Perspektiv: Var stod slaget om Gestilren?

En dag i juli månad år 1210 utkämpades ett slag. Man kan tänka sig hur furstar red fram under sina härtecken, stormän i ringbrynjor och hinkformade hjälmar kämpade i spetsen för sina svenner med svärd och stridshammare, allmogeskaror bidrog med spjut, yxor och bågar. När drabbningen var över låg bland de döda en kung, rikets jarl samt ett antal stormän. Platsen där de kämpade bar namnet Gestilren.

17 juni 2004 av Lars Otto Berg

Genom TV-serien ”Arns rike”, som sändes i TV4 i vintras, tror sig nu många veta att slaget stod i Västergötland och att det var en drabbning mellan svenskar och danskar. Men stämmer verkligen detta?

Från mitten av 1100-talet och hundra år framåt rådde osäkra förhållanden i Sverige. En maktkamp pågick mellan de sverkerska och erikska kungaätterna, tidvis med mer eller mindre aktivt stöd från grannmakterna Dan-mark och Norge. Erik den helige dödades i Uppsala av allt att döma, år 1160. Hans baneman, Magnus Henriksson, blev redan efter ett år besegrad och dödad av Karl Sverkersson, som blev nästa kung och som i sin tur mördades 1167 och efterträddes av Erik den heliges son Knut. Denne dödade cirka fem år senare de kvarvarande vuxna tron-pretendenterna: Karl Sverkerssons bröder Kol och Burisleif. Knut Eriksson själv gick ett för den tidens svenska furstar mer ovanligt öde till mötes – han dog sotdöden 1195 eller 1196 efterlämnande fyra minderåriga söner, varför huvudmannen för den andra kungaätten, Sverker Karlsson, valdes till konung.

I början synes ett tolerabelt förhållande ha rått mellan Sverker och de kvarvarande representanterna för erikska ätten, men 1205 bröt tronstriderna ut igen och tre av kung Knuts söner dödades vid Älgarås i Västergötland medan den fjärde, Erik, kunde fly till Norge varifrån han återkom 1208. Han lyckades i sin tur besegra kung Sverker och dennes danska hjälptrupper vid Kungslena i Västergötland varefter han utsågs till konung.

Sverker flydde till Danmark men kom snart tillbaka till Sverige. Om det skedde fredligt eller i spetsen för nya trupper nämns inte i tillgängliga historiska källor. Påven Innocentius III hade lagt sig i leken. Han skrev 1208 ett brev till bland andra biskoparna i Linköping och Skara, och gav dem i uppdrag att medla mellan Erik och Sverker. Han hotade Erik med kyrkans straff om han var motsträvig. Ett brev kan ju betyda så mycket, men om just detta brev gjorde det vet vi inte.

I vilket fall var Sverker Karlsson åter i Sverige år 1210, och i juli detta år kom det till strid mellan honom och kung Erik.

Sverker dödades och fred kunde för ett tag råda i Sverige; alla tronpretendenter i tänkbar ålder var likviderade.

I samband med slaget vid Gestilren kommer en ny faktor in i maktspelet. Det är första gången som folkungarna nämns. I Västgötalagens kungalängd sägs om Sverker Karlsson att ”Folkungar togo livet av honom, hans egen måg gjorde ho-nom detta vid Gestilren”. Enligt en teori benämndes folkungarna från början efter sin ledare Folke jarl, som stupade vid Gestilren men som man i övrigt vet föga om. Han tycks emellertid ha varit svåger till Sverker, vilket kan förklara den nämnde mågen; måg kunde tidigare mer allmänt betyda ”släkting genom ingifte”. Enligt en annan tolkning förbinds beteckningen folkungar med Folklanden i Uppland.

Folkungarna synes ha bildat en koalition av i många fall besläktade stormän som kämpade för sin ställning i kamp mot tendenser till en allt starkare kungamakt, som nu bör-jade hävda arvsrätt. Detta har framhållits av professor Erik Lönnroth i hans uppsats ”De äkta folkungarnas program” (1944).

Sverker Karlsson, som stupade vid Gestilren, hade kallat sig ”son till konung Karl, svearnas konung, innehavare av samma rikes tron enligt arvs-rätt med Guds nåde” även om han själv valts till kung vid Mora stenar. Detta var tecken på ett nytt synsätt på kungamakten. Folkungarna kämpade senare både mot kung Erik Eriksson, känd under öknamnet ”läspe och halte”, och mot Birger jarl och hans söner.

Vad vet vi egentligen om slaget vid Gestilren mer än att folkungarna där tog livet av kung Sverker? I en senare version från 1400-talet av Västgötalagen är tillagt att slaget skedde ”mellan Dala och Lena”. Liknande formuleringar (”mellan Berg och Lena”, ”mellan Berg och Dala”) förekommer även i folkvisorna rörande slagen vid Lena 1208 och Åsle (Falköping) 1389 och kan väl snarare ses som ett poetiskt tillägg än en exakt geografisk angivelse. Annaler och krönikor från 1300-talets början och senare nämner att kung Sverker och jarlen Folke stupat här tillsammans med många bemärkta män, i några fall omnämnda som folkungar. Var Gestilren låg, omtalas inte.

En rad olika förslag om var Gestilren låg har förts fram under tidens lopp. Fornforskaren Johannes Messenius för-lägger på 1630-talet slaget till Västergötland i sitt verk Scondia illustrata, en historia om Sverige alltifrån syndafloden. Den som sedan försökte fästa Gestilren på sin karta var en lokalpatriotisk västgötapräst, Thoreus Andreæ (eller Tore Andersson) Odhelius, som 1750 skrev en avhandling på latin om Vartofta, Dissertatio historicæ de Wartofta Westro-gothiæ territorio. Han påstår att Gestilren är liktydigt med Gislared i Varvs socken, en ort som sedan blev Varvs by. Även om hans underlag är bristfälligt och snarare bottnar i önsketänkande än i reella fakta har hans hypotes kommit att påverka kommande tiders historieskrivning. Samtidigt med Odhelius skrev även Olof von Dahlin sin svenska historia i vilken han utan belägg placerar slaget i Östergötland.

Går man in på 1900-talet restes 1910 ett minnesmärke i Varv i Västergötland, mellan Tidaholm och Falköping, inte långt från Kungslena. På monumentet står: ”Sju hundra år efter slaget vid Gestilren reste västgötar denna sten. Gud skydde Sveriges rike.”

Man har även försökt att placera slaget vid Gällstalid, en backe på Lena bys ägor i Timmele socken norr om Ulricehamn. Platsen uppges förr ha kallats Gästillen, vilket onek-ligen påminner om Gestilren. Enligt en lokal uppteckning skall den ha legat mellan bortre delen av Lena hedar och slutta mot gränsen till Dalum (jämför Västgötalagens ”mel-lan Dala och Lena”). Platsen ligger vid Ätrastigen, där fien-der söderifrån ryckte fram bland annat åren 1208, 1389 och 1520. Misstanken om att detta spår är en ren efterhandskonstruktion ligger dock inte långt borta.

Språkforskaren Lars Gahrn framförde 1988 en ny originell teori: det hela rör sig om ett sjö-slag, okänt var. Namnet Gestil är känt som namn på en sjökonung. Denna teori bestreds omgående av en annan forskare, Gösta Holm, som 1989 i en uppsats hävdade att Gestilren är ett försvunnet ortnamn från Västergötland. Som ett indicium för detta nämns bland annat att det fälttecken som kung Erik fört i striden funnits i Västergötland. När islänningen Snorre Sturlasson 1219 besökte Västergötland mottogs han av lagmannen Eskil Magnusson. Bland de gåvor som Snorre fick som tack var det fälttecken som kung Erik Knutsson haft då han fällde kung Sverker vid Gestilren.

Att fälttecknet – eventuellt efter kung Eriks död 1216 – hamnat i Västergötland behöver dock inte vara ett belägg för att slaget stod där eller att lagman Eskil medverkat; sambandet kan snarare ses i att Eskils hustru var barnbarn till Erik den helige och således nära befryndad med kungen.

Ytterligare en forskare, Gunnar Linde, publicerade 1989 teorin att kung Sverker kan ha tagits av daga i Göstrings hä-rad, nära vad Linde kallar ”folkungarnas stamgods Bjälbo”, där även tidigare strider om Sveriges krona sägs ha utkämpats. Linde anser inte heller att det behöver ha varit något slag som utkämpades vid Gestilren. Kung Sverker kan istäl-let helt tidstypiskt och med mindre åthävor ha blivit mördad. Detta resonemang torde av flera skäl inte vara hållbart. I annalerna talas om Bellum (”krig, fältslag”) [...] in gestilreen, vilket tyder på att det var en reell krigshandling samt att det var många stupade.

Språkforskaren Gösta Holm nämnde redan 1960 inför slagets 750-årsjubileum att det finns ännu en äldre an-teckning om Gestilrens belägenhet, och nu hamnar vi i Upp-land. Denna uppgift härrör från den lärde språkforskaren och fornforskaren Johannes Bureus, född 1568 och Sveriges förste ”riksantikvarie”. Som sådan måste han ha haft till-gång till många handlingar som sedan förstördes vid Stockholms slottsbrand 1697. Han sände även 1628 och 1631 ut cirkulär till prästerna och uppmanade dem att samla in och beskriva fornminnen i sina respektive församlingar. Bland ä hans efterlämnade handlingar finns en notis om att kung Sverker ägde gårdarna Hiersteen (Järstena) i Tillinge, Gestilreen i Frösthult och Landzberg (Landsberga) i Biskopskulla. Det sägs också att kungen begrovs vid Gestilren i ”Sverkers bakkan, där stå 2 stenar, den vassa långa heter Sverks, den stakkota danska förstens”.

Uppgiften om de tre gårdarna i tre olika härader kan mycket väl vara hämtad ur de kamerala arkiven, som Bureus hade tillgång till. Den övriga uppgiften syns snarare återspegla en folktradition, vars detaljer förvanskats under ti-dernas lopp.

Senare forskare har förkas-tat Bureus uppgift om Gestilren och är eniga om att han inte visste vad han talade om. Han beskylls för att ha blan-dat ihop namnet med det fortfarande existerande Gästre. En av forskarna, Lars Gahrn, skriver 1988: ”... denna upp-gift måste saklöst förkastas... En nutida språkman begriper genast att sammanställningen är omöjlig, men un-der äldre tid fanns det ingen språkvetenskap värd namnet, och man arbetade därför med godtyckliga sammanställningar.” Debatten avslu-tas med Gahrns konstaterande två år senare: ”Endast ett nytt och överraskande källfynd kan ge klarhet i denna fråga.”

Sedan lång tid tillbaka pågår ett arbete med att skriva en historik för Uppsala stift. År 1997 utgavs ett band om Fjärdhundra kontrakt i östra Uppland. Arbetet omfattade bland annat genomgång av kyrkoarkivens räkenskaper från 1500-tal och tidigt 1600-tal.

Bland uppgifterna från Frösthults församling dök plötsligt ett oväntat namn upp: 1581 nämns ”Oluf Persson i Gestillreen”, 1596 blev ”Joen Nilsson i Gästillreen” utsedd till kyrkvärd och 1628 nämns slutligen ”Hans Olufzson i Gestilren”.

Sammanlagt blev det över femton belägg för namnet Ge-stilren fram till 1628; sedan försvinner det. Minst ett dussin olika personer som bott i Gestilren är kända till namnet. Namnet Gästre nämns samtidigt. I flera fall rör det sig i Gästre om personer med samma eller liknande namn som de nämnda i Gestilren; i andra fall är det helt nya namn.

Likheterna eller överensstämmelserna är dock för många för att det skall vara fråga om en ren slump. Hur detta skall tolkas är inte helt klart. Det kan ha rört sig om två närbeläg-na byar varav den ena, Gestilren, i början av 1600-talet sugits upp i den andra, Gästre. Vad som synes stå helt klart är att det fortfarande på 1500-talet existerade en ort med namnet Gestilren som låg i Frösthults socken i den del av Västmanlands län som sedan äldsta tid hörde till landskapet Uppland.

En rad ytterligare omständigheter kan peka på att slaget stått i anknytning till Uppland. De två rivaliserande kunga-ätterna hade visserligen sitt ursprung i Götaland: sverkerska ätten i Östergötland och erikska ätten i Västergötland. Åtmin-stone för erikska ätten måste emellertid Uppsala ha haft en särskild och djup betydelse. Här stupade ättens förste kung; här blev han begraven och här dyrkades hans minne.

Uppsala var kort sagt en ort av stor maktpolitisk och rituell betydelse. Här skedde sedan gammalt kungavalen och kung Sverker själv sägs ha valts på Mora stenar. Västgötalagen inskärper att det var svearna som ägde ”konung taga eller vräka”. Uppsala hade vidare år 1164 blivit ärkebiskopssäte.

Behärskandet av Uppland eller åtminstone acceptans därifrån var således av av-görande betydelse för kungamakten.

Så har vi folkungarna, denna mäktiga stormanna-koalition. De stred mot sverkerska ätten vid Gestilren 1210, mot kung Erik Eriksson 1229 vid Olustra (även denna ort med ej helt säker belägenhet), vid Sparr-sätra (nära Enköping) 1247 samt 1251 vid Herrevadsbro (troligen i Västmanland vid Köping), för att sedan föra kampen vidare mot Birger jarls ätt.

Mycket tyder på att folkungarnas kärnområde var Uppland och Mälarområdet, där deras ledare, enligt professor Erik Lönnroth, satt bland annat på Sko i Skokloster, på Runnby samt på Fånö i Trögden. Alla tre ställena låg i an-slutning till farleder till Sigtuna, ett av den tidens mest bety-dande handelscentra. Både i striderna 1247 och senare 1280 förbinds folkungarna direkt med upplänningarna eller Upp-lands allmoge. Då folkungarna förlorade slaget vid Sparr-sätra 1247 säger Sigtunaannalen att ”... detta år förlorade Upplands allmoge vid Sparrsätra segern och sin frihet”. Och vid upproret 1280 talas i Erikskrönikan om hur de uppländske leddes av folkungarna.

Att folkungarna hade stark anknytning till Uppland är påtagligt och att deras första kända framträdande 1210 skulle ha ägt rum där passar väl in i bilden.

Om nu Uppland var så viktigt, hur kom man dit med en större truppstyrka? Kom man från exempelvis Danmark så var det inte ovanligt att man från Västkusten ryckte fram mot Västergötland. I slaget vid Lena på vintern 1208 spelade danska hjälptrupper en stor om ej ärorik roll. Senare under Birger jarls ättlingar utkämpades även flera drabbningar i anslutning till Tiveden mellan Västergötland och Närke.

Vi har också en rad andra slag under denna tid – vid Olustra, vid Sparrsätra och vid Herrevadsbro 1251. Följande århundraden har vi drabbningar vid Gataskog nära En-köping 1365, vid Enköping 1389 samt vid Haraker i östra Västmanland 1436/37 och 1464. Alla dessa utkämpades i Mälarområdet; de flesta av dem i det mer lättframkomliga stråket mellan Mälaren och Bergslagsskogarna. Strategiskt sett passar även Gestilren i Frösthult in i detta mönster.

Att danska trupper varit närvarande vid Gestilren nämns inte någonstans i källorna. Danska annaler talar om förlusterna vid Lena, men nämner ingenting om deltagande vid Gestilren. Det enda som möjligen skulle kunna tala för ett utländskt deltagande är några ord i en svensk annal, täckande tiden 826–1430, som säger: cessitque victoria svecis (”och tillföll segern svenskarna/svearna”). Danskarna var vid denna tid dessutom starkt engagerade i ett krigståg i Preussen, varför några större danska styrkor knappast torde ha kunnat vara tillgängliga.

Man kan också peka på en antikvitetsrannsakning

1682 från Frösthult. Här nämns att i Gästre finns en hög benämnd Swärkils backan, samma tradition som Bureus nämnt femtio år tidigare. Gästre var en betydande ort vid den stora vägen mellan Sala och Enköping. Den kallas under medeltiden för kungsby vilket tyder på att den ingått i kungligt ägoinnehav. Den ligger strategiskt placerad på en höjdrygg med Örsundaån i öster och den stora våtängen Marstallen i väster, alltså ett taktiskt lämp-ligt ställe att ta upp en strid på. Här har vi alltså en folk-tradition som kan gå fyrahundra år bakåt i tiden, även om dess värde som historisk källa måste sägas vara tvivelaktigt. Några motsvarande specifika traditioner synes inte finnas från Varv i Västergötland.

Ytterligare en eventuell anknytning till Uppland kan nämnas. I Det medeltida Sverige, Tiudalandsdelen, sägs att kung Sverker år 1210 i Östra Aros lät bygga en kyrka, helgad åt den heliga trefaldigheten. Detta går tillbaka på en 1600-talsavskrift som uppges bygga på en 1200-talskälla, tillskriven biskop Karl i Västerås. Uppgiften har ifrågasatts men bland andra professor Kjell Kumlien anser att den har en autentisk bakgrund. Om den nu skulle vara äkta har man svårt att föreställa sig att en kung på marsch från Danmark skulle ägna några djupare tankar åt en kyrkobyggnad i Uppsala. Satt han däremot på sin gård några mil utanför Uppsala ställer sig allt i en annan dager.

Beträffande uttalet av ortnamnet kan avslutningsvis sägas att G i början uttalas med j-ljud och att tonvikten torde ligga på sista stavelsen. Det stavas i slutet av 1500-talet ofta med två l och två slut-e:n, Gestillreen. Lilla rimkrönikan låter till yttermera visso Gestilreen rimma på ”mik til meen”.

Publicerad i Populär Historia 7-8/2004

Kanske är du intresserad av...

Läs också