Karolinernas musik

Att leva som menig soldat i den karolinska hären på 1700-talet innebar att man inordnade sig i ett detaljerat musikaliskt sche­ma. Från det att reveljen smattrande väck­te huttrande soldater i tält eller under bar himmel, tills taptot blåste av aktiviteter­na på kvällen, styrdes och vägleddes alla mili­tära aktiviteter av musikaliska signaler.

14 mars 2007 av Peter Bryngelsson

Musiken följde manskapet under rekryteringen och de eviga övningsmomenten inför resan till stridsområdet. Den utmärkte de olika regementena och landskapen, samtidigt som den samman­förde och förenade den disparata arméns brokiga skara av indelta bondesoldater. Det var kring trummorna och flöjterna man firade segrarna – men också genomförde sina reträtter. Musiken gjorde dessutom straffen mer kännbara genom sitt dova markerande av en högre kunglig rättvisa vid spöstraff, gatlopp, halshuggning och stegling.

I strid betydde instrumenten ofta skillnaden mellan seger och nederlag, trots att musikerna inte hade några vapen att försvara sig med, utan stod där i stridslarmet med pipa eller trumma och spelade timme efter timme. Musiken utgjorde en kommunikationscentral under bataljerna, samtidigt som den symboliserade den samlade stridsviljan och därmed själva orsaken till varför man slogs; det vill säga för nationen eller hemhörigheten.

Karolinerhärens musikinstrument be­stod av trummor och trumpeter i kavalleriet, trummor och pipor i infanteriet och stora trummor, framförda på vagnar, som ackompanjerade artilleriets kanoner. Piporna var ett slags höga flöjter som hör­des på långt håll. Under det stora nordiska kriget (1700–21) införde man undan för undan det så kallade harmoniska spelet som bestod av en slags oboer kallade hautboe. Det harmoniska spelet innebar att man kunde spela melodin i stämmor.

Varje kompani om 120 man hade fyra musiker, vilket gjorde att ett regemente bestod av cirka fyrtio musiker. Totalt sett betyder det att karolinerhären innehöll mellan tvåhundra och fyrahundra musiker när man drog i fält.

Vid anfall red kavallerimusikerna på flanken och gav signaler för slagordningen. I infanteriet marscherade musikerna både framför och mitt i hären. Musikernas uniformer var färgglada och rikt utstyrda, och borde därmed ha gjort sina bärare till lättfångade mål, men avståndet gjorde att vapnens träffsäkerhet var låg. Indikationer från 1800-talets instruktionsmanualer antyder att musikerna backade undan när det drog ihop sig till närstrid och fattade posto i bakgrunden.

Att forska i detta ämne är utomordentligt svårt, eftersom det finns så få autentiska källor att tillgå. Bataljmålningar styrker antagandet att musikerna hade en central funktion. Författaren och historikern Alf Åbergs kartläggning av tidens regementen visar dock bara hur många musikerna var, men egentligen inte vad de hade för funktion. Ett hinder för forsk­ningen är dessutom att experter på mili­tärmusik ofta begränsar sitt intresse till marschmusik vid uppvisningar. Instrumentens användning i fält, menar de, var bara signaler utan musikaliskt värde. Detta antagande är dock felaktigt; som exempel kan nämnas att den mest kända karolinermarschen, ”Marcia Carolus Rex”, består av en dåtida etablerad fältsignal som på 1800-talet gjordes om till ett välkänt musikstycke.

Den bästa källan till musiken och dess användning i fält är karolinen Gustaf Blidströms samlingar som i dag finns i Smålands museums arkiv. Gustaf Blidström var hautboist i armén 1701–04, blev tillfångatagen av ryssarna och förd till Sibirien där han satt i fångenskap tills han tog sig hem efter kriget.

Fångenskapen ägnade han åt att nedteckna musiken han spelat under slag, på banketter och på danser. I de flesta fall har han dessvärre bara skrivit ner andrastämmorna, men i vissa fall finns även förstastämman, samt vid vilket slag det användes, nedtecknad.

Ett sådant exempel är general Adam Ludwig Lewenhaupts paradmarsch, som är förvånande sorgsen för genren. Vemodet strömmar genom musiken och när man betänker att den svenska armén marscherade långsammast i Europa tycks stycket än mer ringa in det specifikt svenska. Förvånande nog avslutas Lewenhaupts paradmarsch med de sista tonerna till ”Du gamla du fria”, som vann spridning som nationalsång först i slutet av 1800-talet.

Historien bakom europeisk militärmusik handlar om att skrämma fienden och stärka den egna moralen. Mötet med osmanska rikets janitscharer uppenbarade för medel­tidens riddarhärar vad organiserad musik kunde åstadkom­-ma under bataljerna. Dessa elitsoldater hade alltid orkestrar med sig på slagfältet och trummor, trianglar och klockspel eggade soldater­na och skrämde fienden. Janitscharerna lade grunden till den moderna marschmusiken.

Under det tidiga 1700-talet stod musikerna inför nya utmaningar. Allt modernare skjutvapen producerade så mycket oväsen och rök att det var omöjligt att göra sig hörd eller att synas under slagen. Storleken på arméerna gjorde också musiken än viktigare som kommunikationscentral. Den svenska armén vid till exempel Narva år 1700 involverade närmare tiotusen soldater, vilket krävde kraftfulla trummor och pipor för att samordna insatserna.

Vapnens ineffektivitet gjorde musiken extra viktig. Den anfallande armén var tvungen att avancera över öppen terräng mot fiendehärens kanoner utan att skjuta ett enda skott. Gevärens dåliga räckvidd gjorde att det var meningslöst att skjuta om man inte ”såg fienden i vitögat”, vilket betydde ett avstånd på cirka femtio steg. Samtidigt blev man bombarderad med kanonskott och skrot från mörsare. Under framryckningen gick musikerna främst och spelade de överenskomna marscherna. Vid minsta omdirigering skickades kurirer ut för att ge musikerna order om vilken signal som skulle spelas för att vända armén.

Förvånande är att dessa signalers funktion och exakta betydelse inte skrevs ner förrän på 1800-talet. Tidigare levde de kvar genom en muntlig tradering från till exempel far till son.

Efter det stora nordiska kriget, då Sve­rige var ruinerat och pest och hungersnöd drog fram genom landet, krävdes sparåtgärder. Pengarna till musiken, fram­för allt till blåsinstrumenten, drogs in.

Att Sverige förlorade de krig man sedan deltog i kan knappast skyllas på avsaknaden av kvalificerade musiker, men in­satserna förbättrades inte genom den bristfälliga samordningen. Faktum är att först Gustav III, som återinförde blåsmu­siken, lyckades hyggligt under striderna mot Ryssland på 1780-talet…

Peter Bryngelsson är musiker, kompositör och dokumentärfilmare.

Rockmusik kombinerades med demoraliserande budskap

Under 1800-talet var Napoleonkrigen och amerikanska inbördeskriget höjdpunkterna när det gäller musikens betydelse under krig – åtminstone om man ser »Marseljäsen» som krigsmusikens absoluta hitlåt.

Under första världskriget hade många länder avvecklat musikkårerna i striderna, men Storbritannien behöll sina säckpipebataljoner, vilka utmärkte sig för exempellöst mod då de ofta ledde attackerna upp ur skyttegravarna och anföll kulsprutorna med sina så kallade warpipes. Under andra världskriget minskade musikens betydelse än mer. Nu hade man tillgång till walkie talkies för att kommunicera; trots detta fanns ändå säckpipor med både vid D-dagen och El Alamein.

Under Vietnamkriget betydde rockmusikens utveckling i sin förlängning att de amerikanska soldaternas stridsvilja sjönk medan hemmaoppositionens motvilja mot kriget stärktes. Skiljelinjen går ungefär mellan Beach Boys och Beatles. Soldaterna i Vietnam lyssnade på den nya musiken i transistorapparater, och FNL, Sydvietnams befrielsefront, hade en egen radiostation kallad Radio Hanoi, som sände rockmusik kombinerad med demoraliserande budskap för de amerikanska trupperna.

Efter kriget gjorde Pentagon allt för att återerövra ungdomen genom filmer ackompanjerade av rockmusik (till exempel Top Gun och Iron Eagle). När den amerikanska armén omringade general Manuel Noriegas palats i Panama 1990 spelade man Jimi Hendrix som ett sätt att besegra rockhataren Noriega.

Publicerad i Populär Historia 2/2007

Kanske är du intresserad av...

Läs också