Enkel biljett Solovki

På denna ögrupp, och framför allt innanför klosteranläggningens kreml (”ringmuren”), passerade cirka 80 000 fångar under åren 1923 till 1939, hitsända av Lenins och Stalins hantlangare. Det är måhända fel att säga passerade, eftersom endast hälften kom härifrån levande. Övriga mötte sin död på de mest vidriga sätt; genom slavarbete, undernäring, kyla, tortyr eller sjukdomar.

Solovetski ligger tio mil söder om polcirkeln och ögruppen är endast nåbar via havet under några korta sommarmånader. Således är det en utmärkt plats att placera misshagliga personer på, vilket den sovjetiska regimen tidigt insåg. Bolsjevikerna var dock inte först – Peter den store gjorde det redan på 1600-talet. Sovjetregimen överträffade dock tsaren mångtusenfalt vad gäller antalet fångar.

”Gulag-arkipelagen” etablerades som begrepp genom Alexander Solzjenitsyns bok med samma namn. Det är oklart varför han valde ordet arkipelag, men Solovetski-öarna är onekligen en arkipelag och Solovetski har även en alldeles speciell roll i det sovjetiska Gulag-systemet. Solovki var det första lägret i systemet och det var här OGPU (”Statens förenade politiska förvaltning”) och lägerledningen för SLON (”nordliga läger av speciell betydelse”) skulle lära sig hur man tjänade pengar på slavarbete. Solovkilägret kom att utgöra modell för hela Gulag-systemet.

Enligt historikern och journalisten Anne Appelbaums bok Gulag – redan ett standardverk – började Solovki användas som fångläger redan 1920. Andra forskare menar dock att den första båten, med 150 fångar, kom till ön först i juni 1923. Kyrkorna, munkarnas celler och alla övriga utrymmen förvandlades hur som helst omgående till sovsalar för fångarna.

Till en början var lägret kaotiskt; ingen, inte ens på högsta ort, visste riktigt hur det skulle organiseras och vad meningen var med att sätta så mycket folk i fängelse. Var syftet att omskola människor, straffa dem eller tjäna pengar på dem?

Svaret på frågan växte fram med hjälp av fången Naftalij Aronovitj Frenkel. Frenkel såg att verksamheten i lägret var oerhört ineffektiv och tyckte sig veta hur man skulle öka produktiviteten. Frenkel skrev ner sina tankar i ett välformulerat brev som han lade i fångarnas ”klagolåda”. Brevet snappades upp av lägerchefen, som kallade in Frenkel för ett samtal. Nya metoder och arbetssätt infördes i enlighet med Frenkels förslag och ryktet om honom spred sig inom partiet och nådde snart även Stalin som kallade honom till sig.

Mycket tyder på Frenkel verkligen träffade Stalin i slutet på 1920-talet – Frenkel avancerade raskt från fånge till vakt och blev snart även kommendant.

För Frenkel var det inte viktigt om fångarna hölls inburade eller om de bodde ute i skogen. Det viktiga var att de arbetade. Frenkel lyckades med sin nya syn på lägrets funktion konkurrera ut andra som arbetade med skog i trakten och kom därigenom i konflikt med den lokala partiavdelningen. Men eftersom han visade att lägren kunde bli mer produktiva fick han stöd från högsta ledningen. Frenkel lyckades till och med att få det att se ut som om lägret drog in pengar till staten – enligt Appelbaum är detta dock en villfarelse. I själva verket kostade Solovki-lägret även under denna period stora pengar.

Men villfarelsen låg till grund för omorganisering av hela Gulag. Det förde det goda med sig att tortyr, godtyckliga bestraffningar och andra metoder för att få folk att arbeta så småningom blev alltmer sällsynta – man såg att det missgynnade produktionen.

Det finns många biografier och andra ögonvittnesskildringar om livet på Solovetskijöarna under Gulageran. En av dem gavs ut på svenska redan 1930 och är skriven av finländaren Boris Cederholm, I Tjekans klor, upplevelser i Sovjets fängelser. Cederholm var en affärsman som fängslades anklagad för att vara kontrarevolutionär, men som sannolikt inte ägnade sig åt annat än normal affärsverksamhet. En annan är den ryske kulturhistorikern och sedermera litteraturhistorikern, dumaledamoten med mera Dimitrij Likhasjev (1906-99).

Han kom långt efter sin frigivning att ägna mycket av sin kulturhistoriska gärning åt Solovki. Likhachev gav bland annat ut verket The Architectural-Artistic Monuments of the Solovetskii Islands med många bilder från hur anläggningen såg ut på 1960-talet.

Fängslandet av Likhachev skulle kunna beskrivas som dråpligt om sammanhanget varit annorlunda. Han var en ung student från Leningrad som på 1920-talet var delaktig i en studentföreningen KAN; på ryska initialerna för ”Kosmiska vetenskapsakademin”, något som kunde uppfattas som en drift med SAN, ”Sovjetiska vetenskapsakademin”. I stället för tråkig akademism ville ungdomarna hålla på med rolig vetenskap i sin förening. Tjekan kom att uppmärksamma studenternas förhavanden och gjorde ett hembesök hos Likhasjevs. Där hittade man en bok med titeln International Jewry – en bok som av säkerhetstjänsten betraktades som en sionisttext. De använde bland annat den som förevändning för att beröva Likhasjev sin frihet. I fem år var han fånge på Solovki.

I berättelserna om livet i lägret finns många hårresande grymheter. Vissa tortyrmetoder var säkert utvecklade på platsen – de krävde helt enkelt Solovkis speciella klimat och natur. Till exempel kunde man sommartid binda fast en fånge vid ett träd och lämna honom åt insekter och mygg, (den som har erfarenhet av norrländska mygg får rysningar i kroppen vid tanken.) Kylan ger inspiration till möjligen än värre metoder – fångarna tvingades ofta nakna gå flera kilometer till ett badhus utanför ringmuren i tio graders kyla och kallare. Det var inte heller särdeles väl beställt med uppvärmningen inomhus – fångarna lärde sig att överleva genom att ligga tätt intill och på varandra. I en speciellt fruktad avdelning, på berget Sekirka, kunde fångarna bindas vid en påle som sedan rullades utför den 365 trappsteg höga trappan från berget ner mot havet – ingen överlevde en sådan behandling.

Sekirka var (och är) ett av Solovkis så kallade eremitkloster som ursprungligen byggdes för munkar som ville utveckla sitt förhållande till Gud i större avskildhet. Det är en oerhört vacker plats med milsvid utsikt över havet och omgivningarna. Trappan har renoverats (med hjälp av bland annat norska biståndspengar), ett kors har rests vid dess fot till åminnelse av dem som dödades här och munkarna har återintagit Sekirka.

Till skillnad från de tyska koncentrationslägren var Gulag-lägren inte bara konstruerade för att ta livet av eller utrota grupper av människor – de blev alltså, med Frenkels hjälp, arbetsläger. Fångarna sattes att utföra mer eller mindre produktivt arbete, men det finns också exempel på hur vakterna kunde låta folk utföra de mest meningslösa uppgifter – exempelvis flytta en mängd snö från ett ställe till ett annat.

Det tyngsta och kanske viktigaste arbetet var skogsarbetet. Fångarna delades in i grupper som skulle utföra en viss mängd arbete per arbetspass. De som uppfyllde sin kvot först fick mest och bäst mat. De andra tvingades fortsätta tills den var uppfylld, vilket kunde leda till dygnslånga pass under bevakning.

Det fanns väktare som kunde skjuta en fånge som satte sig intill en eld för att värma sig. Inget annat än invaliditet kunde göra att en fånge slapp ifrån det tunga arbetet, vilket ledde till att fångar självstympade sig. Metoden blev så vanligt att inte ens detta med tiden befriade dem från det hårda och tröstlösa arbetet.

Men, det fanns också ljuspunkter i helvetet: lägret hade sina egna tidningar, fångar organiserade ett museum av saker de hittat på ön och det fanns även under några år en aktiv teatergrupp som var otroligt populär bland både fångar och fångvaktare.

Självklart levde dessa kulturyttringar helt och hållet på väktarnas villkor, men det är tydligt för dem som nu läser och tar del av det som producerades i lägret att fångarna utvecklade metoder för att lägga in dubbeltydigheter, ironier och annat som manade fram motstånd, mänsklighet och överlevnadsvilja.

Författaren Maxim Gorkijs besök är en av de mer omskrivna händelserna i lägerhistorien. Det har gått till annalerna bland annat därför att det är svårt att veta vad Gorkij egentligen tyckte om det han såg och, för den delen, vad han såg.

Man frågar sig i vilken utsträckning han förstod att det var ett uppstädat läger och tillrättavisade fångar han konfronterades med. Solzjenitsyn ser honom som en förrädare.

I den essä som Gorkij skrev om besöket 1929 berättar han om en naturskön plats, om nödvändigheten av arbetsläger och att han ansåg att dessa med tiden skulle bli överflödiga i det socialistiska samhället. Han lär också i ett senare skede ha sagt att censorerna inte lämnade en mening orörd innan essän publicerades.

Som mest, i början på 1930-talet, befann sig nästan 50 000 fångar samtidigt på Solovetskijöarna – alla hölls inte innanför murarna, utan även de perifera klosteranläggningarna på angränsande öar användes. Det kan jämföras med de omkring tusen pilgrimer som vistades på öarna i början av 1900-talet.

Det stora antalet fångar tärde självklart på ögruppens resurser – med tiden blev situationen ohållbar. Även om Gulagsystemet växte skickades allt färre till Solovki sannolikt därför att öarna i princip var ödelagda. Verksamheten på fastlandet behövde också allt folk som gick att uppbringa. Byggandet av Vitahavskanalen var Stalins absolut mest angelägna projekt vid den här tiden.År 1939 evakuerades de sista fångarna och NKVD förstörde alla papper rörande fångverksamheten. Ögruppen lämnades för gott.

Anders Blume är frilansjournalist.

Att läsa: Gulag – de sovjetiska lägrens historia (2004) av Anne Appelbaum. Solovki – The Story of Russia Told Through Its Most Remarkable Islands (2004) av Roy R Robson. I tjekans klor – upplevelser i Sovjets fängelser (1930) av Boris Cederholm.

Muren skydd mot svenskarna

Första gången svenska skepp siktades från Solovki var 1571. År 1579 besegrades Solovki-områdets kommendant och många av hans män. En vapenvila etablerades 1581 under svensk ledning av fältherren Pontus De la Gardie, men striderna återupptogs snart och pågick av och till fram till att fredsfördraget i Teusima tecknades 1595.

1584 beordrade tsar Fjodor I munkarna att bygga en ringmur kring klostret som skydd för svenskar och andra »krigiska folk». Muren blev klar året före freden och har räddat klostret vid åtminstone två tillfällen.

Munkarna är tillbaka

Solovkis historia är inte bara intressant därför att det var Gulags första läger – det är ett unikt kulturminnesmärke i sig själv. 1992 togs hela anläggningen upp på Unescos lista över världsarv. Pilgrimerna har under århundradena varit en viktig inkomstkälla för ön – under en del av 1900-talet var de till och med den viktigaste. (År 1863 kom det sex tusen pilgrimer till Solovki, år 1900 hade de blivit 24 000. Under samma period utökades antalet munkar från drygt hundra till det dubbla.)

Några år efter revolutionen, 1920, tvingades munkarna utan strid överlämna klostret till bolsjevikerna.

Under andra världskriget och fram till 1957 huserade en örlogsskola i byggnaderna – cirka fem tusen sjömän utbildades där. Från 1960-talet och framåt återfick Solovki sin ställning i det ryska medvetandet – ett exempel på detta är att baksidan på de nuvarande 500-rubelsedlarna har en bild av Solovki.

Klosterverksamhet återupptogs 1990. I dag pågår flera restaureringsarbeten och det har byggts några moderna hotell på ön. Bebyggelsen utanför kreml består av gamla trähus – de flesta mer eller mindre förfallna. Vägarna är en serie gropar.

Munkarna rör sig innanför och utanför murarna i hellånga svarta kåpor, ungdomarna puttrar fram på sina mopeder och den äldre befolkningen cyklar.

En pågående konflikt råder mellan å ena sidan staten, som har hand om öns museum, och kyrkan, som sköter klosterverksamheten. Vad ska staten respektive kyrkans pengar användas till och var börjar och slutar deras ansvar? Privata investerare är också intresserade av att exploatera ön. Alla inser att här finns pengar att tjäna – Solovki är något exceptionellt. Redan i dag kommer omkring 35 000 turister hit varje år, företrädesvis ryssar. På sikt lär dock även den internationella kulturturismen upptäcka Solovkis attraktionskraft.

Publicerad i Populär Historia 4/2006