Brottsoffer i skymundan

Påskaftonen år 1792 hade båtsmannen Nils Sjökarl sexuellt umgänge med sin tjugoåriga dotter Maria. Maria har berättat för prästen att hon förgäves kämpade emot. Hovrätten dömde både Nils och Maria till döden.

När vi i dag, i hovrättens dombok från 1793, läser om Maria och hennes far, ser vi tydligt bilden av ett offer och en förövare. Maria berättar att pappan förgripit sig på henne vid fyra tillfällen, att han använt mycket våld och att hon försökt värja sig.

Dödsstraffet som hovrätten utdömde mildrades senare av högre instans. Även om de båda förtjänade straffet enligt lagens bokstav, tog man hänsyn till att det saknades vittnen, att Nils aldrig tidigare begått något brott och att Maria hade så ringa kristendomskunskaper. Ingenstans i texterna kring målet behandlas dock Maria som ett offer.

Eva Österberg, historieprofessor vid Lunds universitet, har studerat hur samhällets syn på den som utsatts för brott förändrats från att man bara i undantagsfall betraktat någon som offer, till dagens brottsofferjourer.

– Att tala om brottsoffer är ett förvånande sent fenomen. Själva sammansättningen av orden ”brott” och ”offer” dyker faktiskt inte upp i språket förrän på 1970-talet.

Sexualbrott under 500 år

Tillsammans med kollegorna Eva Bergenlöv och Marie Lindstedt Cronberg, som sammanställt femhundra år av lagstiftning, rättspraxis och samhällsdebatt, har Eva Österberg analyserat hur synen på brott, förövare och offer förändrats från reformationen till i dag.

Resultatet presenteras i boken Offer för brott (Nordic Academic Press) som utkom i höstas. De har valt att inrikta studierna på våldtäkt, incest och barnamord, eftersom de anser att processer kring brott som har med sexualitet att göra är en bra indikator på moralsynen i samhället.

Undersökningen är unik i sitt slag eftersom den omfattar en så lång tidsperiod och inte bara inriktar sig på lagstiftning, utan också på hur lagarna praktiserats och hur debatten förts.

Att använda reformationen som startpunkt var naturligt. Från den tiden hade Sverige en kraftfull statsapparat som kunde påverka synen på brott och straff, samt en etablerad kyrka som under ett par hundra år i hög grad hade makt över rättsväsendet, och införde strikta regler för kvinnors och mäns roller.

Dödsstraff för incest

Domare tog ofta Bibeln till hjälp i sitt arbete. På 1500-talet omfattade till exempel incestlagarna inte bara sexuellt umgänge mellan familjemedlemmar, utan även med mer avlägsna släktingar och med sådana som gift in sig i en släkt. Straffet var döden för båda inblandade, allt enligt Tredje Moseboken. De som avrättades för incest under 1600-talet var oftast svåger och svägerska som haft sexuellt umgänge med varandra.

Vid slutet av 1700-talet beslutades att dödsdomar regelmässigt skulle granskas av Kungl Maj:t. Följden blev att alla incestdomar mildrades, som i fallet med Maria och Nils. När barn var inblandade kunde domstolarna i praktiken se det som förmildrande att de tvingats till incest, och utdela ett lindrigare straff.

Men först i 1864 års strafflag står det uttalat att vuxna ska ha strängare straff än barn. Inte förrän 1937 kunde i lagens mening den yngre betraktas som offer.

– Att det tidigare varit så svårt att se någon som offer i incestmålen kan bara förstås i sin religiösa kontext. Blodskam var först och främst ett brott mot Gud. Straffet skulle ge Gud upprättelse, säger Marie Lindstedt Cronberg, den i forskartrion som kartlagt just incestmålen.

Barnamord under 1700-talet

Ett av de mest uppmärksammade kriminalpolitiska problemen under 1700-talet var barnamorden. Det kunde vara vanskligt att bevisa vem som var mor till ett upphittat spädbarnslik – en omdiskuterad metod var att tvångsmjölka alla ogifta kvinnor i trakten.

Lagens män kunde också ha svårt att avgöra om barnet varit dött vid födseln eller inte, och mål angående fördrivna foster ledde till diskussioner om när livet börjar. Brotten fick mycket uppmärksamhet, trots att de var relativt få.

Det var den hårda synen på sexuellt umgänge utom äktenskapet som drev kvinnor att dölja alla bevis för att något sådant förelegat. Pressen på kvinnan och de dåliga framtidsutsikterna för det oäkta barnet gjorde att somliga valde den desperata lösningen att ta livet av sin egen avkomma. Brottet sågs som mycket allvarligt och straffades med döden fram till 1861.

Det finns rikligt med texter från 1600- och 1700-talen där problemen kring barnamord diskuteras – men ingenstans uppmärksammades kvinnorna som offer för omständigheterna. I stället var de dubbelt förhärdade: först sexualförbryterskor och sedan mörderskor.

Dödsstraff för våldtäkt

Våldtäkt betraktades redan i våra äldsta lagar som ett mycket allvarligt brott; fram till 1779 var det belagt med dödsstraff. En seglivad myt är att våldtäkt sågs som ett brott mot kvinnans make eller familj, som skulle blivit skymfade av handlingen. Redan i Birger Jarls lagar från mitten av 1200-talet var det kvinnan själv som ansågs vara drabbad och det var hon som skulle kompenseras. Hennes ära hade kränkts, ingen annans.

Ett problem med våldtäkt – då som nu – är hur den ska bevisas. Precis som incest sågs våldtäkt, efter reformationen, som ett brott mot Gud. Det gällde också soldater i krig. Men för att få en man fälld för våldtäkt krävdes stark bevisning. Helst skulle det finnas vittnen som kunde styrka att kvinnan ropat på hjälp. För att undvika dödsdom var det också av stor vikt att kvinnan genast anmälde händelsen.

Kraftigt våld för fällande våldtäktsdom

Från 1864 var det inte längre den kränkta äran som var brottets kärna. Nu kom lagen att handla om kvinnans kropp och fysiska skador. I och med det blev det ännu viktigare att våldet varit kraftigt för att en man skulle bli fälld. Förmildrande för honom var om kvinnan hade rykte om sig att vara lösaktig och man beaktade också hennes beteende strax före våldtäkten.

Kravet på kraftigt våld gällde långt in på 1900-talet, liksom kravet på att kvinnan hade kämpat emot hela tiden. Ett rättsfall från 1941 är ett tydligt exempel på det. Den nittonåriga textilarbeterskan Margot hade träffat Persson, 25 år och gift, på nöjesfältet Liseberg i Göteborg en junikväll. De hade dansat och sedan slagit följe en bit på vägen, i syfte att var och en gå hem till sitt.

Under promenaden kastade sig Persson över Margot, som försökte värja sig och ropade på hjälp. Efter en strid som enligt Persson varade i 15–20 minuter, gav Margot upp: ”jag ger mig, jag orkar inte mer”, varpå Persson genomförde samlag med henne.

Motståndet räckte inte i rätten

I rådhusrätten räknades inte 15–20 minuters kamp som tillräckligt motstånd, trots att Margot i läkarintyget beskrivs som spensligt byggd. Inte heller de omfattande sårskador Margot kunde visa upp räckte för att fälla Persson, eftersom Margot faktiskt slutligen gett sig.

– Det fanns en generell syn i samhället som gick ut på att en man behövde använda ett visst mått av våld för att betvinga en kvinna, och att det ingick i den normala sexualitetens regler, säger Marie Lindstedt Cronberg.

Att kvinnan gjorde motstånd behövde inte, enligt den tidens uppfattning, betyda att hon inte ville. Moralen krävde att hon var svårövertalad. Därför var det svårt att avgöra i konkreta fall om motståndet varit äkta och om mannen i så fall verkligen uppfattat det.

I den senaste sexualbrottsutredningen i Sverige diskuterades om fysiskt våld var nödvändigt för rubriceringen våldtäkt. Kanske kunde det ersättas med kriteriet ”brist på samtycke”. Men i betänkandet, som kom 2001, finns våldskravet fortfarande kvar.

– Samhällsutvecklingen går mot att ett uttalat nej skall räcka. Men det svåra är förstås att få det att fungera i en rättegång, kanske kommer det aldrig att göra det. Vi vill gärna ha någon form av konkreta bevis, som sönderrivna kläder eller blåmärken, säger Eva Österberg.

Förändrad syn på sexualbrott

Jämfört med förr har attityderna kring den här typen av brott förändrats mycket under 1900-talet. Sexuella övergrepp mot barn är nog det tydligaste exemplet på brott som har synliggjorts och diskuterats.

– Attityder och normer ändrar sig fortare nu än förr. I det äldre samhället låg den religiösa världsbilden fast väldigt länge och gav inte utrymme åt någon opposition. Den strikta moraluppfattningen som kom med reformationen bestämde synen på tillåten och otillåten sexualitet i minst ett par hundra år. Först på 1800-talet började de uppfattningarna luckras upp.

Sekulariseringen är en anledning till att brottsoffren har kunnat synliggöras under 1900-talets senare del, men Eva Österberg tror att det finns fler förklaringar. Till viss del har den feministiska debatten och kvinnojourerna banat väg för brottsofferjourerna.

Allmän humanisering

Men framför allt har vi en allmän humanisering att tacka för utvecklingen, tror hon. Samhället har blivit allt mer inställt på att ta ansvar för alla medborgare och värna individens autonomi. En del forskare talar om 1900-talet som en civilisationsprocess.

– Men man kan fundera över om utvecklingen varit odelat positiv för brottsoffren, kriminologerna talar om eventuellt negativa sidor av att bli sedd som ett offer. Frågan är hur samhället tar hand om den oskyldigt drabbade människan på det mest humana sättet. Det är en kolossalt svår fråga, etiskt och existentiellt.

Eva Österberg tror själv inte att det är någon nackdel att bli erkänd som brottsoffer – det är hanteringen av offret i rättsprocessen som kan bli problematisk. En del forskare hävdar att det moderna rättssystemet, där professionella experter företräder offret, blir för anonymt.

"Restorative justice"

I USA och en del andra länder provar man olika typer av så kallad restorative justice, ”återställande rättvisa”. Det liknar en återgång till äldre tider, då individen själv drev sitt mål till upprättelse, öga mot öga med förövaren.

I Sverige har Brottsförebyggande rådet (BRÅ) lett försök med så kallad medling mellan offer och förövare. Eva Österberg tror att ett sådant system kan ha sina fördelar, men tycker att det är svårt att odelat ta ställning för restorative justice. Många brottsoffer vill kanske inte möta sina plågoandar, utan föredrar att kunna hålla sig på avstånd med domstolar och professionell hjälp.

– Något man aldrig får glömma är att den som blir offer, i alla tider och kulturer, blir det på många olika sätt – inte minst för sin egen skräck. Skadan kan nog egentligen aldrig upphävas.

Hon tycker att det är viktigt att känna ett intensivt engagemang för brottsoffer för att kunna forska kring deras situation. Annars går det inte att förstå hur grymma omständigheterna varit genom historien. Men hon är noga med att poängtera att det också fanns inslag av medkänsla förr. I domböckerna lyser ibland våndan hos domstolens män igenom.

– Den moderna diskussionen om en återgång till restorative justice är ett annat exempel på att det fanns positiva inslag i de forna rättssystemen, menar Eva Österberg. Allt var inte dåligt förr, och allt är inte bra nu.

Publicerad i Populär Historia 1/2003

Fakta: Forskning om sexuellt våld

Av Anna Larsdotter

Vid flera institutioner vid landets universitet pågår det just nu avhandlingsarbete och forskning kring frågor om sexuellt våld, incest, prostitution och sedlighet. I november disputerade historikern Karin Hassan Jansson på en avhandling med titeln Kvinnofrid – synen på våldtäkt och konstruktionen av kön i Sverige 1600–1800.

I Lund forskar Anna Jansdotter om prostitution kring förra sekelskiftet och i Stockholm har Maria Wendt Höjer nyligen lagt fram en avhandling i statsvetenskap om hur frågor om våld mot kvinnor behandlats i svensk politik mellan 1930 och 1990.

När Karin Hassan Jansson började skriva om våldtäkt ur ett historiskt perspektiv i mitten av 1990-talet var hon ensam på fältet. Det fanns fortfarande en tveksamhet bland historiker att närma sig ämnet och det ansågs inte självklart fruktbart. Men historieämnet har vidgats och det intresse för genusteori och könsrelationer som växt fram har betytt att forskningskartan i grunden fått ritas om.

– Det skedde ett tydligt trendbrott på 1970-talet, säger Karin Hassan Jansson. Olika radikalfeministers omvärdering av våldtäkt från ett individuellt brottsfall till ett samhällsproblem och kulturfenomen gav bestående resultat i debatten. All den forskning som gjorts kring sexuellt våld tar på något sätt avstamp i de här tankarna.

från att ha varit ett negligerat ämne, som i den mån det alls diskuterades snarare handlade om patologi än om kultur, fungerar våldtäkten i dag som en extrem skärningspunkt för den forskare som vill studera könsrelationer. Detta är i sig högintressant i en tid när vi är så fokuserade på jämställdhet och hur vi ska uppnå den, menar Karin Hassan Jansson.

Liksom när det gäller jämlikhet finns det i dag en djup klyfta mellan den officiella synen på våld och rådande verklighet. Allt våldsutövande är formellt förbjudet samtidigt som samhället hela tiden för en kamp mot det, vilket gör ämnet spänningsladdat och intressant för forskare.

I det tidigmoderna Sverige var våld ofta en helt legitim väg för konfliktlösning, påpekar Karin Hassan Jansson. Det gavs en mening i olika kontexter som inte finns i dag. Ett historiskt studium av våld som kommunikationsform mellan människor kan hjälpa oss att förstå det våld som vårt eget samhälle utövar.

Att den historiska analysen erkänns som fruktbar för att begripa samtidens problem har Karin Hassan Jansson nyligen fått bevis för då hon inbjudits att föreläsa för ett antal polisaspiranter, sexualbrottsutredare och åklagare som intresserat sig för hennes forskningsresultat.

Publicerad i Populär Historia 1/2003