Kriget blev en symbol

Den amerikanska sångerskan och antikrigsaktivisten Joan Baez kom till Hanoi i december 1972 med gitarr, bandspelare och en bergfast uppfattning om kriget. I de

27 augusti 2004 av Wilhelm Agrell

Den amerikanska sångerskan och antikrigsaktivisten Joan Baez kom till Hanoi i december 1972 med gitarr, bandspelare och en bergfast uppfattning om kriget. I den nordvietnamesiska huvudstaden upplevde hon den sista stora amerikanska strategiska luftoffensiven, Operation Linebacker II, Kissingers och Nixons ”julbombningar”. Under de elva dygn anfallen varade skyndade hon mellan hotellets skyddsrum och olika krigsdrabbade områden som myndigheterna visade upp för utlänningar.

Längs den gata i centrala Hanoi där ett nedskjutet B-52 plan störtat mötte hon en vietnamesisk kvinna som sökte runt bland bråten. Någonstans därunder låg hennes ende son begravd. Klagande, entonigt, ropade hon efter honom.

I sången ”Where Are You Now, My Son?” glider den vietnamesiska kvinnans gråt över i en ballad och blir till dess ledmotiv. Med stor suggererande kraft blandas sången med krigets autentiska ljud, flyglarmen, klappret av klackar i trapporna ner till skyddsrummet, mullret från detonationer. Sången är ett konstnärligt tidsdokument men också ett politiskt.

Sången skildrar de värnlösa och drabbade, men också, liksom författaren Sara Lidman i sin reportagebok Samtal i Hanoi, vietnamesernas mod, okuvlighet och vänlighet, något som kontrasterar mot sångerskans egen känsla av skuld och otillräcklighet när hon möter deras leenden. Sången är inte bara uttryck för en protest och en identifikation, den har också starka inslag av botgöring:

Oh, people of the shelters

what a gift you’ve given me

To smile at me and quietly

let me share your agony

I ”Where Are You Now, My Son?” finns ingen plats för störande element. De amerikanska bombningarna framstår som rena terrorangrepp, några militära mål och något krig bortom synranden ryms inte. Vietnam- och Hô Chi Minh-kulten tog sikte på Vietnam som metafor, inte som realitet.

Vietnam var en lysande stjärna, en banderoll, ett löfte om de små folkens frihetskamp. Krigsmotståndarnas skildringar inifrån Hanoi handlade inte om de faktiska förhållandena i enpartistatens huvudstad utan om en abstraktion, den ”rätta” sidan, så som den alltid har skildrats i alla krig.

Vietnamkriget började i det kalla krigets ideologiska landskap och avslutades i en helt annan tid, dominerad av föreställningar om supermaktsavspänning, globala orättvisor och energikriser. Synen på konflikten kom att bli en mätare på den förändring som ägde rum i tidsandan. Men kriget självt, den ojämna kampen mellan det mäktiga, men samtidigt alltmer vanmäktiga USA och dess materiellt långt svagare motståndare i Vietnam, blev också en katalysator i en förändring av det kalla krigets vedertagna västliga föreställningar om ont och gott och om rätt och fel i en överordnad motsättning mellan ”den fria världen” och ett aggressivt och expansivt kommunistblock. Vietnamkrigets gradvisa eskalering motsvarades av en gradvis omvärdering av synen på den internationella politiken och de globala frågorna.

Att Vietnamkriget fick denna betydelse berodde på att kriget inte ledde till militär eller politisk framgång, att de amerikanska militära insatserna, framförallt luftkrigföringen, uppfattades som aggressiva och brutala och sist men inte minst att kriget också gav upphov till ett växande inhemskt krigsmotstånd i USA. Kriget var det sista USA under 1900-talet skulle utkämpa med en värnpliktsarmé, de flesta togs ut genom ett impopulärt lottningssystem, the Draft.

Det ökande antalet inkallelser och de växande förlustsiffrorna utgjorde en tilltagande grund för missnöje och protest inom en amerikansk efterkrigsgeneration som tillsammans med generationskamraterna i Europa var på väg in i den stora ungdomsrevoltens och studentupprorens tid.

I Sverige hölls den första Vietnamdemonstrationen 1964 då medlemmar ur vänsterorganisationen Clarté protesterade utanför USA:s ambassad i Stockholm, protester som under det följande åren blev ett återkommande inslag. Parollerna uttryckte dels protester mot USA:s inblandning och krigföring i Vietnam, dels stöd för den nationella befrielserörelsen i Sydvietnam, FNL. År 1965 bildades den första stödgruppen för FNL och kom snabbt att följas av många fler tills paraplyorganisationen De förenade FNL-grupperna (DFFG) bildades 1967.

I sin studie av den svenska FNL-rörelsen framhåller historikern Kim Salomon att denna byggde på tre olika men sammanfallande strömningar i tiden: intresset för u-landsfrågor, protester mot kärnvapen och den politiska vänsterns renässans. U-landsintresset innebar att ett litet fattigt lands kamp mot världsekonomins mäktigaste land fick en särskild symbolisk laddning. Kärnvapenmotståndets pacifism gjorde att de amerikanska bombningarna framstod som ett övergrepp och som ett potentiellt hot mot världsfreden. Och den nya vänsterns betoning av imperialism och neokolonialism erbjöd en politisk analys och en ideologisk värdeskala i vilken Vietnam kunde fogas in.

DFFG var en typisk så kallad frontorganisation utformad för att skapa och vidmakthålla enighet i en specifik fråga mellan personer och grupper som politiskt drog åt olika håll. Enhetsfronten kunde också mycket riktigt hållas samman så länge det fanns ett entydigt gemensamt mål och en entydig motståndare att protestera mot. Efter Saigons fall 1975 tappade verksamheten sitt fokus och enigheten började lösas upp för att slutligen haverera när Vietnam 1978 efter tilltagande gränsstrider invaderade grannlandet Kambodja för att avlägsna Pol Pot-regimen. Kunde verkligen två ”befriade” länder föra krig mot varandra? Och vem skulle man då solidarisera sig med?

I ett efterhandsperspektiv framträder Vietnamprotesterna och Vietnamrörelsen som en specifik tidstypisk företeelse snarare än ett generellt fenomen. Den opinionsmässigt långt svagare Afghanistanrörelsen ett drygt decennium senare och den fullständiga frånvaron av en Tjetjenienrörelse beror knappast på att dessa krig uppfattas som mer rättfärdiga eller förts i mer humana former.

Protesterna och oppositionen mot USA:s krigföring i Vietnam var i huvudsak en opinionsfråga. Den återspeglade sig inte i de säkerhetspolitiska konstellationerna, USA:s bilaterala säkerhetsavtal och allianser. Vietnam var aldrig en fråga för Nato eller en fråga där USA:s europeiska allierade ville blanda ihop säkerhetspolitikens olika arenor. De slitningar som under 1960-talet förekom i det västliga allianssamarbetet hade helt andra orsaker och bottnade i den franske presidenten Charles De Gaulles strävan att markera Frankrikes (och därmed underförstått Europas) militära och maktpolitiska självständighet gentemot USA.

I den mån Vietnam återspeglades i de mellanstatliga relationerna var detta en följd av inrikespolitiska opinioner. I Sverige hade Vietnamkritiken från mitten av 1960-talet transformerats från en utomparlamentarisk protestyttring till en utrikespolitisk hållning kring vilken en bred enighet i början av 1970-talet rådde mellan flertalet riksdagspartier. En officiell svensk försiktighet hade under processens gång förbytts i en uttalad kritik mot USA:s krigföring från humanitära och folkrättsliga utgångspunkter.

Kulmen i den svenska kritiken mot USA:s Vietnampolitik nåddes i samband med bombningarna julen 1972 då statsminister Olof Palme hemma vid köksbordet formulerade ett berömt uttalande som jämförde de amerikanska bombningarna med nazisternas krigsförbrytelser under andra världskriget. Uttalandet retade upp president Nixon och utrikesminister Kissinger och ledde till en lång frysning av de svensk-amerikanska diplomatiska relationerna. Men också här hölls säkerhetspolitikens olika arenor åtskilda. Det hemliga svensk-amerikanska militära samarbete som inletts under det kalla krigets första fas avbröts aldrig och Sveriges tillgång till amerikansk militär högteknologi ströps heller aldrig som bestraffning. Vietnam tillhörde symbolpolitiken, säkerheten i Nordeuropa var säkerhetspolitikens slutna domäner. Dåvarande överbefälhavaren Stig Synnergren har i efterhand redogjort för ett samtal med Palme i slutet av 1960-talet i samband med att Sverige ingick ett särskilt säkerhetsavtal med USA för att få köpa den då mycket avancerade bärbara luftvärnsmissilen Redeye. Palme skall inför undertecknandet ha yttrat till Synnergren: ”Nu när jag bråkar med amerikanerna, se för Guds skull till att vi har gott samarbete med amerikanerna på försvaret i alla fall.”

I den amerikanska självbilden och politiken lämnade Vietnam djupa sår, det misslyckade kriget beskrevs som ett trauma och kom som ett sådant att få konsekvenser långt fram i tiden. Den amerikanska armén var skakad i grunden men kanske inte så mycket på grund av krigets utgång; man hade ju åtminstone i teknisk mening fullgjort sitt uppdrag, hur meningslöst detta sedan än visade sig vara. Krisen handlade om arméns inre upplösning, narkotikamissbruket som fått en epidemisk spridning, disciplinupplösningen och tendenser till myteri. Men värst av allt var att armén i skuggan av Song My-massakern (se separat artikel) och de misslyckade försöken till mörkläggning börjat tappa tron på sig själv och på de värden som höll kåren samman.

Inte bara i USA utan runt om i västvärlden drog politiker och militärer slutsatsen att kriget till stora delar förlorats genom massmedierapporteringen. Vietnam hade varit det första TV-kriget, dessutom ett krig där journalister på egen risk kunde röra sig fritt på ett sätt som saknade motstycke. Kriget kom därmed att skildras underifrån och dess motbjudande detaljer, grymheter och meningslöshet spreds ocensurerade till den amerikanska hemmaopinionen. Ur detta förhållande skapades en dolkstötslegend, opatriotiska journalister och opatriotiska medier hade förrått den egna sidan genom att förmedla ”fel” bild av kriget. Efter Vietnam blev censur och mediakontroll ett avgörande operationsområde i varje väpnad konflikt.

För den amerikanska armén var avskaffandet av värnplikten ett första steg bort från Vietnamtraumat, nästa var att återge armén dess självförtroende genom nya mer ärofulla fälttåg. I Operation Desert Storm under Kuwaitkriget på 1990-talet fick Vietnamveteranen Norman Schwarzkopf möjlighet att leda de amerikanska stridskrafterna i ett krig som uttryckligen planerats för att bli motsatsen till ett nytt Vietnam, ett kort fälttåg med tydliga mål, små egna förluster och ett entydigt och segerrikt slut.

Och Joan Baez? Hon återvände från Nordvietnam till USA, fortsatte sitt stöd till antikrigsrörelsen och sitt samhällsengagemang och gav ut nya album. Men detta var på 1970-talet, långt före 2001 års Patriot Act och kriminaliserandet av allt samröre med fienden.

Publicerad i Populär Historia 9/2004

Fakta: Massakern i Song My

Av Jacob Wiberg

Bland Vietnamkrigets närmast oändliga räcka av brutala övergrepp på civilbefolkningen intar massakern i Song My (mer exakt byn My Lai 4) i mellersta Vietnam en särställning. När händelsen blev känd väckte den avsky runt om i världen och bidrog till att öka motståndet mot Vietnamkriget.

Under några morgontimmar den 16 mars 1968 gick kompani C ur 11. brigaden fullständig bärsärkagång bland hus, djur och människor. Man hade väntat sig att finna ett Viet Cong-fäste men möttes av vanliga bybor, många av dem kvinnor, barn och åldringar. Alla sköts ned utan pardon med automatvapen. I flera fall föregicks morden av tortyr och andra övergrepp. Olika uppgifter figurerar, men troligen dödades över 400 obeväpnade civilpersoner.

En av de amerikanska soldaterna som deltog i slakten, Paul Meadlo, berättade senare i en intervju hur de vid något tillfälle föst samman ett fyrtiotal bybor och skjutit dem alla. »Män, kvinnor och barn?», frågade reportern från CBS. »Män, kvinnor och barn», svarade Meadlo. »Och spädbarn?» »Och spädbarn.»

Arméfotografen Ronald S Haeberle dokumenterade nogsamt de gräsliga scenerna, ett av hans fotografier ses ovan.

Troligen hade händelsen fallit i glömska om inte den menige helikopterskytten Ronald Ridenhour, som inte själv deltog i massakern men hörde talas om den, beskrivit det hela i en mängd brev till de amerikanska myndigheterna. Att saken blev allmänt känd var även den undersökande journalisten Seymour M Hershs förtjänst. (Hersh var för övrigt delaktig i avslöjandena nyligen om övergrepp mot irakiska krigsfångar i Abu Ghraib-fängelset i Bagdad.)

Vid en rättegång ställdes löjtnanten William L Calley till svars för Song My-massakern och dömdes till livstids fängelse. Han fick senare straffet reducerat av president Nixon och benådades 1974.

Kanske är du intresserad av...

Läs också