Det svenska ubåtsvapnet – slagkraft under ytan

Det är av denna anledning, i kombination med Sveriges Natointräde, som strålkastarljuset på nytt riktats mot det svenska ubåtsvapnet, vilket av flera bedömare har utpekats som ett av Sveriges största bidrag till alliansen. Men för att fullt ut förstå varför, behöver vi spola tillbaka bandet drygt hundra år.
I samband med en översyn av den svenska marinen 1901 lades en beställning på det som skulle bli Sveriges första ubåt: Hajen. Det här var bara något år efter att stormakter som Frankrike, USA och Storbritannien hade lagt sina allra första ordrar. Cirka 20 meter lång, 3,5 meter bred och med ett deplacement på drygt 100 ton sjösattes Hajen i juli 1904. Med andra ord föddes det svenska ubåtsvapnet i en orolig tid. I september 1905 var den svensk-norska unionen under upplösning och spänningarna var höga mellan Sverige och grannlandet i väster. Norge hade mobiliserat över 20 000 man under vapen, och svenska flottan låg redo vid Bohusläns kust i väntan på att när som helst kunna sättas in. I denna styrka ingick Hajen som därmed kunde ha hamnat i strid.

Som tur var eskalerade dock aldrig situationen. Inte minst Hajens fartygschef Georg Waldemar Magnusson (1876–1930) kunde dra en lättnadens suck. Enligt honom saknades nämligen kompetens för att använda ubåten i skarp strid. "Jag anser mig även böra framhålla, att varken jag själv eller besättningen på långt när har den vana vid skötseln av Hajen, som fordras för att på rätt sätt kunna använda den i och för krigsbruk." Så antecknade Magnusson i en rapport sommaren 1905.

Bekvämligheten ombord på Hajen var inget att skriva hem om. Det fanns ingen möjlighet att tillaga varm mat, och luftkvaliteten sjönk oerhört snabbt under gång. För de ombordvarande upplevdes det som att vara konstant andfådd. I ytläge framdrevs Hajen av en tändkulemotor, vars tändkulor måste glödgas redan i undervattensläge när man skulle gå upp till ytan. Det förbrukade ytterligare syre, så till den grad att besättningen riskerade att svimma. Inte heller fanns det några britsar eller kojer ombord. Besättningen fick sova direkt på golvet. Fartygschefen kunde lägga sig i torpedrännan, insvept i en skinnfäll. Åren före första världskriget ökade det svenska ubåtsvapnets omfång kraftigt. Hajen konstaterades stå sig väl i jämförelse med andra nationers ubåtar, men naturligtvis fanns det ärdomar att dra och integrera i nya modeller. Man hämtade också inspiration utomlands via en kommission utsänd av Marinförvaltningen. Vid första världskrigets utbrott hade Hajen fått sällskap av sex nya ubåtar.

Något skarpt läge blev det förstås aldrig. Även om ubåten Hvalen träffades av en raket från ett tyskt fartyg utanför Abbekås den 21 oktober 1916, betraktade Sverige första världskriget från åskådarläktaren, med övningar och beredskapsverksamhet på agendan för ubåtsvapnet. Expansionen fortsatte dock, och under kriget mer än fördubblades antalet ubåtar i svensk tjänst. Vid krigsslutet hade man tolv stycken. Högkonjunkturen för svensk ubåtsproduktion fortsatte in i mellankrigstiden och skruvades upp ytterligare en nivå när nya krigsmoln hopade sig under andra halvan av 1930-talet. Antalet ubåtar i svenska marinen uppgick 1945 till 26 stycken. Under kriget användes de främst för spaning och patrullering, liksom idogt övande. De tyska "vargflockarnas" oinskränkta ubåtskrig i Atlanten, som under första halvan av andra världskriget var en ständig skräck för allierade konvojer, demonstrerade styrkan och kapaciteten hos en ny generation ubåtar.

Den för svenskt vidkommande utan jämförelse största ubåtsrelaterade episoden under andra världskriget var Ulven-katastrofen. Det hela började med att HMS Ulven den 15 april 1943 plötsligt försvann i Göteborgs norra skärgård. Ubåten hade deltagit i en taktisk anfallsövning, och när man via radio försökte att anropa den framåt natten kom det inget svar.
Det var förvisso inte nödvändigtvis oroväckande. Mycket av kommunikationstekniken var opålitlig vid denna tid, och det kunde mycket väl röra sig om en trasig radio. Men nästa dag inleddes hur som helst ett stort sökpådrag.
På fredagen den 16 april upptäckte ett spaningsflygplan Ulvens telefonboj som låg och guppade i vattnet nära det område där man visste att ubåten hade opererat. Systerubåten Draken satte full fart mot bojen och skickade ut besättningsmän i ubåtens tillhörande jolle. I bojen fanns det en fälttelefon som var kopplad via en kabel direkt till ubåten. När det visade sig att telefonen inte fungerade undersökte man bojens undersida. Kabeln var avsliten. "Något hade hänt ombord!" konstaterade Georg Rudnell, som var försteofficer på Draken. Man visste att både Tyskland och Storbritannien hade lagt ut minor kring Skagerack och Kattegatt, som en konsekvens av den tyska ockupationen av Danmark och Norge 1940. Draken hade också registrerat ljudet av en explosion under föregående dags övning.
Det var i och för sig inte heller alldeles ovanligt. Det förekom att minor lossnade från sina förankringar och började driva fritt i havet. I bästa fall upptäcktes de och oskadliggjordes av den svenska marinen. Men den här minan hade man inte upptäckt.
Sökandet efter Ulven tog flera veckor. Först den 5 maj 1943 lokaliserades vraket utanför Öckerö. Ubåten hade mycket riktigt gått på en tysk mina. Den hade detonerat strax under det främre torpedrummet, och fått ubåten att springa läck. De besättningsmän som inte hade omkommit av själva explosionen hade slagits medvetslösa och drunknat. Totalt hade 33 man förolyckats den 15 april klockan 18.10 på kvällen. Den exakta tidpunkten framgick av besättningens armbandsklockor, vilka hade stannat i samband med explosionen. Ulvenkatastrofen innebar den än idag största förlusten av människoliv i det svenska ubåtsvapnets historia.

Åren efter andra världskriget kom svensk ubåtstillverkning att ta stora teknologiska språng. Det berodde på att man kom att inspireras av de tekniska framsteg som gjordes i USA, men också på en betydligt mer spektakulär händelse. Under andra världskrigets sista självande dagar navigerade den tyska U3503 in i Göteborgs skärgård. Ubåten hade skadats i ett flyganfall och ville lägga sig på svenskt vatten för reparationer. Detta var något som låg i linje med rådande bestämmelser.
Men istället för att släppa i väg ubåten efter reparationerna valde man från svenskt håll att kvarhålla U3503. Detta ledde till att den tyska besättningen tog till den drastiska åtgärden att själva sänka sitt fartyg.
Svenskarna lyckades emellertid bärga ubåten så småningom. Därigenom kunde man studera den tyska tekniken och dra värdefulla lärdomar inför kommande ubåtsserier.
Mot slutet av 1960-talet infann sig på nytt en optimism om avspänning i kalla kriget, vilken kunde användas för att motivera nedrustningsbeslut. I försvarsbesluten 1968 och 1972 lade man även om det svenska försvarets strategi. Nu skulle uthållighet prioriteras framför slagförmåga. Det innebar minskade resurser till de så kallade fjärrstridsförbanden (attackflyg och ubåtar) och breddad satsning på det allmänna värnpliktsförsvaret.
Under 1970- och 1980-talen sjönk antalet ubåtar snabbt. Enligt de försvarsbeslut som togs skulle ubåtarnas antal reduceras successivt i femårsintervaller. Ubåtar i tjänst 1977 skulle minska till 17, till 1982 skulle ytterligare tre försvinna, och 1987 skulle man vara nere på tolv – i princip en halvering på mindre än två decennier.
De nya ubåtar som tillverkades under 1970- och 1980-talen var visserligen avancerade, men eftersom man gjorde så få av varje serie blev priset per exemplar tämligen högt. Vid denna tid hade också idén med det svenska försvaret kommit att inriktas helt på tanken, utifrån kalla krigets kontext, att försvaret måste vara starkt nog för att avskräcka en angripare. Det skulle kosta så mycket att anfalla Sverige, att om Sovjetunionen gav sig på landet skulle det innebära att man försvagades på ett obehagligt sätt i förhållande till sin huvudmotståndare: USA.
Eftersom inriktningen från svenskt håll därmed låg på invasionsförsvar, var det viktigare för ubåtarna att vara tungt beväpnade än att kunna operera under längre tid och på längre avstånd. Kort sagt förväntade sig Försvarsmakten korta och intensiva stridsförlopp. Bland annat gestaltade sig detta i att ubåtarna ur den så kallade Näcken-klassen, som togs fram i slutet på 1970-talet, utrustades med hela åtta torpedtuber.

Så inträffade den händelse som skulle få oöverträffad betydelse för svensk säkerhetspolitik under kommande decennier. Den 28 oktober 1981 upptäckte en fiskare den sovjetiska ubåten U 137, som kvällen innan hade gått på grund i Gåsefjärden i Karlskrona skärgård – på svenskt inre vatten och i ett militärt skyddsområde.
Händelsen utlöste, förutom en stor mediecirkus, en diplomatisk kris mellan Sverige och Sovjet. Extra pikant blev situationen genom det faktum att U 137 var kärnvapenbärande. En sovjetisk flottstyrka utanför Karlskrona ville segla in på svenskt vatten för att bogsera hem den strandade ubåten. Från svensk sida ville man hålla kvar den och förhöra besättningen.
Man hade inom den svenska marinen länge trott sig veta att sovjetiska ubåtar regelbundet gjorde intrång i svenska vatten, och man tog händelsen med U 137 som intäkt för att man hela tiden hade haft rätt. Dagen efter upptäckten patrullerade den svenska Näcken-ubåten Neptun i området och fick då plötsligt syn på ett sovjetiskt bogserfartyg som närmade sig Gåsefjärden. Det var på väg in på svenskt vatten för att undsätta sin ubåt. Neptuns fartygschef Björn Hamilton beordrade att man skulle försöka blockera vägen, men bogserfartyget struntade i markeringen.
"Vi var det enda svenska örlogsfartyget inom synhåll, och jag förstod att nu gällde det att förhindra att bogserbåten kom inom ›kasttågsavstånd‹ från U137" berättar Hamilton. (Med kasttågsavstånd menas så nära att det skulle gå att kasta över en bogserlina.)
Hamilton insåg att det skulle bli en kapplöpning mellan Neptun och det sovjetiska fartyget till Gåsefjärdens inloppsled. Hamiltons besättning pressade ubåtens fart till det yttersta, och man lyckades tack vare bättre sjökort och lokalkännedom, komma före motståndaren till inloppet och lägga sig i vägen.
"Bogserbåtsskepparen insåg förmodligen att loppet var kört" berättar Björn Hamilton. "Istället för att gira in mot U 137 fortsatte han mot Ronneby för att senare gira sydvart och ansluta till den sovjetiska sjöstyrkan."

Samtidigt fortsatte Neptun att patrullera vattnen i närheten och mota bort närgångna sovjetiska jagare. Senare skulle det visa sig att dessa hade order att frita U 137 med vapenmakt om så krävdes. Som tur var ansåg man dock att risken var för stor – sannolikt på grund av Neptun och andra svenska örlogsfartyg som nu hade hunnit till området.
Efter att man hade förhört den sovjetiske fartygschefen bogserades U 137 ut på internationellt vatten den 6 november 1981, och "släpptes". Ubåtskrisen var över. Men förhöret hade inte gett svar på den brännande frågan: Hur hade U 137 hamnat i Gåsefjärden? Var det fråga om en felnavigering, som ubåtskaptenen bestämt hävdade, eller var det en medveten kränkning? Frågan har sedan dess debatterats i omgångar. Klart står dock att incidenten med U 137 innebar att det säkerhetspolitiska läget nu hade förändrats, något som kom att påverka ubåtsvapnets verksamhet. "Inget blev som förr inom ubåtsflottiljen efter U 137-kränkningen" berättar Hamilton. "De kommande tre åren som fartygschef präglades av nästan ständiga ubåtsskyddsuppdrag."

Tiden efter ubåtskrisen innebar även att uppdragen blev längre för ubåtsbesättningarna – från kanske två–tre dagar i sträck till uppemot två veckor. "Det var jobbigt men väldigt stimulerande. Vi ägnade all vår tid – och lite till – åt de ting som all vår utbildning hade syftat till, att bli professionella ubåtsbesättningar", konstaterar Björn Hamilton.
Förutom övning och patrullering blev spaningen allt viktigare. Men det ökade också sekretessen. Än idag är den svenska ubåtsverksamheten under framförallt 1980-talet omgärdad av stort hemlighetsmakeri. Den som går till arkiven för att söka fördjupa sig i ämnet möts av hemligstämplar.
Efter kalla krigets slut kom Försvarsmakten främst att påverkas av två faktorer. Dels handlade det om nedskärningar, och dels en allt större inriktning mot internationella fredsbevarande insatser. Det senare skedde på bekostnad av invasionsförsvaret – en utveckling som kulminerade vid mitten av 00-talet.
En konsekvens av detta var intressant nog att många svenska förband anpassades efter Natostandard, eftersom uppdragen utomlands ställde krav på interoperabilitet med förband från Natoländer. Man började också samöva med andra länder inom ramarna för olika försvarssamarbeten.

För ubåtsvapnet innebar omriktningen mot ett insatsförsvar att mindre fokus lades på anfallsuppgifter och minering, till förmån för underrättelseinhämtning, spaning och övervakning. Under speciella uppdrag tänktes även ubåtar kunna transportera mindre specialförband obemärkt till ett uppdragsområde. Detta är en uppgift som de framtida ubåtarna i Blekinge-klassen (se sidoartikeln) kommer att vara synnerligen kapabla till, med sin förmåga att både skicka ut och hämta in såväl mindre undervattensfarkoster som attackdykare.
Under det senaste decenniet har Rysslands aggressioner reaktiverat det upplevda behovet av ett invasionsförsvar. Sveriges Natointräde komplicerar detta ytterligare. Den svenska marinen behöver nu inte längre bara tänka på att utgöra svenskt skalförsvar vid en eventuell invasion. Med Natomedlemskapet följer helt andra uppgifter, inte minst att eskortera allierade transporter i Östersjön.
Man måste också vara förmögen att agera offensivt och bidra till att etablera ett sjöherravälde i Östersjön. Kontrollen över "fredens hav" har återigen blivit en nyckel till norra Europas säkerhet.

Hugo Nordland är historiker och författare. Till vardags arbetar han som förlagsredaktör på bokförlaget Historiska Media.

Publicerad i Populär Historia nr 11/2024

Få företag har blivit så förknippade med ett svenskt vapenslag som Kockums har blivit med ubåtsvapnet. Samarbetet har varit så nära att Kockums, av många inom marinen, har setts som en del av organisationen.

Huvudsakligen baserat i Malmö har Kockums byggt mer än hälften av de över 70 ubåtar som har tillverkats i Sverige. Den första leveransen gjordes 1914, av Svärdfisken och Tumlaren, två ubåtar av så god kvalitet att de blev kvar i tjänst i över 20 år, vilket var länge på den tiden.
Under perioden som omfattade de båda världskrigen gick den svenska ubåtstillverkningen på högvarv. Till exempel producerades mellan 1936 och 1945 hela 21 svenska ubåtar. Bland dessa fanns de så kallade "nummerubåtarna", vilka namngavs med nummer från U1 till U9. De var små, relativt billiga och tack vare att Kockums var framstående inom svetsteknik blev dessa ubåtar först i världen med att ha helsvetsade skrov. Tidigare hade man i hög utsträckning nitat ihop dem.
En av nummerubåtarna, U3, kom att hamna på Malmö museer när den togs ur bruk 1967. Än idag kan besökare på museet Teknikens- och sjöfartens hus i Malmö besöka ubåtens trånga inre.
Under andra världskriget hade ubåtsmakterna insett att allt högre krav ställdes på ubåtarnas förmåga att operera i undervattensläge. Under efterkrigstiden riktade man alltså uppmärksamhet mot teknik som kunde förbättra just detta. Det tidiga 1900-talets "dykbåtar" var nu ett minne blott. Medan man i USA under 1950-talet utvecklade atomubåtar, som drivs av en mindre kärnreaktor, sökte man i Sverige billigare och enklare lösningar, som diesel- och batteridrift.
När Kockums 1968 blev klara med sina tre ubåtar av Sjöormen-klass (ytterligare två tillverkades vid det statliga varvet i Karlskrona) var de även försedda med en revolutionerande teknisk innovation: kryssrodret. Med fyra roder som tillsammans bildar ett "X" i ubåtens akter kunde samtliga roder användas för att hjälpa till med styrningen i alla dimensioner.
Resultatet blev kraftigt förbättrad manöverförmåga under ytan. Uppfinningen hade bland annat provats ut på Simhallsbadet i Malmö. Man väntade helt enkelt till efter stängning, och när allmänheten hade lämnat badhuset utförde Kockums tekniker tester i den vanliga simbassängen, med en ubåtsprototyp i miniatyrskala.
Nästa stora tekniska framsteg var egentligen en återanvändning av en 200 år gammal idé. Skotten Robert Stirling (1790–1878) hade år 1816 uppfunnit en motor som drevs genom att gas hettades upp och kyldes av. Motorerna var dock så dyra att tillverka att de på den breda marknaden stod sig slätt mot den vanliga förbränningsmotorn.
Men i sin moderna ubåtsanpassade version erbjöd Stirlingmotorn en tystare framdrift som samtidigt klarade av väldigt höga tryck. Just tystheten är en nyckel för militära ubåtar generellt.
Ubåtens stora fördel i sjökrigssammanhang är att den är mycket svår att upptäcka. Kockums dåvarande vd Paul Pålsson konstaterade 1988 att man tack vare Stirlingmotorn nu låg 7–8 år före konkurrenterna i teknikutvecklingen. Då hade man precis sjösatt fyra ubåtar ur den nya Västergötland-klassen, och föregående år landat en stororder från Australien på sex ubåtar.
Under 1990-talet tog den så kallade "stealthtekniken" ("smygtekniken") nya steg med Gotlandsserien, av vilken det tillverkades tre ubåtar i Malmö. Dessa blev man från amerikanskt håll så intresserade av, att USA mellan 2005 och 2007 fick låna en av dem – HMS Gotland. Den svenska ubåten involverades flitigt i marinövningar utanför San Diego i Kalifornien.
Idag utvecklar Saab Kockums (företaget köptes upp 2014) nästa generation ubåtar, den så kallade Blekinge-klassen, även känd som A26. Två ubåtar ska levereras: en 2028 och en 2029. De kommer att vara extremt flexibla, kunna befinna sig under vatten under mycket långa perioder, och blir nästan omöjliga att upptäcka.

Hugo Nordland