Ockpuationen av västtyska ambassaden

Låt oss teckna en bakgrund. I slutet av 1960-talet gick en radikal våg genom västvärldens ungdom. USA:s krig i Indokina tände gnistan som fick stora delar av en generation att ifrågasätta all slags auktoriteter och normer. På Freie Universität i Västberlin organiserades demonstrationer, formulerades slagord, och diskuterades alternativa styrelseskick. Demonstrationerna blev allt häftigare och möttes av allt aggressivare motstånd från statsapparaten.
Under en demonstration mot den iranske shahens besök i Västtyskland den 2 juni 1967 sköts den profilerade agitatorn och pacifisten Benno Ohnesorg ihjäl. Mannen som höll i pistolen tillhörde den västtyska polisen och dömdes aldrig för mord. I efterhand pekar många omständigheter på att han också hade avlönats av kommunistiska DDR (Östtyskland), men där och då uppfattade studentvänstern skjutningen som en provokation från den västtyska staten.
Benno Ohnesorg blev en martyr. En liten grupp inom den västtyska radikala rörelsen ansåg att den liberala staten nu hade visat sitt sanna ansikte – och att det ansiktet bara hade bytt uniform och beteckningar sedan nazismens fall drygt tjugo år tidigare.

Inspirerade av marxistiska rörelser i Latinamerika beslöt man sig för att använda våld och terror som politisk metod och kalla sig "stadsgerilla". 1968 angrep de kapitalismen handgripligt genom brandattentat mot två varuhus i Frankfurt. 1970 gick de officiellt ut under namnet Rote-Armee-Fraktion (RAF). De såg sig som frontsoldater i ett globalt krig mot kapitalismen.

Innerst i kretsen fanns den karismatiske – somliga skulle säga sociopatiske – Andreas Baader och hans livskamrat, språkvetaren och den före detta fredsaktivisten Gudrun Ensslin. Baader var den handlingskraftige, Ensslin ideologen. Som par hade de en aura och en lyskraft som gjorde att de kunde övertala och övertyga. De blev ett slags våldsvänsterns Bonnie och Clyde, unga, snygga, farliga, med tydliga associationer till rockstjärnor och Che Guevara-rebeller.
Människorna som de samlade omkring sig var mestadels vältaliga studenter från välsituerade miljöer. Ulrike Meinhof var en etablerad journalist på den intellektuellt renommerade tidskriften Konkret. Hon upprördes över den behandling som Baader fick när han fängslades första gången 1970, och stod tillsammans med Gudrun Ensslin för fritagandet. Meinhof lämnade en småborgerlig tvåbarnstillvaro, för att gå under jorden och låta ord övergå till handling.

RAF var, enligt begreppets flesta definitioner, en terroristcell. Deras handlingar syftade till att sprida skräck, skada fiender och göra världen uppmärksam på den västerländska demokratins förljugenhet. Under perioden 1970–72 genomgick dess medlemmar militär utbildning i den militanta palestinska rörelsen PFLP. Därefter attackerade de diverse amerikanska Nato-baser runt om i Västtyskland.

I maj 1972 angrep RAF Springerpressens flervåningshus i Hamburg. Axel Springer var en konservativ – många skulle säga reaktionär – mediemogul à la Rupert Murdoch, och hans tidningar ansågs sprida desinformation till massorna. RAF apterade en sprängladdning i tidningshuset. Tur (eller möjligen oskicklighet) gjorde att ingen dog, men 37 journalister skadades. Kollegor till Ulrike Meinhof. Representanter för det fria ordet.

Stora delar av deras samtid ville inte avfärda RAF rakt av. Även om de flesta inom västvärldsvänstern fördömde deras våld mot oskyldiga, fanns det enskilda som försvarade, och många som förstod. När den västtyska polisen i juli 1972 grep RAF:s innersta kärna och förde dem till det fruktade Stammheimfängelset i Stuttgart, var det allmänna omdömet från den intellektuella vänstern att de hade behandlas på tok för repressivt.

Det arga bluesrockiga Göteborgsbandet Nynningen gjorde 1976 låten "De verkliga terroristerna". Där kallar de RAF för "en liten grupp idealister / som jagas av lag och polis / i en häxjakt runt hela världen". "De verkliga terroristerna" är istället de som "sitter på höga poster / och regerar med järnhård hand / i de flesta länder i världen".
Nynningen representerade inte all svensk sjuttiotalsvänster, och texten får nog anses vara skriven en ovanligt revolutionsromantisk dag. Men bandets hållning låg i tiden: den makt som utan pardon jagade RAF hade själva ännu blodigare händer.

På sjuttiotalet var journalisten Jan Guillou en del av en maoistisk vänster som tydligt deklarerade att RAF:s metoder – och politiska analys – var förkastliga. På åttiotalet blev han en bästsäljarförfattare med de tio spionromanerna om kommendörkaptenen och före detta vänsteraktivisten Carl Hamilton. I den andra romanen, Den demokratiske terroristen (1987), låter författaren Hamilton infiltrera det RAF som vid tiden ännu var verksamt i Västtyskland.
Detta gav författaren Guillou anledning att diskutera de ideologiska skillnaderna mellan den vänster som han själv – och den fiktive Hamilton – hade tillhört, och den vänster som RAF representerade. Den demokratiske terroristen fångade därmed ett komplext nät av vänsterns frågor och motfrågor. Lika tydligt som Guillou/Hamilton tar avstånd från RAF:s metoder och analys, lika noggrant påpekas det att den västtyska rättsstaten hade svarat med övervåld och hämnd. Guillou återger i boken hur rapporterna från de fångade RAF-medlemmarnas fängelsetillvaro såg ut: "I bunkern i Stammheim var ljuset alltid tänt och väggarna i cellerna var helt vita. Fångarna var avskurna från all kommunikation. Det föreföll som om statens avsikt var att tortera de dömda terroristerna till gränsen för självmord eller vansinne, eller över gränsen för den delen."

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Genom att Baader, Meinhof, Ensslin och en handfull av deras närmaste burades in 1972 ändrade diskussionen om dem riktning – och många gånger även själva ändamålet med terrorn. Nu kom medias fokus att ligga på behandlingen av terroristerna, snarare än på deras handlingar, medan terrorn ofta kom med kravet att frige dem som redan satt fängslade.
Gruppen som den 24 april 1975 steg in på Västtyska ambassaden i Stockholm kallade sig "Kommando Holger Meins". Holger Meins tillhörde den innersta RAF-kärnan, och var en av dem som hade burats in 1972. I november 1974 dog han inne i Stammheimfängelset, i sviterna av en hungerstrejk som hade organiserats för att protestera mot missförhållandena innanför murarna.
Holger Meins vägde vid sin död 39 kilo. Av allt att döma hade inte fängelseledningen brytt sig om att hålla honom vid liv – kanske välkomnade man rentav hans död.

Det uttalade kravet från de sex terroristerna som ockuperade den västtyska ambassaden i Stockholm var att hela den inre RAF-kärnan – 26 fångar – skulle släppas ur Stammheim med omedelbar verkan. Ambassadockupanterna sköt ihjäl två västtyska diplomater – militärattachén Andreas von Mirbach och handelsattachén Heinz Hillegaart – och hotade att varje timme fortsätta att ta någon ur den tolv personer stora gisslan av daga. Sveriges statsminister Olof Palme stod i förbindelse med Västtysklands förbundskansler Helmut Schmidt. Den senare lät sig inte rubbas: inga eftergifter skulle göras för terroristerna. Inga förhandlingar, inga samtal.
Ockupationen avslutades snöpligt (ur terroristernas perspektiv) efter knappt tolv timmar. Klockan 23.47 exploderade – troligen av misstag – en trotylladdning inne i ambassadbyggnaden vid Gärdet. Det är detta som föranledde Holmströms klassiska "Lägg ut!" Nu utbröt kaos. En av terroristerna, Ulrich Wessel, blev så svårt skadad att han avled inne på ambassaden. En annan, Siegfried Hausner, ådrog sig svåra skallskador samt brännskador över 40 procent av kroppen. Övriga terrorister greps av poliserna som omringade byggnaden.

Den svenska regeringen lät raskt deportera de fyra oskadade ockupanterna till Västtyskland, där alla "visste" att de skulle gå ett helvete till mötes. Den skadade Hausner vårdades en kort tid på Karolinska sjukhuset, men utvisades sedan även han till Västtyskland. Han avled kort tid därefter i lungödem på Stammheimfängelsets sjukvårdsavdelning. Alla "visste" att han inte hade fått fullvärdig vård. Hämnd och vedergällning hängde i luften.

Den svenska minister som skrev på utvisningsdokumenten med hänvisning till de nyss instiftade terroristlagarna, hette Anna-Greta Leijon (1939–2024). Hon var sedan 1973 biträdande arbetsmarknadsminister, men hade också ansvar för invandrings- och jämställdhetsfrågor. Hon hade en bakgrund som ungradikal socialdemokrat, hade jobbat för sydafrikanska ANC i Stockholm, studerat den baskiska självständighetskampen på plats, och arbetat för att kvinnor lättare skulle komma ut på arbetsmarknaden. Nu blev Leijon – i delar av den svenska vänsterns ögon – symbolen för omänsklighet.
Även om själva ambassadockupationen varade i bara knappt tolv timmar, så hade den alltså en förhistoria som sträckte sig flera år tillbaka i tiden. Och händelsen kom även att få ett långt efterspel. I den svenska kriminalhistorien har dramat förstås en given plats, men minst lika spektakulärt är det som skedde därpå: den planerade kidnappningen av Anna-Greta Leijon. En aktion som avslöjades av Säpo vid ett tillslag den 31 mars 1977. Polismuseet i Stockholm har i sina samlingar en mytomspunnen tingest: den låda som snickrades ihop för att hålla Leijon fången. Den är byggd i trä med måtten 1 x 1 x 1 meter. Vid insatsen hittade Säpo förutom lådan även vapen, gasmasker, radioutrustning och annan militär utrustning. Det mesta stod i en källarlokal på Katarina Bangata på Södermalm. Av gruppen som hade vistats där kallades lokalen för "folkets fängelse".

Initiativtagaren till gruppen hette Norbert Kröcher. Han beskrevs som en politiskt fundamentalistisk man med drag av demagog – rentav despot – och med samma sorts rockstjärneutstrålning som Andreas Baader. Kröcher var inte medlem i RAF, men väl i 2 juni-rörelsen – en ideologiskt likasinnad sammanslutning som hade sitt namn efter dagen när Benno Ohnesorg hade skjutits till döds 1967. Därför var Kröcher jagad som terrorist i Västtyskland och därmed intressant för säkerhetspolisens spanare.
Under stora delar av sjuttiotalet hade Kröcher uppehållit sig i Sverige, där han hade finansierat sitt liv och värv med bankrån. När han i april 1975 såg tv-rapporteringen från dramat på västtyska ambassaden, upprördes han över hur polis och stat behandlade hans kamrater. Han samlade nu en egenartad blandning av människor runt sig: tidigare ostraffade skådespelare, spärrvakter och akademiker, vid sidan av internationellt efterlysta vänsterterrorister. Gruppen kallade han för "Kommando Siegfried Hausner", efter en av ambassadterroristerna, och i analogi med hur ockupanterna kallade sig för "Kommando Holger Meins". Den planerade aktionen mot Leijon döpte Kröcher till »Operation Leo« (leo är lejon på latin).
Operation Leo är också namnet på en spelfilm från 1981, skriven och regisserad av tv-producenten och den liberale debattören Hans Hederberg. Den i princip bortglömda filmen är en påfallande realistisk berättelse, som beskriver Norbert Kröchers verksamhet i Sverige på ett initierat och trovärdigt vis. I filmen kallas han Willy och framställs som en figur som till och med kan motivera sin otrohet i ideologiska termer: "Vi måste befria oss från privat småborgerlig sentimentalitet." Musiken till filmen gjordes av det redan då mytomspunna Rågsvedsbandet Ebba Grön. Rockgruppen hade tagit sitt namn från Säpos aktion mot Kröchers gruppering. "Ebba" var kodordet för Kröcher själv. "Ebba Röd" betydde att han fortfarande var på fri fot, "Ebba Grön" att han var infångad.

I slutet på Ebba Grön-låten "Tittar på TV" (1982) hörs en manskör vråla: "Jag håller på R-A-F!" Det lär inte syfta direkt på Rote-Armee-Fraktion, utan på en fotbollsklubb. Rågsvedsalliansens Fotbollsförening var en del av samma anarkistiska förortsgräsrotsrörelse som Ebba Grön och hade en logotyp som direkt alluderade på RAF. I den röda stjärna där de västtyska terroristerna placerade en Heckler & Koch-kulsprutepistol, satte Rågsvedsalliansen en fotboll. Återigen ser vi alltså hur den västtyska vänsterterrorismen hade en attraktionskraft – och en punkig provokationsfaktor – hos enskilda svenska medborgare med vänsterengagemang.
Norbert Kröcher utvisades till Västtyskland, satt åtta år i fängelse, sysslade sedan med barnteater och tog sitt liv i samband med en cancerdiagnos 2016. Han intervjuades 1990 i det svenska tv-programmet "Mejeriet", och bekräftade där bilden av en man med stor verbal förmåga och med få samvetsbetänkligheter. Livet ut hävdade han att hans grupp redan hade avblåst kidnappningen av Anna-Greta Leijon när Säpo fångade in dem.

Kriminologen och författaren Leif GW Perssons kriminalroman En annan tid, ett annat liv (2003) kretsar kring ambassadockupationen 1975 och dess efterverkningar. Persson utgår i boken från tesen att de sex västtyska ockupanterna måste ha haft svensk assistans, vilket blir motorn i en berättelse som utspelar sig under tjugofem år och omärkligt glider mellan fakta och fiktion.
Ett slags tema genom romanen är människans förändring över tid. År 1975 kan samhällsklimatet uppenbarligen te sig så, att utbildade och vältaliga människor från en trygg bakgrund anser att våld och kriminalitet är en försvarbar, rentav rimlig, väg mot ett tänkt slutmål. Tjugofem år senare, vid tiden för när romanen skrevs, har alla normer förändrats, och nu gäller det för samma människor att sudda ut detaljer ur sitt förflutna.
Verklighetens krets kring Norbert Kröcher bestod i hög grad av utbildade människor från välfungerande miljöer. Minst två av dem som fångades in 1977 gjorde sedermera gedigna akademiska karriärer. I Sverige såväl som i Västtyskland var det till stor del personer ur medelklassen, politiskt pålästa, ideologiskt medvetna, som anslöt sig till den skoningslösa kampens väg.

Fascinationen för väpnad kamp fick förstås näring av vad som ansågs vara rättfärdigt – och oundvikligt – motstånd i Indokina och Latinamerika. Den rent visuella attraktionskraften hos RAF ska inte heller underskattas. Med solglasögon, skinnjackor och motorcyklar hade de samma slags utstrålning som den hos den kubanska gerillan eller USA:s svarta pantrar. Upproret hade ovedersägligen en aura av sexighet.
Man kan inte heller bortse från att i synnerhet den västtyska staten mötte RAF och alla dess efterföljare med kompromisslöshet. Rote-Armee-Fraktion skydde inte våldet och sysslade med vad Jan Guillou föraktfullt kallar "småmord" – deras handlingar var förkastliga då och har inte rättfärdigats av tiden.
Samtidigt är det inget kontroversiellt påstående att konstatera att förhållandena på Stammheimfängelset knappast var värdiga en rättsstat. Det är begripligt att folk misstrodde de västtyska myndigheterna, när de påstod att Andreas Baader, Gudrun Ensslin och kumpanen Jan-Carl Raspe tog livet av sig samma natt, i varsin cell, utan kommunikation med varandra, natten mot den 18 november 1977.
RAF levde kvar fram till 1998, när ett åttasidigt brev till pressen kungjorde: "Stadsgerillan i form av RAF är nu historia." Då hade ett svårräkneligt antal medlemmar i olika subgrupperingar spridit skräck, kidnappat politiker och industrimagnater, kapat flygplan, rånat banker, attackerat militära mål och ockuperat ambassader. Ofta i syfte att tillfoga fienden (kapitalismen och imperialismen) skada, men lika ofta för att frige fängslade kumpaner. Våldet gödde på så sätt sig självt i en trettioårig kedja.
Femtio år har nu gått sedan de sex medborgarna i Förbundsstaten Tyskland (BRD) klev in på ambassaden och sköt ihjäl två diplomater. I Sverige kommer vi främst ihåg det som ett stycke mediehistoria med bombdetonationerna och Bo Holmströms "Lägg ut!"
Medan vänsterterrorismen "hälsade på" i Sverige, var RAF och dess lierade något som Västtyskland – och sedermera det enade Tyskland – behövde förhålla sig till i tre decennier. I Sverige blev det närmast en fotnot. I Tyskland präglade det en epok – på samma vis som världskrigen, Weimarrepubliken, nazismen och stalinismen hade präglat det tyska 1900-talet dessförinnan.

Kalle Lind är författare och radiopratare.

Publicerad i Populär Historia nr 5/2025