Elivs Presley på scen i september 1956.

Gitarrens historia – från lyra till gura

När Elvis Presley dök upp i tv-rutan på 1950-talet med sin trogna Martin D-18 på höften förvandlades världen. Men gitarren levde faktiskt ett liv i hösta välmåga långt före rockikonernas tid.

23 februari 2006 av Tomas Blom

Solen sänker sig över savannen. Jägaren slår läger för natten vid ett vattenhål. Han lägger ifrån sig sin pilbåge, fyller sin kalebass och dricker sig otörstig. När han fått liv i elden tar han bågen och börjar för­strött knäppa på den hårt spända strängen. Bågens ena ände råkar vila mot den tomma kalebassen och ljudvågorna från det vibrerande träet förstärks i hålrummet. Toner växer och klingar upp mot stjärnorna. Jägaren blir först förvånad över det oväntade ljud han frambringar, men det dröjer inte länge förrän han upptäcker att han gör musik.

Någonstans här, i en avlägsen forntid, börjar människan spela på stränginstrument, eller ”kordofoner”, som är den musikvetenskapliga benämningen.

Vi känner till en rad förhistoriska varianter. Somliga lever kvar, till exempel den väst­afrikanska jägarharpan, dosso n’goni, eller de nordamerikanska indianernas mouth-bow, som spelades av en så sentida artist som Buffy Sainte Marie (hon som skrev ”Universal Soldier”). Den grekiske guden Apollon sägs i allmänhet ha spelat på lyra, men faktum är att hans instrument var en typ av lyra som kallades kithara. Och där har vi själva den språkliga roten till ”gitarr”; den mest seglivade och spridda av västerlandets kordo­foner.

Gitarren i sina olika uppenbarelser har följt människan i åtskilliga hundra år. Under medel­tiden knäppte kringvandrande gycklare och trubadurer på olika varianter, som kunde gå under namn som gittern, chitarra eller guitarra latina. I den arabiska kulturen ut­vecklades samtidigt en annan variant av kordofonen, nämligen l’oud, lutan. Det var ett instrument som under renässansen blev mycket populärt i hela Europa, och som förvisade gitarr-en till en andrarangens position som folkligt krogtillbehör. Undantaget är Spanien. Där fortsatte man envist att spela gitarr, eftersom lutan associerades med den arabiska ärkefienden. Den spanska renässansgitarren kallades vihuela och fick en stor och varierad repertoar som fortfarande lever och framförs. Men instrumentet var länge begränsat till den iberiska halvön.

Hur kommer det sig då att gitarren gjorde en sådan comeback? Jo, var och en som har försökt sig på att stämma en renässans- eller barockluta kan besvara den frågan. Lutan blev helt enkelt för komplicerad för att kunna behålla sin folkliga popularitet.

På 1600-talet var tiden mogen för gitarren, som nu för förs­ta gången klättrar upp ur folkdjupet för att bli ett instrument för kungar. Den tidens störste gitarrhjälte hette Francesco Corbetta. Han orsakade gitarrfeber vid både det franska och det engelska hovet, och så här kan man läsa i en samtida dagboksanteckning: ”Till och med på nattduksborden hos alla sköna damer kunde man lita på att få se en gitarr, lika väl som lite rouge eller några moucher… Gud ska veta vilket knäppande det var överallt!”

Denna första attack av gitarrmani ebbade ut under 1700-talet, bland annat på grund av att instrumentet fick en ny konkurrent i form av klaveret, som blev statussymbol i förmögna hem. Men ingen kunde ta ifrån gitarren dess fördelar: behändigt bärbar, jämförelsevis lätt att behärska och dessutom försedd med en viss romantisk, bohemisk aura.

Instrumentet levde alltså kvar i förmak och salonger under 1800-talet. En viss mamsell Josabeth Sjöberg, numera känd för sina naivistiska bildberättelser från ett svunnet Stockholm, tjänade sitt levebröd på att ge gitarrlektioner, och på en av de mest kända bilderna av August Strindberg har titanen en gitarr i knät.

1800-talsgitarren, med sin lilla klanglåda, var dock för ljudsvag för konsertsalen. Detta var ett bekymmer för en ny generation av kompositörer och virtuoser som Francisco Tarrega och Niccolo Paganini (mest känd som violinist, men också en fantastisk gitarrist, enligt samtida vittnesbörd). Gitarren hade ganska nyligen fått sin sjätte och sista sträng, vilket gjorde det möjligt att skriva betydligt mer varierad musik för instrumentet, och på 1850-talet skapade den spanske gitarrbyggaren Antonio de Torres den moderna klassiska gitarren, genom att bland annat förse undersidan av locket med ett sinnrikt system av tonribbor som medgav att halsen kunde göras längre och klanglådan större utan att instrumentet kollapsade under trycket från de spända strängarna.

När europeerna började resa över haven för att bryta jordbruksmark och leta guld i Nord- och Sydamerika, följde förstås gitarren med. Den kom att utvecklas på olika sätt. I de spanska kolonierna i Sydamerika växte det med tiden fram en hel flora av gitarrsläktingar i olika storlekar, instrument som delvis påverkades av mötet med de inhemska indiankulturerna. Den nordamerikanska gitarren importerades av tyska och franska immigranter, och fick ganska snart strängar av stål.

Christian Friedrich Martin, en gitarrbyggare från Mark Neukirchen, öppnade verkstad i New York år 1833. Han representerade en helt annan skola än de spanska byggarna, men blev lika stilbildande som de, fast hans instrument kom att användas för en helt annan typ av musik. Nu tog gitarren steget in i industrisamhället. Billiga fabriksgjorda instrument kunde köpas per postorder, och hördes snart överallt i den växande unionen. Rallare, timmerhuggare, bonddrängar, plantagearbetare och inte minst cowboys plockade fram sina gitarrer på lördagkvällen för att koppla av från en hård arbetsvecka. Utan gitarren hade vi näppeligen hört talas om blues och country, amerikanska musikformer som växte fram genom idogt plinkande under nittonhundratalets första årtionden.

I och med att grammofonindustrin kom i gång på allvar på 1920-talet, spreds och dokumenterades den folkliga gitarrmusiken och kom så småningom att lägga grunden för hela den västerländska popindustrin, där gitarren har förblivit en grundbult.

Under tiden hade instrumentet i Europa gått åt andra hållet: från ett vida spritt folkinstrument till ett redskap för raffinerade konstmusikaliska uttryck. Gitarrens genombrott som konsertinstrument är i mycket en enda mans verk, nämligen Andres Segovias. Han var under lång tid ganska ensam om att transkribera och tolka äldre klassiska verk i gitarrversion. Segovia bildade skola för en lång rad klassiska gitarrister, som alla dragit nytta av hans iver att förbättra instrumentets möjligheter. Till exempel genom att uppmuntra tillverkningen av ljudstarka strängar av nylon i stället för fårtarmar, vilket man använt tidigare.

Just ljudstyrkan är annars något av gitarrens akilleshäl. Den har alltid haft svårt att göra sig gällande mot till exempel blåsinstrumenten. I de tidiga jazzorkestrarna var banjon det enda kompinstrument som gick att höra – gitarristerna fick vackert nöja sig med att underhålla i pausen. Alltså försökte man sig på diverse trick för att förstärka sina instrument, bland annat genom att bygga in ett slags akustiska högtalare i klanglådan.

Det stora genombrottet för gitarren som soloinstrument inom jazz och populärmusik kom inte förrän man på 1930-talet utvecklade en magnetmikrofon som kunde ta upp strängarnas svängningar och omvandla dem till elekt­risk energi. Elgitarren var född, och den förste som verkligen använde sig av den var jazzgitarristen Charlie Christian, medlem i Benny Goodmans orkester i början av 1940-talet och en stilbildare i klass med Segovia. Med sin förstärkta gitarr kunde han ta upp kampen med både saxofon och trumpet, och hans fraser och idéer har gått i arv till musiker som till exempel Chuck Berry, en av rockens tidiga gitarrhjältar.

Rockens betydelse för gitarrens popularitet går knappast att överskatta. I det ögonblick då Elvis Presley (för övrigt en alldeles kapabel kompgitarrist) dyker upp i TV-rutan med sin trogna Martin D-18 dinglande på magen, skapas en ny ikon för nitton­hundratalet – ung man med gitarr. Detta instrument, som så länge fungerat som arbetsredskap för myriader av slitvargar inom countryn och bluesen, fick plötsligt stjärnstatus, särskilt i sin mer utvecklade elektrifierade uppenbarelse när den gjort sig av med klanglådan och blivit planka.

Plötsligt var det inte längre mesigt att spela gitarr, utan snarare en manifestation av uppror mot vuxenvärlden. Till och med i avkroken Sverige började rockkungarna avlösa varann på tronen, och i ungdomsgårdarnas replokaler hördes stålblanka svajarmsklanger från nya gitarrgrupper. Detta märktes förstås snabbt i musikaffärerna, där efterfrågan på elgitarrer ökade explosionsartat. Redan i slutet av 1950-talet hade den ärevördiga dragspelsfabriken Hagström i Älvdalen börjat lägga om tillverkningen till elgitarrer och fick uppleva ett ögonblick av triumf när ingen mindre än Elvis himself uppträdde i en TV-show med en Hagström Viking dinglande runt halsen.

Gitarrhjälten, mer sällan hjältinnan, hade uppenbarligen kommit för att stanna, och instrumentets popularitet verkar inte avta. I spåren av rockrevolutionen har gitarren fått ett uppsving inom den kommunala musikskolan, där den fortfarande hör till de absolut vanligaste valen. Populärmusiken som sådan låter ju bevars inte riktigt likadan som på Elvis och Beatles tid, men inom vissa genrer förblir gitarren lika oumbärlig som på 1960-talet.

Publicerad i Populär Historia 2/2006

Fakta: Första elgitarren

Gitarristen Les Paul är ryktbar för sin innovativa utveck-ling av den elförstärkta gitarren. Han hade tidigt börjat experimentera med hemgjorda mikrofoner och insåg snart att ju mindre själva gitarrkroppen vibrerar, desto effektivare blir elförstärkningen, som ju uteslutande alstras av strängarna.

Den logiska slutsatsen var att helt eliminera klanglådan, vilket Les Paul gjorde på ett radikalt sätt. År 1941 skruvade han fast två mikrofoner och en gitarrhals på en rejäl bit timmerstock och kunde konstatera att han skapat ett instrument med en aldrig förut hörd efterklang. »Man kunde knäppa på strängen och gå på lunch – och när man kom tillbaks klingade fortfarande tonen», hävdade han.

Efter diverse motigheter lyckades Les Paul till sist få den stora gitarrtillverkaren Gibson att göra en solid gitarr, som fick bära Les Pauls namn, och som under 1960-talet i händerna på bland andra Eric Clapton blev det ultimata instrumentet för elektrisk blues.

Publicerad i Populär Historia 2/2006

Fakta: 10 odödliga rockgitarrister

  • Keith Richards Kompmotor och riffmakare i Rolling Stones, spelar ofta Fender Telecaster, gärna med bara fem strängar.
  • Chuck Berry Pappa till en rad odödliga låtar och rockriff, uppträder fortfarande med sin Gibson ES 355.
  • Jimmy Page Lyfte Led Zeppelin till stratosfären med sin Gibson Les Paul.
  • Hank Marvin Mannen bakom The Shadows legendariska ljud, åstadkommet på Burns- och Fendergitarrer.
  • Chet Atkins Utan honom hade George Harrison knappast blivit av. Evigt förknippad med Gretschgitarrer.
  • Buddy Holly Popriffets pionjär. Under sitt korta liv en Fender Stratocaster-man.
  • B B King Bluesikon och förebild, oskiljaktig från sin Gibsontillverkade »Lucille».
  • Eric Clapton Attackerade bluesen på ett nytt sätt med sin Gibson Les Paul. Numera oftast en Fenderman.
  • Jimi Hendrix Visade världen vad en Fender Stratocaster är kapabel till – i rätt händer.
  • Pete Townshend Den arketypiske rockgitarristen i attityd och ljud. Slog sönder ett stort antal Gibson SG på scen.

Publicerad i Populär Historia 2/2006

Kanske är du intresserad av...

Läs också