Kungens kapare
Den 30 april 1713 seglade galjoten ”S:t Peter” från Lübeck på väg mot Göteborg med salt och diverse styckegods, när hon på grund av motvind fick söka hamn i Varberg. Väl ute till sjöss igen mellan Nidingen och Malön, det vill säga ytterst nära Onsalahalvön i norra Halland, attackerades hon av ett kaparfartyg som seglade under fransk flagg.
Den kombinerade svensk-franska besättningen på kaparen uppträdde, enligt vad lübeckarna senare vittnade inför amiralitetsdomstolen i Göteborg, som vilka sjörövare som helst när de hade bordat det tyska fartyget. ”Medan lotsen var ombord på kaparen, så kom tvenne fransmän, av vilka den ene höll honom för halsen och den andre tog ur hans byxsäck 4 karoliner. Från en piga, som hade tjänt i Varberg och nu var med som passagerare, rövade de bort 4 daler silvermynt jämte ett par skor och annat smått. Från en annan kvinna, som även befann sig ombord, tog de ett förseglat brev med 1 daler silvermynt uti.”
Vittnesmålen om sjömän på kaparen som till och med stal skorna från en piga på det kapade fartyget för onekligen tankarna till en sjörövare av klassiskt snitt i de västindiska farvattnen. Men så var det inte, utan tvärtom rörde det sig om en svensk kapare med kungligt tillstånd att kapa fientliga handelsfartyg och beslagta deras laster. Det mesta pekar på att ”S:t Peter” från Lübeck hade stött på ett av kaparkaptenen Lasse i Gatans fartyg, vars besättning nu tog chansen till lite extrainkomster på ett neutralt fartygs bekostnad. Det var inte det enda steget ut i den gråzon som skilde det legala statliga kaperiet från det kriminella sjöröveriet som skedde under de år på 1710-talet, då det svenska stormaktsväldet alltmer desperat kämpade för sin överlevnad.
Stormaktsväldets undergångskamp
Det stora nordiska kriget bröt ut år 1700 i och med Danmarks, Rysslands och Sachsen-Polens förenade angrepp på Sverige. En länge ganska framgångsrik strid ändade i katastrof på den ukrainska slätten vid midsommartid 1709, då fältarmén gick under vid Poltava. Nya trupper mobiliserades, men nu ansträngdes det svenska väldet alltmer. Baltikum gick stegvis förlorat och år 1710 hade ryssarna nått fram till östersjökusten på alla fronter. Från den nya huvudstaden S:t Petersburg, byggd på resterna av det svenska Nyen, inleddes 1713 en framgångsrik rysk offensiv, som under detta och följande år ledde till att hela Finland erövrades. I Pommern trängdes de svenska styrkorna tillbaka, medan även Preussen och Hannover anslöt sig för att få vara med och dela bytet. I december 1715 föll Stralsund efter en lång belägring, strax efter det att Karl XII, på väg hem från sin exil i Turkiet, lyckades ta sig ut från staden och nå Sverige med båt.
De sista krigsåren fördes en alltmer intensiv strid för att avvärja de allt dödligare hoten mot det egentliga Sverige. En dansk invasion i Skåne slogs tillbaka vintern 1709–10, men försöken 1716 och 1718 att erövra Norge slutade i svenska misslyckanden. Vid den senare invasionen avfyrades också som bekant det dödande skottet vid Fredriksten den 30 november och Karl XII stupade i löpgraven. Kriget fortsatte dock ytterligare drygt två år, bland annat med den ryska galärflottans härjningar längs den svenska ostkusten sommaren 1719. Först den 30 augusti 1721 undertecknade Sverige och Ryssland fredstraktaten i Nystad.
En väldig kraftansträngning
Kriget varade för svensk del i två decennier och minst 200 000 svenska och finska soldater stupade eller dukade under av sjukdomar och umbäranden. Under 1710-talets andra hälft införde Karl XII , med stöd av sin holsteinske rådgivare Görtz, en allt kraftigare organisering av hela samhället för krigets behov. Nödmynt, växlar och andra metoder användes, tillsammans med traditionella skattehöjningar, för att förse kronan med ekonomiska medel för krigföringen. Nya soldater stampades fram allteftersom förlusterna slog allt djupare hål i leden. Proviant och materiel drogs samman för arméns och flottans behov. Sammantaget skedde en mobilisering av landets resurser som knappast hade haft sin motsvarighet tidigare. Kriget drabbade nu, på olika sätt, snart sagt varje svensk. I denna krigsansträngning spelade kaparna till sjöss en viktig roll.
Kaparkriget
I och med den förnyade danska krigsförklaringen 1709 och ryssarnas erövring av Baltikum intensifierades sjökriget. Danska och ryska kapare försökte skära av Sveriges utrikeshandel, medan svenska kapare skulle förhindra all handel på Reval, Riga, Narva och andra baltiska hamnar, så att ryssarna inte skulle kunna dra någon fördel av sina erövringar. Svenskarna strävade också efter att skära av förbindelserna mellan Danmark och Norge. Den inkomstbringande norska trävaruhandeln skulle stoppas, och inga norska båtsmän skulle kunna ta sig till Köpenhamn för tjänst på den danska flottan. I andra riktningen skulle alla förstärkningar till den danska armén i Norge förhindras, liksom transporter av proviant och förråd från Danmark till Norge. På det sättet skulle, indirekt, en norsk invasion av Bohuslän kunna förhindras.
Privata sjökaptener, köpmän och välbärgade storbönder med intressen i sjöfarten slog sig samman i konsortier eller partsrederier och ansökte om kungligt kaparbrev för sina fartyg. Ett sådant brev, som även gavs till ensamma personer som ville pröva lyckan till havs, gav mottagaren rätt att för svenska statens räkning kapa och erövra alla handelsfartyg som bedrev handel på fiendeländernas hamnar. Visserligen skulle neutrala fartyg släppas igenom, men ofta räckte det med att en del av lasten, eller besättningen, kunde knytas till fienden, för att fartyget skulle tas till svensk hamn och där dömas som så kallad pris, det vill säga erövrat byte, av en amiralitetsdomstol.
Ägdes av köpmän och bönder
Från starten 1709 och fram till krigsslutet ett drygt decennium senare var det minst 156 svenska kaparfartyg som, tillsammans med örlogsflottan, attackerade utländska handelsfartyg från hamnarna i Göteborg, Karlskrona, Stockholm och Helsingfors. De flesta kaparna hade Göteborg som hemmahamn. Många av dem ägdes av göteborgsköpmän eller av storbönder på landsbygden. De senare var framför allt koncentrerade till Onsalahalvön vid Kungsbackafjorden, en traditionsrik sjöfararbygd.
De svenska kaparnas framfart väckte protester, främst hos engelsmän och holländare som var beroende av varor som man kunde köpa i de baltiska hamnarna. I London och Haag var man inte trakterad av att lyda svenskarnas förbud mot handel på ryssarnas nya östersjöhamnar. Till slut ingrep den engelska flottan och nöjde sig inte bara med att konvojera sina egna handelsfartyg – Royal Navy attackerade också svenska fartyg.
Kaparnas framfart, som snart utsträcktes allt längre i Västerhavet och ända ned till Engelska kanalen, skördade många offer. Bara åren 1710–14 fördes 110 erövrade fartyg in till Göteborg, varav 35 var danska och norska, medan hela 61 stycken kom från Nederländerna eller Lübeck. Under hela 1710-talet togs minst 136 engelska fartyg av kapare från den svenska västkusten, där man inte bara utnyttjade Göteborg utan också en rad mindre hamnar. Bytena skulle dock alltid föras till Göteborg för att dömas som pris eller släppas, och i det förra fallet värderas av prisdomstolen.
”Lasse i Gatan”
Nästan vart tredje svenskt kaparfartyg ägdes helt eller delvis av den mest framgångsrike av alla kaparkaptener, Lars Gathe, 1715 adlad till Lars Gathenhielm. Han är mera känd under namnet ”Lasse i Gatan”, efter familjens gård Gatan i Onsala socken.
Han föddes 1689 i en släkt med stora sjöfarartraditioner. När kaparkriget satte fart på allvar deltog Lars och hans äldre bror Christian både som delägare i fartyg och som kaptener till sjöss. Lars Gathenhielm avslutade dock sin aktiva sjöbana redan efter några år, och i stället växte han fram som västkustens främste kaparredare. Han utnämndes till kommendör för alla kapare i Göteborg, och därmed kunde systematiska och samordnade attacker sättas in mot sjöfarten i hela nordvästra Europa.
Redan i samtiden var Lars Gathenhielm omdiskuterad, på grund av sina framgångar och sin snabbt växande förmögenhet, men också på grund av sina hänsynslösa metoder. Hans kaparkaptener agerade alltmer sjörövaraktigt, och det finns många indicier, om än inga direkta bevis, på att han inte visade upp alla tagna byten för amiralitetsdomstolen. En del erövrade fartyg fördes också in till utländska hamnar, främst det franska Dunkerque, där last och fartyg avyttrades.
Lars Gathenhielm dog redan i april 1718, endast 28 år gammal, av en långt utvecklad bentuberkulos som i flera år tvingat honom att använda kryckor. Den var säkert också orsaken till att han så tidigt lämnade det aktiva livet på fartygsdäcket. I hans ställe trädde nu hustrun Ingela Gathenhielm fram, även hon bördig från sjöfararsläkter i Onsala. Hon ledde kaparnas fortsatta härjningar under de dramatiska åren 1718 och 1719, innan sjökriget började avstanna.
Under resten av sitt liv – hon överlevde sin make med ett drygt decennium – fick Ingela Gathenhielm ständigt processa med kronan och olika köpmän om krav och skulder som Lars ansågs ha lämnat efter sig. I gengäld reste hon stora ekonomiska krav på staten, och framtvingade därigenom en förlikning.
Som så ofta när det gäller äldre tiders kvinnohistoria framträder Ingela Gathenhielm tydligare för eftervärlden först efter makens död. Men det sätt på vilket hon styrde kaparföretaget de sista krigsåren tyder på att hon redan tidigare varit djupt inblandad i verksamheten.
Kaparkrigets resultat
Det är omöjligt att helt redogöra för kaparkrigets effekter. Såväl i England som i Nederländerna klagade man, sannolikt med fog, högljutt över de förluster som den egna handeln och sjöfarten led. Tidvis var förbindelserna mellan Danmark och Norge avbrutna, och även den danska handeln på Island angreps periodvis. Men samtidigt skördade ryska och danska kapare stora offer bland svenska handelsfartyg. Svenska köpmän, som av rädsla för utländska kapare lät frakta sina varor på neutrala kölar, kunde också få se sin last erövras av svenska kapare. Många viktiga varor fördes också in till Göteborg och vidare till övriga Sverige när kaparna avyttrade sina laster. Men det var endast Englands och Nederländernas oro för att Ryssland ensamt skulle bli för starkt i Östersjöområdet som avhöll de båda sjömakterna från hårdare straffåtgärder mot Sverige. De svenska diplomaterna hade en svår uppgift att försöka lindra effekterna av kaparnas härjningar.
Den svenska krigsansträngningen, inklusive kaparkriget, räckte inte till, utan stormaktsväldet rasade till slut samman. Kvar blev i stället folklorens bild av kaparna i allmänhet och Lars Gathenhielm i synnerhet. ”Lasse i Gatan” fick för varje generation alltmer mytiska dimensioner. Först en bra bit in på detta sekel har modern forskning steg för steg klätt av honom många attribut. Men medan den oförvägne kaparkaptenen alltmer har kommit i skymundan, har bilden av en mycket driftig och hänsynslös kaparredare kunnat tecknas. Som sådan var han en sällsynt dramatisk person i en sällsynt dramatisk tid.
Lars Ericson är författare och förste arkivarie vid Krigsarkivet i Stockholm. I november utkommer hans nya bok Lasse i Gatan. Kaparkriget och det svenska stormaktsväldets fall (Historiska Media).
Ett reglerat röveri
Kaparna var äldre tiders motsvarighet till 1900-talets ubåtar. På uppdrag av sitt lands regering skulle privatägda fartyg angripa fiendens handelsfartyg, och som tack fick de en del av eller hela den erövrade lasten och fartyget. Bruket av kapare var noga reglerat, för att förhindra att det slog över i regelrätt sjöröveri, vilket nog så ofta skedde ändå.
Under 1500-talet angrep engelska, franska och holländska kapare de spanska fartyg som förde Amerikas rikedomar hem till moderlandet, och kaparkaptener som engelsmannen sir Francis Drake gjorde de karibiska farvattnen osäkra. Under de många konflikterna mellan engelsmän, fransmän och holländare användes kapare flitigt under 1600- och 1700-talen. Ett rekord slogs i slutet av 1600-talet, när franska kapare på bara åtta år erövrade inte mindre än 4 000 fartyg från de båda andra sjömakterna.
Gråzonen gentemot det regelrätta sjöröveriet var stor och otydlig, i synnerhet under den klassiska epoken för piratväsendet i Karibien och Indiska oceanen, åren 1650–1720. Först sedan den engelska flottan i början av 1720-talet med drakoniska metoder, bland annat med masshängningar av pirater, gjort slut på en stor del av sjöröveriet förändrades förhållandena.
Genom en internationell överenskommelse i Paris år 1856 deklarerades att kaperi var ett brott mot krigets lagar. Men ännu levde det i några år, framför allt under det amerikanska inbördeskriget, där sydstaterna flitigt brukade kapare för att kunna få in erövrade laster till sina blockerade hamnar. Men strax efter krigsslutet 1865 var kaperiets historia som en erkänd del av krigföringen mellan stater ett avslutat kapitel.
