Al Capone 1930.

© Chicago Bureau

Chicago – staden som styrdes av Al Capone

Det finns namn i historien som man inte behöver leta förgäves i skolminnet för att placera – de har blivit ett med en epok och en lokal. Mest är det kejs

16 mars 2001 av Ulla Britta Ramklint

Det finns namn i historien som man inte behöver leta förgäves i skolminnet för att placera – de har blivit ett med en epok och en lokal. Mest är det kejsare och diktatorer, men en och annan privatperson har smugit sig in i detta celebra men inte alltid så rumsrena sällskap. Eller försök att säga Al Capone, utan att också säga 1920-talets Chicago.

Chicagos historia är dess borgmästares, många som fallna från klippbordet för en gangsterfilm. ”Big Bill” Thompson höll titeln från 1915. Världskrig hade just brutit ut i Europa, och Big Bill hade valts mest för att hans medtävlare hade ett tyskt namn; en tredjedel av Chicagos invånare var infödda européer, och tyskhatarna var många.

Den nye borgmästarens brist på ryggrad visade sig redan i hans första åtgärder: han gav fritt fram åt obegränsat hasardspel – samtidigt som han med andra handen försökte tillfredsställa den motsatta väljargruppen med en skenhandling som att för en tid hålla barerna stängda söndagar. Därmed tycks hans förmåga att fatta politiska beslut ha varit utmattad. Nu skramlade överallt enarmade banditer och spelhallar dominerade gatubilden. Arbetarna lurades att satsa och förlora sina pengar, tvingade i skuld till ockrare. Brottsligheten frodades. Med spelhusens enorma vinster mutades polisen att inte se, inte höra.

1917 gick USA med i kriget, mot Tyskland. Chicagos borgmästare, som satt där han satt för att han inte haft tyskt påbrå, blev nu så tyskvänlig att han kallades ”Kaiser Bill”. Han var mot kriget men för inkallelserna – när tiotusentals industriarbetare försvann, vällde Söderns fattiga svarta befolkning in i staden, och Big Bill såg deras potential som valboskap och blev plötsligt de svartas sakförare.

För att lättare kunna kontrollera sin nya flock, sammanförde han den i ett enormt ghetto på sydsidan av staden, som i sig uppfattades som ett hot av den ursprungliga befolkningen. Här uppstod Chicagos första våldsamma raskonfrontation. En liten svart pojke påstods ha överskridit den osynliga gränsen på en badstrand för både svarta och vita. Han stenades och dränktes. Innan upploppet var över, hade fyra svarta och en vit dödats, åtskilliga skadats. Och staden hade fått ett sår som skulle visa sig vara en oläklig cancer.

Rasismen var alltså något nytt i staden – gammal tradition var däremot de starka relationerna mellan Chicagos politiker och dess gangsters, ett samarbete till ömsesidig fördel. Ledarna inom bägge grupperna hade vanligen arbetat sig upp med list och lurendrejeri från en blygsam start. ”Big Jim” Colosimo hade börjat som gatsopare, avancerat till utkastare på en bordell och sedan blivit fin karl när han gifte sig med bordelldrottningen Victoria de Moresco. Utöver parets lönsamma hotellrörelse drev Jim en clearing-agentur för nyanlända italienska arbetare, vilket gav honom kontakt med Unione Siciliane och maffian. Härifrån var inte steget långt till att bli röstfiskare för de ökända lokalpolitikerna Bathhouse John och Hinky Dink.

När han sedan i själva centrum öppnat en restaurang, som snart genom sin utsökta meny och vinlista etablerade sig som inneställe för stadens teater- och operavärld, var hans operationsbas komplett. Nu umgicks han med en av favoritgästerna, Enrico Caruso, och bar diamanter på alla fingrar, på skjortan och i västen, i bältet, på hängslena och i strumpebanden.

Så drabbade förbudstiden. Big Jim hade inga svårigheter att få borgmästare Thompsons välsignelse att ta hand om den illegala sprithandeln.

Men att bli alltför mäktig i den undre världen har alltid medfört vissa risker. Big Jim mördades av sin livvakt Jim Torrio, med en välriktad kula bakom örat. Kistan bars av tre domare, en statsåklagare och två kongressmän.

Det var nu före detta livvakten Jim Torrio som kontrollerade stadens spritsmuggling, prostitution och spelaffärer. Torrio var en avvikande typ i det ganska stereotypa gangstergalleriet: en diplomat, försiktig i alla sina handlingar, och så auktoritativ att det sades att han sällan eller aldrig själv bar vapen. Till sin högra hand valde han en 23-årig mördare från New York, Alphonse Capone.

Italienarna, en stor invandrargrupp vid den här tiden, hade dominerat den undre världen, men nu hade på Chicagos nordsida en annan falang vuxit sig stark, med irländskt eller judiskt ursprung. Dion O’Banion, en före detta korgosse, senare sjungande kypare på en irländsk kabaretbar, drev nu en lönsam blomsterhandel strax intill Holy Name Cathedral. Härifrån regerade han stora delar av nordsidan och dirigerade valresultaten i ett område som omfattade både slum och överklasskvarter. Och om Torrio var obeväpnad, var O’Banion desto tyngre armerad. I hans skräddarsydda kostymer fylldes tre fickor med revolvrar, som han hanterade lika skickligt med vänster som med höger hand.

Men nu hade han stött sig med Torrio och levde farligt. En höstdag 1924, när han var i färd med att färdigställa en 100 000-dollarorder på begravningsblommor för en hög maffiamedlem, kom tre av Torrios män in i butiken. O’Banion antog att de var där för att beställa sin del av blomstergärden och gick emot dem med blomstersaxen i ena handen och den andra utsträckt till hälsning. En av männen tog hans hand, den andre höll honom, den tredje fyllde hans kropp med fem kulor. O’Banions välfyllda fickor var honom till ingen nytta, och han föll bakåt på en bädd av vita pioner, som färgades röda.

Han begravdes i en 10 000-dollarkista, som forslats i en särskild järnvägsvagn från Philadelphia. Bland de sörjande vid begravningen märktes Torrio och Al Capone.

O’Banions efterträdares, Hymie Weiss, första order var Torrios död. Men Torrio överlevde skotten avfyrade av en Bugs Moran, som aldrig ens arresterades. Efter en tid på sjukhus och sedan i fängelse lämnade Torrio Chicago och återvände aldrig. Hans plats övertogs av Al Capone.

Under borgmästare Thompsons två valperioder hade den organiserade brottsligheten tillåtits växa sig så stark att staden nu var helt paralyserad. Den korrumperade polisen fungerade – med få undantag – enbart som brottslingarnas uniformerade underhuggare. När Al Capone vid några tillfällen kom att tillfrågas av polis om sitt yrke, brukade han svara ”handlande med begagnade möbler” vilket tacksamt noterades. Folkvalda lokalpolitiker som kunde tänkas utgöra ett hot mot gangsterväldet blev inte långlivade. Och när Thompson avstod från att ställa upp för en tredje ämbetsperiod, sökte Al Capone helt enkelt sitt högkvarter strax utanför stan. I Cicero, en förstad med 50 000 invånare, tog han med sin armé av kåkfarare och illdådare över stadshuset utan motstånd. Hans maktövertagande har liknats vid det som praktiserats av moderna diktatorer.

Detsamma kan sägas om de från början demokratiska processerna. Valen dominerades nu av revolvermän, som höll valarbetare i schack och terroriserade de röstande. Kidnappning, mord och grov misshandel förekom som vanliga inslag i valen.

Al Capone var inget geni. Han saknade fantasi och framförhållning, och ägde inte Torrios diplomatiska förmåga eller affärssinne. Hans metod var simpelt våld i öppen dag, och en gång slog han ner och sparkade sin egen handplockade borgmästare, i närvaro av en polisman. Det var en tid när våld fungerade som politisk makt. Medan USA hade antagit en lag som förbjöd spritförsäljning i hela landet, höll Capone 161 barer öppna dag och natt i Cicero. En enda tobaksaffär här omsatte i vadhållning 50 000 dollar per dag. Capone själv förlorade personligen omkring en miljon dollar årligen på spel – medan han aldrig spelade på börsen: ”Det är bara ett stort skojeri.”

Filmerna om den här tiden (manusförfattarna behövde inte ha något övermått av fantasi!) har i alla dess detaljer behandlat krigföringen mellan Capones södra gäng och nordsidans. De stora slagen stod hösten 1926. En septemberdag vrålade elva bilar med tungt beväpnade män nerför den aveny där Al Capone hade sitt huvudkontor, och där han nu åt lunch. Capone slängde sig ner på golvet och kom undan med blotta förskräckelsen, men kulkärvarna förvandlade 35 parkerade bilar utmed gatan till såll, och en kvinna som satt i en av dem blev partiellt blind. Capone betalade kvinnans sjukhusvistelse, besökte henne och fick stora rubriker i pressen.

Nordsidans boss Hymie Weiss levde hädanefter i största fara, men inte så länge till, bara tre veckor. Strax utanför det som varit O’Banions blomsteraffär fick grundstenarna till Holy Name Cathedral nu sina historiska ärr, när kulorna rikoschetterade och Hymie Weiss sjönk ner död. Polischefen gav själv Al Capone alibi.

År 1927 återvände Big Bill Thompson med Al Capones hjälp till borgmästarbefattningen för en tredje ämbetsperiod. Capone flyttade nu tillbaka till innerstaden, till sydsidan där han ockuperade Metropole Hotel, som fick upplåta femtio rum till hans organisation. Inifrån och ut var hotellet armerat som ett militärfort. Capone tronade i ett stort kontor under porträtten av tre stora amerikaner: Washington, Lincoln och Big Bill Thompson.

1928 inträffade i Chicago 62 bombattentat, många direkt riktade mot politiker som misstänkts för att söka komma tillrätta med gangsterväldet. Under tiden blev Capone en alltmer offentlig person. Han älskade publicitet och att ge intervjuer, och representerade officiellt staden, till exempel vid mottagningen av en italiensk jordenruntflygare. Och när depressionen drabbade världen, var Al Capone den första att öppna soppkök för Chicagos fattiga. Men i stark kontrast mot sin företrädare Torrio var han alltid nervös. När han gick på teatern, anlände han i en bil så kraftigt armerad att maskingevärskulor studsade från dess plåt, och ingen bomb kunde placeras i den därför att den var försedd med kodade lås. Nitton biljetter beställdes i hans namn – arton till smokingklädda livvakter, som anlände i åtföljande armerade bilar. Det var inget billigt teaterbesök, men Capone måste få sin opera.

Bugs Moran hade ärvt nordsidan efter Hymie Weiss. Men slutet var nära. När fyra män, utklädda till poliser, på S:t Valentine’s Day 1929 avrättade sju medlemmar av Bugs Morans gäng i ett garage på Clark Street, var detta ett av de sista stora slagen. Ett år senare var hela staden i Capones händer. Men han satt i fängelse i Philadelphia; dock med extraordinära förmåner, som gjorde att han därifrån kunde sköta sitt imperium.

Tills det äntligen hände. En FBI-agent hade hittat ett sätt att få honom bakom galler, och Al Capone dömdes 1931 till elva år för skattefiffel. Och ett ändå större mirakel: agenten undgick att mördas.

Fängelsetiden kom att bli en serie av misshandel och mordförsök. När Capone frigavs, var han sinnessjuk i neurosyfilis, jagad av inbillade mördare och tjutande bilar.

Den 25 januari 1947 avled han, 48 år gammal. Hans ende son lät lagligen ändra sitt efternamn. Men det kriminella syndikat Al Capone representerade, och där han själv bara var en länk i en till synes ändlös kedja, lever.

År 1963 rapporterade Chicagos polischef till en federal undersökningskommitté att, sedan 1919, 976 gangstermord begåtts i Chicago med omnejd. I två fall hade en förövare åtalats och straffats. Efter detta publicerade Chicagos press alltid, tillsammans med nyheten om ett nytt mord, dess ordningsnummer.

Publicerad i Populär Historia 2/1999

Fakta: Al Capone på film

Av Michael Tapper

Redan 1922 hade regissören Fritz Lang under inspelningen av sin första film om Dr Mabuse, Dr Mabuse, der Spieler, inspirerats av tidningsartiklar om Al Capones gangsterkrigföring. Han skrev därför om delar av sin film så att den innehöll alla de ingredienser som senare skulle förknippas med den amerikanska gangsterfilmen på 1930-talet: biljakter, mord på öppen gata, illegalt spel, syndfullt nattklubbsliv och intensiva skottväxlingar. Capones liv och brottskarriär blev därefter den helt dominerande inspirationskällan för den amerikanska gangstergenren.

I Little Caesar (1930) är han förebilden för uppkomlingen Cesar Bandello, men också för dennes nemesis, gangsterbossen Big Boy. Public Enemy – samhällets fiende nummer 1 (The Public Enemy, 1931) fokuserade visserligen på den Hymie Weiss-liknande gangstern Tom Powers (James Cagney), men i bakgrunden lurar en Capone-liknande Schemer Burns som till slut låter avrätta Powers.

Året därpå, 1932, släpptes en film som alltsedan den spelades in 1930 omgärdats av stora censurproblem därför att den var en så realistisk skildring av gangsterligornas framfart och av Capone. Den hade dessutom lånat sin titel efter ett känt öknamn på Capone: Scarface – Chicagos siste gangster (Scarface).

Manuset till scarface skrevs av den före detta chicago-journalisten Ben Hecht, som genom sitt tidigare arbete hade skaffat sig god kännedom om den organiserade brottsligheten. Han och regissören Howard Hawks arbetade efter idén att låta gangstern Tony Camonte framstå som en samtida Cesare Borgia, en hänsynslös karriärist som lika gärna kunde ha arbetat inom någon mer legitim bransch, till exempel företagsvärlden eller politiken. För att kunna distribuera filmen tvingades filmmakarna lägga till en moraliserande prolog och ett för genren standardmässigt slut, där Camonte faller för polisens kulor och dör helt oglamoröst i rännstenen. Men chicagogangstrarna gillade ändå filmen, och Capone köpte en egen kopia, som han lär ha sett åtskilliga gånger. Närhelst filmen stötte på motstånd från lokala censorer så var Capone mer än villig att hjälpa till att lösa problemen.

Övriga filmer i urval: The Secret Six (1931), Bad Company (1931), City Streets (1931), Mannen som visste för mycket (The Finger Points, 1931), Stadens gissel (The Beast of the City, 1932), Okay America (1932), Gabriel Over the White House (1933), Alcatraz Island (1937), The Last Gangster (1937), The Gangster (1947), Natt i Chicago (Party Girl, 1958), I hetaste laget (Some Like it Hot, 1959), 7 omutliga män (The Scarface Mob, 1959), Al Capone (1959), Chicago-massakern (The S:t Valentine’s Day Massacre, 1967), Capone (1975), Scarface (1983), De omutbara (The Untouchables, 1987).

Publicerad i Populär Historia 2/1999

Kanske är du intresserad av...

Läs också