Perspektiv: Palme och det nya medielandskapet

Den här våren ger Malmöoperan Verdis Maskeradbalen i en ny och omdiskuterad version. Handlingen har förlagts till 1980-talet och dramats huvudperson är inte, som i originalet, Gustav III, utan Olof Palme. Scenrum­met går i betonggrått, medarbetarna bugar och bockar och lyder hans minsta vink, i välregisserade framträdanden fladdrar fanorna, röda nejlikor regnar ner samtidigt som journalisterna krälar i stoftet med sina kameror och mikrofoner. I tredje akten blir Olof Palme skjuten, offer för ett svartsjukedrama efter en kärleksaffär med hustrun till sin närmaste medarbetare.

11 juli 2006 av Gunnela Björk

Avsikten är inte att här landa i någon operarecension, men det är svårt att låta bli att notera hur uppsättningen associerar till den mytbildning som förekom om Olof Palme redan under hans livstid. Tjugo år efter sin död är han fortfarande en person som väcker starka känslor. Till detta bidrar att mordet med tiden fått en symbolisk betydelse som ett slags slutpunkt för vad som ibland har kallats framgångssagan om Sverige: det lilla landet i norr som lyckades att, åtminstone i egna ögon, bli världsmästare i välfärd, jämlikhet och solidaritet.

Det tog också nästan tjugo år för den akademiska forskningen att ta sig an Olof Palme – kanske är det den distans som en historiker kan behöva till sitt forskningsobjekt. I likhet med Maskeradbalens regissör Peter Oskarson är jag uppväxt i det Sverige där Olof Palme var en central politiker som de flesta människor hade bestämda åsikter om. Jag har som fors-kare varit tvungen att fråga mig hur detta påverkat min analys. Många av Palmes medarbetare, hans familj, hans beundrare och hans antagonister lever – vilka konsekvenser får det i form av medvetna eller omedvetna hänsynstaganden? Det som för min generation är samtids-historia är för en stor del av befolkningen historia. Det väcker många frågor om vad som behöver förklaras i texten och vad som kan uppfattas som självklarheter.

Olof Palme var politiker i en turbulent tid. Han blev aktiv socialdemokrat på 1950-talet, då Herbert Tingsten deklarerade ideologiernas död. Han var statsråd under vänsterradikaliseringen på 1960-talet och statsminister under 1970-talets kraftmätning mellan vänster- och högerkrafter. Sina sista år verkade han i ett klimat präglat av nyliberala tongångar och marknadskrafternas dominans över politiken. Under samma tid förändrades mediesituationen kraftigt, från en stark partipress och en enda radiokanal till ett medielandskap dominerat av televisionen. Det innebar också för-ändrade förutsättningar för politisk verksamhet. Mediernas betydelse för den politiska åsiktsbildningen ökade. Att agera i och gentemot medierna blev en allt större del av vardags-arbetet för Olof Palme och andra politiker. Det som den engelske sociologen John B Thompson har kallat the manage-ment of visibility, att kunna handskas med och behålla kontrollen över sin synlighet i medierna, blev på ett annat sätt än tidigare nödvändigt för politisk framgång.

Detta är också utgångspunkten för min undersökning Olof Palme och medierna. Hur handskades Palme med det nya TV-mediet, med pressens allt större intresse för politik och samhällsfrågor, den ökande personcentreringen och den nya journalistrollen som satte kritisk granskning av makten i högsätet? Och vad blev utfallet, det vill säga hur framträdde och skildrades Palme i medierna? Källmaterialet har i första hand varit tidningar, radio- och TV-program, kompletterat med brev och andra handlingar i Olof Palmes arkiv (på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm och snart även på www.olofpalme.org) samt intervjuer med medarbetare och journalister.

Under den gångna våren har ju frågan om förhållandet mellan politik och medier gång på gång aktualiserats. Hemliga e-postlistor, politisk ryktesspridning och privat umgänge mellan politiker och journalister – var går gränsen för vad som är förenligt med det journalistiska uppdraget att bevaka makten? Journalister och politiker måste ju, vare sig de vill det eller inte, upprätthålla en relation som tillåter dem att både samarbeta och tillvarata sina olika intressen. Det kräver en balansgång mellan närhet och distans.

Palme bidrog på sin tid till att minska avståndet mellan granskare och granskad. I likhet med många yngre journalister anammade han den informella stilen. Vänlig, jämställd och tillmötesgående; som en journalist skrev 1968, ”du och bror med alla”. I statsrådskretsar var detta något nytt. Statsminister Tage Erlander liksom statsråden tilltalades normalt med ni eller ”(stats)ministern” av journalisterna i alla officiella sammanhang.

Palme var oerhört tillgänglig för journalister, beredd att gå dem långt till mötes för att åstadkomma en nyhetsartikel, ett inslag eller en bra bild, under förutsättning att han i gengäld fick publicitet som han inte upplevde som illvillig eller uttryck för en dold politisk agenda. Även om han i princip aldrig umgicks privat med journalister så samtalade, åt och reste han med dem under förhållanden där gränsen mellan arbete och avkoppling stundom var diffus.

Under den radikalisering som präglade samhället i slutet av 1960-talet framstod Olof Palme för en del journalister mer som en symbol för det växande motståndet mot auktoriteter, orättvisor och USA:s krig i Vietnam, än som en makthavare att kritiskt granska. Att hans person och politik framställdes i positiv dager var ett gemensamt intresse för Olof Palme och de journalister som inte sällan själva var en del av den radikala rörelsen.

Men vänstervinden mojnade och de journalistiska idealen förändrades. Undan för undan formaliserades Olof Palmes umgänge med journalisterna. Han fick allt fler medarbetare som hade till uppgift att hantera mediefrågor. Hans tid blev mer och mer uppbokad, journalisterna blev fler och fler och säkerhetsrutinerna rigorösare. Det bidrog till att de informella kontaktytorna blev färre och presskonferenserna och pressmeddelandena fler. Journalisterna å sin sida såg som sitt uppdrag att kritiskt granska makten och betraktade hans kollegiala inställning och beredskap att ställa upp med större misstänksamhet.

Olof Palme dominerade svensk politik under många år. Bilden av honom behöver fördjupas och nyanseras för att inte bara myterna och mordet ska prägla hans efter mäle. Därför är det viktigt att forskningen om honom nu har kommit igång på en rad olika områden och att diskussionen om hans politiska betydelse inte bara förs dagarna runt den 28 februari vart tionde år.

Gunnela Björk är fil dr i historia och lektor vid Örebro uni­versitet. Hon utkom nyligen med Olof Palme och medierna (Boréa bokförlag), en av de första studierna om Palme gjord av en historiker.

Publicerad i Populär Historia 5/2006

Kanske är du intresserad av...

Läs också