Kristian IV utmanade Sverige

När den danske kungen Fredrik II dog 1588 var hans äldste son Kristian bara elva år. Kristian hade redan utsetts till tronföljare, men han kunde inte krönas förrän han var myndig, så under tiden bildade det adliga riksrådet en förmyndarregering. Unge prins Kristians strikta uppfostran, som ägde rum under närmast isolerade förhållanden, fortsatte.

Men det dröjde inte särskilt länge förrän han upphörde att vara i händerna på rikets stormän. År 1593 erkändes Kristian som hertig av Slesvig-Holstein, och sedan riksrådet visat obeslutsamhet med att myndigförklara honom lät han 1596 installera nya, lojalare rådsmedlemmar. Slutligen, den 29 augusti samma år, kröntes han som kung Kristian IV.

Vinsprutande fontän

Kröningsfesten var den mest påkostade i Danmarks historia. Den nittonårige kungen ville från första början göra sig känd som en av Europas mäktigaste monarker, kosta vad det kosta ville för hans undersåtar i form av extra skatter.

I gengäld bjöds folket på mat och dryck – dels en helstekt oxe som de fick slåss om att få smaka en bit av, dels en fontän som sprutade rött och vitt vin. Kungens härolder kastade ut guld som folket fick nappas om, medan den unge kungen, iklädd full kröningsmundering, red bakom dem genom staden på väg till festen på Köpenhamns slott.

Under den elva dagar långa kröningsfesten bjöds folket på storslagna evenemang i form av ryttartävlingar, riddarspel och fyrverkerier. När Kristian själv deltog i tornerspelen var han utklädd till Alexander den store. Under hela sin barndom hade han dagdrömt under informatorns latinlektioner och fantiserat om krigarheder och stridslarm. Kanske ville han med sin dräkt nu visa hur han såg på sin framtida roll på den europeiska scenen?

Spioner för Sigismund och hertig Karl

Detta var definitivt något som de två olika grupperna av svenska spioner, som befann sig i Köpenhamn för att närvara vid kröningen, lade märke till. Deras uppdrag var inte bara att hålla ett öga på den nye danske kungen. De skulle också spionera på varandra.

Den ena gruppen var nämligen utskickad av Sveriges regent hertig Karl och den andra av den svenskfödde kungen av Polen, Sigismund. Karl och Sigismund gjorde båda anspråk på den svenska tronen och hoppades nog att kunna få den nye kungen att stötta sin sak.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Men det måste ha gått kalla kårar efter ryggen på spionerna när de såg att Kristian låtit förse Köpenhamns slott med en ny spira, prydd med tre kronor, Sveriges traditionella riksvapen.

Sedan Kalmarunionen hade de danska kungarna använt sig av Sveriges tre kronor för att symbolisera anspråken som de ännu gjorde på grannlandet. Med anledning av detta hade Fredrik II utkämpat nordiska sjuårskriget mot Sverige 1563–70. Hans son tycktes inte vara mer fredligt sinnad. Högst sannolikt betraktade han de interna stridigheterna mellan de två svenska tronpretendenterna som ett gyllene tillfälle att bli erkänd som Sveriges rättmätige kung.

Seglade till Norra ishavet

Kristian hade knappt hunnit ta plats på tronen förrän anklagelserna och beskyllningarna började hagla mot främst hertig Karl. Och den handlingskraftige danske kungen lät inte det hela stanna vid ett ordkrig.

1599 lät han rusta en flotta som skulle segla till Norra ishavet för att hävda dansk suveränitet över området, trots att Sverige och Ryssland hade delat upp det mellan sig i en överenskommelse 1595. Kungen själv tjänstgjorde som kapten på ett av fartygen, inkognito under namnet Kristian Frederiksen. Men de allra flesta visste precis vem han var.

Hertigen, som kröntes som Karl IX år 1603, gav igen med samma mynt. De båda stridstupparna tävlade om vems rike och folk som hade den äldsta och mest ärevördiga historien. Riksråden i de två länderna försökte emellertid gjuta olja på de kungliga vågorna.

Led ännu av nordiska sjuårskriget

I båda länderna kände man fortfarande av nordiska sjuårskrigets ekonomiska följdverkningar (som i Danmark knappast blev bättre av Kristians kröning och andra extravaganta projekt), så stormännen ville inte se några fler krig som utarmade bönderna som de själva ville utnyttja.

I ett drygt årtionde träffades riksråden vid gränsen för att medla samtidigt som de två kungarna provocerade och utmanade varandra bäst de kunde. Till slut fick Kristian nog och hotade med att vidta drastiska åtgärder.

Som dansk kung hade han visserligen svurit en kröningsed där han gått med på att riksrådet måste ge sitt medgivande till ett krig, men samtidigt var han hertig av Slesvig-Holstein. I det ämbetet lydde han inte under någon annan än den tysk-romerske kejsaren, som han i likhet med de flesta andra tyska furstar var totalt likgiltig inför.

Kalmarkriget 1611

Om riksrådet inte lät kung Kristian dra ut i fält så skulle hertig Kristian göra det, och då skulle han också lägga beslag på hela krigsbytet för egen del. Det danska riksrådet, vars medlemmar var utmattade efter tio år av fruktlösa förhandlingar med svenskarna, befarade att tappa greppet om kungen, så de gav med sig.

Den 4 april 1611 kunde den danske kungen med riksrådets godkännande förklara Sverige krig – det som kom att kallas Kalmarkriget.

När Kristian från sin nyanlagda gränsfästning Kristianopel trängde in i Sverige i spetsen för sin armé föreställde han sig att han skulle betraktas som en befriare som kom för att avsätta tronpretendenten och tyrannen Karl.

I verkligheten flydde den svenska befolkningen från sina gårdar när hans härjande armé av legoknektar närmade sig, för att sedan genomföra partisanangrepp i ryggen på danskarna.

Belägringen av Kalmar

Kristian blev kanske besviken över mottagandet, men han var fortfarande vid gott mod när han i början av maj inledde sin belägring av Kalmar. Fästningsvallarna bombarderades och efter två misslyckade försök stormade danskarna staden den 27 maj.

Slottet stod dock fortfarande emot när kung Karl dök upp med en stor undsättningsarmé. Nu var det i stället det danska lägret som sattes under belägring. Ett svenskt stormanfall den 17 juli slog emellertid fel, varefter Karl tvingades retirera. Slottet kapitulerade och den svenske överbefälhavaren belönades med ett gods i Holstein.

Kristian var inte sen med att deklarera Kalmar som en stor triumf. Lite smolk fanns det dock i glädjebägaren, eftersom Karls sextonårige son, den blivande Gustav II Adolf, samma månad hade ridit in i Blekinge och intagit Kristianopel och bränt ner staden. Men erövringen av Kalmar slott var viktigare, så Kristian kände sig nöjd.

En bitter Karl IX anklagade honom för att ha vunnit slottet med hjälp av mutor och utmanade kungen på en personlig tvekamp för att avgöra kriget. I en hatisk brevväxling avslog Kristian hånfullt anbudet, och kriget fortsatte i två år till.

Erövrade Älvsborgs fästning

1612 erövrade Kristians trupper Älvsborgs fästning. Själv hade han seglat in i Stockholms skärgård med sin flotta, stigit i land på Vaxholm och byggt ett röse för att påminna stockholmarna om händelsen.

Först 1613 lyckades de båda ländernas riksråd tvinga igenom en fredsförhandling. De fick stöd av England och Nederländerna, som gärna ville ha fred för att sjöfarten i Östersjön skulle underlättas. Kristians gamle rival Karl IX hade hunnit dö, men den danske kungen hade inte kommit närmare målet: en erövring av Sverige.

Han fick med andra ord nöja sig med en halv seger. Svenskarna fick emellertid betala ett högt pris för att återfå Kalmar, och i synnerhet Älvsborg, så i Kristians ögon växte snart den halva segern till en stor framgång.

Han stod nu på toppen av sin makt. Han var Nordens store kung, redo att dominera Europa. Men först skulle han njuta segerns sötma på hemmaplan.

Kristian betraktade sig som en äkta renässanskung. Han var inte bara krigare, utan även konstmecenat och byggherre. 1602 lät han riva faderns jaktslott Frederiksborg, så att det kunde återuppföras i nederländsk stil enligt renässansens alla regler.

I de kungliga jaktskogarna på Nordsjälland, långt från trängseln i Köpenhamn och bakåtsträvarna i riksrådet, kunde han vara herre i sitt eget hus och leva i sin egen äventyrsvärld, omgiven av sin familj.

Gifte sig med Anna Katarina

År 1597 hade Kristian gift sig med den två år äldre brandenburgska furstedottern Anna Katarina. 1603 födde hon sonen Kristian, som snart utsågs till rikets tronföljare. Kristian och Anna Katarina var plikttrogna makar och fick sex barn tillsammans, men någon större passion kände de aldrig.

Redan före drottningens tidiga död 1612 hade kungen fått ett gott öga till hennes kammarjungfru, som 1611 födde sonen Christian Ulrik Gyldenløve, det första i en lång rad av barn med detta ståtliga efternamn, som kungen gav alla sina oäkta söner.

Efter två kortlivade affärer förälskade sig Kristian 1615 besinningslöst i den högadliga Kirsten Munk, och på nyårsafton samma år gifte de sig. Ceremonin ägde emellertid rum i hemlighet, vilket skapade en del förvirring kring Kirstens ställning.

Bland andra den svenska envoyén beskrev henne som en mätress, inte hustru. Tisslet och tasslet till trots var äktenskapet mycket lyckligt under de följande tolv åren.

Kristian IV festade, åt och drack

Kristian IV var en på alla sätt och vis levnadsglad kung, i synnerhet under de goda åren efter 1613. Han festade, åt och drack (kungens alkoholkonsumtion var legendarisk) med sina adliga supbröder. Politiskt var adeln som regel hans motståndare, men det hindrade honom inte från att arrangera deras bröllop, låna dem pengar och i största allmänhet trivas i deras sällskap.

Han förbannade ofta riksrådet och uppträdde mycket arrogant och självrådigt som kung, men han var totalt ointresserad av de framväxande europeiska teorierna om envälde. Det låg inte i Kristians natur att kullkasta samhällsordningen.

Kolonin Tranquebar

Kungen såg det som sitt viktigaste mål i livet att framstå som en härskare på jämlik fot med de största i Europa. År 1618 ingick han en allians med kejsaren av Ceylon och skickade en flotta till Indiska oceanen, bara för att inse att han blivit grundlurad av en nederländsk svindlare.

Flottan anlade dock en fästning i staden Tranquebar på indiska sydostkusten, som med tiden kom att bli en dansk koloni och rikets största stad efter Köpenhamn.

Detta var bara ett av kungens många kolonial- och upptäcktsäventyr. Han upprättade ett ostindiskt kompani för import av kryddor från Orienten, delvis i hopp om att det skulle bli en lönsam affär, men främst för att inte vara sämre än engelsmännen och nederländarna.

Kompaniet gick dock med förlust och gröpte ur kungens privata förmögenhet. Han försökte desperat få riksrådet att stötta projektet via statskassan, men att ge upp det hade han inte en tanke på.

Misslyckade projekt och Rundetårn

Det var långt ifrån det enda klena resultatet av kungens företagsamhet. Kristian startade barnhem för att utbilda en klass av danska textilhantverkare, ett stort silkesspinneri och mönsterjordbruk.

Han ansåg att det räckte med att han investerade i någonting och gav order om att det skulle sättas i gång för att pengarna skulle börja rulla in. Han tog ingen som helst hänsyn till om det fanns en marknad för varorna eller inte. Ofta slutade projekten följaktligen med att verksamheten gick i konkurs.

Samtidigt byggde han ut och omvandlade Köpenhamn med stora byggprojekt. Vissa av byggena ingick i hans ekonomiska politik (till exempel börsen), medan andra var av militärt slag, exempelvis befästningen av staden och övriga riket samt upprättandet av en stor marin hamn (Holmen) och barackförläggningar (Nyboder) åt fartygsbesättningarna i Köpenhamn.

Det finns också exempel på rena skrytbyggen (Frederiksborg, Rosenborg och Rundetårn). Kristian tänkte alltid stort, men sällan realistiskt, så han hade svårt att få ekonomin att gå ihop.

Trettioåriga kriget

På 1620-talet riktade kungen återigen blicken mot den storpolitiska scenen. Tysk-romerska riket härjades av ett blodigt religiöst inbördeskrig, trettioåriga kriget, och i sin roll som hertig av Holstein var Kristian en av rikets furstar.

Dessutom hade han, sina personliga utsvävningar till trots, inlett en strikt moralisk lutheransk upprustning av Danmark. Därför ville han inte gå miste om ett tillfälle att med vapen i hand få strida mot ”den katolska Antikrists” styrkor. Den unge svenske kungen Gustav II Adolf hade redan visat prov på stor talang som fältherre i sina strider mot katolikerna i Polen, och Kristian tänkte inte låta sig överträffas av honom.

Men återigen spjärnade riksrådet emot. Man trodde inte på kungens försäkringar om att han ville dra ut i fält för att rädda religionens framtida öde, utan såg det hela som ren maktpolitik, och för det ville man inte betala.

Bara Kristian IV drog ut i krig

Kristian använde sig av samma metod som fjorton år tidigare och sa att han i så fall skulle kriga i egenskap av hertig av Slesvig-Holstein. Den här gången rubbades dock inte riksrådet i sitt beslut. Det hela slutade märkligt nog med att Danmarks kung drog ut i fält mot kejsaren utan att Danmark som land gjorde det.

I mars 1625 valdes hertig Kristian till kretsöverste, det vill säga överbefälhavare, för samtliga militära styrkor i neder-sachsiska kretsen, i vilken Holstein ingick. Därefter tilläts han, med en knapp majoritet av röster, samla en styrka om tiotusen infanterister och tretusen kavallerister.

Den katolske kejsar Ferdinand II och hans främste general Johann Tserclaes Tilly ville gärna veta vad kretsöversten hade tänkt ta sig för med en så stor armé, men Kristian försäkrade att hans enda avsikt var att försvara kretsen.

Kretsöverstens provocerande trupprörelser och befästning av viktiga städer berättade emellertid en helt annan historia. På sensommaren gick det inte längre att dölja att Kristian hade gått med i kriget mot kejsaren. Många av de övriga nedersachsiska furstarna var inte särskilt begeistrade, och pengarna som Kristian hade blivit lovad av de protestantiska stormakterna England och Nederländerna uteblev.

Men hur ensam den danske kungen än stod var han full av förtröstan. Tilly utgjorde inget hot mot en fältherre som Kristian, försäkrade han ofta i sina brev hem.

Slaget vid Lutter am Barenberge

Men när de två den 17 augusti 1626 slutligen möttes vid Lutter am Barenberge fick kretsöversten äta upp sina ord. De flesta av Tillys anfall drevs tillbaka, men motattackerna skapade förvirring i Kristians armé, vars organisation hamnade i upplösning. Då var det enkelt för Tilly att splittra legotrupperna genom att sända in sitt kavalleri. Kristian tvingades fly efter att ha fått hela fyra hästar skjutna under sig.

Nederlaget var en katastrof för det anseende som krigare och mäktig furste som Kristian värderade så högt. Det var vid Lutter am Barenberge han led sitt livs stora nederlag, även om han just då bara betraktade det som ett smärre bakslag. ”Stred mot fienden och förlorade slaget”, löd hans koncisa anteckning i kalendern den kvällen.

Kristians legotrupper gick omedelbart över till Tilly, nedersachsiska kretsen slöt fred med kejsaren igen och Kristian försökte hitta nya allierade. Men det fanns inte längre några tyska protestanter som ville låta den danske kungen spänna sin halta häst för deras vagn.

Gustav II Adolf i Polen föreslog att man skulle bilda ett stort antikatolskt förbund, men det avvisade Kristian blankt. Han förstod vem som skulle bli den verklige ledaren för en sådan allians.

Jylland ockuperas

I stället försökte han rikta fredstrevare till kejsaren, men de avvisades. Kungen visste att han inte skulle kunna hålla sina hertigdömen när de kejserliga trupperna så småningom gick på offensiven, men hans kungarike var åtminstone inte med i kriget. Denna diplomatiska spetsfundighet imponerade dock inte på Ferdinand II. Kejsarkriget, som det har kommit att kallas i dansk historia, var långt ifrån slut.

I oktober 1627 marscherade Tillys rival general Wallenstein över gränsen mellan Slesvig och Danmark och ockuperade Jylland på bara några veckor. Den danska adeln flydde hals över huvud utan att göra något som helst motstånd. Kristian fantiserade om en återerövring av Jylland för att året efter kunna fortsätta kriget till havs, men i själva verket var fredsförhandlingar det enda realistiska alternativet. Nu fick emellertid kungen plötsligt sin enda verkligt ljusa idé under hela kriget.

Förhandlade med Gustav II Adolf

Den 23 februari 1629 möttes kungarna Kristian IV och Gustav II Adolf på den lilla prästgården Ulvsbäck på den svenska sidan gränsen. Det var Kristian som hade bett om toppmötet, så Gustav Adolf såg nu en ny möjlighet att bilda ett svensk-danskt förbund. Han talade ivrigt för saken, men den danske kungen avvisade utan omsvep alla hans förslag.

Tre dagar senare tvingades den svenske kungen gå tomhänt från mötet utan att veta vad syftet egentligen hade varit.

Tanken med mötet var aldrig att bilda något förbund. Kristian ville bara använda hotet om ett eventuellt förbund för att de kejserliga fredsförhandlarna i Lübeck skulle bli mer medgörliga. Och det lyckades han med.

De danska förhandlarna rodde i land en förhållandevis fördelaktig fred. Kristian fick inte bara tillbaka Jylland, utan också sina hertigdömen. Danmark tvingades dock betala ett stort krigsskadestånd, vilket blev ett dråpslag mot rikets ekonomi.

Kristian hade använt den svenske kungen för att rädda sig ur knipan han hamnat i. Det var ett skickligt, om än lömskt diplomatiskt hantverk, men det förändrade inte det faktum att Kristians stjärna var i dalande, både internationellt och hemmavid.

Det blev knappast bättre av att Gustav II Adolf blivit alltmer framgångsrik. Grön av avund kunde den danske kungen under de följande åren bara se på medan hans svenske rival firade triumfer som skulle ha varit hans.

Kris i äktenskapet med Kirsten Munk

Kristians olycka blev inte mindre av att hans äktenskap vid samma tidpunkt havererade. Efter en tolv år lång förbindelse och elva barn hade Kirsten Munk uppenbarligen fått nog av sina äktenskapliga förpliktelser. Då och då under år 1628 började hon låsa dörren till sitt sovrum för den numera kalle och bittre kungen.

Den 1 september 1629 födde hon dottern Dorothea Elisabeth, och Kristian hävdade snart att barnet omöjligt kunde vara hans. Kirsten Munk hade då träffat den charmerande rhengreven Otto Ludwig, som tjänstgjorde i kungens tyska armé. Kristian påstod att rhengreven var lilla Dorotheas far. Under återstoden av sitt liv vägrade han erkänna ”den kasserade fröken”, som han kallade dottern.

Vem av de två som verkligen var att lasta för brytningen är i dag omöjligt att avgöra. Kirsten Munk lämnade hovet, men hon, eller framförallt hennes mor Ellen Marsvin, vägrade ge upp sina rättigheter. Kristian drogs in i en årslång kamp mot svärmodern, vilket fick honom att rikta alltmer hysteriska beskyllningar mot Kirsten. Han anklagade henne rentav för att ha försökt giftmörda honom.

Samtidigt såg Kristian till att hans många döttrar med Kirsten Munk blev gifta med adelsmän som han ville gynna. Döttrarna backade dock upp sin mor och sin ”kasserade” syster. Och deras makar, av vilka flera satt i riksrådet, gjorde gemensam sak med dem.

Corfitz Ulfeldt svärson

En av de mest begåvade svärsönerna var en fattig men ambitiös adelsman vid namn Corfitz Ulfeldt. Han var gift sig med Leonora Christina och blev på 1630-talet en av kungens mest betrodda män.

Till en början stöttade han Kristian, men med tiden kom han till insikten att om Kirsten Munk tvingades löpa gatlopp, kanske rentav åtalades, så skulle det skada alla döttrarnas anseende och därmed även svärsönernas inflytande. I takt med att Ulfeldt och de övriga svärsönernas makt växte blev kungen alltmer isolerad.

Rikets utrikespolitiska vedermödor var heller inte över än. År 1632 hade Gustav II Adolf stupat vid Lützen, men Nordtyskland dominerades fortfarande av den svenska armén. Kristian hoppades kunna återvinna något av sin förlorade prestige genom att agera tungan på vågen och kanske fungera som fredsmäklare mellan svenskarna och de kejserliga styrkorna. Det enda han uppnådde med det var att provocera svenskarna.

Lennart Torstensson in i Holstein

År 1611 hade Kristian försökt utnyttja en svag svensk kungamakt för att en gång för alla krossa Sverige. År 1643 var de rollerna ombytta. I december det året marscherade Lennart Torstensons trupper över gränsen till Holstein. Liksom 1627 kollapsade det danska försvaret av den jylländska halvön efter bara några veckor. Snart var även Skåne, Halland och Blekinge erövrade. Nu hade Kristian bara kvar de danska öarna.

I detta läge tvingades han förlita sig på sin flotta, som var starkare än den svenska. Sverige hade dock ingått en allians med Nederländerna, som var irriterade över den extra tullavgift som Kristian hade ålagt deras handelsfartyg för att fylla på sin tomma statskassa. Om den svenska och den nederländska flottan gick samman var danskarna chanslösa.

Sjöslaget vid Kolberger Heide

Kungen tog själv kommandot ombord på sitt flaggskepp Trefoldigheden. Först seglade flottan till Lister Dyb vid de jylländska öarna i Nordsjön och hindrade de nederländska fartygen. Därefter återvände han genom Bälten för att möta och besegra svenskarnas flotta vid den nordtyska kusten innan nederländarna hann göra sig redo för ett nytt försök.

Sjöslaget vid Kolberger Heide den 1 juli 1644 var en förvirrad affär där ingendera sidan uppnådde någon större ära. Följden blev dock att den svenska flottan drog sig tillbaka till Kielfjorden, vilket Kristian valde att betrakta som en seger.

Slaget blev mycket berömt i Danmark, inte minst för att kungen själv blev allvarligt sårad i ansiktet (möjligen av en dansk granat) och förlorade synen på höger öga. Med tiden uppstod en legend om att kungen i farans stund, när alla trodde att han var död, hade rest sig och manat på sina mannar, varefter slaget vanns.

Många danskar tror än i dag att kungen genom denna handling vände både slaget och kriget och att han tvingade svenskarna att ge upp sina erövringsplaner. Slaget blev senare ämne för första versen i den danska kungssången Kong Christian stod ved højen mast.

Avgörande nederlag vid Fehmarn

Verkligheten var emellertid en helt annan. Den svenska och den nederländska flottan hindrades bara tillfälligt. Den 13 oktober tillfogade de gemensamt den danska flottan ett avgörande nederlag vid ön Fehmarn.

Kriget var nu slutgiltigt förlorat för Kristian. Det enda som räddade hans rike från den utplåning som svenskarna önskade var nederländarnas intressen. Lika lite som de ville se ett starkt Danmark som dominerade Öresund ville de se ett alltför starkt Sverige.

Därför tvingade de igenom en fred som innebar att den danske kungen fick tillbaka större delen av sitt förlorade territorium. Den sårade kungen och hans sargade rike tilläts leva vidare, helt och hållet på den internationella maktpolitikens nåder.

Tronföljaren dör

Kungens sista år i livet präglades av drömmar som gått i kras, armod, sorg och bitterhet. Kristian hade reducerats till en europeisk småfurste, vilket omöjligt kan ha gagnat hans bräckliga hälsa. Dessutom blev hans familjeproblem bara värre.

År 1647 dog kronprins Kristian, kungens 44-årige tronföljare. Själva förlusten av sonen drabbade knappast fadern särskilt hårt. Prins Kristian hade ärvt kungens alla dåliga egenskaper, men inte en enda av de goda.

Han var en vällusting, en fylltratt och en slösare, men han var varken företagsam eller hårt arbetande. I sitt stilla sinne kände sig den osentimentale kungen med stor sannolikhet lättad över att inte behöva lämna över tronen till en man som han.

Men vem skulle efterträda honom? Det fanns gott om söner att välja mellan, men det var riksrådet som fattade beslutet, ett riksråd som med Corfitz Ulfeldt i spetsen numera stod ännu mer självständigt från kungen. I och med detta kom uppgörelsen mellan Kristian och Kirsten Munk att bli politiskt färgad.

Reducerades till galjonsfigur

Den naturlige tronföljaren var Kristians äldste levande son Fredrik. Men för att riksrådet skulle välja honom tvingade Ulfeldt kungen att avstå från sin kampanj mot Kirsten Munk, upphöra med sina försök att få adeln att bekosta återupprättandet av rikets ekonomi och överlag ge riksrådet betydligt friare händer.

För att säkra arvföljden såg kungen sig tvungen att böja sig för kraven. Därmed hade han i princip reducerats till en galjonsfigur. Han hade knappt något inflytande alls över sitt rike.

Det var med andra ord en slagen kung, under Ulfeldts totala kontroll, som tillbringade sina sista månader i sjuksängen på Rosenborg. Han hade besegrats av svenskarna, av riksrådet och till och med av sin egen hustru. Han dog på eftermiddagen den 28 februari 1648.

Fredrik blev ny kung, men Ulfeldt tvingade på honom den hårdaste kröningseden i dansk historia. Kirsten Munks familj kom under en period att dominera Danmark, tills kung Fredrik 1651 kunde utnyttja Ulfeldts girighet för att fälla honom och driva honom i exil i Sverige. Efter ännu ett katastrofalt krig mot svenskarna kunde Fredrik också slutgiltigt göra upp med adeln och riksrådet. År 1661 infördes envälde i Danmark.

Mest populär av Danmarks kungar

Trots det står Fredrik III och alla hans efterföljare i dag i skuggan av Kristian IV. Hur kommer det sig att denne man, vars regeringstid objektivt sett var ett fiasko, blev den mest berömde och populäre av Danmarks alla kungar?

Är det bara för att han var den siste store danske kungen innan riket reducerades till en europeisk småstat? Eller är det för att han i så hög grad satt sin prägel på landet? Nästan vart man än går i centrala Köpenhamn i dag ser man byggnader eller stadsdelar uppförda av Kristian IV. Eller är det helt enkelt för att han med sina 52 år på tronen är den längst sittande danske monarken till dags dato?

Kristian IV:s storslagna ambitioner

Kanske är svaret att Kristian IV i högre grad än någon annan senare dansk kung var så storslagen – stor i sina drömmar och ambitioner och stor i sina brister och nederlag. Hans mångfacetterade personlighet fascinerar. I varje tidsperiod sedan dess har danskarna hittat en aspekt av honom som man har kunnat lyfta fram för att göra honom till sin idealkung.

Under absolutismen var han sinnebilden för den enväldige monarken som utan hjälp av sina ämbetsmän stretade på för att kontrollera varenda liten detalj i sitt rike. Under nationalismens storhetstid blev han en symbol för patriotismen; kungen som för att rädda fäderneslandet offrade sitt öga i kampen mot fienden.

I vår tids mer måttfulla demokrati ser danskarna Kristian IV som en folklig kung helt i deras smak: en festprisse och kvinnokarl som älskade att dricka öl. Kanske något misslyckad, men omöjlig att inte tycka om. Myten om Kristian IV har blivit en omistlig del av den danska nationalidentiteten, medan mannen Kristian IV är i princip okänd för den breda befolkningen.

Publicerad i Populär Historia 10/2014