Kvinnor i fängelse
Det sena 1800-talets kvinnofängelser i Sverige skilde sig från de manliga. I centralfängelset på Norrmalm i Stockholm låstes kvinnorna in i gemensamma logement där de var förbjudna att prata med varandra. Betydligt oftare än männen tilldelades de disciplinstraff – men slapp å andra sidan prygel.
Sömnadsarbete pågår i en korridor på Växjö fängelse. Foto från omkring 1940.
Livet innanför murarna var svårt på många sätt, men kanske var monotonin det mest krävande. Den ena dagen var den andra lik, vecka efter vecka, månad efter månad: samma rutiner, samma arbetsuppgifter, samma miljö, samma dåliga mat. Vanligtvis uthärdade fångarna sin enahanda tillvaro utan protest, men det hände att de fick nog.
Upplopp i Norrmalms kvinnofängelse
Det var precis detta som hände i centralfängelset för kvinnor på Norrmalm i Stockholm år 1890. En explosion av plötsligt uppflammande vrede resulterade i att fångarna började kasta ut fängelsets inredning genom fönstren. I samtida protokoll från fängelset står det att:
»De fortsatte med fönsternedkastning, nedref kakelugnarne, söndersparkade panel och innerdörrar, hvilket de till största delen nedkastade genom fönstren, hvarjemte de med ur kakelugnarne taget tegel sökte sönderslå logementens ytterdörrar, allt under skrik och tjut.«
De upproriska tillhörde avdelningen för kvinnor som dömts till tvångsarbete för lösdriveri. Deras »brott« bestod, något förenklat, i att de saknade pengar och arbete. Föga förvånande var maten för dessa utblottade människor av största betydelse. De starka reaktionerna grundade sig den här gången i att fångarna hade fått nog av härsket och skämt fläsk och att deras klagomål på födan inte togs på allvar.
Fångar från lägre samhällsklasser
Generellt befolkades fängelserna vid den här tiden till övervägande del av människor från samhällets lägre klasser. Kvinnorna i Norrmalmsfängelset var inget undantag. Deras bakgrund var nästan undantagslöst präglad av umbäranden och elände.
I fängelsepersonalens tidskrift Vård och vakt från den 15 juli 1911 får vi ta del av ett par vittnesmål från några av de tusentals kvinnor som avtjänat straff i fängelset. Skribenten hade besökt resterna efter den gamla anstalten som stängts femton år tidigare och senare delvis rivits.
Gävle fängelses rastgård med tårtformade sektioner à la Philadelphiasystemet, som innebar att fångarna hölls isolerade.
På väggar och bräder återfann reportern inskriptioner som vittnade om saknad, orättvisor och förtvivlan. Trots deras begränsade omfång är det svårt att i dag, drygt hundra år senare, inte bli berörd av dessa meddelanden.
»O, om jag haft en moder!«, »Jag dömdes första gången därför att jag inte stulit. Han, som var mitt allt, hade gjort det.« Eller endast ordet »Varför?« Att samhället långt ifrån alltid behandlade dessa kvinnor särskilt rättvist är tydligt: »Jag på spinnhuset, och han? Ha, ha, ha!« De korta texterna ger en inblick i vad fångarna verkar ha saknat mest och hur de drömde om ett annat liv: »En modersfamn, en fadersfamn. O, den som hade det.«
Norrmalmsfängelset kan beskrivas som ett modernt fängelse i den bemärkelsen att utdömda frihetsstraff avtjänades där. Tidigare hade fängelser främst fungerat som förvaringsplats för personer som undergick rannsakning, innan det egentliga straffet i form av skam-, kropps- och dödsstraff verkställdes.
Philadelphiasystemets isolering
Det moderna fängelsets födelse brukar anges till tiden kring sekelskiftet 1800. Under denna period växte det fram två fängelsesystem i USA som kom att bli inflytelserika världen över, och gavs namn efter de platser där de uppstod: Philadelphiasystemet respektive Auburnsystemet.
I Sverige kom cirka femtio »Philadelphia-fängelser« att byggas från 1850-talet och framåt. Detta system, som här vanligen benäms cellsystemet, gick ut på att fångarna skulle hållas isolerade från varandra och i princip vistas i sina celler dygnet runt. Här skulle de arbeta, inta sina måltider och tillbringa sin fritid.
Ett undantag var den dagliga promenaden. På vägen ut tvingades de bära en mask så att de inte skulle kännas igen av en mötande fånge. Promenaden genomfördes i ensamhet i en liten triangelformad gård. Dessa rastgårdar låg som i en solfjädersformation med murar eller staket som avdelare emellan. I mitten fanns ofta en vaktkur varifrån fångarna övervakades.
Vid sådana fängelser kunde både män och kvinnor förvaras eftersom fångarna var isolerade från varandra. Könsblandade fängelser är annars ovanliga i modern tid.
Ansiktsmasker användes under slutet av 1800-talet och 1900-talets första hälft. Syftet var att isoleringen skulle upprätthållas även utanför cellerna då exempelvis fångar togs till och från de små promenadgårdarna.
I praktiken hittade dock fångarna sätt att kommunicera sinsemellan, till exempel genom smugglade meddelanden och knackspråk. Det senare fungerade, i sin enklaste form, så att en knackning stod för ett A, två för ett B och så vidare. Förkortningar och olika tekniker förenklade dock systemet betydligt för den mer erfarna fången.
En anledning till att cellsystemet hade införts var föreställningen om det skadliga umgänget som kännetecknade de äldre gemensamhetsanstalterna. Dessa betraktades närmast som brottsskolor där de mer förhärdade brottslingarna fick ett fördärvande inflytande på yngre och mer oskyldiga fängelsekunder.
Enligt nya regler som började gälla år 1893 skulle de tre första åren av straffet avtjänas i isolering från andra fångar – tidigare hade denna period vanligen omfattat endast ett år. Detta påbud gällde dock inte alla fångar.
Kvinnorna på Norrmalm slapp isolering
För om vi återvänder till Norrmalmsfängelset kan vi konstatera att fångarna där var undantagna från den dominerande praktiken i Sverige. Istället för att vara isolerade i ensamceller bodde kvinnorna i vad som i källorna beskrivs som gemensamma sovrum. Anstalten var ett centralfängelse vilket innebar att det tog emot fångar med längre strafftider och det är här den intressanta skillnaden mot fängelser för män uppenbarar sig.
Vid så kallade kronohäkten och länsfängelser – inriktade på fångar med strafftider kortare än två år – satt både män och kvinnor isolerade från andra fångar. På centralfängelserna däremot, isolerades männen under de första åren för att sedan vistas gemensamt med andra fångar under dagarna. Kvinnorna kan dock inte ha isolerats under den första strafftiden, eftersom motsvarande fängelser för kvinnor knappast hade några celler överhuvudtaget.
Sovsalar för kvinnliga fångar
De tre centralfängelserna som var inriktade på kvinnliga fångar hade år 1890 totalt 550 platser i sovsalar och endast 46 celler. I centralfängelserna för ett manligt klientel saknades sovsalar. Vi kan dock konstatera att gemensamhetssalarna skulle komma att försvinna även för kvinnor. Centralfängelset på Norrmalm blev det sista av detta slag.
I denna skolsal i Växjö fängelse satt fångarna åtskilda i separata bås. Fotografi från 1929.
Varför tillämpades då inte cellsystemet även för kvinnor förrän långt senare? Då vi saknar forskning på området går det endast att spekulera i motiven. En förklaring som framstår som rimlig är att samtiden helt enkelt inte betraktade samvaron mellan kvinnliga fångar som lika skadlig som den mellan män. Kvinnor ansågs kanske inte lika benägna som män att ta till våld – mot varandra eller mot personalen.
Förbjudet att prata
Skillnaden innebar hursomhelst att fängelsevistelsen för kvinnorna kom att se mycket annorlunda ut jämfört med motsvarande för män. Där de senare satt isolerade i sina celler vistades kvinnorna tillsammans i sovsalar. Historikern Marja Taussi Sjöberg har beskrivit en sådan sal i Norrmalmsfängelset. Hon menar att den liknade ett logement där cirka fyrtio kvinnor bodde tillsammans och sov i hängmattor.
Att prata var förbjudet – något som ska förstås i relation till de isoleringssträvanden som präglade samtidens fångvård. För kvinnorna skulle isoleringen vara mental snarare än fysisk. Talförbudet kringgicks dock ständigt genom att fångarna kommunicerade bland annat med hjälp av tecken. Även utan sådana tekniker var förstås förbudet dömt att ignoreras av människor som bodde ihop.
Strafftiden fylldes främst av långa och monotona arbetsdagar med sömnad, stickning och spinning. Det var arbetsuppgifter som inte nämnvärt hade förändrats sedan arbetsinrättningar som det första spinnhuset öppnades i Amsterdam i slutet av 1500-talet. Produktionen vid Norrmalm bestod bland annat av säng- och fångkläder som tillverkades för fångvårdens räkning.
Arbetet reglerades med både piska och morot. Bristande resultat kunde leda till isoleringscell. Flitiga insatser där produktionen översteg den uppsatta kvoten belönades med mindre ekonomiska tillskott varav en del fick användas till att berika den enformiga kosten med till exempel kött, mjölk och bröd. Resten av pengarna sparades till dess att fången frigavs.
Fler disciplinbrott bland kvinnorna
Kvinnorna vid Norrmalm hade ett rykte om sig att vara besvärliga och antalet straff för disciplinbrott var betydligt högre än för manliga fångar. För en enskild fånge kunde det med åren handla om så mycket som 30–40 bestraffningar totalt. Något liknande har jag inte sett när jag studerat de manliga fångarna vid centralfängelset på Långholmen i Stockholm.
På tvångsarbetsanstalten i Landskrona fanns en syateljé där kvinnorna under sakkunnig ledning sysslade med syarbete. Bland annat gjorde man underkläder till armén. Foto från 1930.
Orsaken till differensen skulle kunna vara att kvinnorna förvarades gemensamt även nattetid då de var mindre övervakade. Manliga fångar med längre straff som suttit av de första åren i isolering fick visserligen arbeta, äta och göra en hel del annat gemensamt, men nattetid låstes de in i små så kallade nattceller.
När det gäller straffen för disciplinbrott som utdömdes vid kvinnofängelset på Norrmalm verkar de vanligtvis ha varit av samma typ som de för manliga fångar. Även förseelserna liknar i stor utsträckning dem jag hittat när jag undersökt situationen bland männen på Långholmen. Vanligen var det olika former av disciplinbrott som bestraffades.
Bara manliga fångar pryglades
En viktig skillnad när det gäller kvinnorna är att de inte kunde bli utsatta för prygel – ett straff som användes på manliga fångar långt in på 1900-talet. Istället var det vanligt att kvinnor sattes i en ljus eller mörk cell. Det senare var ett nog så kännbart straff då fången fick vistas i kolsvart mörker flera dygn i sträck. Minskade matransoner och att sängkläderna togs ifrån dem var också bestraffningsformer som användes.
Varför var det då förbjudet att prygla de kvinnliga fångarna? Även här saknas det forskning. Kanske motiverades prygelstraffet för män med att de ansågs utgöra ett större hot innanför murarna. Eller så kanske det helt enkelt betraktades som olämpligt att använda detta tämligen brutala kroppsstraff på kvinnor. Svaret är säkerligen mångbottnat.
Prygel kunde vara en mycket grym bestraffningsform, något som tagits upp i flera fångbiografier. Alfred Stern, som dömdes för Amaltheadådet i Malmö 1908, berättar till exempel hur fången spändes fast i en prygelbänk och därefter piskades med hasselspön som legat i blöt så att de skulle bli mjuka.
Fyra slag i minuten utdelades. Maximalt kunde det handla om upp till fyrtio slag. Om fången svimmade »så slås det vatten på honom tills han kvicknar till, varefter man fortsätter det ohyggliga straffet«.
På länsfängelser och i kronohäkten förvarades alltså kvinnor på samma sätt som män – i enskilda celler. Det inte svårt att föreställa sig att de kunde vara särskilt utsatta för övergrepp av manliga vakter. I källorna finns exempel på sådana kränkningar, men sannolikt handlar det om toppen av ett isberg – det torde ha varit närmast hopplöst för en fånge att bli trodd när hon kom med anklagelser mot personalen. Vakternas ord vägde betydligt tyngre än internernas.
Foto från en barnsal på Växjö fängelse, cirka 1940.
Kvinnliga vakter hinder mot övergrepp
Med tiden kom det dock att utfärdas författningar och föreskrifter som skyddade de kvinnliga fångarna. Om det var möjligt skulle deras celler utgöra en egen avdelning och, än viktigare: »I cell, där sådan fånge förvaras, får ej vaktknekt ingå, om icke fängelseföreståndare, vaktkvinna eller annan vederbörande är tillstädes.«
Vaktkvinnorna skulle alltså se till »att icke någon vaktknekt eller annan obehörig person« trängde sig in till fångarna. Syftet med detta ska förstås i relation till kvinnornas utsatthet, men möjligen fanns det också en rädsla för att det kunde uppstå relationer mellan intagna och vakter.
Det är värt att framhålla att vaktkvinnorna hade fler viktiga funktioner vid fängelserna. De skulle bland annat sköta om sjuka fångar och följa läkaren vid dennes inspektioner »och ansvara för noggrant verkställande af hans föreskrifter så väl om läkemedels användande, som om de sjukes skötsel och vård i öfrigt«. Trots detta ansvar motsvarade inte deras löner de manliga vakternas.
Födslar i fängelset
En väsentlig skillnad mellan manliga och kvinnliga fängelser var det faktum att det emellanåt föddes barn på de senare. Historikern Roddy Nilsson har studerat Växjöfängelset, som en bit in på 1900-talet huvudsakligen befolkades av kvinnor. Under århundradets första hälft föddes här omkring nittio barn, skriver han. En bieffekt av förlossningen och de ansträngningar som den innebar var att strafftiden ibland kunde överskridas. Modern kunde helt enkelt behöva vila upp sig och återfå sin styrka innan hon lämnade fängelset.
Födslar och närvaron av spädbarn i fängelset innebar såklart att verksamheten och personalen påverkades. Efter en tid utrustades anstalten med en särskild barn-avdelning. Här kunde mödrarna och de nyfödda vistas i större avskildhet.
Sammanfattningsvis står det klart att det funnits tydliga skillnader i fängelsestraffets tillämpning mellan kvinnor och män i Sverige. Utsatthet, närvaro av speciell kvinnlig vaktpersonal, logementliknande lokaler, spädbarn, skillnader i arbetsuppgifter och att prygel inte kunde tillämpas är några sådana.
Ännu återstår det dock många frågetecken kring alla de tusentals kvinnor som suttit i fängelse i Sverige i äldre tid.
Publicerad i Populär Historia 7/2018
