The Beatles: Kvartetten som sprängdes

Kvällen den 31 mars 1970 ringer det på dörrklockan hemma hos Paul McCartney i St Johns Wood i London. 27-åringen öppnar och på trappen står Ringo Starr. Han har ett brev i handen. »From Us, To You« står att läsa på framsidan. Avsändare är John Lennon och George Harrison, vars relation med Paul vid det här laget är så frostig att de föredrar kommunikation via ombud.

John Lennon och George Harrison skickar brev

I brevet läser Paul att John och George bett skivbolaget att flytta fram släppet av hans solodebut McCartney två månader. För att albumet inte ska krocka med Let It Be, Beatles sorgebarn som efter åtskilliga turer slutligen ska nå allmänheten.

Paul tappar fattningen fullständigt. »Fuck off! Jag ska göra slut på er, ni ska få betala!« vrålar han och slänger ut kuriren Ringo. Denne liksom John och George är som bekant Pauls bandkamrater i supergruppen från Liverpool som dominerat popmusikens topplistor under större delen av 1960-talet.

Paul McCartney lämnar Beatles

Några dagar senare blir Paul varse att producenten Phil Spector arrangerat om flera av hans låtar på Let It Be. Det blir sista spiken i kistan. Kort därpå skickar Paul ut ett pressmeddelande i vilket han berättar att han lämnar Beatles. »Personliga skillnader, affärsmässiga skillnader, musikaliska skillnader, men mest av allt för att jag har det bättre med min familj«, anger han som skäl.

Nu vet världen det medlemmarna känt till länge. Beatles splittras.

Slutar turnera

Det är förstås svårt att peka på en exakt händelse som markerar början på slutet. Men hösten 1966 är ett lämpligt avstamp. Efter en katastrofal konsert i St Louis i USA går Paul till slut över på Johns, Georges och Ringos sida. Det är dags att sluta turnera.

Under månaderna som följer får medlemmarna för första gången i vuxen ålder uppleva en vardag utanför bandet. »Det var då jag verkligen började överväga ett liv utan Beatles – hur skulle det vara?« säger John Lennon senare.

Året därpå revolutionerar Beatles popmusiken med Sgt Pepper. Albumet blir ledmotiv till kärlekssommaren 1967. Samtidigt upplever bandmedlemmarna en vilsenhet. Framgång, erkännande och pengar har de i överflöd. Men är det allt?

George rör sig mot österländsk kultur och filosofi, Ringo blickar mot skådespeleriet. John känner sig fast i ett olyckligt äktenskap och börjar ta LSD på daglig basis. Från att ha varit Beatles ledare och den som skrivit de främsta och mest banbrytande låtarna saknar han nu energi att hålla Pauls tempo.

Paul har hunger, driv och idéer så det räcker och blir över. Han är den ende beatlen som inte lämnat London. Medan de andra sitter i jättevillor i förorterna rör sig Paul vant i storstadens avantgarde-kretsar och tar intryck av nyskapande kompositörer som Karlheinz Stockhausen och John Cage.

Brian Epsteins död 1967

Pauls kontroll över bandets kreativa riktning blir allt mer påtaglig. En utveckling som drivs på av att bandets manager, Brian Epstein, hittas död efter en överdos i augusti 1967. Han har lotsat bandet från småklubbar i Liverpool via skivkontrakt i London ut till musikaliskt världsherravälde. Espteins betydelse minskade efter bandets turnéstopp, men han fungerade fortfarande som ett slags socialt lim inom gruppen – en trygg punkt med koll på ekonomin.

Med managern borta tar en till synes outtröttlig Paul på sig att staka ut en ny väg för gruppen. Det följande projektet, Magical Mystery Tour, är i princip hans idé från början till slut.

För George är känslorna snarare de motsatta. Han har tagit stora kliv som kompositör de senaste åren, men hans låtar behandlas styvmoderligt av John och Paul. Georges konstnärliga uttryck verkar inte få plats inom bandets ramar.

Meditationsresa till Indien

I början av 1968 åker Beatles på Georges initiativ iväg på en meditationsresa till Indien. Gruppen tillbringar flera veckor ihop på gurun Maharishi Mahesh Yogis ashram – en slags avskild lägerplats – i Rishikesh, en liten stad belägen vid Himalayas fot där floden Ganges rinner fram. Medlemmarna sprutar ur sig nya låtar.

Men samtidigt bidrar meditationen till ytterligare individualisering i bandet. Detta tar sig tydliga uttryck under inspelningarna av »White Album« (som egentligen heter The Beatles) som inleds i maj samma år. Medan världen utanför upplever studentrevolter, politikermord och ett allt brutalare Vietnamkrig sitter Beatles i studion i London och river upp sår som aldrig kommer att läka.

Det är inte ovanligt att medlemmarna spelar in var för sig, i olika studior. Tidigare har de kunnat lyfta låtarna gemensamt med tips och råd. Nu finns oftast en bestämd plan för musiken – och övriga instrueras, speciellt i fallet med Pauls kompositioner, hur de ska spela.

Översitteriet från Paul och de interna stridigheterna får Ringo att temporärt lämna bandet. Han håller sig borta i flera veckor.

Yoko Ono tar plats i studion

Den infekterade stämningen får extra bränsle av att en ny person tagit plats i studion: Yoko Ono. John har träffat den amerikansk-japanska konstnären på ett galleri i London 1966. De båda har hållit sporadisk kontakt sedan dess. Efter hemkomsten från Indien lämnar John sin fru Cynthia och det isolerade förortslivet i Surrey. Han flyttar omgående ihop med Yoko. »Från den punkten sågs de aldrig utan varandra under åren som följde«, sade George Harrison senare.

För Beatles har studion hittills varit helig mark. Få utomstående har släppts in. Nu har plötsligt John med sig Yoko – varje dag. När han lämnar rummet går hon med. Under inspelningarna sitter hon på en förstärkare och viskar saker i Johns öra. Ibland har Yoko till och med synpunkter på bandets musik.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

»Pratade någon? Vem fan var det? Sa du något, George? För din läppar rörde sig inte«, väser Paul efter att Yoko gett sin partner ett sångråd

För både Paul och George innebär Yokos intåg en kil i relationen med John. Han är den några år äldre bandbildaren, som de båda fortfarande ser upp till och söker bekräftelse av. Omställningen är speciellt stor för Paul, som förlorar rollen som Johns primära konstnärliga partner.

»Hon är vad jag har väntat på. I hela mitt liv. Jag skiter helt i allt annat«, säger John om Yoko och blir allt mindre intresserad av att upprätthålla Beatlesmyten.

Vägen in i missbruk

Månaderna efter inspelningen av »White Album« tillbringar beatlarna på varsitt håll. För John blir tiden omvälvande. Bandkollegorna har svårt att acceptera de uttryck hans kärlek för Yoko tar sig. Media och fans ger sig på hennes utseende och ursprung. Paret känner sig häcklat och förföljt.

I oktober gör polisen en knarkrazzia mot deras bostad i centrala London. Månaden därpå får Yoko missfall i sjätte månaden. Trycket utifrån, och sorgen över ett förlorat barn, får paret att drivas in i ett heroinmissbruk.

För George innebär hösten 1968 en smak av frihet. Han besöker Bob Dylan och The Band i deras replokal i Woodstock, USA – och lockas av den kreativa, otyglade musikaliska atmosfär som råder där.

Paul McCartneys filmplaner

Den ende som visar något större intresse för Beatles är Paul McCartney. Han har storslagna planer.

»Det vita albumet« må ha präglats av interna konflikter, men slutresultatet blir både varierat och kvalitativt. Bandets följande projekt, med arbetstiteln Get Back, når aldrig så långt. Pauls ursprungliga plan är att repa in nytt material till en skiva och i samma veva göra en konsert – en storslagen live-come-back av ett Beatles i behov av nytändning.

Allt ska filmas. På ett ingående och unikt vis ska publiken få ta del av den kreativa processen i världens största band. Men det färdiga resultatet kommer istället att visa fyra ofokuserade musiker som bråkar och öppet kritiserar varandras låtmaterial.

Den 2 januari 1969 träffas bandet i en filmstudio i Twickenham utanför London. Paul axlar manteln som bandets pappa, ett nyligen anlagt helskägg förstärker rollen. Han har synpunkter på allt från hur regissören Michael Lindsay-Hogg ska arrangera filmkamerorna till vilka noter de andra i bandet ska spela.

»Jag spelar det du vill att jag ska spela. Eller så spelar jag inte alls om du vill det. Vad som än behagar dig«, säger George syrligt till den överdrivet pedagogiske Paul i en av filmens mest uppmärksammade scener.

Ville ersätta Harrison med Eric Clapton

Till slut får George nog. Efter ett storbråk med John lämnar han bandet. John svarar med att föreslå att Beatles ska plocka in Eric Clapton som ersättare. Dennes band Cream har splittrats några månader tidigare. »Han är lika bra och inte en sådan huvudvärk«, säger John.

Några dagar senare hålls ett krismöte. George går med på att återvända efter att ha fått igenom en rad krav. Man kommer överens om att lämna det kyliga och opersonliga Twickenham samt överge planerna på att spela inför publik. Bandet flyttar till det egna skivbolaget Apples huvudkontor i centrala London, och stämningen i studion lättas upp något av att George bjuder in pianisten Billy Preston som en temporär femte medlem.

Startade Apple Records

Inspelningarna avslutas med att Beatles klättrar upp på taket för ett sista gemensamt liveframträdande. Två försök att sammanställa en skiva av alla hundratals timmars inspelningar görs senare, men båda dras in. Ingen i bandet verkar längre vilja kännas vid kaoset. Först ett och halvt år senare får allmänheten ta del av resultatet, som då bytt namn till Let It Be.

Inte nog med att bandet drar åt olika håll individuellt och musikaliskt i början av 1969 – ekonomin håller på att slås i spillror. Beatles har året innan startat sitt eget skivmärke: Apple Records. Syftet är att bandet ska dela med sig av sina rikedomar till artister, filmskapare och konstnärer de gillar – istället för att pengarna ska hamna hos revisorer. »Västerländsk kommunism«, kallar Paul upplägget, men erkänner senare att han inte hade en aning om vad han menade med det.

En ekonomisk katastrof

Apple blir både en konstnärlig besvikelse och en ekonomisk katastrof. John försöker övertyga bandet att ta in den amerikanske affärsmannen Allen Klein som manager för att städa upp i röran. Han får med sig George och Ringo. En nygift Paul ser hellre att hans fru Lindas pappa och bror, advokaterna Lee och John Eastman, tar över managerskapet. De andra beatlarna är dock inte intresserade av att ge Paul mer inflytande över bandet.

»Plötsligt slogs jag med tre killar som varit mina livslånga själsfränder. Jag ville egentligen slåss mot Klein«, berättade Paul långt senare.

Först bestäms att Eastmans och Klein ska styra gruppen gemensamt. Men samarbetet havererar och John, George och Ringo ger Klein ensam makt – trots att Paul vägrar skriva på kontraktet. Det »alla för en, en för alla«-upplägg som tidigare präglat beslutsfattandet överges och sprickan i bandet blir än djupare.

Arbetet med Abbey Road

Trots oegentligheterna väljer Beatles att på nytt kliva in i studion sommaren 1969. Arbetet med albumet Abbey Road har i efterhand beskrivits som relativt harmoniskt. Att medlemmarna för några veckor lät affärsbråk stå åt sidan för en sista gemensam kraftansträngning.

Det stämmer till viss del. Producenten George Martin går med på att jobba med bandet igen om de lovar uppföra sig bättre än vid de senaste inspelningarna. Resultatet blir ett av Beatles mest fokuserade och uppskattade album. Men studioarbetet är samtidigt slitsamt. Friktionen är påtaglig mellan framför allt John och Paul, som har svårt att enas om skivans musikaliska inriktning.

»Jag gillade A-sidan. Men jag gillade aldrig den där sortens popopera som fanns på andra sidan. Jag tycker det är skräp. Bara bitar av låtar som kastats ihop«, sade John 1971 och kallade ett av Pauls bidrag på skivan (låten »Maxwell’s Silver Hammer«) för granny music, »pensionärsmusik«.

När inspelningarna av Abbey Road avslutas den 19 augusti är det sista gången någonsin som John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Ringo Starr befinner sig i en studio tillsammans.

John Lennon hoppar av

Några veckor senare samlas Beatles på Apples kontor i London för att skriva under ett nytt skivkontrakt. Paul passar på att presentera en framtidsplan. Han är mån om att hålla ihop gruppen och lotsa den in i 1970-talet. Han vill turnera igen.

»Jag tycker att vi ska gå tillbaka till att göra mindre spelningar – jag tycker fortfarande att vi är ett fantastiskt litet band«, säger Paul.

John stirrar på sin barndomsvän, vars entusiasm för bandet han de senaste åren allt mer kommit att finna provocerande – och svarar karaktäristiskt dräpande:

»Jag tycker du är trög. Jag hade inte tänkt att berätta det, men jag lämnar gruppen.«

Beskedet blir ett hårt slag för Paul. Deprimerad flyr han till sitt lantställe i Skottland och dövar obehaget med alkohol. Instrumenten rör han inte på flera månader. Bandet beslutar dock att hålla Johns avsked hemligt, då Abbey Road ska släppas om mindre än en vecka. Dessutom finns ju alltid möjligheten att han ändrar sig. Hans nycker och humörsvängningar är välkända vid det här laget. Mindre än två veckor tidigare har han varit drivande i ett samtal med de andra bandmedlemmarna om ett nytt Beatlesalbum.

Men John ändrar sig aldrig. I bilen på väg från det ödesdigra mötet vänder han sig mot Yoko. »Då var det slut med The Beatles. Från och med nu är det bara du – ok?«

Ett drygt halvår senare, den 10 april 1970, annonserar Paul nyheten. »En händelse så monumental att historiker en dag kan komma att se det som en milstolpe i förfallet av det brittiska imperiet«, rapporterar CBC News. Stora ord. Men inte utan viss substans.

Beatles inverkan på samtiden

Under åtta intensiva år har Beatles ritat om kartan för hur man skriver, spelar in, presenterar och framför musik. Bandet har haft en fundamental inverkan på sin samtid under ett intensivt och omvälvande decennium. När efter-krigsgenerationen gör upp med samhällets stereotypa normer och en konservativ vuxenvärld är det Beatles som skriver soundtracket.

Bandet agerar katalysator för religiös, individuell och politisk frigörelse. De vägrar spela inför en ras-segregerad publik, tar avstånd från Vietnamkriget och talar öppet om sitt experimenterande med droger.

Beatles uppbrott kommer att markera slutet på ett 1960-tal som präglats av kärlek och frigörelse. »With our love, we could save the world«, har bandet sjungit. Men löftet infrias aldrig och alla verkar inte redo att acceptera den verkligheten.

När splittringen nu är ett faktum letar fans och press efter syndabockar – Yoko Ono utses till den största.

Bandets splittring – källa till debatt

I dag, 50 år senare, är »skulden« till eller orsakerna bakom Beatles splittring fortfarande en källa till debatt. Men att peka på enskilda personer och händelser är att missa en komplex helhet. Visst, Beatles kunde säkert ha kört på i några år till under andra omständigheter. Men snarare var medlemmarna, i synnerhet John och George, trötta på att definieras av bandet.

Beatles bildades av tonåringar. Vid tiden för splittringen var de män, mellan 26 och 29 år gamla. Under denna formerande tioårsperiod, 1960–70, hade beatlarna burit en hel världs förväntningar på sina axlar. Den kraglösa Pierre Cardin-kostymen som länge var deras signum kom med tiden allt mer att anta formen av en tvångströja. Beatles må ha varit en enhet större än summan av sina delar. Men bandet var samtidigt fyra disparata personligheter, som med åren drog allt intensivare åt olika håll.

Oöverträffad konstnärlig integritet

Medlemmarna kom sporadiskt att samarbeta i olika konstellationer efter uppbrottet. Men en återförening blev aldrig aktuell. Det är ett faktum som beklagats av många, men som borde överraska få.

The Beatles handlade aldrig om att leva i det förgångna, utan om att ständigt ompröva sig själv och bångstyrigt bryta ny mark. Själva splittringen är ett i raden av bevis för det. Att plötsligt avsluta världens största och mest inkomstbringande band för att man inte längre trivs visar på en närmast oöverträffad konstnärlig integritet. Skulle Beatles istället sakta ha tynat bort och tappat i musikalisk betydelse, eller stått för en hafsig återförening i hopp om att uppliva en svunnen tid, hade eftermälet knappast varit detsamma som nu är fallet.

I det ljuset kan splittringen närmast ses som en välsignelse. Och som en garant för att mystiken kring Beatles – den som gör att nya generationer fortsätter att trollbindas – lever vidare.

Publicerad i Populär Historia 4/2020