Bath
Att träda in i the Pump Room i Bath, England, en söndagsmorgon är en tidlös upplevelse. Rummet är stort och ljust, mycket högt i tak, många mycket höga fönster, och från det höga taket en enorm ljuskrona. Palmer i krukor överallt, på plattformar, på balkonger, i burspråk. Från scenen fyller en stråktrio rymden med sådan musik som går bra ihop med te och scones. Människorna kring borden breder smör och marmelader på små kex och småpratar mellan tuggorna. Och allt står väl till i den här världen, som har mycket lite gemensamt med den verkliga.
”If you leave me to suggest our destination, I say Bath”, skrev Dickens i The Pickwick Papers, och många var de som höll med honom. Staden var på 1700- och 1800-talen Englands sociala nav. Den som ville se och bli sedd, den som ville göra lycka eller upptäcka ett geni, den som ville möta folk med inflytande eller själv få inflytande kom till Bath. Kungligheter och politiker, aristokrater och industrimän, jurister, läkare och artister av alla slag – alla som hade råd kom, och en hel del som inte hade råd. Kurorter var inte bara på modet – de var en livsstil som det kostade social prestige att avstå från. Gamla damer kom med unga damer för att hitta och snara en karl. Män kom för att prata med andra män, bli rika på spel eller knyta homosexuella förbindelser.
Kurorter föddes ur källans mysterium. Människan var redan skräckblandat förtjust när hon såg hur klart och kallt vatten sprang fram ur berget, liksom enbart för att ge henne svalka, friskhet och ny styrka. Än mer magiskt blev det när vattnet var hett och simmigt av mineral och okända underbara substanser. De tidigaste heta källorna blev därför automatiskt heliga platser. Bath – där varje dag sedan man började nedteckna data mer än en miljon liter 48-gradigt vatten sprutar upp ur en spricka mer än en kilometer djup – blev speciellt heligt. Järnålderns folk tillbad här guden Sul, som kan ha varit en hälsans gud eller en solgud, för hans mark var varm, när allt runt omkring var fruset.
När romarna kom hit – året var 43 e Kr – gjorde de som de brukade, de lät infödingarna fortsätta att dyrka sina gamla gudar, så länge det inte ställde till något politiskt obehag. Och den stad de grundade där Suls vatten sprang upp kallade de Aquae Sulis. Romerska gudar och gudinnor förenade sig med de lokala gudomligheterna, och så föddes en gudinna, Sulis Minerva, och hon tillägnades ett tempel som restes helt nära den centrala poolen. För naturligtvis gjorde romarna en badinrättning av det heliga vattnet, med massagenischer och ett solbelyst gym, gemensamhetsbad och individuella celler; rum med kallt vatten och rum med ljummet och rum med hett. Och så intima utrymmen som lämpade sig så bra för filosofiska och politiska diskussioner, för kärleksmöten eller bara för vila och konversation. Baden var det sociala livets hjärta.
”Bad, vin och kvinnor korrumperar kroppen”, står det på en inskription i Bath, ”men dessa ting utgör själva livet.”
Så höjde sig en sak: vattennivån, och baden översvämmades, och en annan sak föll: det romerska riket. Aquae Sulis, blomstrande i 400 år, fanns inte mer.
År 1688 var Bath en glömd håla kring några bubblande dypölar, där allehanda utstötta höll till. Men någon hade spritt ut ett rykte . . . Hur som helst, det året kom en engelsk drottning till den händelselösa småstaden där 3 000 själar ännu bodde. Drottningen var barnlös och desperat. Och i Bath blev hon med barn, hur det nu gick till, och som i en saga väcktes törnrosastaden till liv.
År 1705 anlände prinsen, vars kyss skulle göra resten. Vacker var han inte, Richard ”Beau” Nash (1674–1762), en yrkesspelare med näsa för affärer, men han var effektiv. Och den apparat han sätter igång är väl så imponerande som romarnas förvandlingsakt. Med hjälp av sin ansenliga karisma lyckades han få ihop pengar för att rensa upp gatorna och förse dem med belysning. Sedan frigjordes och rengjordes och reparerades de romerska baden – blev användbara, sedan eleganta, till slut åter scen för bättre folks förlustelser och laster. Folk började komma till Bath i stort antal.
Nash lät öppna ett sjukhus, Mineral Water Hospital, som gav platsen status av seriöst hälsocenter. Och Nash fick sig utnämnd till stadens ”ceremonimästare”.
Man skulle kunna tro att hotell växte upp som svampar nu, men i England ansågs det ännu inte elegant att bo på hotell. Man bodde som gäst i finare hem, gratis om man ansågs vara en tillräckligt stor attraktion i familjens sociala liv, annars som ”paying guest”. Och fina hem fanns det snart gott om, för ett annat geni hade kommit till stan: arkitekten John Wood. Hans idé var att av Bath göra en modern stad enligt romerska skönhetsideal. De halvmånformade huskomplex omfamnande välskötta trädgårdar som han och hans söner skapade ger Bath en aristokratisk air; man ser att här bor folk väl medvetna om sin rang och sin goda smak. Runt platser som Circus, Royal Crescent och Queen Square låg bostäder där man kunde konsten att prata bort sina liv om hundraser, växthusodling, hästuppfödning och rävjakter.
Resten av sin tid i Bath tillbragte gästen förmodligen i den klubblika atmosfär som lokalerna kring baden erbjöd, och där man kunde göra praktiskt taget allt utom att övernatta. I the Pump Room drack man sitt hälsobringande vatten, som pumpades upp från baden därunder – alltså badvatten. Under en timme eller två kunde man sitta där och dricka, så där en fyra liter smutsvatten. Sedan kanske man åt något, spelade bort något, eller dansade något lite i de andra sällskapsrummen. Eftermiddagar och kvällar gavs det ofta någon lätt komedi. Före läggdags promenerade man i parkerna.
Direkt under ”pumprummet” låg det romerska templet tillägnat Sulis Minerva. Här har arkeologerna hittat en ganska komplett romersk stad på över nio hektar, sex meter under nuvarande marknivå.
Också det moderna Bath har haft sina problem. 1976 stängdes kuranstalten av finansiella skäl, och 1979 förklarades vattnet förorenat.
Britta Ramklint har också besökt och rekommenderar kurorterna Spa i Belgien, Baden-Baden i Tyskland, Bad Ischl i Österrike och Salsomaggiore i Italien.
