Fattigpojke blev drottningens skyddsling

Vid ett tillfälle kom ett stort sällskap promenerande rakt emot Anders när han uppehöll sig vid godset, och omringade honom. Några damer frågade vad han hette. "Jag var nog tölpaktig att ej svara, tills slutligen en av dem tog mig under hakan. ›Svara gosse, det är drottningen som vill veta det!‹" Om det kom några följdfrågor mindes inte Anders, men han blev klappad på huvudet och kinden, samt fick några slantar och sedlar med sig hem.
Men snart skulle en tragedi drabba den lille pojken. Efter en tids sjukdom dog hans mamma. Anders var nu föräldralös. Under moderns sjukdom hade han fått vara hos en familj Skärström, där husfadern Johan titulerades tegeldräng. Detta var bara en av flera mellanstationer på väg mot en helt annan tillvaro.
Därefter togs Anders till Hagalund där han "fick bo hos kammarfruarne, till och med ligga bredvid dem och äta av hovets läckra mat". Dessa förmåner tilltalade dock inte alls pojken, som var mycket blyg för damerna.
Efter en tid flyttades Anders till ett barnhus inne i Örebro med utsikt över ån mot slottet. Barnhemmet hade en stor sal, fullproppad med större och mindre barn. Det enda nöje Anders hade var att dagligen lyssna till stånddrabanternas musik, när "denna utstyrda corps med stolta steg marscherade förbi barnhuset framför bron till slottet". (Stånddrabantkåren bestod av veteraner inom krigsmakten, och i enhetens uppgifter ingick vakthållning och bevakning.)

En dag kom drottningen på visit till barnhuset. Hon inspekterade lokalerna inklusive köket och smakade på maten som barnhusbarnen serverades. Charlotta tyckte "troligtvis icke om den" eftersom hon sedan rätt vasst diskuterade med föreståndarinnan. Följden av det tjusiga besöket blev att lille Anders fick lämna barnhuset, och på så vis "slapp ut ur detta fängelse".
Riksdagen i Örebro var nu över och den kungliga familjen skulle återvända till Stockholm. Det hade fattats beslut om att Anders skulle följa med till huvudstaden, och vidare utsågs drottningens betjänt Johan Norberg och hans hustru till Anders fosterföräldrar.
"Jag fick nu infinna mig på slottet [i Örebro], där jag hade nåden att tala med Hennes Majestät." Anders bjöds på gorån, sockerkringlor och kaffe, vilket "smakade förträffligt".
Så var det dags för avfärd. I sina memoarer skildrar Anders målande förberedelserna inför resan: "Nu blev det ett väsen med läderkistor och kappsäckar, dån av vagnar och hästars gnäggande, skratt, trätor och spring."
Han blev tillsagd att kliva in och sätta sig i en vagn i det kungliga följet. Den första anhalten blev Västerås där man övernattade. På morgonen klev Anders upp tidigt för att bekanta sig med omgivningarna. "Jag tyckte det var riktigt trevligt, men länge fick jag ej ostörd filosofera."
Allt kom i rörelse, hästar spändes för och färden fortsatte. Anders somnade i sin vagn och vaknade först på kvällen. Då fick han uppleva något som övergick allt vad han dittills hade sett, "ty man hade illuminerat vid Ulriksdals slott, vad mina bondögon särdeles förbländades".

Från Ulriksdal fortsatte det kungliga följet i kolmörker in till Stockholm. Anders vagn stannade slutligen till vid en port på Norra Smedjegatan där fosterfamiljen Norberg hyrde en lägenhet. (Gatan försvann i slutet av 1960-talet i samband med Norrmalmsregleringen, på platsen ligger nu Gallerian.)
Anders installerade sig i ett nytt hem i en ny stad. Han mindes senare hur han i sin nya miljö och av sin nya familj betraktades "med nyfikna och vänliga blickar" och hur han "presenterades som drottningens gosse".
Norra Smedjegatan var alltså hans första adress i Stockholm, men han skrevs in i den icke-territoriella Hovförsamlingens kyrkböcker, där fosterföräldrarna sedan tidigare fanns registrerade. Anders kom att bo på ytterligare tjugotalet platser i huvudstaden, inklusive i De la Gardies palats "Makalös" i Kungsträdgården, som vid denna tid inhyste Arsenalsteatern.
Nu väntade skolgång. Undervisningen leddes av en pastor Häggman som drev en skola på Norra Smedjegatan vilken "bevistades av flere noblessens söner". Bland skolkamraterna fanns den ett år älde greven Gustaf Erik Frölich (1792–1860), som kom att bli en framstående militär och ämbetsman.
Anders presenterades för en mängd pojkar "vars första hälsning var att smågrina" åt honom, och så "börjades det med frågor och spektakel". Klasskamraterna gjorde sig lustiga över hans knackiga läsning ur ABC-boken, undrade om han kom från landet och "vems bonde" han var. Anders svarade ordentligt att han var från Örebro och bodde hos drottningens betjänt. "Men vartenda ärligt svar gav endast anledning till åtlöje." Fast häcklandet tystnade när "lärarn tog i dörren" och det blev "tyst som i graven".

När läxorna redovisades märkte Anders snart att de värsta gyckelmakarna var sämst på att läsa. "Snart börjades dock med katekesen, och nu slapp jag tituleras drottningens ABC-skinka, men fick i utbyte en just icke bättre titel, såsom drottningens kalkon." Det senare troligen på grund av att han rodnade när han blev arg.
Sommaren 1811 tillbringade kungafamiljen på Drottningholms slott. Johan Norberg tjänstgjorde där och hade ordnat en bostad i slottsteatern för sig och familjen. Fostersonen skrev senare i sina memoarer: "Därför fick jag mitt sommarnöje på samma ställe. De vackra holmarna, kanalerna, parken, China slott, allt togs i skärskådande. Allt fann jag oändligen trevligt och romantiskt."
På Drottningholm fick Anders jobba som springpojke. En kväll när han var i slottsköket och hämtade en skål med mjölk till familjen mötte han några fina herrar som konverserade på ett obegripligt språk. En av dem frågade honom på svenska om inte en herre i sällskapet kunde få lite mjölk att dricka – "pekande på en med krokig näsa och ståtligt utseende".
Anders svarade att han inte tordes att själv smaka på mjölken, än mindre låta någon främmande göra det. Trots det nekande svaret skänkte den ståtlige herren Anders ett mynt. "Nå, här skänker kronprinsen dig en dukat, fastän du nekade honom lite mjölk", kommenterade en av de andra.
Från sin fosterfar fick Anders dagen därpå höra att kronprins Karl Johan under gårdagskvällens supé hade "talat om sitt äventyr med gossen och mjölkskålen". Och att han hade gett Anders dukaten "för det jag troget bevarade det mig var anförtrott".

Varifrån kom förresten efternamnet Lundquist? Troligen tog sig Anders namnet efter en äldre halvbror som kallade sig Lundqvist. Första gången som Anders nämns i skrift med efternamnet Lundquist var 1817, i Storkyrkoförsamlingens konfirmationsbok.
Och hur kom det sig att han blev konstnär? I sina memoarer relaterar Anders hur han vid ett tillfälle kring nyåret 1815–16 tillfrågades av drottning Charlotta om vilket "levnadsyrke" han kunde tänka sig. "Jag vet inte" blev svaret. Ville han bli knekt (soldat)? "Nej, för då kommer jag i krig och då skjuter de ihjäl mig."
Drottningen föreslog även officer, trumslagare och sotare, men inget passade Anders, som istället sade att "jag vill bli prest", vilket fick drottningen att skratta gott, för hon hade uppenbarligen andra planer för sin protegé.
"Jag blev nu på drottningens rekommendation satt till elev hos historie- och porträttmålaren professor Westin." Fredric Westin (1782–1862) var professor (och sedermera direktör) vid Konstakademien. Han var även prins Oscars (I) lärare i teckning och är känd för sina kungliga porträtt, inte minst "Bernadotteska familjetavlan" (1837).
När den unge Anders klev in i Westins ateljé förvånades han lika mycket över professorns "milda och goda tal och sätt, som över de många och vackra tavlor och porträter" som han fick se. En av de första uppgifterna blev att teckna av verk av en äldre utländsk målare. Detta tyckte Anders var svårt. "Men jag grep dock saken an och fick snart beröm för teckningen."

Först var konstundervisningen bara en feriesyssla. Men det ändrades snart. År 1817 antogs den 14-årige Anders Lundquist till Konstakademien, och kom att betraktas som en av de mest lovande yngre eleverna. Förutom Westin hette en lärare Christian Forssell (1777–1852). Han var kunnig inom grafisk teknik, främst kopparstick. Senare samma år fick Anders i uppdrag att måla en tavla att skänka den till drottningen. Detta trots en mycket
begränsad erfarenhet av oljemåleri. Han valde att kopiera ett original av en äldre mästare, och "med tillhjälp av professorns undervisning gick det tämligen bra".
På nyårsdagen 1818 uppvaktade han Charlotta med sitt alster "och nu hade jag den glädjen att få visa något prov på framstegen å konstens bana". Drottningen tog emot gåvan, men tvivlade på att Anders hade målat tavlan själv. Hon yttrade dock några vänliga ord till honom: "Jag har hört att du är en flitig och beskedlig gosse, såväl hos professorn som hos Paban. Continiuera därmed, så kan du vara övertygad [om att] jag aldrig skall taga min hand från dig." (Paban var Anders lärare i franska.)

Men lyckan blev kortvarig, för snart rycktes den skyddande handen bort från Anders. Först dog kung Karl XIII den 5 februari 1818, och inom bara några månader avled drottning Charlotta.
I sin levnadsbeskrivning skrev Anders att hans fosterfar Johan Norberg kom hem helt bestört ett par dagar före midsommar med dödsbudet. Under en vistelse ute på Rosendal på Djurgården hade drottningen drabbats av ett häftigt illamående och återvänt till staden. Hon insomnade klockan fyra på morgonen den 20 juni. Även om "drottningens gosse" hade förlorat sin välgörare fortsatte han sin bana som konstnär. År 1834 utnämndes Anders Lundquist till agré vid Konstakademien, en värdighetstitel som tilldelades yngre konstnärer som ännu inte var kvalificerade att bli ledamöter, men som arbetade i akademins anda. Bakom utnämningen anades Konstakademiens beskyddare kronprins Oscar (I). Det är inte otänkbart att Oscar kände till att Anders i unga år hade varit drottning Charlottas skyddsling.

Samma år ingick Anders äktenskap med den fyra år äldre trebarnsmodern Anna Carlsdotter Kellman. Tillsammans fick paret fem barn, två döttrar och tre söner.
Kronprins Oscars intresse för Anders Lundquist ledde till att han år 1836 engagerades som teckningslärare för kronprinsparets fem barn: Karl (XV), Gustaf, Oscar (II), Eugénie och August. Uppdraget varade i tolv år. Prinsarna och prinsessan fick under Anders ledning teckna efter gipser och litografier. Av den blivande kronprinsen och monarken Karls hand finns det många teckningar bevarade från dessa år, allt från hästar till helgon.
Det berättas att Karl ogillade tecknandet eftersom det krävde både stillasittande och tålmodighet. Hans huvudlärare, historikern Fredrik Ferdinand Carlson, skrev att "prins Karl ritar ogärna, och när Lundquist kom låtsades han sova".
Efter åren på Konstakademin ägnade sig Anders Lundquist åt litografin, och under 1830- och 1840-talen var han en flitig leverantör av bilder i denna teknik. I planschverket Svenskt Pantheon (1832–36) som presenterade namnkunniga svenskar, bidrog han med de flesta porträtten. Och 1839–43 utförde han cirka hundra litografiska blad med samlingsnamnet Teckningar till svenska historien. Han illustrerade även en mängd böcker.
Även om han inte är så känd som målare, utförde Lundquist en mängd historiemålerier med bibliska, fornnordiska och antika motiv, liksom scener ur svensk historia. År 1834 färdigställde han "Karl XII:s död" som finns på Nationalmuseum. Ett annat exempel är "Gustaf I:s afsked från sin gemål Margareta Lejonhufvud vid hennes dödsbädd" (1848). I folklivsgenren kan nämnas "En gumma som spår en flicka hennes tillkommande öde", som visades på Konstakademiens utställning 1848.
Anders Lundquists sista kungliga uppdrag (1849) var utsmyckningen av den blivande kronprinsessan Lovisas våning på Stockholms slott. Hon var maka till tronföljaren prins Karl (XV) – hans tidigare något motsträvige teckningselev.
Även en märklig livshistoria är en dag till ända. Fattigpojken som blev drottningens gosse och fick chansen att utbilda sig till konstnär avled den 22 oktober 1853.

Thorsten Sandberg är journalist och författare.

Publicerad i Populär Historia nr 10/2024