Den svenska armén tågar ut över Stora Bält den 6 februari 1658.

© Johann Philip Lemke/Nationalmuseum

Tåget över Bält

En januaridag 1658 satsade karl X Gustav allt på ett kort och skickade ut den svenska armén på Lilla Bälts bräckliga is. Vågspelet lyckades och ledde till att Danmarks Fredrik III tvingades avstå en tredjedel av sitt rike vid den tuffa freden i Roskilde.

30 januari 2019 av Lars Ericson Wolke

Roskildefreden är det största nederlag som drabbat Danmark. Den var resultatet av en spektakulär och djärv marsch som den svenska armén företog över de isbelagda danska sunden 1658. Kriget hade startat ett år tidigare.

1657 var Danmark redo att anfalla Sverige för att riva upp den förhatliga freden i Brömsebro från 1645, då Gotland, Ösel, Jämtland-Härjedalen och Halland (på trettio år) hade blivit svenska landskap. Men danskarna insåg att de inte var tillräckligt starka att på egen hand besegra Sverige.

Den svenska stormakten hade vuxit i styrka, inte minst i och med framgångarna i westfaliska freden 1648. Både om man ser till strategiska positioner och ren militär styrka var Sverige nu Danmarks överman på land, medan den danska flottan fortfarande kunde balansera – och förmodligen också besegra – den svenska flottan.

Fredrik III i gynnsamt läge

Danmark behövde med andra ord allierade och därmed var situationen på sommaren 1657 mycket fördelaktig ur dansk synvinkel. Den svenska armén var djupt indragen i ett alltmer besvärligt krig i Polen samtidigt som ryska trupper ansatte de svenska provinserna i Baltikum.

Dessutom fanns det en möjlighet att Österrike skulle sluta upp på Polens sida i kriget mot Sverige. Danmark hade också goda förhoppningar om att Nederländerna skulle bistå den danska flottan. På papperet såg det med andra ord ljust ut för kung Fredrik III i Köpenhamn. Det var ett gyllene tillfälle som inte fick gå Danmark ur händerna.

Karl X Gustavs polska krig

I flera år hade Sverige förgäves stridit i Polen. Med sitt angrepp år 1655 hade Karl X Gustav strävat efter att krossa riket söder om Östersjön, få den polske kungen (som tillhörde Vasaättens polska gren) att avsäga sig alla anspråk på den svenska kronan samt, inte minst, att erövra Kurland och Preussen. På det sättet skulle ytterligare ett par feta bitar fogas till det svenska östersjöväldet. Den svenska kontrollen över den inkomstbringande östersjöhandeln skulle ytterligare stärkas.

Stridsscen med Karl X Gustav under slaget vid Warszawa, en del av Karl X Gustavs polska krig.

Karl X Gustav under slaget vid Warszawa 1656.

© Nationalmuseum

Men kriget i Polen gick trögt. Trots många viktiga taktiska segrar på slagfältet, och trots att svenskarna erövrade Warszawa, så gick det inte att avsluta kriget. Polackerna vägrade helt enkelt att ge upp och polska gerillaförband började angripa i svenskarnas rygg.

Dessutom hotade alltså grannarna att blanda sig i kriget. Österrike började sända militär hjälp till Polen och Sveriges allierade Brandenburg funderade på att byta sida i konflikten. Ryska trupper hade 1656 gått över gränsen till det svenska Livland och hotade bland annat Riga. Situationen var prekär utan att en tydlig militär utväg kunde skönjas.

Dansk krigsförklaring i juli 1657

I detta alltmer desperata läge sökte den svenske kungen och hans rådgivare en lämplig utväg. Ett krig med Danmark var en sådan möjlighet, hur motsägelsefullt det än kan verka för en sentida betraktare. En snabb seger mot det nordiska grannlandet skulle nämligen stärka Sveriges position och avskräcka andra makter, främst Österrike, från att blanda sig djupare in i det polska kriget.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Kanske skulle till och med en seger mot Danmark indirekt kunna få de motsträviga polackerna att gå med på fred? Därför var Karl X Gustav närmast tacksam när den danska krigsförklaringen i juli 1657 nådde honom i Polen.

Armén i ilfart till Jylland

För att kunna bedöma den svenske kungens extremt våghalsiga krigföring mot Danmark under det följande halvåret finns det anledning att hålla hans bistra erfarenheter från det polska fälttåget i minnet. Karl X Gustav ville för allt i världen undvika att ännu en gång hamna i samma träsk, med ett utdraget krig utan ett militärt avgörande i sikte. 

Denna tanke var med säkerhet intensivt aktuell för kungen medan han ledde sin armé i ilmarscher från Polen, längs den tyska östersjö­kusten och mot Jylland. Förflyttningen gick snabbt.

Redan den 25 augusti stod svenska trupper utanför den starka danska fästningen Frederiksodde på södra Jyllands östkust. Då hade mindre danska styrkor besegrats längs vägen, men något militärt avgörande hade man inte uppnått och den danska ledningen med kung Fredrik i spetsen kände sig trygg i förvissningen om att Frederiksodde skulle skydda de danska öarna.

Fredrik III (1609–70) valdes till kung över Danmark-Norge efter faderns (Kristian IV) död 1648.

© Nationalmuseum

Stormningen av Frederiksodde

Kriget rasade även på andra fronter – i norra Skåne, Halland, Bohuslän och Jämtland. Men de var alla sekun­d­ära och detsamma kan man säga om sjökriget. På hösten 1657 hade också den svenska flottan återvänt till basen i Stockholm för vintervila. Den danska flottan gjorde sig också redo att avrusta inför vintern. Båda parter verkade ställa in sig på att dödläget skulle bestå under de kalla månaderna. 

Men så hade inte Karl Gustav tänkt sig det hela. Han visste att den svenska arméns position på Jylland var sårbar; nu gällde det att handla snabbt och åter gripa initiativet i kriget.

Så den 24 oktober föll Frederiksodde oväntat för en målmedveten svensk stormning. Fästningen med en del av den danska arméns bästa förband gav upp och därmed föll också låset för de danska öarna. Det var en katastrof för Danmark. Men värre skulle det bli.

Bälten skyddade Själland

Ännu var dock Fredrik III:s kärnområden skyddade av vatten i Lilla och Stora Bält. Svenskarna hade ingen möjlighet att gå över sunden i strid med den danska flottan, så det är inte konstigt att det är nu, på senhösten 1657, som Karl X Gustav börjar fundera över möjligheterna att gå över isen.

Men det krävde en lång och mycket nervös väntan. Alltmedan veckorna och månaderna gick utan att den svenska armén kom vidare från Jylland ökade risken för att fientliga arméer – österrikare och polacker, kanske även brandenburgare – skulle anlända från söder och angripa svenskarna i ryggen.

Tåget över Lilla Bält

Men från mitten av januari 1658 tilltog kölden alltmer. Till sist fattades beslutet: man skulle pröva att gå över isen.

När solen gick upp på morgonen den 30 januari, en lördag, stod hela den svenska armén marschberedd på Brandsö utanför Frederiksodde. Kavalleriets knappa 4 000 man skulle gå i täten, fördelade på två kolonner som skulle sammanstråla vid Tybrind vik alldeles norr om Ivernes udde på västra Fyn. Avståndet över isen var bara en knapp halvmil. På andra sidan väntade danskt kavalleri förstärkt med infanteri, artilleri och uppbådade bönder.

Så inleddes marschen och försvararna hade inga svårigheter att se vad som nalkades över isen. Men samtidigt växte nervositeten hos danskarna, allt eftersom de svenska trupperna kom närmare och närmare.

karl X Gustav blickar ut över den svenska armén, på väg över Lilla Bält 1658.

Karl X Gustav betraktar hur svenskt och danskt kavalleri drabbar samman på isen över Lilla Bält vid Iversnes udde. Målning av Johann Philip Lemke.

© Nationalmuseum

Snabb dansk kapitulation på Fyn

Den svenska armén hade tur, om isen inte hade burit skulle allt ha varit förlorat. Men nu höll den – förutom för två ryttarskvad­roner som försvann i djupet med män, hästar och allt.

Det svenska anfallet upp på land och runt fiendens försvarslinjer lyckades. På dansk sida fanns varken stridsvilja eller möjligheter att fly. En del danska ryttare drevs ned mot stranden och en hotfull isvak. De gav upp och sänkte sina standar mot marken som tecken på kapitulation. 

Snart bröt hela det danska försvaret samman. Av de fem kavalleriregementen som hade ställts upp vid kusten på Fyn återstod efter den relativt korta striden bara två kompanier. En del hade stupat, men huvuddelen av danskarna hade tagits tillfånga.

Vid tiotiden på förmiddagen var det hela över. Den svenska armén hade fått sitt brohuvud på Fyn och nu ryckte förband efter förband upp på fasta marken. Kavalleriet följdes av fotfolk, artilleri och hela trossen. Vågspelet hade lyckats genom en operation som bara tog några timmar. Nu gällde det för svenskarna att utnyttja att man hade initiativet.

Claes Åkesson Tott förföljde bönder

En stor del av det karolinska kavalleriet begav sig omgående efter segern vid kusten inåt landet för att förfölja de spridda danska trupper som flydde. Bondeuppbådet vid Iversnes udde bröt samman när svenska förband under fältmarskalken Claes Åkesson Tott anföll dem efter att ha ryckt fram från Tybrind vik.

Många bönder höggs brutalt ned av de svenska ryttarna innan huvuddelen av dem gav upp. Allt eftersom nyheten om den lyckade svenska landstigningen spred sig över ön förflyktigades de svaga rester av dansk motståndsvilja som fortfarande fanns kvar. Mindre bondeuppbåd som samlats på olika platser vandrade helt enkelt hem. 

Enstaka danska ryttare försökte ta sig över till Själland, men först sedan de hade stulit egendom från bönder eller plundrat den danska kronans förråd på insamlade skattemedel.

Major Sylcke intog Odense

Så mäktigt och bedövande var intrycket av den svenska segern vid Tybrind vik att Fyn i stort sett utan strid föll i svenska händer. På lördagskvällen red majoren Sylcke och 150 svenska ryttare ur Wittenbergs kavalleriregemente in i Odense. Staden var helt obefäst och därmed i praktiken försvarslös. På det stora torget befann sig en dansk ryttarstyrka som snabbt kunde avväpnas. 

På Gustav Cederströms målning (till vänster) prövar Erik Dahlbergh om isen håller för den svenska armén med Karl X Gustav i täten. Dahlberghs insatser vid tåget över Bält är omstridda.

© Henrik Montgomery/Scanpix samt Nationalmuseum

Danska riksråd blev svenska fångar

I Odense befann sig även högste chefen för Fyns försvar, Christian Ulrik Gyldenlöve. Han var så sjuk att han inte kunde sitta till häst, därför hade han inte lett försvaret vid Iversnes udde och Tybrind vik. Nu blev han svenskarnas fånge tillsammans med inte mindre än fyra danska riksråd: Iver Vind, Jörgen Brahe, Gunde Rosenkrantz och Henrik Rantzau. 

Följande dag tillfångatogs riksrådet Otte Krag och flera höga danska officerare när svenska trupper intog Nyborg utan strid. Därmed var betydande delar av den danska statsledningen svenskarnas fångar.

Nu följde några dagar av vila – Karl X Gustav själv slog läger i Odense – medan intensiva rekognosceringar inleddes av isläget i Stora Bält. Lilla Bält var avklarat, men vattnet mellan Fyn och Själland var betydligt bredare och här var isläget också mera osäkert.

Små svenska ryttarpatruller red från Nyborg över till trakten av Nakskov på Själlandssidan. De kunde rapportera att isen inte bar för större förband. Men längre söderut, utanför Svendborg, gav undersökningar vid handen att en marsch kunde genomföras.

Tåget över Stora Bält

Rekognosceringarna utanför Svendborg utfördes av generalkvartermästaren Erik Dahlbergh som livfullt har berättat om dem, och inte minst sin egen betydelse när det gällde att övertyga Karl X Gustav om isens bärighet. Historiker har debatterat vilken roll Erik Dahlbergh egentligen spelade för det avgörande beslutet. Det viktiga är dock att kungen den 5 februari bestämde sig. Armén skulle än en gång gå över isen, men nu den sydligare rutten över Stora Bält.

Under den följande natten gick hären över till Langeland och på morgonen den 6 februari fortsatte marschen ut över Stora Bält. Mirakulöst nog lyckades vågspelet även denna gång. Vid middagstid nådde Karl X Gustavs armé Lolland. Huvuddelen av trupperna ryckte raskt vidare norrut, medan den danska garnisonen i Nakskov började belägras. Redan den 7 februari kapitulerade staden.

Karl X Gustavs lyckade fälttåg genom Danmark.

Hela tiden, alltsedan belägringen av Frederiksodde, var den samlade danska armén större än den svenska. Men steg för steg föll den danska försvarsviljan samman. Svenskarna pressade på och behöll initiativet medan danskarna tvingades parera och aldrig kunde återta kommandot. Istället spred sig modstulenheten och paniken i de danska leden. 

Kung Fredrik III sände redan den 4 februari fredstrevare till Karl X Gustav, men det var först i ett sent skede som den danske kungen förstod hur långt svenskarna egentligen hade kommit.

Svenskarna utanför Köpenhamn

Den 8 februari gick den svenska hären över till Falster och den 11 februari steg man iland på Själland. Vordingborg föll i svenskarnas händer och spaningsförband fortsatte norrut. Nu hade danskarna till fullo insett faran, även om man ännu den 11 februari inte visste att svenskarna redan var på Själland. 

Köpenhamns försvar mobiliserades, medan fredsförhandlare sändes iväg till den svenska sidan. Den 13 februari erövrade svenskarna Köge och två dagar senare stod de främsta svenska styrkorna i Torslunda Magle, bara ett par mil från den danska huvudstaden.

Freden i Roskilde

Samtidigt med den svenska framryckningen inleddes fredsförhandlingar den 11 februari, först i Vordingborg och sedan i Tostrup, innan de avslutades i Roskilde. De svenska utgångsbuden var stenhårda: Skåne, Blekinge, Bornholm, Bohuslän, Mön och flera andra danska småöar, Island och Färöarna samt betydande delar av Norge skulle övergå i svensk ägo. Dessutom skulle Halland bli svenskt för evigt. Vidare skulle dyra skadestånd betalas och flera danska arméförband och fartyg överlämnas till Sverige.

Det svenska militära övertaget var massivt, Karl X Gustavs trupper ockuperade nästan hela Danmark. Men samtidigt hade svenskarna bråttom att få till stånd en fred innan andra stater grep in på Danmarks sida. Därför reducerades de svenska kraven steg för steg. Slutresultatet blev ändå en katastrof för Danmark.

Corfitz Ulfeld och Sten Bielke skrev under

Slutligen, den 26 februari, låg fredstraktaten klar. Mellan klockan tolv och ett på dagen skrevs den under i Roskilde och beseglades med sigill, ett exemplar för Danmark och ett exemplar för Sverige. De svenska huvudförhandlarna Corfitz Ulfeld och Sten Bielke skrev under det ena tillsammans med medlarna, engelsmannen Meadowe och fransmannen Terlon.

Med Fredrik III på den danska tronen försvagades Corfitz Ulfeldts maktposition avsevärt. Han valde då att liera sig med ärkefienden Sverige. Porträtt, 1653, av Sébastien Bourdon. 

© Kit Weiss/det Nationalhistoriske museum på Frederiksborg slot

Det andra exemplaret skrevs under av danskarna Jochum Gersdorf och Christen Skeel och de båda medlarna. Innan han satte sitt namn på fredstraktaten ska Gersdorf ha viskat till Meadowe som stod bredvid honom: ”Ack, om jag icke kunnat skriva.” Det är inte svårt att förstå varför den danske förhandlaren kände så.

En tredjedel av Danmark förlorades

Huvuddragen i freden var nämligen extremt hårda: Skåne, Halland, Blekinge, Bornholm, Bohuslän och Trondheims län blev svenska. Det danska riket var svårt stympat: en tredjedel av det egentliga Danmark hade övergått i svensk ägo och Norge hade inte bara förlorat Bohuslän utan dessutom skurits mitt itu genom att Trondheim övergått till Sverige.

I avtalet ingick också att Danmark och Sverige fortsättningsvis skulle ingå allians och gemensamt skydda Öresund. Danmark överlät 2 000 ryttare till Sverige och avstod från anspråk på ett antal gods på Rügen. Vidare skulle Corfitz Ulfeldt, en dansk adelsman som bytt sida och blivit svenske kungens man, återfå alla sina egendomar och rättigheter i Danmark.

De svenska trupperna skulle försörjas i Danmark fram till den 2 maj 1658. Dessutom skulle Brömsebrofreden från 1645 gälla i de avseenden som inte uttryckligen ändrades i den nya freden. Sverige avstod visserligen från alla anspråk på Delmenhorst och Ditmarsken söder om Jylland, men det var en lindrig ersättning för allt vad Danmark förlorade. Dessutom förband sig Danmark att erlägga skadestånd till hertigen av Holstein, men storleken skulle preciseras efter en direkt överenskommelse med hertigen.

Färöarna och Island kvar under Danmark

Det var en fruktansvärd fred för Danmark, undertecknad under en våldsam psykisk press på Fredrik III och den danska riksledningen. ”Panikfreden i Roskilde” har den ibland kallats. Sverige stod som segrare, men man ska också komma ihåg att de danska förhandlarna räddade sitt land undan en hel del svenska krav: ytterligare danska öar, Färöarna, hela Norge i olika former, Island, ett skadestånd på en miljon riksdaler och överlämning av 2 000 fotsoldater till den svenska armén samt ett dussin örlogsfartyg till den svenska flottan.

Slaget i Öresund, den 29 oktober 1658, fick avgörande betydelse för maktbalansen i Norden. Den svenska flottan besegrades av en nederländsk sjöstyrka och därmed hävdes svenskarnas belägring av Köpenhamn. I förgrunden ses det sjunkande svenska skeppet Morgonstjernan.

© Willelm van de velde/Palazzo Pitti, Florens

Dessutom hade man minskat den tid den svenska armén skulle stå kvar i Danmark med ett par veckor. Man kan förvisso inte tala om Roskildefreden som en dansk framgång, men det är tveklöst så att Gersdorf och Skeel i förhandlingarna lyckades undvika en än värre katastrof genom att utnyttja det faktum att Karl X Gustav hade behov av en snabb lösning, innan andra makter hann blanda sig i. De svenska förhandlarna var trots allt medgörliga.

Karl X Gustav ville krossa Danmark

Men den svenske kungen var inte nöjd. Med framgångarna växte aptiten och nya säkerhetspolitiska frågor uppstod i spåren av de problem som just hade lösts. Karl X Gustav såg mera till vad han inte hade lyckats driva igenom i Roskildefreden än till vad han faktiskt hade uppnått. Knappt hade bläcket hunnit torka på fredstraktaten innan den svenske monarken var i full färd med att planera nästa steg att nå sitt mål: att krossa det danska riket och införliva det med Sverige.

Ett nytt angrepp på Danmark inleddes redan hösten 1658, men Köpenhamns försvarare slog tillbaka den svenska stormningen natten mellan den 10 och 11 februari 1659. Sedan ingrep sjömakterna, främst Nederländerna, och tvingade fram en fred där Danmark överlevde som stat.

Skandinavisk maktbalans

Sverige och Danmark tilläts behärska var sin sida av Öresund, det passade stormakterna bäst, medan Bornholm och Trondheim i freden 1660 återgick i dansk-norsk ägo. Därmed var i viss mån maktbalansen i Norden återupprättad även om Sverige nu var den starkare av de två skandinaviska makterna. Men detta hann inte Karl X Gustav uppleva. Han avled hastigt i sviterna av en förkylning med påföljande lunginflammation under riksdagen i Göteborg den 13 februari 1660.

Karl X Gustav uppnådde inte det skandinaviska rike under svensk ledning som han strävat efter. Men de viktigaste beståndsdelarna i Roskildefreden bestod. De landsdelar som en gång var Östdanmark förvandlades till och förblev Sydsverige, trots danska försök att 1676 och 1710 återta Skånelandskapen. På så vis fick den vågade marschen över isen 1658 avgörande betydelse för Nordens historia.

Publicerad i Populär Historia 1/2008

Läs mer: Allt om Sveriges kungar!

Kanske är du intresserad av...

Läs också