Den palestinska myndigheten har infört dödsstraffet inom sitt område. Irak, Iran och Saudiarabien är de länder i regionen som avrättar flest. Det finns obekräftade uppgifter som talar om hundratals avrättningar i Irak under 1999, och samma år dokumenterade Amnesty 165 avrättningar Iran och 103 avrättningar i Saudiarabien. Det verkliga antalet är förmodligen högre.

Publicerad i Populär Historia 2/2001