Cellfängelsets historia

"Först huggs handen af, därnäst slås båda skenbenen af, därefter båda armarna, ovan och nedan armbågen, därefter bröst och ryggen slås sedan af och på sistone huggs huvudet av honom.”

Så lyder en dom över en sextonårig dråpare från slutet av 1500-talet. Vid den här tiden stod det fysiska lidandet i centrum för den straffande makten. Rädslan för smärta, eller för att förlora kroppsdelar, skulle avskräcka människor från att begå brott. Dödsstraff var vanligt och kunde utdömas för mer än sextio olika brott, bland annat stöld. I väntan på att straffet skulle verkställas fick de dömda sitta inspärrade i stora salar, exempelvis slottens källare. I städerna fanns fängelser i stadsmurarnas torn och i rådhusen.

Kring sekelskiftet 1800 skedde en förskjutning i synen på brott och straff. Nu var det själen snarare än kroppen som skulle tuktas. För att komma till insikt om sin skuld skulle brottslingen isoleras, vilket krävde en ny typ av fängelse, där fången hade egen cell och även ett arbete. Bakom låg liberala idéer. Den som utvecklade idén om isoleringens betydelse var den brittiske filosofen och juristen Jeremy Bentham. Han kallade sitt fängelse för Panopticon, vilket betyder ”det allseende ögat”.

I Panopticons centrum finns ett vakttorn, varifrån vakter har överblick över hela fängelset. I USA började man bygga sådana cellfängelser i början av 1800-talet. Två olika typer av fängelsesystem utformades, Philadelphia- respektive Auburnsystemet. Bägge utgick från Benthams Panopticon. Philadelphiasystemet skapades av kväkarna i Pennsylvania. Grundtanken var att fångarna skulle hållas isolerade och drabbas av självrannsakan och ånger. Systemet kom att kallas ”the solitary system”.

Den andra typen av fängelse, Auburnsystemet, fick sitt namn efter fängelset i Auburn utanför New York, där idéerna utvecklades. Systemet innebar att fångarna nattetid isolerades från varandra, medan de på dagarna arbetade tillsammans i stora salar där det skulle vara knäpptyst. Metoden kallades även ”the silent system”.

Philadelphiasystemet, som innebar närmast total isolering, kom att bli den dominerande fängelseformen i Europa. I USA ansågs Auburnsystemet bäst, och vi har sett fängelser av den typen i många amerikanska filmer, bland annat interiörer från det berömda fängelset Sing Sing, som byggdes efter ett beslut av staden New York 1825.

Än i dag är många av de amerikanska fängelserna konstruerade efter samma principer. Tekniskt innebar Philadelphiasystemet att rader av celler placerades längs ytterväggarna kring ett öppet ljusschakt med balkongbryggor i varje våningsplan. Egentligen skulle ett riktigt Philadelphiafängelse ha en solfjäderformad plan med en centralvakt i mitten, var­ifrån alla korridorer kunde bevakas. Men i Sverige, som inte hade behov av så stora fängelser, kom istället en mindre T-formad typ att användas.

För Auburnsystemet krävdes en annan byggmetod. Cellerna placerades i en enda lång korridor. Dörrarna var gallerförsedda för att släppa in indirekt ljus från stora korridorfönster.

Även i Philadelphiasystemet arbetade fångarna hårt – dock i enskildhet i sina celler, vars heltäckande dörrar bidrog till isoleringen. Deras enda mänskliga kontakt var fångvaktarna. Under transport­er inom fängelset bar fångarna huvor som dolde ansiktet. Syftet med isoleringen var att de dömda skulle begrunda sina illgärningar.

I Sverige anammades de liberala fångvårdsidéerna av den blivande Oscar I. Kronprins Oscar var reformvänlig på många områden och närde ett kriminalpolitiskt engagemang. Han upprördes av den misär han sett i svenska och norska fängelser, vilken han kopplade samman med fattigdomen och arbetslösheten i samhället. 1840 gav han anonymt ut boken Om straff och straffanstalter, även kallad Gula boken.

Skriften var ett debattinlägg som argumenterade för en förbättrad och humaniserad fångvård enligt cellfängelsesystemet. En del av innehållet i skriften hade författats av Clas Livijn som var ordförande i Styrelsen för rikets fängelser och arbets­inrättningar, där också Oscar satt med.

Författarna tog i Gula boken avstånd från det rådande systemet där mördare och yrkestjuvar blandades med arbetslösa och barn i stora gemensamhetsceller. Lösdriveri och arbetslöshet kunde vara skäl till inspärrning, och de ännu oskyldiga lärde sig snabbt att begå brott. I boken propagerades för Philadelphiasystemet för alla straff som understeg sex år. För längre påföljder rekommenderades arbete i gemenskap, enligt Auburnsystemet.

I ett inledande avsnitt heter det: ”Allt vad man gör i avseende på strafflagarna är blott halvgjort arbete, om man icke tillika sträcker sin omtanke till själva grundvalen: straffanstalternas förbättring. Denna grundsats är i synnerhet tillämplig inom vårt fosterland där fångvården och den korrektionella hustukten ännu befinner sig på en särdeles låg samt föga utvecklad ståndpunkt.”

År 1846 stod de tre första cellfängelserna – i Stockholm, Linköping och Kristianstad – färdiga. Stockholmsfängelset låg vid Norra Bantorget och revs redan 1898. Det året fanns det sammanlagt 47 cellfängelser spridda över hela landet. Byggandet av dessa var en av Sveriges första stora sociala reformer.

1840–41 års riksdag anslog 1,3 miljoner kronor till nya fängelser, vilket räckte till de åtta första. Sammanlagt under 1800-talet byggdes cellfängelser för 5–6 miljoner kronor, vilket motsvarar mer än 35 miljarder kronor i dag.

I första hand var det länsfängelserna som byggdes efter de nya principerna. Där hamnade människor som hade dömts för mindre allvarliga brott. De långtidsdömda placerades ännu på 1870-talet i gemensamhetsfängelser. Därefter infördes cellfängelse även för denna grupp och tre nya centralfängelser – i Stockholm, Göteborg och Malmö – byggdes.

Centralfängelset på Långholmen upp-­fördes åren 1874–80 efter ritningar av fångvårdsstyrelsens egen arkitekt, Vilhelm Theodor Ankar­svärd. Fängelset bestod av fyra flyglar som utgick från en centralt placerad bevakningshall. På så sätt kunde man från en enda punkt kontrollera samtliga korridorer.

På Långholmen förenades Philadelphia- och Auburnsystemen i en och samma anläggning. De båda bakre flyglarna var inrättade efter Philadelphiasystemet och här tillbringade fångarna första delen av strafftiden närmast totalt isolerade under dag och natt; på dagen dock sysselsatta med arbete. Efter celltiden, som kunde vara i flera år, flyttades de till ”gemenskapen” i de båda främre flyglarna. Dessa var byggda efter Auburnsystemet, och eftersom de bara var avsedda att sova i var cellerna inte större än tre kvadratmeter.

Dagarna tillbringades med gemensamt arbete. Nästan alla anställda på fängelserna var tidigare stamanställda militärer. Arbetet i fängelset leddes av en fängelsedirektör, som oftast hade sin bostad i fängelset. I övrigt bestod personalen av predikant, läkare, förste vaktknekt, vaktkvinna, kokerska, tvätterska och gevaldiger, vilka ansvarade för fångtransporterna. De större fängelserna hade även lärare, kantor och kamrer. När förste vaktknektens titel ändrades till vaktmästare började vaktknektarna tituleras vaktkonstaplar.

Även om cellfängelset hade sin bakgrund i liberala idéer hade inte alla i personalen en human syn på fångarna. Den siste Långholmschefen med militära meriter hette Axel Wollin. I början på 1900-talet tillskrev en av fångarna Kungl Maj:t och begärde nåd, eftersom han led av långt framskriden lungsot och ville dö i frihet. Då direktör Wollin fick kännedom om anmälan gick han rasande in till den döende fången och sade, enligt en anmälan till justitieombudsmannen, följande: ”Skall du nu ockra på din sjukdom och begära nåd, du som är en sådan usling och har en sådan snygg meritförteckning.”

Cellstraffet byggde på en idealistisk och humanitär grund, men i praktiken blev det en grym strafform. Det handlade om en fullständig isolering i flera år som psykiskt och fysiskt bröt ned fångarna. ”Efter hand blir cellfången blek och tärd och usel. Snart är han en i förtid bruten människa, som ingenting har kvar att leva för. Många blir vansinniga och måste som sådana forslas till dårhus.” Så berättade en cellfånge anonymt, i slutet på 1800-talet.

1892 kom ett riksdagsbeslut som innebar att alla fångar skulle sitta av de tre första åren av straffet i cell, därefter fick fången gå ut i gemensamt arbete. År 1916 reducerades cellstraffet till ett år för äldre och fyra månader för yngre fångar.

År 1934 kom nästa förkortning: sex månader för äldre och tre för yngre. Snart var cellfängelsernas tid över. Det inhumana i isoleringen blev alltmer uppenbart, och en ny vårdideologi, med mer öppenhet och mer arbete, var på väg att ta över kriminalpolitiken.

1940 öppnades den nya anstalten Hall utanför Södertälje. Där var det mesta annorlunda i förhållande till de gamla cellfängelserna. Området, avgränsat av en mur, hade såväl idrottsplats med fotbollsplan som minigolfbana. Det fanns gräsmattor och stenpartier. Den fånge som skötte sig placerades på en halv- eller helöppen avdelning, där han fick ta emot besök och endast var inlåst under natten.

Den förste juli 1946 trädde en ny verkställighetslag i kraft, som bland annat innebar att cellstraffet avskaffades. Cellfängelserna fortsatte dock att användas, men fångarna var inte längre lika isolerade från varandra, utan tilläts att umgås under bestämda tider.

Fortfarande i dag använder kriminalvården cellfängelserna i Härnösand, Kalmar, Karlskrona och Kristianstad, som alla byggdes mellan 1846 och 1862. Andra cellfängelser har rivits medan en del har förvandlats till hotell, vandrarhem eller lokala kulturcentra.

Publicerad i Populär Historia 6/2008

Fakta: Fängelse istället för kroppsstraff

Fram till 1700-talet var de vanliga påföljderna för brott dödsstraff, kroppsstraff och skamstraff. Successivt blev det vanligare med fängelsestraff, men ännu i 1734 års straff- och missgärningsbalk var fler än sextio olika brott belagda med dödsstraff.

De hårdaste fånginrättningarna, de som innebar straffarbete, var fästningsfängelserna som lydde under Krigskollegium. Häktena sorterade under respektive länsstyrelse och de så kallade rasp- och spinnhusen under Kommerskollegium. På rasphusen (där fångarna sysselsattes med att raspa trä till spån) placerades lösdrivande och »vanartiga» män, och på spinnhusen kvinnor.

I slutet på 1700-talet och början på 1800-talet växte mer humana uppfattningar om straffet fram. Liberala och religiösa strömningar hade betydelse för det nya synsättet. 1825 inrättades Styrelsen över rikets fängelser och arbetsinrättningar, en föregångare till dagens kriminalvårdsstyrelse.

Publicerad i Populär Historia 6/2008

Fakta: Prominenta fängelsekunder

Flera författare, politiker och andra samhällspersoner avtjänade i början av 1900-talet straff på svenska cellfängelser. Ofta var de dömda för förtal eller högmålsbrott. Men deras tillvaro var ofta bättre än den vanliga fångens. Hjalmar Branting fick till exempel både beställa restaurangmat och ta emot besök.

Barbro Alving (»Bang»), författare och journalist, satt 1956 en månad på Långholmen för vägran att delta i en civilförsvarsövning.

August Palm, socialistisk politiker och agitator, dömdes flera gånger, bland annat 1886 och 1888. Den senare gången till tre månaders fängelse för smädelse av riksdagen.

Hjalmar Branting, politiker (senare statsminister) och journalist, avtjänade 1889 tre och en halv månader för tryckfrihetsbrott på Långholmen.

Jan Fridegård, författare, dömdes under sin ungdomstid som soldat för stöld och avtjänade åtta månader på Långholmen kring 1918.

Hinke Berggren, politiker och journalist, avtjänade flera straff, bland annat för ärekränkning. 1911 dömdes han till sex månader på Långholmen för ett föredrag om preventivmedel: »Kärlek utan barn».

Ivan Oljelund, författare och journalist, fick åtta månaders fängelse för högförräderi 1916. Straffet avtjänades på Långholmen.

Knut Wicksell, nationalekonom och politisk liberal aktivist, fick 1909 två månaders fängelse för att ha »gäckat Guds ord» och åstadkommit »allmän förargelse». Straffet avtjänades i Ystad.

Publicerad i Populär Historia 6/2008