Norrmalmstorgsdramat – sex dagar när Sverige höll andan

I Sverige har händelsen dramatiserats i Håkan Lindhés tv-film Norrmalmstorg (2003), i Albert Schnelzers opera Norrmalmstorgsdramat – att dö på sin post (2018) och i Jonas Åkerlunds Netflixserie Clark (2021). I Hollywood har Ethan Hawke och Noomi Rapace spelat huvudrollerna i Stockholm (2018), en film som blandar svenska och amerikanska som den blandar fiktion och fakta.

Dessutom har en handfull av de inblandade gett ut böcker med sin syn på saken. Rånaren Janne Olsson lät skriva Stockholmssyndromet – en självbiografi (2010). Polisintendenten Eric Rönnegård presenterade Norrmalmstorg – den sanna historien (2013). Den gisslantagna Kristin Enmark konstaterade att Jag blev Stockholmssyndromet (2015).

Clark Olofsson – medbrottsling enligt många, medlare enligt honom själv – gav ut sina memoarer med den talande titeln Vafan var det som hände? (2015), och kom nyligen ut med Skit på dej – en rövarhistoria (2023).

Till det kommer en uppsjö av memoarkapitel, SR-dokumentärer, tio SVT-avsnitt av ”Kriminalkrönikan”, liksom tidningsreportage och tillbakablickande texter som den här. Norrmalmstorgsdramat innehåller inslag som höjer det ovanför andra händelser som har engagerat Sverige.

Vad är då grejen med Norrmalmstorgsdramat? Varför ständigt nya takes – som det heter på nusvenska – på en redan så genomtröskad händelse?

Jan-Erik Olsson, ofta kallad Janne eller ”Janne Fräckis”, var en tämligen obetydlig vaneförbrytare och fängelsestamkund. Förhörsledaren Ingemar Krusell sade långt senare att han inte var ”någon av popbrottslingarna” (”P3 Dokumentär: Norrmalmstorgsdramat”). Det är ett av skälen till att det faktiskt dröjde ett par dagar innan polisen definitivt identifierade rånaren som Olsson.

Inledningsvis trodde man att det rörde sig om en utländsk brottsling, eftersom han pratade engelska. Därefter förutsatte man att rånaren var en viss Kaj Robert ”Kajan” Hansson, en av Clark Olofssons tidigare rånarkumpaner. Detta missförstånd ledde till beslut som i efterhand ter sig dråpliga, men som hade kunnat bli ödesdigra.

Eftersom polisen – och framförallt psykiatern Nils Bejerot – var övertygade om att det var Kaj Hansson som hade barrikaderat sig i ett hörn av banklokalen, kallade man upp Hanssons 17-årige lillebror Dan från Lund för att denne skulle tala storebror till rätta.

Rånaren hade vid det här laget redan ett par gånger visat sig vara skjutbenägen. Bland annat hade han satt ett skott i handen på polismannen Ingemar Warpefelt. Nils Bejerot var tvärsäker när han skickade fram Dan Hansson för att tala rånaren till rätta – ingen skjuter på sin bror, slog den bemärkte psykiatern fast.

Han hade eventuellt rätt i sak, men Dan Hansson var nu inte rånarens bror. Sjuttonåringen möttes av en k-pistsalva och sprang livrädd tillbaka till klungan av människor som hade skickat fram honom. Bejerot övertalade Dan en gång till, med samma resultat. En tredje gång försökte Bejerot att tubba honom, men då fick sjuttonåringen nog.

Snart ringde rånaren från sin plats i banklokalen till polisens provisoriska högkvarter i bankens direktionsrum. Han väste i luren att polisen hade tagit ”fel gubbe”. Dan Hansson skrek ”jävla idioter!” och lämnade Kreditbanken.

Innan dess hade även bröderna Hanssons mamma ringt och försökt att tala sonen till rätta: ”Min sista vädjan, Kaj – lyd mamma!” Det hade Kaj Hansson säkert gjort – om han nu inte hade befunnit sig hos sin fru på Hawaii. Det där initiala missförståndet, och polisens inledande aggressivitet, bidrog säkert till den förvirring och de många låsningar som kom att prägla det fortsatta händelseförloppet.

Sett ur polisens perspektiv var rånet på Kreditbanken avvikande redan från början. Bankrån var ingen ovanlighet under det tidiga sjuttiotalet. De gick normalt till så att rånare med en väntande flyktbil gick in på en bank, hotade med våld, tog med sig största möjliga pengasumma – och drog därifrån.

Detta följt av att polisen utfärdade en efterlysning, varpå skurkarna (som oftast var välkända hos polis och kriminalvård) förr eller senare haffades.

Den man som dök upp med peruk, k-pist och välfylld bag på Kreditbanken agerade inte som rånare normalt gör. Han betedde sig snarare som de flygplanskapare och politiskt präglade aktionsgrupper som också var ett återkommande inslag i tidens nyhetsrapportering.

Han verkade inte vilja pipa därifrån fortast möjligt. Han stannade tvärtom kvar och tog tre anställda kvinnor som gisslan (Birgitta Lundblad, 31 år; Elisabeth Oldgren, 21; och Kristin Enmark, 23) – och började kommunicera krav. Bankrånet var ett medel, inte ett mål.

Rånaren begärde tre miljoner svenska kronor, skottsäkra västar, hjälmar, två pistoler och en fulltankad flyktbil. Mest spektakulärt: han krävde att Clark Olofsson skulle släppas ut från Norrköpingsanstalten och omedelbart föras till banken.

Clark – han var på förnamnsbasis med kvällstidningar och sensationspress – var vid denna tid Sveriges mest beryktade fånge. Idag är det nästan omöjligt att greppa hans status 1973. Han blev ett namn på allas läppar när hans kumpan Gunnar Norgren sommaren 1966, under en gemensam brottsraid genom Sverige, sköt polismannen Ragnar Sandahl till döds.

Skjutningen följdes av en polisjakt som noggrant bevakades av både tidningar och allmänhet. Norgren och Olofsson, 23 respektive 19 år gamla, infångades av poliser utklädda till orienterare. Olofsson fick en blåtira i samband med polisfotograferingen. Bilderna på löpsedlarna associeras lätt till rockmusikens och filmens manliga ikoner. Clark var ung, snygg, farlig – spännande.

Den allmänna tidsandan – en tid av auktoritetsifrågasättande – gjorde att polismordet inte fördömdes allmänt. Även om alla förstås beklagade dådet och sörjde med polismannens anhöriga, så sattes stort fokus i debatten på brottslingarnas trasiga uppväxt.

År 1969 gjorde den unga, hippa regissören Janne Halldoff filmen En dröm om frihet, som uppenbart tar avstamp i rånarduon Norgren och Olofsson och lägger mycket större vikt vid brottslingarnas desperation än vid tragiken runt den skjutne polisen. Och 1973 gav kriminalförfattarparet Maj Sjöwall och Per Wahlöö ut romanen Polismördaren, även den inspirerad av 1966 års händelser. Boken sympatiserar med en ung, vilsen man som har kommit på villovägar och handlat i blindo.

Det vore oegentligt att påstå att Clark mangrant omfamnades av hela samtidsvänstern. Men han råkade växa upp i alldeles rätt tid för en verbal, charmig, manipulativ man utan synbara skrupler. Inne från fängelset drev han fångarnas frågor på ett sätt som antyder en moderiktig medvetenhet. Dessutom hade han vett att oftast bara hota med våld. Och det skadade inte heller att han såg rätt så cool ut.

När den okände rånaren inne på banken begärde att få sällskap av Clark Olofsson verkar få ha tvekat. Polisen lät omedelbart hämta honom på Norrköpingsanstalten. Regeringen – statsminister Olof Palme och justitieminister Lennart Geijer – sade visserligen skarpt nej till tanken att släppa in en ensam Clark till rånaren och gisslan. Men polisen trotsade ministrarna.

Samma polismakt som placerade ut krypskyttar runt torget – uppenbart i avsikt att försöka pricka rånaren inne på banken – kände en sådan tilltro till återfallsförbrytaren Olofsson, att de dels lovade honom gott förhandlingsläge vid kommande nådeansökningar, dels lät honom gå ner ensam i banklokalen.

Den alltid lika vältalige Olofsson sålde också in sig som medlare, rentav den ende tänkbara för uppdraget. I efterhand tyder allting på att det mesta av planen var Clarks. Han och Janne Olsson hade suttit på Kalmarfängelset tillsammans, där Clark hade lindat den mindre erfarne Olsson runt sitt finger med rövarhistorier.

Enligt vissa uppgifter hade Clark dessutom fått en signal om att planen var på väg att sättas i verket – till Norrköpingsanstalten anlände en blomma från hans gravida flickvän Inga-Lill och ”han som kallar dig för Slöfsen”. ”Slöfsen” var Janne Olssons öknamn på Clark, ett typiskt skånskt uttryck för någon som är slö och otränad.

Rikspolischef Carl Persson (1919–2014) satt under hela dramat på Kanslihuset ihop med berörda statsråd och hade alltså inte något operativt ansvar. I sina memoarer är han övertygad om vem som drog i trådarna: ”Utåt fortsatte Clark Olofsson att spela den kombinerade rollen av medlare, hjälte och offer, inåt var han den verklige ledaren.” (Ur Utan omsvep från 1997.)

Perssons bild kom i någon mån att delas av tingsrätten, som dömde Clark som medskyldig. Hovrätten sänkte dock hans straff betänkligt, bland annat med motiveringen att han aldrig hade haft tillgång till rånarens k-pist. Bilden av att Clark ”ställde upp” för de stackars gisslantagna rotade sig åtminstone i en del av samhället.

Visst, han hade ofta uttryckt sin frustration över fängelselivet, och i ett klatschigt citat sagt att han var beredd att simma till Åland för frihetens skull. Och någonstans anade nog alla att han åtminstone drog fördelar av den situation han hamnat i.

Men överlag var nog hållningen att Clark, en smula ruff och tilltufsad av livet, var en snäll gosse innerst inne. I just det här sammanhanget var han – åtminstone nästan – lika mycket offer som gisslan.

Det fortsatta läget inne på Kreditbanken blev allt mer bisarrt. Olsson och Olofsson barrikaderade sig i valvet tillsammans med de tre kvinnorna som Olsson redan hade tagit som gisslan. Dessutom hittade Clark Olofsson ytterligare en bankanställd, den 24-årige Sven Säfström, som hade stått gömd bakom en pelare i sex timmar. Även han togs som gisslan.

Clark Olofsson ringde en mängd telefonsamtal till alla medier som han kom på, för att understryka att han bara var på plats för att hindra en desperat galning att explodera: ”Han har kommit in i rena kamikazestadiet!”

Budskapet från Clark till myndigheterna var: ”Ge bara rånaren – och mig – en fulltankad Ford Mustang, fri lejd och en ansenlig summa i utländska valutor, så kommer gisslan att överleva.” Förhandlingsläget mellan rånarna och polisen låste sig gång på gång.

Nere från valvet, instängd med tre kollegor och två brottslingar med skjutvapen, ringde också 23-åriga Kristin Enmark till Olof Palme. En sömndrucken statsminister fick en upprörd ung kvinna i örat: ”Jag är faktiskt väldigt besviken på dig. Jag har varit socialdemokrat i hela mitt liv, men här sitter ni och schackrar med våra liv!”

Hon underströk också att hon inte var ”det minsta rädd” för gisslantagarna: ”Jag skulle kunna åka hela världen runt med dem!” Däremot sade hon sig vara rädd för polisen, som sett ur hennes perspektiv hade äventyrat deras liv med sin beskjutning.

Det finns en detalj som har kommit att diskuteras flitigt i efterhand, och som också har gett titeln åt den inledningsvis nämnda operan. Enmark har nämligen senare med bestämdhet hävdat att Palme frågade henne om det inte vore skönt ”att dö på sin post”. Det vill säga, att Palme skulle ha antytt att det skulle vara storsint att offra sig för ett högre syftes skull.

Säkerhetspolisen spelade förstås in telefonsamtalet. På upptagningen förekommer inte det replikskifte som Enmark refererar. Men det har inte på något vis hindrat konspirationsteorierna från att flöda.

Polisen agerar till slut handfast. De barrikaderar sig med sandsäckar och krypskyttar och borrar ett hål i golvet ner till bankvalvet. Genom hålet vill de att Olsson ska kasta upp sina vapen. Men han vägrar och skjuter i stället ett varningsskott som träffar ännu en polisman i handen. Borrhålet används senare till att skicka ner förnödenheter, kameror och i slutändan även tårgas.

Även rånarna agerar, kanske rationellt, kanske desperat. De riggar hängsnaror i bankvalvets kassaskåp, som de hotar att sätta runt de gisslantagnas halsar. Om polisen skulle försöka söva de instängda med gas, skulle dessa förlora medvetandet och strypas.

Kristin Enmark erinrade sig långt senare hur Olsson och Olofsson funderade på att skjuta den manliga gisslan, Sven Säfström, i benet, som ett sätt att skrämma sig till förhandlingsutrymme. Hon mindes även hur hon där och då närmast tyckte att bankkollegan sjåpade sig när han protesterade mot detta: ”Men Sven – det är ju bara i benet!”

Till slut lyckades polisen alltså oskadliggöra personerna i valvet med hjälp av tårgas. De fyra i gisslan och Clark Olofsson bars ut på bårar, medan Janne Olsson fick gå på egna ben. Han var bojad mellan två poliser och tydligt exponerad för rullande tevekameror – fyra minuters gatlopp i promenadtakt.

Någon polisrepresentant har i efterhand förklarat att det var svårt att hitta Olssons ambulans, men det låter som en efterkonstruktion. Det är uppenbart att polisen ville hämnas på mannen som hade skjutit på deras kollegor, och fått hela kåren att framstå som passiv, villrådig och onödigt brutal.

Det är mycket som i backspegeln förefaller förvirrat och ogenomtänkt när det gäller Norrmalmstorgsdramat, inte minst från polisens sida. Det är i så fall inte konstigt. Ingen var rimligen beredd på att något sådant här skulle kunna hända. Något liknande hade aldrig skett i Sverige, och har väl inte riktigt ägt rum senare heller.

Man kan konstatera att flera av samhällets företrädare uttryckte sig tämligen skoningslöst om Olsson och Olofsson under dramats förlopp. Olof Palme refererade till dem som ”två vettvillingar”. Justitieminister Geijer, känd för sina idéer om en human kriminalvårdspolitik, förutsatte att rånaren var ”sinnessjuk”. Polischefen Kurt Lindroth kallade honom både ”odjur” och ”en helt omänsklig människa”.

Men när Janne Olsson en tid senare gifte sig inne i fängelset, ställde både Lindroth och Nils Bejerot glatt upp som bröllopsvittnen.

Dramat fick som sagt en relativt lycklig utgång. Därigenom behövde ingen pekas ut som syndabock. Alla kunde pusta ut och applådera polisen för deras insats. Under det extremt pressade förloppet sades och gjordes mycket i affekt. Flera beslut verkar förstås i efterhand okloka, och en viss bitterhet kan anas bland poliser som ansåg sig ha blivit överkörda.

Clark Olofssons kändisskap ökade. Han kom att använda sig av det många gånger, för att markera status på fängelserna och för att framställa sig som en good guy i medierna. Hans fortsatta liv har varit ett ständigt jojo-studsande mellan fängelser och rampljus. Samma natt som han sköts in i ambulansen födde för övrigt hans flickvän deras gemensamma barn.

Janne Olsson muckade från fängelset i början av 1980-talet och har sedan dess hamnat i klammeri med rättvisan flera gånger – dock genom mindre dramatiska brott, av typen momsfiffel. Genom att vara bosatt en längre tid i Thailand har preskriptionstiderna friat honom från åtal.

Tre av de fyra i gisslan har undvikit mikrofoner och kameror. I svallvågorna direkt efter dramat förekom de en del, och uttalade då ett visst missnöje med att ha exploaterats av medierna. Kristin Enmark har framträtt ett antal gånger, och låtit ge ut sin egen redogörelse i bokform, och inte minst klargjort att hon inte anser sig ha lidit av det syndrom som hon var med att ge upphov till.

Många år har gått och Norrmalmstorgsdramat har inte slutat att engagera. Det är inte bara en häpnadsväckande incident med diverse fascinerande ingredienser. Det är också ett dokument över en tid som bara ytligt betraktad påminner om vår egen. Vi får nog räkna med sådana här artiklar också vid Norrmalmstorgsdramats framtida jubileer.

Gisslandramat vid Norrmalmstorg hade pågått i nästan fem dygn när detta foto (ovan) togs klockan fyra på morgonen tisdagen den 28 augusti 1973. Mannen i skägg är Clark Olofsson. Vid värdefacken ses några ur gisslan samt strypsnaror fastknutna vid bankfackens handtag.

Polisen borrade sig igenom valvtaket från våningen ovanför, och bilden är ett av flera spaningsfoton som man lyckades ta. Detta genom att en kamera försedd med en specialkonstruerad utlösningsanordning sänktes ned på en stång genom borrhålet – utan att fotografen exponerades.

Detta var en väl motiverad försiktighetsåtgärd visade det sig, för senare träffades en polisman i handen och kinden av en k-pistkula som avlossades genom borrhålet.

Publicerad i Populär Historia 10/2023