Vietnamkriget: Kolonial konflikt blev stormaktskrig

I början av mars 1954 låg en brokigt sammansatt armé och väntade i dalgången vid Diên-Biên-phu i nordvästra Vietnam nära gränsen mot Laos. De 13 000 soldaterna kämpade under den franska trikoloren men tillhörde många olika folkslag. Här fanns förutom fransmän även trupper från de nordafrikanska kolonierna och från själva Vietnam. En stor del av manskapet hade tagits från den legendariska Främlingslegionen, soldater som leddes av franska officerare men själva kom från framförallt Tyskland.

27 augusti 2004 av Hans Hägerdal

Diên-Biên-phu ligger i det vietnamesiska höglandet, omgivet av oländig skogsmark. Här hade franska officershjärnor kläckt idén att upprätta ett komplex av fästningsverk och placera gräddan av den styrka Frankrike hade i sina indokinesiska kolonier. Det var en djärv strategisk plan för att vända ett grymt kolonialkrig till sin fördel. Kriget var inne på sitt åttonde år.

I andra veckan av mars omslöts den franska styrkan på alla sidor av sina motståndare. Den antikoloniala befrielserörelsen Vietminh hade vid det här laget tretton år av ihärdig kamp bakom sig. Den hade i olika turer stått i vapen mot japaner, britter, indokinesiska kollaboratörer – och så fransmän. Dess högste ledare var en tunn asketisk åldring med filosofskägg och älskvärt uppträdande, känd som Hô Chi Minh – ”han som upplyser”. Han var i sin framtoning en sorts marxistisk anti-Gandhi för vilken våldet var ett tråkigt men nödvändigt medel att nå det hägrande målet, ett fritt och enat Vietnam. Operationerna mot Diên-Biên-phu dirigerades dock av en av hans närmaste män, Vo Nguyên Giap, en före detta historielärare som nu sökte överträffa de gamla fältherrar han så gärna föreläst om.

Till fransmännens stora bestörtning lyckades de hängivna Vietminhkämparna ta sig genom den oländiga terrängen med tung krigsmateriel som bland annat fraktades på förstärkta cyklar. Medan de tyskar, nordafrikaner och vietnameser som låg i Diên-Biên-phu hade föga intresse av Frankrikes sak i Indokina var gerillasoldaterna i Vietminh impregnerade av politisk propaganda som var mer nationalistisk än kommunistisk: var man (och en hel del kvinnor) måste vara beredda att offra sig för självständighetens sak.

Anfallet bröt löst den 13 mars. Med chockerande dödsförakt svepte de vietnamesiska anfallsvågorna nerför dalgångarna. Under de första dagarna erövrade de tre franska fästningsverk. En fransk artilleriöverste, förtvivlad över det som hände, tryckte en handgranat mot sitt bröst, drog ut splinten och sprängde sig i luften. De kanoner som Vietminh mot all förmodan släpat med sig genom terrängen började göra sin verkan då de från höjderna riktades ner mot fästningskomplexet i dalgången. Landningsbanan för flyget sköts sönder vilket isolerade de belägrade från omvärlden och gjorde Diên-Biên-phu till en dödsfälla.

Belägringen väckte stor uppmärksamhet världen över, inte minst bland de antikommunistiska amerikanerna som såg kampen genom något slags romantiskt indianer-mot-vitaprisma.

Detta var det kalla krigets tidevarv och ett kommunistiskt näste i Sydöstasien, i närheten av det röda Kina, ville man inte ha. Det gick så långt att USA:s stabschef erbjöd sin franske kollega att sätta in atombombsbärande plan mot fienden – ett förslag som lyckligtvis stoppades av ansvariga politiker.

Men Diên-Biên-phu kunde inte räddas. Den 7 maj gjorde algeriska soldater ett sista desperat bajonettanfall mot Vietminhs linjer. Det slogs tillbaka och följdes av den slutliga erövringen av dalen.

Den franske befälhavaren Christian de Castries (bild nästa uppslag) tillfångatogs av vietnamesiska soldater som trängde in i hans kartrum, ironiskt nog strax efter att han befordrats till general. 5 500 man dödades eller sårades på den franska sidan medan 10 000 fångar togs. De flesta av dem skulle inte överleva den vietnamesiska fångenskapen. Vietminhs förluster låg kanske på 23 000 man i döda och sårade vilket inte är förvånande när man tänker på fransmännens modernare vapen och materiel.

Med Diên-Biên-phus fall var det segdragna Indokinakriget i det närmaste slut och fransmännen måste ge sina gamla kolonier den självständighet som kostat så mycket blod. I själva verket visade sig fransmännens nederlag 1954 endast vara en station på vägen i den indokinesiska maktkamp som rasade från 1940 till 1975.

För att förstå detta måste vi gå några år bakåt i tiden. De länder som i dag utgör Vietnam, Laos och Kambodja gjordes till franska kolonier under andra hälften av 1800-talet, kanske mer av strategiska och prestigemässiga skäl än för att de berikade den franska staten. Den viktigaste och kulturellt mest livaktiga delen av detta kolonialvälde var Vietnam och det var också här som en modern nationalism började uppkomma på 1920-talet. Det franska väldet var ökänt för sina höga skatter och sitt hårdhänta sätt att bemöta de som protesterade. På sätt och vis bäddade därför kolonisatörerna för de aggressiva och oförsonliga rörelser som kämpade mot kolonialsystemet. Den slagkraftigaste gruppen visade sig bli kommunistpartiet som skapades år 1930.

Det som gav de antikoloniala grupperna chansen till framgång var andra världskriget. Sedan det franska moderlandet fallit för tyskarna 1940 knackade japanerna snart på dörren och tvingade de strandsatta fransmännen att inordna sig i en knähundsliknande roll.

Medan japanerna intog stora delar av Fjärran Östern sjönk den vite mannens prestige i motsvarande grad. Hongkong, Singapore, Batavia, Rangoon – alla föll de för den uppåtstigande asiatiska stormakten. Den kommunistiska rörelsen tog tillfället i akt att grunda Vietminh i norra delen av landet 1941. Det kommunistiska budskapet tonades ner till förmån för en bred och lättförståelig nationalism som propagerades ut bland befolkningen och väckte stor anklang.

Under våren 1945 gick japanerna till anfall mot fransmännen – i fruktan för att de skulle stödja en amerikansk invasion av Indokina – och satte dem i koncentrationsläger, men var själva tvungna att kapitulera ett halvår senare, den 15 augusti 1945. Det uppstod ett maktpolitiskt vakuum på några veckor innan kineser och britter hann fram till Indokina för att avväpna de japanska trupperna. Nu beslöt Hô Chi Minh och hans rörelse att det var dags. I ett svep tog Vietminh makten över största delen av landet utan speciellt mycket våld.

Augustirevolutionen, som den kallades, ledde till att Hô Chi Minh sattes upp som ledare för Demokratiska republiken Vietnam. Problemet var att fransmännen hade fått västmakternas välsignelse att ta tillbaka sina kolonier, som om ingenting hänt de senaste fem åren. Det var en tjockskallighet som endast kunde förklaras med det franska behovet att återupprätta sin sårade prestige som stormakt, parat med en begynnande kommunistskräck. 1946 bröt därför kriget ut mellan fransmännen och Vietminh. Snart inordnades konflikten internationellt i kalla kriget, så att amerikanerna uppbar en allt större del av de franska krigskostnaderna under det att Vietminh åtnjöt tungt stöd från Mao Zedongs Kina.

Fransmännens stora nederlag vid Diên-Biên-phu avgjorde inte vem som skulle styra Vietnam. Samtidigt som slutstriden stod konfererade representanter för stormakterna och de indokinesiska länderna i Genève. Till sin förtrytelse såg Vietminh-ledarna hur en del av segern rycktes från dem då stormakterna bestämde att landet tillfälligt skulle delas. Vietminh skulle få inordna sig norr om 17:e breddgraden under det att fransmännen och de antikommunistiska grupperingarna etablerade sig i söder. Avsikten med Genèveöverenskommelsen var att det skulle hållas val om två år för att återförena landet. I själva verket kom delningen att vara i över tjugo år.

I norr skapades nu en totalitär marxistisk stat under kommunistpartiets fasta ledning. I motsats till Sovjetunionen och Kina under Stalin och Mao var Nordvietnam inte uppbyggt kring en enda stark ledare. Ho Chi Minh var en asketisk revolutionär fadersgestalt men makten delades egentligen mellan en grupp proffsrevolutionärer i politbyrån. Till en början var Nordvietnam starkt beroende av Kina och gjorde om en del av kinesernas misstag. Då regimen genomförde en stor jordreform urartade den i en blodig uppgörelse med jordägare och många tusen människor miste livet.

På motsvarande sätt skapades en djupt odemokratisk regim i söder under den företagsamme men osmidige Ngô Dinh Diêm, en antikommunist som med alla medel försökte undertrycka opposition mot sitt styre.

USA, som såg som sin uppgift att hålla tillbaka världskommunismens framryckningar, såg mellan fingrarna med de repressiva dragen i Sydvietnam och pumpade in pengar och annat bistånd för att hålla Diêm under armarna. Några val för att återförena landet blev inte av. Diêm var nämligen rädd att Hô Chi Minh, som den karismatiske befrielseledare han var, skulle få en stor majoritet av rösterna – sannolikt en riktigt bedömning.

Även efter Genèveuppgörelsen förekom strider i södra Vietnam. Övervintrade Vietminhkämpar gjorde sitt bästa för att störa Diêms regim genom småskalig gerillaaktivitet, och så småningom fick de förstärkning av andra missnöjda grupper. De nyaste forskningarna tyder på att de inte stöddes aktivt av Nordvietnam (som amerikanerna trodde) förrän på ett ganska sent stadium, och då först efter påtryckningar från motståndskämpar i södern. 1959–60 beslöt sig dock partieliten i norr för att sätta in alla resurser för att ena landet och verkade för att en bred befrielsefront skulle skapas i söder. I slutet av 1960 grundades den legendariska FNL-rörelsen i närheten av gränsen till Kambodja.

Frågan om hur självständigt FNL egentligen var i förhållande till Nordvietnam har stötts och blötts, men medlemmarna själva tycks inte ha känt sig som Hanois lakejer att döma av bevarade citat. I likhet med den gamla Vietminhrörelsen fanns många som inte var kommunister utan såg FNL som ett sätt att få bort Diêm och på sikt ena landet. Man hade ett trumfkort på hand: de otillgängliga högländerna i östra Laos dominerades av en kommunistisk befrielserörelse som var starkt beroende av Nordvietnam.

På det sättet kunde regimen i norr pumpa in folk och materiel till gerillan i söder via det laotiska territoriet. Det blev början på den berömda Hô Chi Minh-leden som kom att få en stor roll i det krig som nu blossade upp. Vietnamkriget utvecklades till en internationell konflikt med verkningar som sträckte sig långt bortom Indokina. ”Vietnam” kom för många människor i väst att representera ett krig snarare än ett land, och det sades med en lätt överdrift att Indokinas karta en tid syntes lika ofta i TV som väderkartan.

Kriget hade fyra huvudfaser. Från cirka 1960 till 1965 kan man se ett uppbyggnadsskede där en regional asiatisk konflikt förvandlades till en internationell konfliktarena med inslag av den löpande rivaliteten mellan västmakterna och de marxistiska stormakterna. FNL-rörelsen nådde stora framgångar i söder genom en smidig organisation som vinnlade sig om att säkra landsbygdsbefolkningens stöd. Trots att den allmänt hatade Diêm dödades i en militärkupp 1963 lutade kampen åt en seger för FNL och dess nordvietnamesiska understödjare.

USA hade under president John F Kennedys tid sänt en ständigt ökande ström av materiel och rådgivare till Sydvietnams regering och hans efterträdare Lyndon B Johnson (som blev president efter mordet på Kennedy i november 1963) fann sig i ett svårt bryderi.

Johnson var ingen vän av kriget och han insåg nog att Vietnams ställning inte var vital för USA:s egen säkerhet. Men att backa ur på detta stadium skulle ha inneburit en stor prestigeförlust för amerikanerna.

Efter en incident mellan en amerikansk jagare och nordvietnamesiska patrullbåtar i Tonkinbukten 1964 lyckades Johnson få igenom en resolution i den amerikanska kongressen som gav presidenten befogenheter att ta till nödvändiga mått och steg mot FNL–Nordvietnam.

Därmed startade den andra fasen i kriget, 1965–68. Under denna tid byggdes de amerikanska trupperna i Vietnam upp till över en halv miljon man som opererade i söder mot rebellerna under det att flygvapnet försökte bringa Nordvietnam på knä genom att bomba bland annat vägar, fabriker och broar. Trots höga förluster i människoliv stod FNL och Nordvietnam rycken och tillfogade i sin tur de amerikanska trupperna förluster som hemmaopinionen hade svårt att acceptera – inte olikt det som i dag sker i Irak.

Det sades att kriget var som att hamra på en flytande kork – slogs den ner flöt den genast upp på något annat ställe. Höjdpunkten kom med Têt-offensiven 1968, en massiv anfallsvåg mot amerikanerna och deras sydvietnamesiska allierade. Den lyckades visserligen inte taktiskt men blev ändå en psykologisk seger för FNL och Nordvietnam eftersom den amerikanska tron på en snar seger i kriget grusades.

I den tredje fasen, 1968–73, försökte USA ”vietnamisera” kriget, det vill säga dra sig ur striden och lämna krigföringen åt sydvietnamesiska trupper. I praktiken innebar denna period att kriget blev ett verkligt Indokinakrig eftersom de olyckliga grannländerna Kambodja och Laos nu blev krigsskådeplatser. Efter en komplicerad serie förhandlingar och våldsutbrott undertecknade de stridande parterna ett fredsavtal i Paris 1973.

De amerikanska stridande trupperna lämnade Indokina utan att ha fått bort FNL eller nordvietnameserna från sydvietnamesisk mark. Det var ett lätt beslöjat amerikanskt nederlag, men president Richard Nixon lovade stöd åt den sydvietnamesiska regeringen om det skulle knipa.

Iden fjärde och sista fasen, 1973–75, visade det sig att USA inte alls hade lust att gripa in när det knep. Parisfreden var överhuvudtaget ingen fred eftersom striderna fortsatte under de följande två åren. Då Nordvietnam till slut företog en fullskalig invasion våren 1975 tittade USA resignerat på medan dess klientregim i Saigon föll samman som ett korthus.

Slutpunkten för mer än tre decenniers konflikt kom den 30 april då nordvietnamesiska stridsvagnar körde igenom portarna till Saigons presidentpalats och i ett svep tillfångatog presidenten och hans regering.

Landet enades och det rådde äntligen fred – även om det skulle visa sig bli en bitter fred för såväl segrarna som de besegrade. Ekonomisk kräftgång, politisk repression och utrikespolitisk isolering skulle kasta sin slagskugga över Vietnam i många år framöver. Men det är en annan historia.

Saken är ganska anmärkningsvärd: ett fattigt tredjevärldenland besegrade den ledande stormakten. Även om såväl Kina som Sovjetunionen skickade massivt understöd till Hanoi sköttes krigföringen av vietnamesiska bondesoldater och deras förbundna i Laos och Kambodja.

Amerikanska historiker har med förkärlek sökt förklaringar i de egna leden. Krigföringen dirigerades av politiker snarare än militärer vilket ledde till att de sistnämnda fann sig strida med ena armen bakbunden. En viktig del av förklaringen kan dock snarare vara att den amerikanska ledningen visste för lite om det land de förmodades beskydda – också det något att begrunda när det gäller dagens Irakkonflikt. Man försökte segra militärt utan att ta tag i de underliggande orsakerna till konflikten.

Sedan kan man alltid fråga sig om inte nordvietnameserna och FNL kan ha med saken att göra. Genom en smidig organisation som propagerade ett lättfattligt nationalistiskt budskap och tonade ner den kommunistiska jargongen kunde FNL spela vidare på vietnamesiska traditioner av motstånd mot främmande inkräktare. Att Vietnam efter segern 1975 förvandlades till en stelbent marxistisk diktaturstat ändrar egentligen inte denna bild.

Hans Hägerdal är lektor i historia vid Växjö universitet. Nästa år ger han ut en bok om Vietnams historia.

Publicerad i Populär Historia 9/2004

Kanske är du intresserad av...

Läs också