Slaget på slottet
Trots titeln storamiral saknade hertigen sjömilitär utbildning. Han beskrev i ett brev till makan Hedvig Elisabet Charlotta att han kände sig som ”en sjömanslärling som börjar sitt yrke vid 40 års ålder”. Sjöslaget varade till mörkrets inbrott då brandröken låg så tät att all stridsledning omöjliggjordes. Storamiralen var vid två tillfällen nära att träffas av ryska kanonkulor. Nästa dag skildes de svårt tilltygade flottorna. Svenskarna seglade till Sveaborg och ryssarna styrde hemåt mot Kronstadt.
Slaget vid Hogland har förevigats på målningar av Per Krafft d y och Louis Jean Desprez. På fondväggen i en sal på Rosersbergs slott, i Karls ägo sedan fjorton års ålder 1762, hänger Desprez stora målning från slaget. Detta slutade oavgjort men firades på den svenska sidan som en seger. Ryssarna räddades av svenskarnas brist på ammunition. Till höger i tavlan ses hur hertig Karl på chefsfartyget ”Gustaf III” mottar officerarnas och manskapets hyllningar efter den sjömilitära bedriften.
Målningen är det centrala föremålet i salen, som fick namnet Hoglandssalen och på olika sätt påminner om krigiska bedrifter till lands och sjöss. Salen inreddes som en romersk förhall med statyer och troféer. Arkitekt var Gustaf af Sillén, som nära samarbetade med hertigen under 1800-talets första decennium. Hoglandssalen ritades 1801 och anses vara af Silléns mest betydande insats på Rosersberg. Rummet och dess tillkomst beskrivs ingående i boken Rosersbergs slott, den senaste volymen i Byggförlagets serie ”De kungliga slotten”. Huvudredaktör är Ursula Sjöberg och fotografierna är tagna av Lennart Durehed.
Tidigare har Kina slott, Rosendals slott och första bandet av tre om Drottningholms slott givits ut. Hela serien ska omfatta femton volymer.
Rosersbergs slott är kanske det kungliga slott som förblivit mest okänt för den stora allmänheten. Slottsanläggningen med sina vita byggnader och omfattande parkanläggningar ligger vid en vik av Mälaren några mil norr om Stockholm.
I likhet med de kungliga lustslotten Ulriksdal och Tullgarn uppfördes Rosersberg på 1600-talet för en högadlig privatperson. Vid 1756 års riksdag föreslog man att prins Karl (han blev hertig av Södermanland 1772) skulle få disponera en av kungsgårdarna i Stockholmsområdet. Ingen av dessa var tillräckligt ståndsmässig och sex år senare bytte staten till sig Rosersberg. Det var förvisso en pampig anläggning den unge prinsen fick ta över, men storhetstiden var sedan länge förbi.
Kort efter hertig Karls giftermål 1774 med prinsessan Hedvig Elisabet Charlotta startade en ombyggnad av slottet, såväl exteriört som interiört. Under ledning av arkitekten Jean Eric Rehn anpassades barockslottet till de stilideal som rådde under 1700-talet. Några decennier senare var det dags igen. Då genomförde hertigen tillsammans med Gustaf af Sillén den arkitektoniska förändring i nyklassicistisk riktning som bland annat resulterade i Hoglandssalen. Rosersberg fick då det utseende slottet fortfarande har, med bibliotek, tavelgalleri, rustkammare och andra rumsfunktioner man kunde kräva av ett kungligt lustslott.
Hertig Karls iver att förändra och förnya Rosersberg stannade dock inte vid huvudbyggnaden och de omkringliggande husen. Han visade också stort engagemang för parken, härtill uppbackad av sin hustru och arkitekturentusiaster vid hovet. De första parkförändringarna var traditionella, men efter hand gjorde nya trender sig gällande och en vidsträckt engelsk park växte fram med trädplanteringar, konstgjorda grottor och paviljonger. Trots att det mesta av detta i dag är borta ger spåren ändå en god bild av parkens forna utseende.
Karl XIII och Hedvig Elisabet Charlotta avled båda 1818. Adoptivsonen Karl XIV Johan övertog Rosersberg och använde det som sommarslott. Karl XIV Johan och hans hustru Desideria nyttjade flitigt Rosersberg, och efter kungens död 1844 använde hon slottet som änkesäte. Efter drottningens bortgång 1860 lämnades Rosersberg så gott som obebott. Infanteriets skjutskola flyttade in på 1870-talet och hade verksamhet här fram till 1962. Numera är Rosersberg en av Statens räddningsverks utbildningsanläggningar.
Publicerad i Populär Historia 6/2005
