Sibirien nästa

Kommunisternas terror mot den egna befolkningen pågick under drygt ett halvsekel. Tiotals miljoner avrättades, plågades ihjäl eller förnedrades och dog av

20 mars 2002 av Annagreta Dyring

Kommunisternas terror mot den egna befolkningen pågick under drygt ett halvsekel. Tiotals miljoner avrättades, plågades ihjäl eller förnedrades och dog av umbäranden i ett nätverk av hundratals slavläger utspridda över Sovjetunionen. Miljontals människor deporterades till imperiets utmarker, främst Sibirien och de ödsliga kustområdena mot Arktis och Stilla havet. Det skedde för att säkerställa Sovjetstatens ekonomiska hunger och nå de politiska målen. De drabbade var inte bara kriminella, politiskt obekväma, krigsfångar och intellektuella utan också vanliga arbetare och bönder som råkade stå i vägen för Moskvas storpolitiska ambitioner. Judar, kosacker, tartarer, vitryssar, polacker, balter, romer och andra folkgrupper offrades också hänsynslöst.

De människor som drabbades räknades i tiotals miljoner – ett hav av mänskligt lidande. Det tog märkligt nog lång tid innan vidden av den kommunistiska terrorn blev uppenbar för omvärlden. Det började med att enstaka vittnens berättelser nådde ut. Skräckväldets omfattning och metoder doldes dock effektivt av Sovjets slutenhet och effektiva motpropaganda. Antalet vittnesbörd blev emellertid med tiden allt fler och bilden av kommunismens terror blev skarpare. Trots den växande kunskapen om vad som pågick inom Sovjets slutna gränser förblev västvärlden länge förvånansvärt oengagerad. Det blev bland annat Alexander Solzjenitsyns författarskap som öppnade omvärldens ögon för illgärningarna. Sovjetunionens sammanbrott 1991 gjorde de ryska arkiven tillgängliga för forskare, och under 1990-talet har forskningen som gäller kommunismens terror vuxit i omfattning och intensitet.

I den svenska debatten har ämnet fått ökad aktualitet efter informationsprojektet om nazisternas judeförföljelser. Nu startar forskning som ska belysa kommunismens brott mot mänskligheten.

Samtidigt som forskningen kartlägger Sovjetstatens terror växer debatten om terrorns orsaker. Diskussionerna pendlar mellan att se orsakerna i den kommunistiska ideologin och ett inneboende människoförakt till att härleda till de sovjetiska ledarnas mentala tillstånd, främst då Stalins paranoida läggning och grymhet. Föga har däremot sagts om det historiska arvets betydelse. De ryska tsarerna hade nämligen i drygt tre hundra år systematiskt använt terror och förvisningar för att styra det egna väldet. Så Stalin hade bara att följa en trehundraårig grym härskartradition.

Rysslands erövring av det ödsliga Sibirien började 1581. I spetsen för knappt tusen man korsade kosacken Jermak Uralbergen och öppnade vägen in i Sibirien. Det startade ett av historiens märkligaste fälttåg och maktövertagandet gick förhållandevis snabbt. Redan 1639 hade man nått fram till Stilla havet. Det ryska väldet hade på sextio år utökats med tretton miljoner kvadratkilometer – motsvarande 7,5 procent av jordens landyta. Landet var nästan folktomt med undantag för spridda små folkgrupper.

Det skulle dröja ytterligare hundra år innan Ryssland fick full kontroll över sitt väldiga nyförvärv. Det skedde genom despotiska övergrepp mot dem som inte passade in i samhällsstrukturer och politiska mönster. Deportering av kriminella och oppositionella österut blev ett viktigt instrument för Rysslands kolonisering av Sibirien.

Den första ryska deporteringen till Sibirien gällde dock märkligt nog inte en medborgare utan en symbol – stadsklockan i Uglich. År 1581 mördades tsarsonen Dimitrij och uppviglarna såg till att stadens klocka ljöd över nejden. Straffet lät inte vänta på sig. De upproriska fick slita spö och deras tungor skars ut ur munnen. Klockan drabbades av samma öde, den spöades och kläppen slets loss från sitt fäste. Sedan släpades den ett kvarts ton tunga pjäsen över Uralbergen till staden Tobolsk. Där lämnades den, dömd till evig tystnad.

År 1649 fick Ryssland en ny strafflag. Hittills hade det funnits en uppsjö av barbariska straffmetoder, som utdömdes även för ringa brott. Deportering blev en viktig del av den nya ordningen. Det ryska samhället skulle inte behöva störas av avrättningar, stympningar, offentlig piskning och andra straff. Förvisning till Sibirien ”osynliggjorde” de dömda. Eftersom antalet dömda hade växt snabbt hade det dessutom blivit brist på fängelser. Den hårda sibiriska miljön visade sig vara både en perfekt förvaringsplats och en omutlig fångvaktare, staten slapp bygga dyra fängelser där. Ryssland behövde också billig arbetskraft för att kolonisera Sibirien och utvinna dess slumrande naturresurser. Hundratusentals män och kvinnor tvångskommenderades dit för att bryta malm och uthärda de mest ohyggliga arbetsförhållanden i kyla och fattigdom.

Samma princip använde flera europeiska länder vid kolonisering och för att skaffa arbetskraft. Rysslands politik att sända strafffångar till Sibirien jämförs till exempel ofta med den engelska koloniseringen av Australien som skedde med hjälp av strafffångar. Metoden må vara densamma men omfattningen klarar inte en jämförelse. England deporterade 155 000 straffångar till Australien under 80 år – 1788 till 1868. Rysslands deporteringspolitik varade i mer än tre sekler och omfattade miljontals människor – fortsättningen under kommunismen inte att förglömma. Då kan man snarare jämföra med slavhandeln och slavarbetet i Afrika som under trehundra år omfattade ti0tals miljoner människor.

I tsarernas Ryssland växte verksamheten i omfattning. I början dominerade kriminella och krigsfångar men nya grupper tillkom ständigt – religiöst oliktänkande, polska rebeller, romer, hela litauiska och ukrainska byar, revolutionära intellektuella men också högre ämbetsmän, hovmän, adelsmän och generaler som fallit offer för hovlivets intriger. Alla dessa blandades med mördare, våldtäktsmän, smugglare, tjuvar och tiotusentals livegna.

Nio tusen svenska krigsfångar från det stora nordiska kriget 1700–21 tvingades också till Sibirien. Bland dessa fanns folk med sådana kunskaper som tsar Peter den store hade extra stort behov av. En av dem var kapten Philip Johan von Stralenberg som på 1720-talet utarbetade den första Sibirienkartan.

De deporterade fick olika slags tvångs- och straffarbeten. Svensken Sven Waxell deltog som kapten i ryska flottan i Berings andra Kamtjatkaexpedition (1733-42). Han skriver i sin bok Den stora expeditionen: ”Då våra arbetare, dvs deporterade, deserterade i stora hopar försökte vi förebygga detta genom att införa sträng manstukt; längs floden Lena reste vi galgar på vart tjugonde verst, vilket gjorde god verkan…”

När den ryska kejsarinnan Elisabet (regent 1741–62) förbjöd dödsstraffet ökade strömmen av förvisade till Sibirien explosionsartat. Och när lagen utökades med nya brott – ocker, spådom, skuldsättning, hustruplågeri, dryckenskap, liderlighet och tiggeri – som motiverade förvisning, blev strömmen österut allt stridare. I början av 1800-talet beräknas cirka 2 000 människor per år ha skickats över Uralbergen till Sibirien, i slutet av århundradet hade den siffran tiodubblats. På åttio år hade antalet nått upp mot en miljon.

De förvisade indelades i fyra klasser – dömda till hårt straffarbete, straffkolonister, förvisade, samt frivilliga (de sistnämnda var främst kvinnor och barn till de dömda). De två första grupperna deporterades på livstid och berövades alla civila rättigheter. De märktes med brännjärn, håret rakades av på höger sida och de tvingades bära tunga fotbojor och kättingar av järn.

Bakom siffrorna döljer sig ett oändligt mänskligt lidande. För den som dömts till förvisning väntade en lång färd till helvetet i Sibirien. Från S:t Petersburg till gränsen mellan Ryssland och Sibirien var det drygt 250 mil. Människorna tvingades till en mödosam vandring där regn, damm, hetta och pinande köld plågade dem, allt beroende på årstiderna. Den amerikanske journalisten och ögonvittnet George Kennan skrev 1891:

– ingen gränspostering i hela världen har sett så mycket mänskligt lidande och så många brustna hjärtan. /.../ många grät okontrollerat, några knäböjde och pressade sitt ansikte mot marken /.../ andra tog lite rysk jord med sig innan de gjorde korstecknet och släpade sig förbi gränsposten in i Sibirien med rasslande kedjor och fotbojor.

Detta var dock bara den första och kortaste delen av ”De deporterades väg”. Från staden Jekaterinburg (under kommunisttiden Sverdlovsk, Jeltsins hemstad och platsen för mordet på tsarfamiljen), Sibiriens port mot Ryssland, återstod över fem hundra mil till Stilla havet. Grupper av deporterade förväntades tillryggalägga drygt femtio mil per månad, med 24 timmars vila var tredje dag. De fick utstå omänskliga umbäranden innan de nådde fram till gruvorna och slavlägren i sydöstra Sibirien. 10 till 15 procent av dem överlevde inte färden. Av dem som klarat vandringen avled ännu fler när de nådde bestämmelseorten.

Det fanns nivåer i det sibiriska helvetet. Hårdast var att bli dömd till straffarbete i sibiriska gruvor. Men det fanns också gradskillnader bland gruvorna. Fasansfullt var att hamna i guld- och silvergruvorna i sydöstra Sibirien, och att förvisas till de fruktade kolgruvorna på ön Sachalin i Stilla havet var att hamna i ett superinferno. Dit sändes de mest styvnackade fångarna – de grovt kriminella och de farligaste samhällsomstörtarna.

När strömmen av deporterade ökade började bristerna i detta avstjälpningssystem att blottläggas. Deporteringarna hade växt till kaotiska proportioner. För att bringa ordning i kaoset skapades en byråkrati. Från 1811 skulle den förvisade åtföljas av ett dokument som berättade om brottet, straffet och slutstationen. 1817 byggdes etappstationer längs färdvägen och 1823 skapades ”Exilbyrån” med uppgift att övervaka deporteringsprogrammet.

Fritänkande intellektuella stod inte högt i kurs inom tsarväldet. I 1700-talets Europa ansågs de sprida farliga irrläror från den nya tidens ideologiska strömningar. 1790 dömde Katarina den stora Rysslands förste litterära revolutionär, Alexander Radisjtjev, till sibirisk exil för att han i boken Resan från Petersburg till Moskva berättat om livegenskap och envälde i Ryssland. Det hindrade dock inte andra kritiska författare att skriva. Särskilt känd är Fjodor Dostojevskijs bok Anteckningar från Döda Huset (1861–62). Han hade flera års personliga erfarenheter av vistelse i Sibirien. 1849 arresterades han som medlem i en socialistisk grupp, dömdes till döden men benådades på avrättningsplatsen och sändes till tukthuset i Omsk där han blev kvar i fyra år.

Rykten, berättelser och skrifter om exilsystemet spreds vida omkring trots tsarens effektiva hemliga polis och nådde med tiden också utanför Rysslands gränser. Europa och USA fick så småningom information om det grymma straffsystemet. En debatt började om dess rättfärdighet men den byggde fortfarande på en splittrad och fragmentarisk information.

En amerikansk journalist, George Kennan, tidigare nämnd i artikeln, blev västerländsk pionjär när det gällde att detaljerat genomlysa det ryska deporteringssystemet. Han talade ryska sedan han 1865–68 arbetat i Sibirien med den sibiriska delen av en telegrafisk landförbindelse från USA via Alaska och Sibirien till Europa. Detta ståtliga telegrafiprojekt fick ett brått slut när atlantkabeln mellan USA och Europa blev klar 1866.

Kennans vistelse i Sibirien inspirerade honom att planera en ny resa för att studera landet – det var ju närmast okänt för amerikanarna – och samtidigt beskriva det ryska deporteringssystemet. Den amerikanska tidskriften The Century Magazine nappade på förslaget 1884. Året efter reste Kennan tillsammans med konstnären George A Frost till S:t Petersburg. Därifrån gick färden genom Ryssland, över Uralbergen ända bort till de ökända guld- och silvergruvorna på gränsen till Mongoliet och Kina. Under ett år tillryggalade de två resenärerna 1 300 mil i Sibirien, ofta under svåra strapatser. 1891 publicerade Kennan boken Siberia and the Exile System.

Hur kunde amerikanen Kennan få den ryska regeringens tillstånd att genomföra en resa tvärs igenom det väldiga slutna tsardömet, besöka fängelser och straffläger och träffa deporterade? Ett rekommendationsbrev från den ryske inrikesministern blev inträdesbiljetten, som också flera gånger räddade de två från arrestering, fängelsevistelse och frågvisa kontroller av den hemliga polisen.

Förklaringen till varför Kennan fått detta brev ligger i sin turi hans egen hållning till Ryssland. I USA pågick kring 1880 debatten om Ryssland och de revolutionära krafterna som ville kullkasta tsardömet. Landets strafflagar kritiserades av många. George Kennan ställde då både muntligen och skriftligen upp till försvar för den ryska regeringen och deporteringssystemet. Detta var naturligtvis ljuv musik för regeringen i S:t Petersburg och amerikanen fick resetillstånd.

Men för Kennan själv blev resan ett brutalt uppvaknande. Hans artiklar och böcker från den långa resan längs de deporterades väg blev ingen lovsång till det system han såg. Texterna kom att öppna ögonen hos många som nu insåg vad som pågick i det slutna Tsarryssland. Pessimistiskt avslutar Kennan sina två böcker med följande: ”Jag hoppas av hela mitt hjärta att det sibiriska exilsystemet förbjuds; men jag fruktar tyvärr att det kommer att leva vidare under många år som en av 1800-talets civilisations svartaste fläckar.”

Det tsarryska deporteringssystemets dagar var dock räknade. Stadsklockan i Uglich som 1581 deporterats till Sibirien fick en offentlig benådning 1892. Reparerad fördes den under högtidliga former tillbaka till Uglich. Sju år senare avskaffades deporteringssystemet officiellt. Men det var inte lätt att sopa undan en trehundraårig tradition. Delar levde vidare, bland annat fortsatte straffdeporteringen till Sibirien för personer dömda för svåra ”politiska brott” och religiös hädelse.

Från och med slutet av 1700-talet hade den sociala oron ökat i Ryssland. En rad små och stora uppror, oftast dåligt organiserade, hade länge stört den ryska ledningen. 1917 kom det stora utbrottet, tsardömet sveptes bort och kommunisterna tog makten. En ny tid stundade.

I dag vet vi att deporteringspolitiken ingalunda avskaffades. I det avseendet hamnade det ryska folket ur askan i elden. De nya härskarna i Moskva började redan på 1920-talet att deportera de egna medborgarna. Och på 1930-talet ökade strömmen av deporterade närmast lavinartat. Sibirien blev åter den stora mänskliga avstjälpningsplatsen. Avsikten var dels att bli av med brottslingar och politiskt obekväma, dels att utnyttja dem som billig arbetskraft för att bygga upp den ryska ekonomin. Snart transporterades miljontals människor över Ural in i Sibirien. Fångtågen gick i skytteltrafik på den transsibiriska järnvägen till bland annat Stillahavskusten. Där packades folk i båtar för att föras till staden Magadan vid Ochotska havet. Färden gick sedan vidare till de fruktade gruvorna kring Kolymafloden. Kommunisterna inte bara fortsatte tsardömets grymma och människoföraktande deporteringspolitik, de utvecklade den och ökade dess omfattning. Miljontals människor fick sätta livet till under de mest vidriga förhållanden, länge utan att omvärlden visste något om grymheterna och deras omfattning. Systemets avveckling började först i slutet av 1950-talet efter Stalin

Annagreta Dyring är vetenskapsjournalist och hedersdoktor vid Stockholms universitets naturvetenskapliga fakultet.

Eric Dyring är docent i fysik och vetenskapsjournalist.

Publicerad i Populär Historia 7/2000

Kanske är du intresserad av...

Läs också