Därför blev Olof Palme S-ordförande

Historikern Kjell Östberg har gett ut ett tvåbandsverk om Olof Palme, stridbar statsminister och ledare för socialdemokraterna under en händelserik tid i Sveriges historia.

Olof Palme demonstrerar mot USA:s krig i Vietnam tillsammans med Nordvietnams ambassadör Nguyen Tho Chan (till vänster).

Kjell Östberg, varför var Olof Palme ett så självklart val för Socialdemokraterna 1969?

– För att han representerade tids­andan. Sextiotalet var en period av kraftig radikalisering och partiet stod inför ett vägval. Den äldre gene­rationen hade svårt att hänga med i de viktiga frågorna. Palme däremot, hade redskapen: det breda internationella perspektivet, beläsenheten, kontakten med de intellektuella.

– Visst fanns det de som hade Sträng som förstahandsval, men, som Erlander sa i ett berömt uttalande: ”Vad vet Gunnar Sträng om abortfrågan?” Hos de äldre fanns en okunnighet om samtiden.

Palme föddes i överklassen. Det har pratats mycket om klassförräderi, men tog han inte också med sig en del idégods från sitt hem och sin uppväxtmiljö?

– Det väsentliga var nog brytningarna. Familjen Palme var i grunden reaktionär, man var tveksam till demokrati och trodde på Hitler. Man var också antijudisk – när en familjemedlem gifte sig med en person av judisk börd gick Palmes farmor på bröllopet klädd i sorgkläder! Möjligen kan hans syn på flyktingpolitiken ha påverkats positivt av hans uppväxt eftersom hans mamma (Elisabeth von Knieriem) själv var politisk flykting.

Han har kallats karriärist. Men att som välutbildad och välbeställd ung man bli socialdemokrat på femtiotalet tycks inte speciellt karriärmässigt?

– Nej, Palme skulle naturligtvis aldrig ha valt socialdemokraterna om han inte haft en övertygelse om att de här idéerna var viktiga. Han var en idé­buren politiker och övertygad socialist – om än inte speciellt radikal. Visst ville han göra karriär, men att se honom som karriärist är att undervärdera honom. Han ville verkligen förändra världen.

Palme benämndes ibland ”Erlanders underbarn”. Vad betydde de för varandra?

– Jag har kallat deras förhållande för en intellektuell kärlekshistoria. De hade ett stort utbyte av varandra, intellektuellt och politiskt, men närde också en personlig vänskap. En del har velat se Erlander som den far Palme saknade, och så kan det förstås ha varit även om jag inte själv vill spekulera i detta. För Erlander var Palme otroligt viktig, han var en sparringpartner på lika villkor.

Palme var ju en oerhört hård kritiker av Vietnamkriget. Samtidigt kunde de goda förbindelserna med USA i stort sett upprätthållas. Hur var det möjligt?

– Den amerikanska synen på demo­krati var viktig för Palme och Viet­namkriget innebar, enligt hans sätt att se, att amerikanerna svek sina ideal. Den attityd Palme intog var en ganska allmän vänsterståndpunkt, även om den kanske var ovanlig för en ledande statsman. Sverige hade ju sedan länge fört ett säkerhetspolitiskt dubbelspel med USA och för Palme var det viktigt att inte äventyra försvarssamarbetet. Han var vår mest amerikanska politiker, men oerhört skicklig på att manövrera mellan intressena.

Din tes är att Palmes framgång berodde på att han på ett unikt sätt kunde läsa sin tid? Hur länge klarade han av det?

– Problemet var att förutsättningarna förändrades. Innan han blev statsminister kunde han verka friare och var inte på samma sätt bunden av en officiell linje. Han var en politisk libero. På 70-talet kom han i konflikt med många grupper som hade önskat en radikalare politik. Ett exempel är kärnkraften. Palme såg tillväxt som en viktig förutsättning för den politik han företrädde och här kom han på kollisionskurs med kärnkraftsmotståndarna.

Under Palmes första år som stats­minister genomförde han en lång rad välfärdsreformer. Vilken är viktigast, menar du?

– Framförallt är det totaliteten som är fascinerande. Men när det gäller vad som påverkar oss mest i dag är det nog jämställdhetspolitiken. Föräldraförsäkringen, daghemsutbyggnaden och den fria aborten är alla reformer och förändringar som än i dag gör Sverige till ett unikt land. Där står vi ut! Det var ju inte bara Palme som förfäktade de här idéerna, men han hade förmåga att göra en helhet av dem.

I dag granskas politikers privatliv väldigt hårt och detaljerat. Hur hade Palme klarat det?

– Min uppfattning är att han inte hörde till de politiker som fifflar. Det var viktigt för honom att inte skaffa sig förmåner och att leva som han lärde. När Harvardaffären dök upp 1985 var journalisterna överlyckliga: "Äntligen har vi hittat något på Palme!"

Huruvida det han gjorde var olagligt eller inte är inte klarlagt, men han hade i alla fall, av oförsiktighet, befunnit sig i utkanten av skattelagstift­ningen. Det tog honom mycket hårt och bidrog till hans nedslitning.

Vilken kunskap som du fått om Palme överraskade dig mest under arbetet med boken?

– Att hans kritik mot USA:s krig i Vietnam var så djup och äkta känd. Han var beredd att offra saker för den. Att han, med sin radikala image, så lättvindigt skulle bli Kjell-Olof Feldts trognaste stöttepelare och acceptera nyliberalismen förvånade mig också.

Vissa tycker att han är överskattad, andra att han är en hjälte. Går det i dag att göra en utvärdering av honom som historisk person?

– Bra eller dålig så var han 1900-talets mest betydande politiker. Han verkade länge och inom enormt många områden. Få människor har haft ett sådant inflytande, ideologiskt och politiskt, som Palme.