Enbomaffären skakade Sverige

På kvällen den 31 juli 1952 skruvade svenskarna på sina radioapparater för att lyssna till Dagens Ekos rapport från olympiska spelen i Helsingfors. Men ur högtalarna tonade istället åklagare Werner Ryhningers stämma, som på klingande gotländska upprepade de anklagelser om grovt spioneri som han under sommaren riktat mot den så kallade Enbomligans medlemmar. Strax därpå föll domen i ett av de mest besynnerliga rättsfallen i svensk kriminalhistoria. Kallakrigsmystiken hade under några nervkittlande sommarveckor 1952 tätnat med hjälp av berättelser om kommunistiska agenter, surrade hårnålar, mystiska vykort, terrängbrevlådor och kodade meddelanden.

Enbomligans huvudman Fritjof Enbom föreföll, åtminstone inledningsvis, just så förrädiskt verserad och gåtfullt intellektuell som den samtida bilden av Kommunisten föreskrev. Han arbetade som stationskarl vid SJ i Boden och hade värvats som ung spionrekryt redan under kriget för att för Sovjet­unionens räkning göra iakttagelser och föra anteckningar om den tyska transiteringstrafiken. Senare fick han arbete på den kommunistiska tidningen Norrskensflamman och verkade som redaktör på lokalredaktionen i Boden. Och det var just bilden av journalisten Enbom, en bohemisk spjuver, som återgavs i rättsprotokol­let och i den samtida press-­en. Det noterades att han ibland undertecknade sina kåserier i tidningen med signaturen ”Fula fisken”. Han var intresserad av konst, filosofi och kultur och närde även vissa författardrömmar. Under ett antal år reste han mellan Boden och Stockholm under förespegling att sälja sina litterära alster. Enligt en uppgift som cirkulerade i pressen vid tiden för rättegången hade ”spionchefen” själv kamouflerat dessa resor till huvudstaden genom att låta sprida ut i bekantskapskretsen att han sålde pornografiska alster, vilket tarvade en viss klädsam diskretion.

Även kontakten med de ryska agenterna följde spionkons­tens alla regler. På plats i huvudstaden skulle Enbom som igen­känningstecken bära ett exemplar av den i samtiden så populära veckotidningen Se väl synlig i en ytterficka. Hans täcknamn skulle vara Mikael och för att kommunikationen med uppdragsgivarna skulle vara så säker som möjligt skulle följande inledande konversation utspela sig:

– Är ni köpare av en reservoarpenna?

– Nej, men jag behöver ett nytt stift i min.

– Vilket märke?

– Pelikan 3.

Med denna spänningsmättade dialog skulle förbindelsen vara knuten. Några år senare introducerades en ny kontaktmetod med hjälp av vykort med standardfraser och en i förväg bestämd underskrift. Namnet ”Elsa” signalerade exempelvis ett kommande möte andra söndagen i antingen innevarande eller nästkommande månad, beroende på kortets datering. Då Enbom lagt information i en överenskommen terrängbrevlåda i en hålighet i ett stenröse ute på Djurgården, skulle en hårnål placeras på noga avsedd plats i ett ståltrådsstaket vid Östermalms idrottsplats – formad till antingen en spiral eller en ögla, beroende på budskap.

Men all spiondramatik blev slutligen för mycket för Fritjof Enbom. Då underofficeren Hil­ding Andersson, i pressen kallad ”marinspionen”, avslöjades och dömdes till livstids straffarbete för grovt spioneri hösten 1951, försjönk Enbom i tvivel och depression. I ett anfall av ruelse och under alkoholens inverkan julhelgen 1951 avslöjade han hela sin vidsträckta illegala verksamhet för sin vän och hyres­värd i Stockholm, studenten Jan Lodin. Denne kontaktade omgående myndigheterna, varpå säkerhetspolisen satte igång med skuggning av den mystiske, norrländske journalisten.

I februari 1952 ansågs spaningarna vara klara och Enbom an­hölls misstänkt för grovt spioneri. Tämligen omgående under

förhören namngav han ett antal personer, som sedan anhölls en efter en. De misstänktes för att ha försett Enbom med informa­tion på olika sätt. Pressens namn på gruppen blev snart ”Enbom­ligan”, och det talades även om ”Enbom och hans kumpaner”.

Förutom Enbom uppfattades banarbetare Hugo Gjersvold som farligast, en före detta försvarsanställd som blivit entledigad från sin tjänst på grund av sina öppna kommunistsympatier. Enligt åklagaren hade Enbom och Gjersvold långt framskridna planer på organiserandet av en femtekolonn av civilanställda kommunister med vars hjälp Bodens fästning skulle kunna intas vid ett sovjetiskt anfall via Finland. ”Ligan” kom senare även att omfatta trädgårdsmästare Martin Enbom som var Fritjofs bror, en bokförläggare och kommunistisk stats­fullmäktigeledamot i Halmstad vid namn Artur Karlsson, kontoristen Tage Wickström och bangårdsarbetaren Fingal Larsson. Bland dessa män fanns även en kvinna, Lilian Ceder, som arbetat tillsammans med Fritjof Enbom på Norrskensflamman och som i den sensationslystna kvällspressen beskrevs som Enboms utomäktenskapliga kärleksaffär.

Fritjof Enbom och Hugo Gjersvold dömdes till livstids straff­arbete medan de övriga fick längre eller kortare fängelsestraff för spioneri eller medhjälp till spioneri, med undantag för Tage Wickström som helt frikändes från anklagelser.

I domslutet uppräknades en hel rad beslagtagna föremål – Enboms pistol, kamera och radiosändare, en generalstabskarta, uppklistrade fotografier och elektriska kopplingsscheman. Bland dessa föremål fanns även en roman från 1934 av Elsa Eschillius med titeln En vecka i Skåne, den roman på vilken de ryska agenterna och Enbom enligt uppgift hade byggt sin superhemliga kod.

Verkligheten tycktes alltså i fallet Enbomligan överträffa de mest spektakulära politiska thrillers. Det finns dock anledning att tro att verk­ligheten också närmade sig fantasin. Enboms långa bekännelse innehöll näm­ligen ett antal högst motstridiga uppgifter. Dessutom kunde han inte själv visa hur den aktuella radiosändaren fungerade – vilket den inte heller under några omstän­digheter skulle ha gjort, eftersom den visade sig sakna vitala delar.

Mycket tyder på att Fritjof Enboms vilja och önskan om att vara en betydelsefull spion sträckte sig vida förbi hans eventuella prak­tiska förutsättningar. Det menar åtminstone militärhistorikern Stellan Bojerud, den forskare som på senare år har tittat närmare på rättsfallet Enbom. De upp­gifter Enbom samlat ihop och lämnat ut var inte hemliga och skadan var av allt att döma försumbar i jämförelse med den skada som exempelvis Hilding Andersson och den tio år senare avslöjade storspionen Stig Wennerström åsamkade Sverige.

Enbom själv drog sig tillbaka. Han överklagade aldrig sin dom och levde i avskildhet fram till sin död 1974. Samma år, i samband med Henning Sjöströms resningsansökan för Gjersvold, Karlsson och Larsson, publicerade Åke Trankell boken Chef för grupp Norr – en dagdrömmares fantasier i skuggan av det kalla kriget, där tolkningen av Enbom som neurotisk mytoman och dagdrömmare lyftes fram. Hovrätten fastställde vid detta tillfälle domarna över Gjersvold och Karlsson, men frikände Larsson. Gjersvold, som liksom Enbom själv suttit tio år

i fängelse, fortsatte därefter sitt engagemang i frågan om upp­rättelse fram till sin bortgång år 2002. Högsta domstolen hann dock aldrig ta ställning till den nya resningsansökan som denne lämnade in under hösten 2001.

Hur kunde Fritjof Enboms motstridiga och i flera väsentliga aspekter bevisligen felaktiga uppgifter resultera i flera långa fängelsestraff inklusive livstid för Enbom själv och Hugo Gjersvold? För att besvara en sådan fråga behövs en bredare utblick, som omfattar inte bara det kalla krigets hotbild, utan som synliggör även dess goda motbild, folkhemmets Sverige. Kanske mer än något annat rättsfall under 1950-talet talade fallet Enbomligan till sin tid. Spionchefen Fritjof Enbom själv fick representera såväl hot mot den sociala ordningen som hot mot den nationella säkerheten.

Hotbilderna i det kalla krigets tidsanda är lättast att urskilja. Just samma dag som rättegången mot Enbom inleddes kom rapporterna om det nedskjutna Catalinaplan som blev upp­tak­ten till en av de mest allvarliga diplomatiska kriser som förevarit mellan Sverige och Sovjetunionen. Enbomprocessen och den så kallade Catalinaaffären fick parallellt stort utrymme och i pressen sattes de förklarligt nog i samband med varandra.

I Enbomligans kölvatten skapades också en kraftig opinion som krävde en förstärkning av säkerhetstjänsten och dess makt­befogenheter. Såväl de borgerliga och de liberala som de socialdemokratiska dagstidningarnas ledar- och debatt­sidor fylldes av upprop för nya lagar om avlyssning och registrering av kommunister i statlig tjänst. En allmän ”räfst med de röda” proklamerades.

Vid denna tid, då den sovjetiska invasionen tycktes stå för dörren, skulle därför även civilbefolkningen aktiveras och engageras för det kollektiva goda. Under några år i början av 1950-talet var spioner och spionage hetast möjliga stoff i den allmänna debatten.

I april 1952, bland annat mot bakgrund av Enbomavslöjandet, uppmanade statsminister Tage Erlander ”den stora detektiven allmänheten” att nu på allvar hjälpa till i kampen mot det kommunistiska spionaget. Också Centralkommittén Folk och försvar lanserade en särskild kampanj mot ”femtekolonnfaran” under 1950-talets fyra första år. Och 1952 års version av Om kriget kommer – vägledning för Sveriges medborgare, i folkmun kallad ”krigskatekesen”, var den första civilförsvarsskrift som delades ut till Sveriges samtliga hushåll, upplagan var 2,8 miljoner exemplar. En egen sida i denna skrift var ägnad spion­faran, där en svart spindel i sitt spunna nät fick illustrera spio­nernas ständigt bedrägliga aktivitet och närvaro på svensk mark.

Farorna tycktes lura bakom varje hörn. Vem som helst kunde vara spion. ph

Marie Cronqvist är historiker vid Lunds universitet. Förra året utkom hennes doktorsavhandling om efterkrigstidens spionaffärer i Sverige, Mannen i mitten – Ett spiondrama i svensk kallakrigskultur (Carlsson bokförlag).

Beskrivningarna av personen Fritjof Enbom kan ses som ett fönster mot folkhemmets hyllade värden vid 1950-talets början. Inte minst kriminaljournalistiken synliggjorde den svenska gemenskapens gränser och visade hur utnämnandet av brottslingar och andra avvikare i folkhemmet gick till.

Enbom själv framställdes i förundersökningen och därefter i pressen som ett av det svenska samhällets olycksbarn – en naiv och lättledd samt utpräglat bohemisk och intellektuell man, som först drivits att spionera av ideologiska skäl men som sedan fortsatt av penningbegär. Under våren och sommaren 1952 utkristalliserades bilden av en tankspridd slarver, en långhårig, långskäggig och »bisarr uppenbarelse» eller »en vårdslös bohemnatur» som kunde ses vandra planlöst omkring med kameran oförsiktigt slängd över axeln. Det hette att han misskötte sin personliga hygien och att han mer än en gång kommit för sent till sitt arbete. På intet sätt tycktes han höra hemma i välfärdens ordningsamma Sverige.

Medan det kalla krigets allra frostigaste vind således svepte in över Sverige under våren och sommaren 1952, stod Fritjof Enbom dubbelt stigmatiserad när spioneri och bohemeri gick hand i hand. I fallet Enbomligan mötte ofärd välfärd; kallt krig och svenskt folkhem var två sidor av samma mynt. En inte oväsentlig aspekt var att »Fula fisken» själv inte hade några problem att spela huvudrollen i tids-andans stora drama; att tala ut, bekänna och beklaga alla de hisnande spionäventyr han hade erfarit. Enbom blev sin tids svenska superbrottsling.

Och symptomatiskt nog gav också rättsfallet Enbom, mer än något annat fall i det tidiga 1950-talets kriminaljournalistik, upphov till ett stort antal sidoberättelser i den kolorerade pressen. Människor i storspionens närhet fick möjlighet att ta till orda. I berättelser som »Spionen var min vän», »Jag var kär i Frit-jof Enbom» och »Spionmor biktar sig» rymdes all tidens samhälleliga fruktan och fascination.

Publicerad i Populär Historia 12/2005